Trumps ”fredsplan” för Israel-Palestina är ingen fredsplan

Under ett par dagars tid har tidningarna rapporterat om ”Trumps fredsplan” för att lösa konflikten mellan Israel och Palestina. Många försökt har tidigare gjorts utan att lyckas, men Trump har sedan en längre tid på sedvanligt sätt skrutit om hur han ska fixa det som alla andra misslyckats med. Han har nu presenterat vad han tycker är ”Århundradets avtal”. Möjligen är det också det för Netanyahu men inte för många andra, i synnerhet inte för palestinierna.

Media borde sluta kalla det för fredsplan och istället kalla det för vad det är. Det finns förvisso redan många alternativa förslag. ”En gåva till Netanyahu” skriver Joshua Mitnick i Foreign Policy. Planen är ”Löjlig, farlig och ensidig”, föreslår Chemi Shalev i Haaretz. Expressen kallar planen ”ett oseriöst PR-jippo” i en osignerad ledare. 

Internationella konventioner behandlas som luft av Trump. Eller, med Expressen-skribentens formulering, har Trump bestämt sig för att ”göra pappersbollar av FN-resolutioner” och hans plan ser mer ut som ett kampanjbidrag till Netanyahu inför valet den 2 mars.

Said Mahmoudi, professor i internationell rätt, säger också till SVT att planen inte är en fredsplan utan ”propaganda för internt bruk”. Han påpekar det bisarra i att, som planen anger, det som Israel tills nu ockuperat ska tillhöra Israel medan Palestina som stat ska utgöra det som är kvar, vilket är osammanhängande fläckar på kartan. De illegala bosättningarna tvättas i Trump-planen vita och han tycks tro att det går att köpa fred med löften om 50 miljarder amerikanska dollar i stöd för infrastrukturbyggen. Trump kanske verkligen tror att allt och alla går att köpa men här lär han i så fall berövas sin illusion.

Trots detta kallar Storbritannien planen för ett ”seriöst förslag” och Förenade Arabemiraten tycker den är ”en viktig startpunkt för samtal”. Frågan är varför när den innebär ett steg bakåt från det status quo som råder? EU ska dra sig tillbaka för att ”studera planen noga”. I mina ögon har den s.k. ”face value” noll så det handlar väl antagligen mest om att sammanfoga alla medlemsstater i ett gemensamt uttalande. Kanske avvakta Storbritanniens utträde imorgon så de slipper ta hänsyn till deras uppfattning om förslagets seriositet (?). 

Trots förslagets uppenbara ensidighet och totala tondövhet för palestiniernas krav riktar en del kritik mot palestinierna för att de inte vill diskutera planen.

För dem är förstås planen inget annat än en provokation eller försök till utpressning. Donald Trump måtte vara ensam om att tro (vilket han väl egentligen inte gör??) att någon av dess ledare skulle ens vilja ta i planen med tång? Reaktionerna från dem var således helt förväntade.

Palestiniernas president Mahmoud Abbas har kallat fredsplanen för en ”konspiration”. Palestinske premiärministern Mohammad Shtayyeh menar att Trump och Netanyahu använder planen för att rikta uppmärksamheten från problem de båda ledarna brottas med på hemmaplan.

Diana Buttu, tidigare rådgivare åt palestinske presidenten Mahmoud Abbas, sammanfattar i en debattartikel i Haaretz det absurda ”fredsförslaget”:

”Let’s be clear: this is not a peace plan but rather ticking off Israeli PM Netanyahu’s wish list: in violation of international law Trump he has handed Netanyahu Jerusalem, Trump has recognized Israeli sovereignty over the Golan Heights, and now Trump has given a green light to Israel’s partial annexation of the West Bank - while simultaneously turning a blind eye to Israeli bombing campaigns, Israel’s demolition of Palestinian homes and Israel’s continued blockade on Gaza. The closure of the PLO office in Washington DC and cutting off aid to Palestinians is fully in line with Netanyahu’s wishes. It is unsurprising that Netanyahu welcomes this plan with open arms”.

Israel/Palestina, Syrien, FN och världspolisen USA

Sedan den 30 mars har minst 35 människor dödats av israeliska prickskyttar vid gränsen till Gaza. Två av dem journalister i västar märkta med ”Press” i stora bokstäver. Barn finns också bland de mördade. Ett av de senaste offren var en 15-årig pojke som sköts i huvudet med ett direktdödande skott. Minst 100 har skottskadats, enligt en del uppgifter så många som uppemot 1000. Nyligen en 12-årig flicka som fick benet sönderskjutet.

Israel säger sig bara skjuta terrorister. I andra länder skulle de kallas demonstranter. Enligt AFP är flertalet av demonstranterna helt fredliga. ”It is OUTRAGEOUS to shoot at children!”, säger FN:s speciella sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern Nikolaj Mladenov på twitter.

Det är inte heller första gången palestinier dödas av prickskjutande israeliska soldater från andra sidan gränsen. I ett videoklipp från december har soldaterna själva filmat hur de skjuter ihjäl en palestinier från långt avstånd och jublar över fullträffen.

Demonstrationerna i Gaza är en aktion till minne av sex ihjälskjutna palestinier vid en demonstration mot markockupationer 1976. De ska pågå fram till 15 maj är det tänkt. Hur många dödsoffer har de då krävt om Israel får fortsätta sitt prickskytte?

FN-generalen Guterres har krävt en oberoende utredning av dödsskjutningarna, liksom EU:s ”utrikesminister” Mogherini. Israel avvisar kraven och försvarsminister Lieberman beskriver soldaternas mord som ”nödvändiga”. Han tycker istället att soldaterna borde få medalj.

Vad säger då världspolisen USA?

Ja, saken togs upp i FN:s säkerhetsråd den 1 april redan och en resolution som krävde en transparent och oberoende utredning av skjutningarna. USA använde sitt veto och röstade emot resolutionen.

De hade ju viktigare saker att tänka på. Samtidigt som israeliska soldater bevisligen sköt ihjäl demonstranter vid gränsen mot Gaza och skottskadade mångfalt fler så utförde syriska armén eventuellt en attack med kemvapen mot Douma. Visserligen inte bekräftad och undersökt för att fastställa skuldfrågan, men det räckte ändå för USA som tillsammans med Storbritannien och Frankrike skickade 105 missiler mot Syrien som bestraffning.

Så hur ska vi nu tolka och analysera detta?

Till att börja med kan man lista vad vi med säkerhet vet eller inte vet:

I Syrien-fallet är det ännu inte ens fastställt om det förekommit en kemvapenattack. Varför skulle annars OPCW skickas in i en krigszon för att fastställa det man redan vet? Därmed kan knappast skuldfrågan heller vara fastställd. Först måste ju brott konstateras innan en skyldig pekas ut kan man tycka.

I Israel-fallet finns filmbilder från brottsplatsen och vittnen från FN och internationella NGO:er som Human Rights Watch med flera som bekräftar det urskillningslösa våldet.

I Syrien-fallet fanns milis från Jaish al Islam (Islams armé) i Douma. Gruppen har tidigare anklagats av bland andra Amnesty International för att ha använt kemvapen mot kurdiska rebeller och civila i norra Aleppo 2016. En talesman för Islams Armé erkände till och med att en av hans officerare använt ett ”otillåtet vapen”. Det finns med andra ord flera exempel på användande av kemvapen i Syrien och därmed ingen anledning att tvivla på att det kan ha skett igen i Douma. Men det finns också orsak till rimliga tvivel angående skuldfrågan. Den bör ju i vart fall fastställas innan bestraffningar utdelas.

I Israel-fallet finns demonstranter av vilka de flesta är fredliga medan några mer våldsamma bränner bildäck och kastar stenar mot israelerna. Enligt Human Rights Watch utgör de dock inget hot mot Israel som stat eller soldaterna vid gränsen.

Syrien såväl som Israel hävdar att de bekämpar terrorister. I Syrien-fallet är Islams Armé av Syrien, Iran, Ryssland och Egypten klassat som en terroristorganisation. Intressant nog har också USA:s förre vicepresident John Kerry i ett tal 2016 beskrivit dem som undergrupper till IS och al-Nusra. Något som president Obama visserligen senare ”korrigerade”. Islams Armé bildades 2013 och finansieras av Saudi-Arabien, vilket de dock förnekar, och har också anklagats för att ha tagit människor som gisslan för att använda som levande sköldar. Något som, till skillnad från kemvapenattacken, inte har erkänts av gruppen. Deras mål är hur som helst att inrätta ett Syrien under sharia-lagar.

 Med vetskap om ovanstående får läsaren själv bedöma i vilket fall det förefaller mest relevant att använda terroriststämpeln.

FN eller USA som världspolis?

För det första är det uppenbart att de två stora i säkerhetsrådet, USA och Ryssland, använder vetorätten i FN:s säkerhetsråd för att driva sina geopolitiska intressen. Det är emellertid ingen nyhet men framträder med tydlighet här. FN:s generalsekreterare Guterres har en klar poäng när han efterlyser en reformering av säkerhetsrådet och att vetorätten inte borde gälla i ärenden som rör folkmord, brott mot mänskligheten och större krigsförbrytelser. När det gäller såväl Syrien som Israel/Palestina slungas veton mot varandra mellan USA och Ryssland och låser alla försök till konstruktiva lösningar. När det gäller Syrien är det Ryssland som främst använder sitt veto medan det i fallet med Israel är USA som gör det oftast. Som exempelvis före jul då samtliga i säkerhetsrådet röstade för en resolution som skulle göra att alla beslut om Jerusalems status är ogiltiga och måste upphävas. Detta med anledning av USA:s beslut att flytta sin ambassad till Jerusalem. ”Inget land ska tala om för USA var vi ska ha vår ambassad”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. Maktspråk med den starkes rätt.

För det andra kan vi konstatera att Israels brott beskrivs och betraktas av USA på ett helt annat vis än Syriens. I ett uttalande från Trump-administrationen tidigare i april uppmanas palestinierna i Gaza att hålla sig borta från gränsen mot Israel. Underförstått, skyll er själva om ni blir skjutna. När det gäller Douma har inga liknande uttalanden gjorts angående Islams Armé och andra rebellmiliser som uppehållit sig i staden. Där gäller alltså en annan logik.

De dubbla måttstockar som USA använder sig av i dessa fall handlar förstås dels om att hålla vänner som Israel om ryggen och dels om att Ryssland stöttar Syriens regering. Fiendens fiender blir då USA:s vänner även om det handlar om en islamistisk rebellgrupp som vill införa sharia-lag. I inget av fallen främjar USA:s agerande en fredlig utveckling, varken i Syrien eller i Israel/Palestina-konflikten.

Detta sagt samtidigt som USA återigen riktar ett hot mot Sverige och varnar för att underteckna FN-avtalet om kärnvapenförbud. Denna gång från USA:s nedrustningsambassadör (?!) Robert Woods. Uppenbarligen med uppgift att förhindra nedrustning.

Den kloke Hans Blix påminner mycket riktigt om att ingen har utsett USA (eller Storbritannien och Frankrike) till någon sorts världspolis. USA:s agerande visar dock att de själva uppenbarligen ser sig som en sådan. 

Jag föredrar FN alla dagar i veckan. Om USA tillåter?

Palestinier är nazister? – Israels ”förklaring” till våldet i Jerusalem

Den israeliske presidenten Netanyahus uttalande för några dagar sedan (20/10 på World Zionist Congress) där han frikände Hitler från ansvaret för Förintelsen och påstod att detta istället låg på dåvarande Stormuftin av Jerusalem Haj Amin al-Husseini har mötts med såväl förvåning som upprördhet men också fått många att brista ut i gapskratt. Näthånet har flödat. Men det finns också en allvarlig analys av det historierevisionistiska uttalandet och vad syftet med det egentligen var. 

Noam Sheizaf skriver i +972 Magazine att anledningen att sätta nazistämpel på palestinierna är att försöka antyda för omvärlden att de aldrig kommer att gå att förhandla med dem. Att palestinierna måste bekämpas till det bittra slutet. Han utvecklar tesen så här:

”Saying that the Palestinians are Nazis — very much like the comparison between Israel and the Nazis — has no place in a fact-based or historically accurate discourse. That should go without saying. The only reason to do so would be to illustrate that it is impossible to negotiate, or even speak with, the other side — that they must be fought to the bloody end. That is the historical context and significance of comparing somebody to the Nazis. They are one of the few regimes in all of history whose illegitimacy is absolute — to everyone in the world” 

Netanyahu vet givetvis bättre och försökte dagen efter talet förtydliga att han inte ville frikänna Hitler från ansvaret för Förintelsen. Men någon pudel var det inte tal om. Beskrivningen av palestinierna hänger där i luften.

Faktum är dock att det inte var första gången på sistone som jag hört denna anklagelse. I ett inslag i Agenda för en dryg vecka sedan (19/10) framförde israels ambassadör i Sverige samma sak. Han fick frågan vad han trodde att våldsutbrottet i Jerusalem berodde på och svarade då så här (enligt Svt:s översättning):

”Jag tror att grogrunden är de ständigt pågående provokationerna från den palestinska myndigheten och inte minst Hamas i Gaza. Innan staten Israel bildades samarbetade palestinierna med tyskarna och Hitler om den slutliga lösningen av judefrågan ifall tyskarna kom till Israel”

Netanyahus anklagelse är således ingen isolerad och överhettad ”slip of tongue”. Snarare förefaller det vara en ny strategi från Israel där palestinier och den palestinska myndigheten ska kopplas ihop med Förintelsen och Hitler för att framkalla största möjliga avsky dels internt men framför allt internationellt. Att al-Husseini bevisligen hade tät kontakt med Nazityskland är väl känt. Men lika lite som Angela Merkel ska behöva ställas till svars för Hitlers förbrytelser kan Stormuftin av Jerusalems förehavanden vid andra världskriget knappast belastas den palestinska myndigheten av idag.

Men det är precis vad Israel nu försöker göra. Smutsigt? Ja. Effektivt? Kanske. Fortsättning följer?

Våldet triumferar i Jerusalem – om förståelse av det som händer

Jerusalem har drabbats av en våldsvåg. Mest hör vi talas om knivdåd mot israeler utförda av israelisk-palestinska medborgare. Många är förvånade över våldsutbrottet, även initierade experter. Som Per Jönsson vid Utrikespolitiska Institutet som säger att han aldrig sett något liknande sedan han började studera konflikten 1967. ”De israeliska palestinierna i Jerusalem brukar vara fredliga”, säger han till TT. Nu har Israel spärrat av delar av Östra Jerusalem och gett polisen rätt att utfärda utegångsförbud och ”rasera terroristers hem”.  

Det har dock bubblat ganska länge under ytan. För ganska precis ett år sedan forcerade högerextrema israeler moskéområdet vid Klippmoskén, skyddade av israeliska säkerhetstrupper. En provokation som ledde till våld naturligtvis. Samtidigt fortlöpte byggandet på ockuperad mark i Östra Jerusalem. Det finns säkert många som glömt att Jerusalem var en delad stad men att Israel sedan 1967 ockuperat den palestinska östra delen och i strid mot FN-resolutioner bebyggt området med ständigt nya bosättningar. En tredjedel av Östra Jerusalem har sedan 1967 exproprierats och bebyggts av israelerna. Det ensidiga israeliska utropandet av Jerusalem som sin huvudstad tycks ha absorberats av det allmänna nyhetsbruset men är vardag för de palestinier som fortfarande lever där som andra klassens medborgare utan mycket av den samhällsservice som de judiska invånarna i staden tar för självklar. 

 Detta är en långsiktig och medveten politik som staten Israel har drivit i åtminstone ett tiotal år. Vräkningar och husrivningar och byggförbud för palestinier har införts samtidigt som judiska bosättningar uppförts i snabb takt. Jerusalem ska befästas som den israeliska huvudstaden är det bestämt och inget tycks förmå att rubba elefantens fot.

Detta är något som borde uppröra, kan man väl tycka? Nja, Maria Ludvigsson på SvD:s ledarredaktion är i alla fall upprörd. Hon tycker rapporteringen från Israel är bristfällig. Det har hon förvisso rätt i men det som irriterar Ludvigsson är TT-rubriken ”Palestinier sköts till döds” för några dagar sedan. En rubriksättning som hon säger i dagens SvD är ”minst sagt missvisande” även om hon erkänner att det var precis just vad som hänt. Den dödsskjutne var gärningsman till ett knivdåd och detta menar Ludvigsson inte framgår i rubriken. Hon räknar i ledaren upp ett antal dåd mot israeliska judar för att med detta förtydliga poängen att det är de judiska israelerna som är offren. Men glömmer då att nämna att de senaste två veckornas våldsutbrott har resulterat i sju judisk-israeliska dödsoffer men 29 palestinska, varav tio varit våldsverkare men också åtta har varit barn. Den förfärliga matematiska övningen ”bodycounting” brukar så gott som alltid sluta med höga tal för palestinier. Vad sägs om 2000 döda (varav 551 barn) och 11000 skadade (varav över 7000 kvinnor och barn) under Israels bombningar av Gaza ifjol? Att ställas mot 67 israeler, varav 3 civila. Ludvigsson avslutar med den ständigt återkommande beskrivningen av Israel som en demokrati omgiven av ”terroristvänliga, auktoritära stater” och trumfar igenom det hela med att konstatera att regionens Pridefestival hålls i Tel Aviv och inte i Gaza eller på Västbanken. 

Detta är naturligtvis sant men likväl en oerhörd skymf mot de till vansinnesgränsen sönderbombade människorna i Gaza som redan innan förra årets bomborgie tillhörde de fattigaste och mest trångbodda i världen. Tusentals hus och fabriker i ruiner, tusentals människor hemlösa och en återuppbyggnad som försvåras (omöjliggörs) av den israeliska blockaden. Det finns även andra skäl än bristande vilja att inte hålla Pridefestival, Maria Ludvigsson.

 Så hur ska våldet i Jerusalem förstås? Med hjälp av Ludvigsson eller mot bakgrund av den konsekventa och våldsamma israeliska ockupationspolitiken?

Ansvarsfrågan har i alla fall Netanyahu klar för sig. Abbas ska hållas personligt ansvarig om våldet trappas upp, dundrar han. För ingen skugga kan väl falla på ”Mellanösterns enda demokrati”? 

Gaza i ruiner och fredsutsikterna likaså

Det har nu gått ganska precis ett år sedan (det senaste) stora angreppet, det s.k. ProtectiveEdge, mot Gaza inleddes. Israel bombade sönder en stor del av den fungerande infrastruktur som fanns uppbyggd sedan det förra stora angreppet (Operation gjutet bly 2008-9) och en stor mängd bostäder. Förutom den materiella förstörelsen fick cirka 2200 palestinier sätta livet till, varav de flesta civila. 551 av dem barn, enligt Amnesty International. Fler än 11000 palestinier (ca 7000 kvinnor och barn) skadades fysiskt. Läkare utan Gränser jobbar fortfarande, ett år efter angreppet, för högtryck med att behandla patienter för i synnerhet brännskador. Omkring 70 sjukhus och andra vårdinrättningar skadades eller totalförstördes under Israels angrepp. De psykiskt traumatiserade oräknat. Bland dessa lider barnen allra svårast förstås. RäddaBarnen berättar om sängvätning, mardrömmar och konstant oro bland Gazas barn, Enligt AIDA (Oxfam) har 300000 unga människor behov av psykosocialt stöd. 80 % av befolkningen är beroende av internationell hjälp för att klara vardagen. 

Av den internationella hjälpen har det dock inte blivit mycket, vilket framgår av en färsk artikel i Haaretz. De stora belopp som på pappret samlades in under en konferens som samlade 22 blivande givarländer i oktober har det inte blivit mycket. De sju största donatorernas pengar har uteblivit. Behovet av byggnadsmaterial är enormt. Det kan vem som helst förstå men drönarbilderna i klippet ovan kanske ger en mer konkret uppfattning om läget. Israel tillåter fortfarande inte mer införsel till Gaza än 450 ton byggnadsmaterial om dagen vilket bara motsvarar en dryg tiondel av behovet.

Ship to Gazas svenska fartyg Marianne (en av sex båtar som ingick i flottiljen) stoppades nyligen utanför Gaza, som vanligt. På internationellt vatten, som vanligt. Dess last utgjordes bland annat av mediciner och solpaneler. Det hade inte gjort stor skillnad materiellt men det hade varit en symboliskt viktig händelse om skeppen hade fått angöra hamnen i Gaza med sin last. Naturligtvis är israelerna medvetna om detta. För dem är det en politiskt mycket viktig (dödsbringande) princip att inget kommer igenom utan att passera deras kontroll och urval.  

Nästan 50 % av Gaza-borna är arbetslösa. Import- och exportrestriktionerna samt den stora förstörelsen av infrastruktur och jordbruksmark försvårar eller omöjliggör det mesta av normal handel, produktion och distribution. Många av de unga som har möjlighet flyr Gaza och försöker starta nya liv på helt annat håll. Av de unga som ändå stannar kvar (en mycket stor del av Gazas invånare utgörs av ungdomar och barn) är det många som radikaliseras, som det heter. Israels politik lämnar mycket lite i övrigt som alternativ till IS och Al Qaedas locktoner som nu sägs ljuda allt mer öppet och högljutt i Gaza. Fortsätter den utvecklingen så att dessa grupper får kontrollen över området tror jag Israel och det internationella samfundet kommer att längta tillbaka till Hamas styre. Men vem kan klandra de som bor i detta friluftsfängelse?

Jo, självklart de styrande i Israel. Exempelvis försvarsministern Moshe Ya´alon som efter bordningen av Ship to Gazas Marianne yttrade följande kommentar:

”There is no humanitarian crisis in Gaza”

En syn (eller blindhet snarare) som kommer att förlänga och förvärra konflikten ytterligare och förmörka utsikten till fred och samförstånd i den tvåstatslösning som är den enda gångbara lösningen men som nu verkar lika långt borta som någonsin. I alla fall om det internationella samfundet fortsätter att stillatigande acceptera Israels agerande.

Israel mot ett ödesval - Blir Israel av med Netanyahu?

Israel går mot något av ett ödesval. Den 17 mars står valet mellan fortsatt Netanyahu-ledd högerregering eller en center-vänsterkoalition (Zionistunionen) som vill ändra riktningen på israelisk politik och som har betydligt större intresse av att förhandla med Palestina om en framtida tvåstatslösning.

Ett ödesval tror jag att det är. Inte bara för att det skulle underlätta dialog med Palestina eller för att det skulle lösa spänningarna till den främste bundsförvanten USA utan för att Israels framtid, liksom alla små eller stora samhällen, är beroende av att unga människor med framtidstro stannar i landet, bildar familj och en bas för nya generationer israeler.

Israeler trötta på Netanyahu

Nättidningen +972 skriver om valet som en utvärderande folkomröstning av Netanyahus sex år vid makten. I Tel Aviv samlades nyligen 50000 människor som krävde hans avgång. Valbarometrar visar dock att det blir ett jämnt val och osäkerheten är stor om valutgången. Enligt de sista väljarundersökningarna som görs före valet har Netanyahus Likud dock tappat och vore det valresultatet skulle alltså koalitionen med Arbetarpartiet och Hatnuah (Zionistunionen) ha fler platser i Knesset än Likud.

I Haaretz framkommer också att det är många israeler som nu är trötta framför allt på personen Netanyahu kanske mer än på högerpartiet Likud. Anshel Pfeffer skriver:

”In a way that none of his predecessors as prime minister did, Benjamin “Bibi” Netanyahu has sucked the oxygen out of all public debate and overwhelmed his country’s image.”

Det är milt sagt spännande även för de palestinier som längtar efter den tvåstatslösning som så gott som hela världen ser som den enda rimliga för att lösa konflikten mellan israeler och palestinier. Netanyahu däremot tycks ha övergett denna lösning helt om man ska tro uttolkandet av ett tal nyligen där han förklarade tidigare löften om palestinsk statsbildning som ”irrelevanta”.

Främst avser han då förbindelser vid löftet om att verka för en tvåstatslösning som han gjorde 2009 i ett tal som brukar refereras till som ”Bar-Ilan talet”. Av en Haaretz-artikel (obs att länk troligen endast fungerar för prenumeranter) att döma förväntar sig USA av kommande regering efter valet kommer att arbeta för att denna tvåstatslösning ska komma till stånd. Ännu ett skäl för Vita Huset att önska sig ett nederlag för Likud och Netanyahu. En talesman för Vita Huset, Jen Psaki, uttrycker det enligt följande:

”We want partners who want to pursue this [two-state solution]”

Haaretz menar också att listan kan göras lång över utrikesfrågor som förblivit olösta under Netanyahu. Han anses allmänt vara helt utan plan och strategi och agera reaktivt och spontant på världshändelser vilket kanske inte alltid faller ut så väl. Artikeln har titeln ”Wanted: Aprime minister who can clean up Israel´s diplomatic mess”.

Haaretz valsidor finns tillgängliga här om man är prenumerant, vilket kan ordnas genom att registrera sig för den som är intresserad. Kan rekommenderas då det finns åtskilliga intressanta artiklar som ger ett perspektiv på israelisk politik och debatt som kanske inte alltid faller ur Netanyahus mun.

Israeliska araber – ”… not wanted here”

En av valets stora nyheter är dock den arabiskavalalliansen. Den gemensamma listan för flera arabdominerade partier förväntas kunna knipa 15 platser i Knesset och bli tredje största partiet. Enligt professor Lev Grinberg lär det inte kunna bli någon vänsterregering utan deltagande från denna araballians.

Den attack från vänster som nyligen levererades anses dock försvåra ett framtida stöd från den arabiska alliansen för en center-vänsterregering. Högerpartiet Likuds krav inför den centrala valkommittén att diskvalificera kandidaturen för en av araballiansens kandidater, Haneen Zoabi, fick stöd från Zionistunionen vilket mycket väl kan tillintetgöra deras möjligheter att bilda regering efter valet.

Från höger attackeras den arabiska alliansen verbalt. Avigdor Lieberman klargjorde i en tv-debatt nyligen läget för de israeliska araberna: ”Ni är inte önskvärda här”.

Till och med fysiska attacker mot arabiska kandidater har förekommit.

Om detta och mycket mer kan man läsa i nättidningen +972 Valspecial Israel.

Valdebatten - ingen talar om ockupation

Här hemma skriver Ricki Neuman i en krönika i SvD 12/3-15 om frånvaron av debatt om ockupationen i valrörelsen.

Israeliska intellektuella vill häva ockupationen eftersom den är ett brott och innebär förtryck av ett annat folk men också för att den kostar för mycket. Men inte i pengar räknat utan psykiskt och emotionellt. Rent ekonomiskt är den möjligen vinstgivande? Eller tillhandahåller åtminstone lösningar på problem för den nuvarande regeringen.

Debatten inför valet har hittills handlat om korruptionen bland politiker och företagare, om Iran och, kanske framför allt, om bristen på billiga bostäder. Det är här det där om lösningen på problem för regeringen kommer in i bilden. 

Bostadsbrist och bosättningar – trots allt en diabolisk bostadspolitik?

I en artikel i SvD 11/3-15 skriver Catrin Ormestad om bostadsbristens Israel och om bosättningar på Västbanken som lösningen som slår två flugor i en smäll, så att säga. De unga och fattiga tvingas flytta till de billigare bostäderna byggda på ockuperad mark.

Mellan 2008 och 2013 har huspriserna ökat med 55 % och fortsätter att stiga. En lösning är att flytta ut till ”periferin”, vilket enligt Ormestad är en omskrivning för det ockuperade Västbanken. Bosättarnas antal på Västbanken har under ovanstående period ökat med 23 % medan befolkningsökningen under samma period varit 10 %. En halvtimmes bilresa från Tel Aviv finns nämligen bosättningar med betydligt lägre huspriser än i staden. Staten subventionerar bostäderna och erbjuder fördelar, som gratis skolskjuts och skattelättnader för företag för att locka folk att flytta dit. En del kan inte tänka sig att delta i stölden av palestinsk mark men för många är det lockande, i synnerhet för fattiga ultraortodoxa judar. Dessa har ofta stora familjer och låga inkomster och det finns flera bosättningar där nästan enbart denna grupp bor. En medveten politik, enligt Ormestads intervjuobjekt som ser Netanyahus tjat om Iran som ett sätt att avleda debatten från socioekonomiska inrikesfrågor.

Många unga har flyttat utomlands och många fler funderar på att göra det. De ser ingen framtid i Israel. Kanske är detta det stora hotet mot Israel och inte ineffektiva raketer från Hamas?

Själv har jag oerhört svårt att se en ljusnande framtid för Israel-Palestina vid en valseger för Likud. För hur ska den se ut med frustrerade unga människor både i Israel och i Palestina, en nedlagd tvåstatslösning och en fortsättning på den provocerande bosättningspolitiken som lär leda till ytterligare radikalisering av det palestinska motståndet?

Alltså; ett ödesval för Israel, för Palestina, för Mellanöstern och i förlängningen hela världen. 

Netanyahus tal inför kongressen; Har vi inte hört det förut?

Idag talade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu inför den amerikanska kongressen. Något som inte uppskattades av Vita Huset.

Nå, vad var det då han sa? I huvudsak att avtalet som USA och ett antal andra länder är på väg att sluta med Iran är dåligt och att det kommer att leda till att Iran får en lätt väg till att skaffa kärnvapen. 

President Barack Obamas kommentar var att talet inte innehöll något nytt. Förmodligen tänkte han på det här:

“Iran would possess nuclear weapons in three to five years”

(Ur Netanyahus bok Fighting Terrorism: How Democracies Can Defeat Domestic and International Terrorists, 1995)

“The most dangerous of these regimes is Iran, than has wed a cruel despotism to a fanatic militancy. If this regime, or its despotic neighbor Iraq, were to acquire nuclear weapons, this could presage catastrophic consequences, not only for my country, and not only for the Middle East, but for all mankind … Only the United States can lead this vital international effort to stop the nuclearization of terrorist states. But the deadline for attaining this goal is getting extremely close.”

(Tal till amerikanska kongressen 10 juli 1996)

“... our experts say Iran was probably only one or two years away [from developing nuclear weapons]”

(Netanyahu till en amerikansk kongressdelegation, Wikileaks 09 februari 2009)

“The American president must stop Iran from acquiring nuclear weapons - and quickly – or an imperiled Israel may be forced to attack Iran´s nuclear facilities itself … You don´t want a messianic apocalyptic cult controlling atomic bombs. When the wide-eyed believer gets hold of the reins of power and the weapons of mass death, then the entire world should start worrying, and this is what is happening in Iran”

(Intervju i The Atlantic 31 mars 2009)

“Where’s Iran? Iran’s completed the first stage. It took them many years, but they completed it and they’re 70% of the way there. Now they are well into the second stage. By next spring, at most by next summer at current enrichment rates, they will have finished the medium enrichment and move on to the final stage. From there, it’s only a few months, possibly a few weeks before they get enough enriched uranium for the first bomb.”

(Tal till FN:s Generalförsamling 27 september 2012)

Han var för övrigt en gång i tiden fullständigt övertygad att även Irak hade kärnvapen på gång. Så här sa han 12 september 2002:

”There is no question whatsoever that Saddam is seeking and is working and is advancing towards a development of nuclear weapons. No question whatsoever.”

Vilket ju i och med USA:s invasion 2003 visade sig vara falskt alarm. En överdrift av Iraks kapacitet som Netanyahu och Bush framställde som ett dödligt hot vilket skulle sanktionera invasionen.

Så vad är det Netanyahu egentligen vill med sin närmast besatta repetition av kärnvapenhotet från Iran? Provocera fram en amerikansk invasion av Iran?

Nja, kanske är sanningen närmare en annan sak Netanyahu snuddade vid i sitt tal till kongressen idag?:

” The U.N.'s nuclear watchdog agency, the IAEA, said again yesterday that Iran still refuses to come clean about its military nuclear program.”

Han glömde nämligen lägga till att Israel inte ens tillåter IAEA att komma I närheten av sina egna anläggningar. Israel är ju också ett av få länder (tillsammans med bl.a. Nordkorea) som vägrat skriva under ett icke-spridningsavtal. Kanske är det egentligen just detta Netanyahu fruktar mest? Att en ökad insyn från IAEA i Irans atomprogram ska öka kraven på Israel att själva öppna sina dörrar till sitt eget. Som FN krävde 2012... och igen i december 2014.

Kanske är det ständiga tjatet om Irans kärnvapenprogram i själva verket ett sätt att leda uppmärksamheten från det israeliska?

Med vänner som Netanyahu behövs inga fiender

Att Israel surar över att Sverige erkänt Palestina är ingen nyhet numera. Många liberala politiker och skribenter ojar sig över detta och Per Gudmundson i SvD verkar tycka det är stor skada för Sverige att vi dragit på oss Likuds och Benjamin Netanyahus missnöje. Dessutom brukar han upprepa att det svenska erkännandet är att belöna Hamas raketkrig mot Israel. Med detta har han förminskat Israel-Palestinafrågan och brutit ut en liten bit av hela kakan på ett sätt som passar hans argumentation. Det brukar kallas ”cherry-picking”. En metod som inte är alldeles obekant för just Netanyahu själv.

Det börjar nu bli ganska uppenbart att den allra största och mäktigaste bundsförvanten till Israel börjar tröttna. Jag talar förstås om USA och om Obamas stigande irritation över Netanyahus attityd och sätt att föra politik. ”Cherry-picking” är exempelvis något som man i Vita Huset anser att Netanyahus Israel ägnar sig åt när det beskriver förhandlingarna med Iran om deras kärnkraftsprogram. Saker lyfts ur sitt sammanhang och – vad värre är - läcks ut offentligt från de slutna förhandlingarna vilket alla erfarna diplomater vet är det värsta som kan hända. Om man vill komma till ett bra avslut vill säga. Israel har förstås intresse av att förhandlingarna bryter samman nu när det ser ut att vara nära ett avtal som lättar på trycket mot Iran. Enligt israeliska Haaretz har nu Vita Huset börjat begränsa informationen det delar med Jerusalem om Iran-förhandlingarna. 

Ytterligare en sak som irriterar Vita Huset (kanske ännu mer) är Netanyahus planerade tal inför Kongressen. Demokraten Howard Dean är en av de starkaste kritikerna och säger, enligt Haaretz, att Netanyahu är ”en katastrof” (”a disaster”) och att hans planer om tal till kongressen är; ”a stupid thing to do that has harmed US-Israeli relations greatly”. Han fortsätter;

”I don’t trust Netanyahu. I think he’s not served Israel well”.

Netanyahu är inbjuden av republikanerna i kongressen och talet är tänkt att handla om just avtalet med Iran. Hans plan är förstås att gå förbi den amerikanska regeringen och ägna sig åt lobbying i kongressen istället där de mer Likudvänliga Republikanerna är i majoritet. Jag gör det för att ”rädda överlevnaden för mitt land”, säger Netanyahu. Ett brott mot protokollet anser Demokraterna och Vita Huset vilket har lett till att flera demokrater planerar att bojkotta talet och i Vita Huset stiger irritationen över Netanyahus inblandning i amerikansk politik. Patrick Leahy, Demokrat-veteran i kongressen klargör till the Guardian varför;

”It has long been an unwritten rule and practice through the decades that when it comes to American foreign policy, we speak and act thoughtfully, with one voice when we can, with the national interests of the United States as our uppermost consideration, and with caution about the unintended consequences of unilateral actions like this”.

Klargjort är också att Vita Huset inte har några planer på att träffa Netanyahu vid dennes besök till USA (han får här känna på samma medicin som Wallström). Det är inte ofta den dörren är stängd för en israelisk premiärminister på besök i Washington DC, påpekar Aaron David Miller i Foreign Policy. I hans artikel framgår också hur representanter för Obama-administrationen för pressen öppet redovisat sin ilska över israelambassadören Ron Dermers aktiva roll i Netanyahus kongressbesök vilket, menar de, äventyrar relationerna med USA till förmån för Netanyahus egen valkampanj. Irritationen är så pass stor att Obama-administrationen även hyser planer på att svara på Netanyahus provokativa inblandning i amerikansk politik genom att göra detsamma mot Israel. Vita Husets dörr kommer nämligen att istället öppnas för Likuds och Netanyahus största valrival Isaac Herzog, arbetarpartiets ledare, som kommer att ha ett möte med vicepresident  Joe Biden och utrikesminister John Kerry. Herzog har inte varit sen att utnyttja detta i sin valkampanj och triumferande påpekat det vitala för Israel att ha goda förbindelser med USA och att Netanyahus Likud har sämre förutsättningar att upprätthålla sådana.  Helt klart förefaller den amerikanska presidenten ha tröttnat på Netanayahu och hoppas på förändring i det israeliska valet den 17 mars. Aaron David Miller avslutar sin artikel med att formulera det så här;

”Both Obama and Kerry would love to see Netanyahu out and Labor’s duo of Herzog and Tzipi Livni in. And they’re doing everything they reasonably can — short of running campaign ads — to bring that about.”

En ganska unik situation som Netanyahu har lyckats provocera fram. Så de så kallade israelvännerna i Folkpartiet, Per Gudmundson och andra liberala ledarskribenter behöver alltså inte vara så ledsna över de skadade diplomatiska relationerna med Israel. Vi har gott sällskap av USA. Liksom Vita Huset kan de väl istället förena sig med oss som hoppas på en förändring den 17 mars och att det då finns nya ledare att knyta relationerna starkare med. Ledare som förmodligen är varsammare med sina vänner och inte så snara att utse fiender.

Israels plakatpolitik och Per Gudmundsons verklighetsbild

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson är rejält bekymrad nu. Det framgår av hans ledare igår, med rubriken ”Turist i verkligheten”, om regeringens utrikespolitik och Margot Wallströms inställda Israel-resa. Israel har gjort en kraftig markering mot Sverige genom att inte välkomna den svenska utrikesministern Margot Wallström till några officiella möten. Hennes planerade besök har ställts in eller möjligen skjutits upp. Sveriges och den röd-gröna regeringens besked att erkänna Palestina ligger naturligtvis bakom den unika israeliska markeringen. Det borde ju den rödgröna regeringen ha förstått, tycker Gudmundson. Somligt talar för att de inte ”begriper ett dyft”, formulerar han det. Han talar om regeringens möjliga oförståelse för hur världen fungerar. Men landar i att regeringen nog inte alls bryr sig och att de internationella relationerna skulle vara mindre viktiga än inrikespolitiska vinster. En ”plakatpolitik” som jämförs med Palmes engagemang mot USA under Vietnamkriget. 

Jag vet inte om Gudmundson med detta menar att Palme hade fel angående Vietnamkriget? Eller för den delen om apartheidregimen i Sydafrika och det, från högerhåll ofta kritiserade, stora stödet till Nelson Mandela och ANC? Vi skulle ha undvikit att ta ställning och istället undfallande tonad ned kritiken för att inte störa de diplomatiska förbindelserna? Att ta ställning för något som stämmer överens med den egna värdegrunden och rättsuppfattningen kan ju ofta krocka med andras uppfattningar och intressen men det vore märkligt om det innebar att detta skulle leda till tystnad. Ska vi då inta samma hållning gentemot Ryssland eller Nordkorea? Förvisso bör det intas viss försiktighet när det gäller protester som är illa styrkta som exempelvis Carl Bildts kritik av Sovjet/Ryssland i samband med misstänkta ubåtskränkningar under 1980- och 90-tal, men det är förstås inget Gudmundson tar upp i sin ledare.

Nej, det är inte alldeles lätt att reda ut vad som enligt Per Gudmundson är det största felet. Engagemanget för Israel-Palestina eller att regeringen inte alls bryr sig om utrikespolitik?? Själv har Gudmundson visat många prov på sin analytiska förmåga vad gäller utrikespolitik. Just avseende det svenska erkännandet av Palestina exempelvis. Den 30 oktober-14 tittade han i kristallkulan och såg inga som helst tecken på att något land skulle följa efter Sveriges exempel. ”Mycket lite tyder på det”, menade han då.

Redan innan han skrivit detta röstade det brittiska underhuset (uttalat påverkade av det svenska beslutet) med förkrossande majoritet för ett erkännande av Palestina. Det var förvisso inget bindande beslut men regeringen har fått en klar signal från de folkvalda och Israel fördömde givetvis resultatet.I mitten av november kom så det spanska parlamentets nästan enhälliga antagande av en motion som uppmanar regeringen att erkänna Palestina som stat.Frankrikes parlament genomförde i början av december en liknande omröstning som landade i samma resultat som det brittiska och ungefär samtidigt i Belgien lade de fyra belgiska regeringspartierna fram en gemensam motion där ett erkännande av Israel föreslås. Det anses vara en fråga om vilket datum erkännandet ska ske. En vecka före jul antog också EU-parlamentet med kraftfull majoritet en resolution som ”i princip stöder erkännandet av Palestina”. Den är förvisso inte bindande men antagandet av alla dessa resolutioner och uppmaningar till nationella regeringar är normerande och pekar åtminstone i en helt annan riktning än Gudmundsons spådomar.    

Hans verklighetsbild är förvisso inte helt överensstämmande med alla dessa parlamentarikers som nu förordar en skärpt attityd till Israel. Gudmundson upprepar i ledaren igår sin uppfattning att ett erkännande av Palestina endast tjänar som belöning till Hamas för deras ”raketkrig mot Israels civila befolkning”, som han kallar sommarens demolering av Gaza för. En märklig beskrivning av ett krigsutbrott där ”sluträkningen” blev fyra döda israeliska civila och 1462 palestinska (varav 495 barn), enligt FN-organet OCHA. Vilket i sig endast utgör ett brottstycke ur den långa lista av övergrepp på civila som kan skrivas om flera decennier av israelisk ockupation av palestinska områden, trakasserier av civilbefolkning, diskriminering och expansiv bosättningspolitik. Enklast kan Gudmundson och andra ta del av siffror och andra detaljer genom att studera B´Tselems hemsida där det förs noggrann bok över övergreppens art och tragiska numerär. 

Det förefaller inte heller som att Gudmundson reflekterat över möjligheten att den israeliska (över)reaktionen mot Sverige kan grunda sig i en israelisk ”plakatpolitik” som bedrivs som ett led i kampanjen inför det stundande israeliska parlamentsvalet. Något som däremot påpekas i Aftonbladets ledare från igår. En alltmer pressad israelisk högerregering skramlar nu så gott den kan utrikespolitiskt för att leda uppmärksamhet från det faktum att vänsterkoalitionen börjar gå förbi i opinionsmätningar inför valet.

Faktum är väl att Gudmundson inte reflekterat alls utan fortsätter sin haveristlinje avseende Israel-Palestina. För det märkliga är väl egentligen att de allra flesta länders diplomatiska förbindelser med Israel bara flutit på samtidigt som Israel bedrivit sin repressiva ockupation av den mark som är tänkt som Palestina i en tvåstatslösning. Detta trots Israels ständiga brott mot FN-resolutioner. 65 sådana är den senaste siffra jag sett. Sannolikt ett världsrekord som omvärlden ändå tycks ha accepterat i många år då handelsavtal har undertecknats, schlagerfestligheter har avnjutits och normala diplomatiska förbindelser odlats utan större protester. Den här undfallenheten för Israel har också noterats av en mängd bedömare under lång tid nu. Bara för att ta fram ett exempel i statsvetaren Ulf Bjerelds artikel i SvD Brännpunkt från 11 augusti 2006. Han ställde redan då frågan om inte Israels ständiga brott mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna riskerade att ge demokratin dåligt rykte i Mellanöstern och urholka de värden som de byggs på. Sedan dess har nästan allt blivit värre för palestinierna med två kraftfulla offensiver mot Gaza med katastrofalt resultat för civilbefolkningen där, fortsatt byggande av bosättningar på Västbanken och östra Jerusalem samt fortsatt repressiv lagstiftning. Samt en fortsatt radikalisering av motståndet. Hamas maktposition uppstod inte av en slump. 

Kanske är det så att omvärlden nu äntligen börjar tröttna och agera för att få ett slut på Israels alltmer hårdnackade motarbetande av den tvåstatslösning som de allra flesta är eniga om måste komma till stånd?

Utom Per Gudmundson vill säga. Han vandrar vidare, för att parafrasera hans egen text, som ”turist i verkligheten” utan att ha begripit ett dyft av vad som egentligen händer. För en sådan kan det säkert framstå som att konflikten börjar och slutar med raketer från Hamas. 

Erkännandet av Palestina ska naturligtvis stå fast

I veckan har två palestinier begått ett fruktansvärt angrepp på bedjande människor i en synagoga i Jerusalem. Fyra personer mördades innan förövarna själva blev nedskjutna av israeliska poliser. Det måste självfallet fördömas. Däremot kan det konstateras att dådet är ett av oerhört många som drabbat civila i regionen genom åren. I sitt utförande påminner det om exempelvis Hebronmassakern 1994 då en israelisk bosättare, Baruch Goldstein, tog sig in i en moské och öppnade eld med ett automatvapen bland de bedjande och dödade 29 personer. Detta dåd fördömdes även av den israeliska regeringen som dock betonade att det var ett dåd planerat och utfört av en enskild person och inte kunde tillskrivas Israel som stat. Detsamma gäller naturligtvis den nu aktuella attacken mot synagogan i Jerusalem som, enligt den israeliske polischefen, utfördes av ”två ensamvargar”.

Det har dock inte hindrat att denne Goldstein ses som en hjälte bland högerextrema israeler som i alla år vallfärdat till dennes grav för att visa sitt gillande. Eller att Hamas, på liknande sätt, nu jublar i högan sky över dådet i synagogan. Våld föder våld och sår hatet i människor och ur denna draksådd föds nya våldsverkare. Hatet förblindar och hindrar från att se konsekvenser av handlingar. Någon fredsprocess har dessa människor, vare sig de är israeler eller palestinier, över huvud taget inte på näthinnan. Men det vore ett oerhört tragiskt och grovt misstag att göra en isolerad händelse bland tusentals andra till utgångspunkten för alla samtal om ett erkännande av Palestina.

Att dessutom göra någon sorts politisk poäng av det är i mitt tycke snudd på direkt osmakligt. Men det är vad som nu sker bland annat i riksdagen där frågor om erkännandet nyligen restes i en interpellationsdebatt där Margot Wallström fick försvara beslutet. Moderaten Hans Wallmark menade där att erkännandet av Palestina var ”fel, fel, fel” och menar att detta visas av ”det besinningslösa våld som riktades mot fyra rabbiner och en annan person i en synagoga för någon dag sedan”. Sofia Damm (Kd) påpekar att läget inte är statiskt i Mellanöstern för att regeringen erkänt Palestina utan att oroligheterna sedan dess ”har eskalerat, våld har uppmuntrats och människor har mördats”. Fredrik Malm (fp) är mer specifik när han ställer frågan till Wallström; ”Är det moderata krafter, Margot Wallström, att hugga ihjäl människor med yxa?”. 

Tove Lifvendahl i SvD hittar en koppling till Ali Esbati i Vänstern och kräver i en ledare 19 november att vänstern måste ”fördöma terrordåd som försvårar fredsprocessen”. Med tillägget att statserkännanden är ”förpliktande även för dem som är beredda att ge dem”. 

Sofia Damm har både rätt och fel när hon påpekar att läget i Israel-Palestina inte är statiskt. Rätt så tillvida att det ständigt inträffar händelser av våldsam natur men också att Israel ständigt utökar byggandet av nya bosättningar på ockuperad mark, bland annat i det just nu infekterade Jerusalem där byggplanerna om de genomförs helt skulle i praktiken innestänga palestinierna där på ett begränsat område, omgivet av murar, militära checkpoints och fientliga bosättare. 

Men också fel eftersom den israeliska ockupationen sedan 1967 inte har upphört och att de israeliska bosättningarna står där de står och dess bosättare dagligen utgör ett hot mot de palestinska invånarna i dess närhet. FN-resolutionerna 242 och 1402 ger palestinierna rätt till ett eget land och utgör samtidigt krav på Israel att upphöra med ockupationen av palestinskt område för en sådan tänkt statsbildning. All militär aktivitet och uppförande av bosättningar på denna mark är således brott mot internationell rätt och dessa brott begås dagligen. Det har blivit till någon form av normaltillstånd vilket gör att de flesta inte riktigt ser dem som de folkrättsbrott de är. Att erfarna politiker och journalister ska kunna göra det är däremot något som bör kunna förväntas. 

Fel har dessa kritiker - som nu utvärderar det svenska erkännandet av Palestina efter två veckor - också när det gäller uppfattningen om vad som bäst gagnar moderata krafter i Palestina. För på vilket sätt skulle ett status quo gynna dessa? På vilket sätt tänker de sig att våldsspiralen ska upphöra? Den började inte snurra, som Sofia Damm verkar tro, för två veckor sedan utan har spunnit på ända sedan Israel utropades som stat 1948 med undantag av lugnare mellanliggande perioder.

Istället för att lyfta ut enskilda händelser som projektionsyta för en komplicerad konflikt som sträcker sig över flera decennier bör den konstruktiva inställningen vara att långsiktigt stödja ett normaliserande av förhållandet Israel-Palestina. Ett sådant bör rimligen vara en tvåstatslösning och därför bör en sådan komma till stånd så fort som möjligt. Varje fördröjning gör den alltmer praktiskt sett svårgenomförbar och spär på den draksådd som föder våldet.

Därför är ett erkännande av Palestina en logisk följd av tidigare FN-resolutioners uttalade intentioner och mål. Det vill säga tvåstatslösningen som FN-medlaren Folke Bernadotte stred för och av israeliska extremister mördades för 1948. Allt som hindrar en sådan lösning ska naturligtvis fördömas men de huvudsakliga hindren sitter i den israeliska regeringen eller i bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem. 

Den långsiktiga hållningen måste naturligtvis vara att med alla till buds stående fredliga medel understödja moderata krafter på båda sidor. Jag hoppas därför att Tove Lifvendahl i SvD och allianspartiernas företrädare, med samma energi som de nu riktar uppmärksamhet åt det avskyvärda illdådet i synagogan i Jerusalem, kommer att uppmärksamma utdelandet Svenska Advokatsamfundets ”Human Rights Award” som nästa vecka tilldelas B´tselem. En israelisk fredsorganisation som har ägnat 25 år av arbete för att stärka palestiniers rättigheter på ockuperad mark och att dokumentera israeliska militärers övergrepp mot den palestinska befolkningen där. 

Men det kräver förstås att de fördjupar sig i konflikten mer än två veckor bakåt i tiden.

Berlinmurens fall firas i EU medan Israels mur växer

Den 9 november firas 25-årsminnet av dagen då Berlinmuren fick sin första stora spricka genom vilken tusentals östtyskar kunde strömma mot väst och därmed oåterkalleligen bäddade för murens totala fall. Vi som är gamla nog minns känslan av häpnad när det hände och av overklighet när scenerna vid Brandenburger Tor, med lyckliga östberlinare som förenades med lika lyckliga västberlinare, utspelades på tv-rutan. Själv minns jag också hur jag vid ett besök i Östberlin ett par år tidigare stod just där paradgatan Unter den Linden på östra sidan slutade vid muren och detta Brandenburger Tor och funderade över om jag skulle leva länge nog att få uppleva dess fall. Det tog inte många år alls alltså och skedde helt oväntat och utan egentlig förvarning eller tecken på något sådant beslut från DDR-regimen. Formaliteterna blev helt undanröjda av folkets längtan efter frihet. Denna händelse i den tyska historien kallas ofta för Die Wende, vändpunkten. Med vilket det åsyftas främst den politiska omvälvningen för Östtyskland från planekonomi till marknadsekonomi och från enpartistat till demokrati.

Nu, 25 år senare, är Tyskland återförenat och EU är på väg att införliva en efter en av de forna östeuropeiska staterna som då befann sig bakom järnridån. Om det här skrivs det flitigt förstås under dessa jubileumsdagar. Just på dagen 9 november kommer 8000 ballonger att släppas längs med murens tidigare sträckning och minnesdagens slogan är ”mod till frihet”. 

Den ”antifascistiska skyddsvallen” 1986. Foto: Wikipedia

Men nya murar har också rests, vilket SvD just nu uppmärksammar i en artikelserie om fästning Europa och om murar kring romer i Slovakien och Rumänien eller den osynliga mur som utestänger invandrare i Schweiz från att beträda vissa ”sensibla zoner”. Indignationen från Västeuropa över Berlinmurens existens före dess fall har nu visat sig vara främst politisk. Någon principiell ståndpunkt mot murar i Europa förefaller det således inte handla om.

Carl Schmitt, tysk statsrättsteoretiker, hävdade följande tes;

”Varje ny tidsålder och varje ny epok i samlivet mellan folk, imperier och länder, mellan härskare och maktordningar av allehanda slag, grundas på nya rumsliga uppdelningar, nya inhängningar och nya rumsliga ordningar för jorden” (Ur Der Nomos der Erde, 1950).

Schmitts kanske mest kända tes är att den verklige suveränen är den som bestämmer över undantagen. Det vill säga undantag från de förment universella friheterna och de demokratiska regelverken. Något som kan vara användbart att fundera över i detta globaliseringens tidevarv då frihetsklockorna sprider sin sköna klang mer selektivt än det rådde förhoppning om hos många när Berlinmuren fallit och det kalla kriget blåstes av i början av 1990-talet.

Översättningen av Schmitt-citatet ovan finns i Wendy Browns bok ”Inhägnade stater, avtagande suveränitet” (2010, i svensk översättning 2011) i vilken hon också påminner oss om denna motsägelsefulla utveckling efter Berlinmurens fall;

”Löftet om en globalt sammanbunden mänsklig värld som badar i liberala friheter förefaller motsägas av en värld där betong, taggtråd, säkerhetskontroller och övervakning blir normen”.

Israels ”skyddsbarriär”. Foto: Marc Venezia, Publ: Wikipedia

Muren som växer medan vi ser på

Inte heller höjs det särskilt högljudda protester mot den mur som av Israel uppfört längs gränsen mot palestinskt område. Den började byggas 2002 och har tillåtits växa sig mycket lång och på sina håll högre än Berlinmuren. På vissa sträckningar så hög som 8 meter. På andra avsnitt består den istället av stängsel med vakttorn och elektroniska övervakningssystem. Planen är att dess slutliga sträckning ska bli 72 mil lång vilket är ungefär 60 mil längre än den så förhatliga Berlinmurens. Den israeliska s.k. ”skyddsbarriären” (jmf den östtyska benämningen på Berlinmuren som den ”antifascistiska skyddsvallen”) är dessutom till största del uppförd på ockuperad mark, dvs. utanför Israels officiella gränser och till dess system hör också ett vägnät som är reserverat för israeler endast.

FN:s generalförsamling uppmanade 2003 Israel att omedelbart upphöra med uppförandet av muren på ockuperat område och gav senare i uppdrag åt Internationella domstolen i Haag att komma med ett konsultativt uttalande.  I juli 2004 levererades detta uttalande (Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory) i vilket det fastslogs att uppförandet av muren på ockuperad mark bryter mot internationell rätt. Enligt en FN-rapport (OCHA) från 2007 har dragningen bestämts av de israeliska bosättningarnas geografiska lägen och bidrar därmed till att permanenta dessa genom att omringa dem och koppla dem samman med Israel genom de vägar som reserverats för israeler. I en senare rapport från OCHA (2008) lämnade FN-organet en redogörelse för de humanitära konsekvenserna av murens existens och specifika dragning. I denna konstaterades att muren; bidrog till fragmenteringen av Västbanken och skapandet av isolerade enklaver, utgjorde ett för försörjningen avgörande hinder för rörelsefriheten, hade en negativ effekt för åtkomst av och utnyttjande av Västbankens mest produktiva jordbruksmark och vattentillgångar och bidrog till områdets allmänt negativa ekonomiska utveckling.

Själva tanken om Israel som en barriär eller civilisationens utpost mot asiatiskt barbari är dock inte ny. Den utvecklades bl.a. av sionistledaren Theodor Herzl som använde denna tanke som argument för att vinna stöd hos stormakterna, vid sekelskiftet 1800-1900-tal, för bildandet av en judisk stat i Palestina. Därmed anknöt han sig till det kolonialistiska tänkesätt som dåtidens europeiska kolonialmakter närde för att motivera sin expansionistiska iver på andra kontinenter.

Numera svär sig de europeiska staterna fria från ovan nämnda tänkesätt och bedyrar den fria rörlighetens välsignelser och hävdar ambitionen att sudda ut gränser och hinder för kontakter människor emellan. Så vad vore då en lämpligare tidpunkt än nu för EU att på allvar visa att murar mellan människor skapar spänningar mer än de utestänger faror? 

Studenter på väg från skolan till hemmet i Abu Dis genom muren som skär genom staden. Foto: Brian Duss, publicerad av B´tselem

Sverige har tagit initiativ till att få till stånd en sådan ”game-changer” genom erkännandet av Palestina. Ett beslut som väckt kritik inte minst från liberala ledarskribenter som ojar sig över att beslutet kommit för tidigt, vilket jag skrev om igår. Ett erkännande av Palestina hindrar förstås inte Israel från att behålla sin mur men skulle väcka krav på att justera dess dragning och kunna bli den spricka som långsiktigt får spänningen att lätta och normalisera förbindelserna mellan Israel och Palestina.

Tidpunkten för att riva murar bör väl inte kunna bli bättre än nu vid detta jubileumstillfälle?

Eller har acceptansen för murar blivit större ju längre tiden gått sedan euforin över Berlinmurens fall?

Statistik om Israels ”skyddsbarriär” från B´tselem

Se filmen ”Muren” just nu på bio

Sveriges erkännande av Palestina en isbrytare

Per Gudmundson skrev i förra fredagens nummer (31/10-14) av SvD en kort och synnerligen illa underbyggd ledare med titeln ”Fel att erkänna Palestina nu”. Den har provocerat mitt medvetande i en hel vecka nu och det känns förlösande att få skriva av sig ett sorts öppet svar.

Det jag reagerar emot är dels hans påstående om att Sverige, genom att erkänna Palestina, skulle ”belöna destruktivitet”. Samt att han menar att han inte ser några större tecken på att Sveriges beslut skulle kunna efterföljas av andra EU-länder.

Att belöna destruktivitet

Gudmundson hävdar i sin ledare att beslutet att erkänna Palestina är ”illa genomtänkt”. Han menar att ett sådant ”belönar destruktivitet” och syftar då på de raketer som Hamas skickat mot Israel de senaste åren. Han väljer då att helt glömma den belöning för sina (har tappat räkningen hur många) brott mot FN-resolutioner - rörande ockupationen av palestinskt område, övervåldet på denna ockuperade mark och dess bosättningspolitik - som Israel ständigt erhåller i form av utökade handelsavtal med EU. En handel som ökat ganska stadigt sedan 1995 då associeringsavtalet mellan EU och Israel undertecknades, enligt svenskaambassaden i Tel Aviv. Sedan dess har uppgraderingar av avtalet gjorts med jämna mellanrum utan någon egentlig debatt alls och utan att det hörts så mycket som ett pip från Per Gudmundson och hans liberala ledarskribentkollegor. Däremot har liberala röster med jämna mellanrum höjts för att ge Israel medlemskap i EU, vilket enligt min mening vore en oerhört mycket mer provocerande belöning av destruktivitet än att erkänna Palestina.

Handelsavtalet ger Israel förmånligare handelsvillkor med EU än något annat icke-medlemsland och möjlighet till deltagande i EU-program som Horizon 2020 (research fond), Galileo (satellitnavigeringsprojekt) och Erasmus (studentutbyte). All handel med industriprodukter (import såväl som export) är tullfri. Detta avtal har alltså fortsatt att gälla och uppdaterats i snart 20 år trots Israels tidigare brott mot FN-resolutioner och de som begåtts under den period avtalet gällt. Det hör till saken att EU mycket väl kan använda avtalsvillkoren för att säga upp det. Där finns nämligen en artikel (artikel 2) som säger följande:

”Relations between the Parties [...]  shall be based on respect for human rights and democratic principles, which guides their internal and international policy and constitutes an essential element of this Agreement”.

Denna artikel 2 säger alltså att respekten för mänskliga rättigheter i såväl inrikes som utrikes politik är ”ett grundläggande element för avtalet” . Det är inte heller så att den här skrivningen är en plakatparagraf som inte används av EU generellt. Det görs en mycket aktiv bedömning av EU vad gäller möjligheten till sanktioner och Ryssland har exempelvis ”drabbats av” restriktioner efter deras annektering av Krim. En rad andra stater är också föremål för olika typer av sanktioner eller ”restrictivemeasures”, som exempelvis Bosnien-Hercegovina, Kina, Egypten, Libanon, Moldavien, Ukraina och USA.

Det är läge att påminna (inte minst Per Gudmundson) om att FN-organet UNHCR (United Nations Human Rights Council) har riktat fler fördömande resolutioner mot Israel än de gjort mot alla andra nationer sammantaget.

Men Israel fortsätter att frodas ekonomiskt genom sitt, för landets ekonomi oerhört viktiga, handelsavtal med EU, Israels top trading partner. Det tycks inte finnas några tecken på att en förändring av detta diskuteras i EU heller. Åtminstone ses inga spår av detta på svenska ambassadens i Tel Aviv hemsida som jag refererade till tidigare. Där beskrivs framtiden istället så här:

”Svenska produkter har ett gott namn på Israels innovationsbenägna, konsumtionsinriktade och mogna marknad. Den ekonomiska utvecklingen och den mycket goda innovativa miljön erbjuder således goda förutsättningar för en utökad bilateral handel och samarbete med Sverige och ett större antal investeringar i bägge riktningar”.

Möjligen kommer denna text att ändras lite om Israel fortsätter att ”straffa” Sverige diplomatiskt för regeringens erkännande av Palestina. Men den omvända frågan är ju om EU ska fortsätta att ”belöna destruktivitet” för att använda Per Gudmundsons formulering?

Att lämna initiativet till Israel

Att invänta att Israel ska ändra attityd till förhandlingar om en tvåstatslösning är en mycket osäker taktik för den som är helt uppriktigt för en tvåstatslösning och vill att den ska komma till stånd så snart som möjligt. Bara häromdagen gick den högerradikale Naftali Bennett ut och tillkännagav att han tänker göra allt för att motarbeta en sådan lösning och istället förorda att Israel annekterar hela Area C vilket motsvarar ungefär 61 % av Västbanken. Detta för att reducera det område dispyten handlar om vilket ju verkar praktiskt och behändigt för Israel men kanske inte riktigt vad EU och FN hade tänkt sig. Bennett är hur som helst inflytelserik och väntar vi tillräckligt länge utan att pressa Israel kanske den här ”fredsplanen” blir det vi får se istället. Den internationelle juristen John V. Whitbeck säger i sin artikel om Bennetts utspel följande:

”One may hope that Mr Bennett´s blast of honesty will blow away any residual illusions within those Western governments which have for decades been blocking the realization of a Palestinian state on the ground by arguing that a Palestinian state can only exist, even on a purely legal level, as a result of negotiations with Israel […]”

Om det räcker för att beröva även ledarskribenter som Gudmundson denna illusion återstår att se.

Det finns dock en annan opinion i Israel som det finns all anledning att stödja för den som förordar en fredlig lösning med ett Israel och ett Palestina som grannar med normala bilaterala förbindelser. Fredsrörelsen brukar ofta beskrivas (och är oftast) vänsterinriktad, men för inte så länge sedan fick Israels premiärminister Netanyahu post som borde ha överraskat honom lite. 106 före detta generaler, Mossad-agenter och polisbefäl uppmanade honom att snarast arbeta för att en tvåstatslösning blir verklighet och menar att en sådan mycket väl kan vara förenlig med Israels krav på säkerhet. En av undertecknarna ger i en intervju följande budskap till Netanyahu:

”We´re on a steep slope toward an increasingly polarized society and moral decline, due to the need to keep millions of people under occupation on claims that are presented as security-related. I have no doubt that the prime minister seeks Israel´s welfare, but I think he suffers from some sort of political blindness that drives him to scare himself and us”.

Denna politiska blindhet tycks smittsam bland svenska ledarskribenter måste vi konstatera och lär åtminstone ha drabbat Per Gudmundson.

Tecken på efterföljande

Dessutom hävdar Gudmundson att det inte heller finns mycket som tyder på att andra EU-länder tänkt följa efter Sverige. Just detta påstående ser jag antingen som total förträngning eller annars en till inkompetens gränsande blindhet som är skrämmande.

Både de brittiska och irländska parlamenten har röstat igenom krav på erkännande av Palestina. Enligt den brittiska tidningen the Guardian en ”växande internationell trend”. 

De socialistiska ledamöterna av franska underhuset har alldeles nyligen i en motion uppmanat regeringen att erkänna Palestina för att med erkännandet som instrument ”uppnå en slutlig uppgörelse i konflikten”.

I Nederländerna är både det socialdemokratiska regeringspartiet och det liberala oppositionspartiet för ett erkännande av Palestina.

Det spanska parlamentet kommer att rösta om ett erkännande och fick nyligen en petition från 469 israeliska intellektuella, politiker och militärer med en uppmaning om att rösta för ett erkännande av Palestina. Enligt undertecknarna en förutsättning för Israels framtida säkerhet och existens.

Sanningen är alltså att det aldrig tidigare har funnits en större och politiskt bredare europeisk opinion för ett erkännande av Palestina. 

EU:s nya utrikespolitiska överhuvud Federica Mogherini har naturligtvis tagit intryck av den tilltagande europeiska bristen på tålamod med den israeliska bosättningspolitiken och oviljan att förhandla om en tvåstatslösning. Hon har nyligen uttalat sin önskan att vid slutet av sitt förordnande se förverkligandet av en palestinskt självständigt stat. Till the Guardian sa hon nyligen att det är hög tid för Europa att agera och för EU att röra sig framåt i frågan. Detta tar hon naturligtvis med sig vid det besök i Israel och de ockuperade palestinska territorierna som hon genomför just i skrivande stund.

Vad är detta annat än tecken på att andra EU-länder har allvarliga tankar på att göra som Sverige och därmed förvandla den svenska regeringens beslut till en isbrytare i frågan? Men det kanske är just detta som irriterar Gudmundson och andra liberala ledare mest?

Petitionstexten till spanska parlamentet i sin helhet:

Israeli Petition to Members of the Spanish Parliament in Favor of Palestinian Recognition:

"We, citizens of Israel, who wish for it to be a safe and thriving country, are

worried by the continued political stalemate and by the occupation and

settlements activities that lead to further confrontations with the Palestinians

and obliterate the chances for a compromise. It is clear that the prospects for

Israel's security and existence depend on the existence of a Palestinian state

side by side with Israel. Israel should recognize the state of Palestine and

Palestine should recognize the state of Israel, based on the June 4, 1967

borders. Your initiative for recognizing the state of Palestine will advance the

prospects for peace and will encourage Israelis and Palestinians to bring an

end to their conflict.”

Israeliska bosättningar äter långsamt upp en framtida palestinsk stat

Som jag skrev nyligen är det svenska erkännandet av Palestina ett beslut i rättan tid. Den som har en ärlig mening att den enda rimliga lösningen på konflikten Israel-Palestina är att tvåstatslösningen kommer till stånd inser att en sådan nu brådskar om inte den infrastrukturella utvecklingen på marken ska hinna ikapp och förbi alla sådana planer. Bloggen Dessa mina minsta bröder betonar också detta ett par inlägg nyligen som är värda att läsa, här och här.

Just nu i skrivande stund pågår en konflikt i Östra Jerusalem om den för palestinierna så heliga Al Aqsa-mosken. Vid upprepade tillfällen har israeliska bosättare och högerextremister forcerat sig in på moské-området i skydd av israeliska säkerhetstrupper. Det är naturligtvis en maktdemonstration och provokation som nu orsakar omfattande oroligheter i östra Jerusalem och har lett till våldsamma demonstrationer och åtminstone två dödsskjutningar.

Striden om Östra Jerusalem börjar emellertid inte på långa vägar här och nu. Israel har alltid hävdat Jerusalem som sin huvudstad men detta är inte internationellt erkänt och det strider mot FN:s beslut om östra Jerusalem som en framtida huvudstad för Palestina. Det vill säga att staden skulle utgöra huvudstad för både Israel och Palestina. FN:s säkerhetsråd har i resolutionerna 252, 267, 471, 476 och 478 fastställt att alla lagstiftande åtgärder från Israel som ändrar stadens karaktär och status är att betrakta som ogiltiga och utan värde (null and void).

Israel har ändå i lag fastställt att hela Jerusalem utgör Israels huvudstad och har under senare decennier systematiskt annekterat delar av detta Östra Jerusalem och byggt bosättningar i strid mot internationell lag och FN-resolutioner. Ungefär 2000 palestinska hus har också demolerats sedan 1967. Flera hundra bosättare har dessutom helt sonika tagit lägenheter i den gamla delen av Östra Jerusalem i besittning där det med vapen och trakasserier ockuperar övervåningarna på flera hus. 

Ett exempel på dessa bosättningar är Har Homa/Abu Ghneim som successivt har vuxit till sig trots palestinska och internationella protester. Detta är dock bara ett enda exempel. Sedan 1967 har över en tredjedel Östra Jerusalem med omgivningar blivit exproprierat och bebyggt av israelerna, i strid mot de ovan nämnda FN-resolutionerna.

En FN-rapport (OCHA) om Östra Jerusalem som släpptes i mars 2011 inleds enligt följande:

” Within the framework of Security Council resolutions and the terms of reference of the Middle East peace process, such a solution must end the 1967 occupation and realize the two State solution, and resolve all permanent status issues, including Jerusalem. The UN Secretary-General believes that a way must be found for Jerusalem to emerge from negotiations as the capital of two States, with arrangements for the holy sites acceptable to all”.

 Denna önskan att hitta en väg att genom förhandlingar förvandla Jerusalem till den delade huvudstad som FN alltid förordat ser idag ut att klinga i stort sett ohörd från israelisk sida. Istället skyndar de sig att exploatera alltmer mark och stänga vägar kring staden för palestinierna vilket gör den alltmer svårtillgänglig för dem.

Av FN-rapporten framgår att palestinier sedan början av 1990-talet måste söka tillstånd för att ens besöka staden. Antalet tillstånd är begränsat och följaktligen förvägras en hel del tillträde till staden. Att bosätta sig där för palestinier från Gaza eller Västbanken är inte tillåtet annat än i undantagsfall som rör återförenande av familjer. En ytterligare försvårande omständighet för Östra Jerusalem är att den palestinska myndigheten (PA, Palestinian Authority) enligt Oslo-avtalet inte tillåts verka där vilket gör att Östra Jerusalem inte har något tydligt styre och att förvaltande institutioner är stängda. De palestinska invånarna i Jerusalem har inte heller israeliskt medborgarskap utan endast ”permanent uppehållstillstånd” vilket dessutom är mindre beständigt än det låter eftersom detta inte är överförbart till makar eller barn. Mer än 10000 barn lever som konsekvens av detta ”illegalt” i staden. Det här gör sammantaget att, enligt rapporten, Östra Jerusalem blir alltmer isolerat från övriga Palestina såväl fysiskt som politiskt, socialt och kulturellt.

Sedan rapporten skrevs har alltså den här utvecklingen mot isolering sakta men säkert fortskridit och bara så sent som för några dagar sedan rapporterades det om ytterligare utvidgningar av bosättningar. Premiärminister Netanyahu har också nyligen uttalat att Israel kommer att fortsätta att bygga i östra Jerusalem och att varje försök att dela staden kommer att bekämpas med ”en järnnäve”. Således finns inga som helst planer på att förändra den här israeliska politiken. Tvärtom.

Jag har tidigare skrivit om Israels bosättningspolitik och beskrivit den som ”Elefantens fot”, ett uttryck lånat från Sven Lindqvist som i sin tur lånat det från afghanen Abdur Rahman som använde det för att beskriva ryssarnas sätt att expandera sitt territorium. Rahmans textrader från början av 1900-talet tycker jag är oerhört effektfulla som beskrivning också av den israeliska bosättningspolitiken och ockupationspolitiken så de tål att upprepas. Byt bara ut ryssarnas mot israelernas så har vi fått den israeliska politiken uttryckt i en enda mening;

”Ryssarnas sätt att röra sig framåt liknar elefantens- han granskar först grundligt den plats där han ska sätta ned sin fot och när han väl har överfört sin tyngd dit drar han sig inte tillbaka och har heller ingen brådska att ta nästa steg innan han låtit sin fulla tyngd vila på den första foten och krossat allt som ligger under den”.

Den som inte har förstått den här israeliska taktiken förstår inte heller att varje fördröjning av en överenskommelse om en tvåstatslösning innebär att möjligheten för en sådan att bli verklighet sakta men säkert minskar och att den inom ett par decennier till realistiskt sett kan vara helt utsiktslös. En utveckling som jag menar att den nuvarande israeliska regeringen vill ha. Det är bland annat därför jag vidhåller att det svenska erkännandet av Palestina är ett beslut i rättan tid och ett sätt att försöka bidra till att ändra spelplanen - en game changer - och bryta ett kontinuum som annars leder allt längre bort från tvåstatslösningens slutgiltiga förverkligande.

Foto: Amer Aruri, B´tselem

Hamza Abu Tir in ruins of his home at Um Tuba, where he had lived with his wife and their three children. On 14 January 2014 Abu Tir was compelled to demolish his home himself after he received a demolition order from the municipality. By undertaking the demolition himself, he avoided paying the cost of demolition by the municipality and other fines. The family has no permanent residence at present.

Kartor:

Kartor och gränslinjer (gröna linjen, muren, vägar reserverade för bosättare etc)

Interaktiv karta över Västbanken med bosättningar, checkpoints etc

Blogginlägg och artiklar om bosättningspolitiken och ockupationen:

UI-bloggen, Utrikespolitiska institutet

Kyrkans tidning

Svenska Yle – människorättsrapportör bloggar

Anna Veeders blogg Al Hamatzav:

Jerusalem – fredens stad,enad stad?

Besök i Silwan

Olof Palme International Center, Agneta Carleson

Följeslagarprogrammet EAPPI reserapport av Thord-Ove Thordson

Slavoj Zizek i The Guardian

Artikel i Aftonbladet där ledande socialdemokrater skriver om Israels omöjliggörande av en tvåstatslösning

Information inifrån Israel och Västbanken kan också sökas här:

B´Tselem (The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories)

Breakingthe Silence (Israeli soldiers talk about the occupied territories)

MachsomWatch (a volunteer organization of Israeli women observing and reporting on the Occupation)

TheElectronic Intifada