Ukrainas motståndsvilja i siffror – en bild av splittring

 

Världens ledare tävlar nu om att uttala stöd för Ukraina och det ukrainska folket och om att skicka vapen till landet för att användas mot tänkta ryska invasionsstyrkor. Många har också betonat hur motståndsvilliga ukrainarna är. Jag har själv utgått ifrån att en majoritet av det ukrainska folket på ett eller annat sätt skulle motsätta sig en rysk invasion.

Igår genomfördes också i Ukraina vad president Zelenskij proklamerade som en ”Day of Unity” med flaggresningar och nationalsång på olika platser i landet. En demonstration av folkets enighet mot det ryska hotet.

Bild: Ukrainian Presidential Press Office (AP). President Zelenskij sjunger nationalsång på "Enighetsdagen".

En färsk opinionsundersökning visar emellertid tämligen uppseendeväckande siffror om man betänker vad de betyder.

Det är the Kyiv International Institute of Sociology som genomfört undersökningen vars resultat överraskar och stämmer till eftertanke. I nätversionen av publikationen the Kyiv Independent beskrivs resultatet däremot enligt följande:

”Poll: Majority of Ukrainians will actively resist further Russian invasion”.

När man tittar närmare framgår snabbt att detta är en sanning med modifikation.

Frågan som institutet ställt till respondenterna (OBS här att invånare i Krim och de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk inte deltagit) lyder enligt följande:

"In the event of an armed intervention by Russia in your city or village, would you take any action and if "yes", which ones?"

När frågan ställdes i december 2021 blev frågan besvarad med ja av 50,2 % av de tillfrågade vilket nu har stigit till 57,5 %. Det är alltså en majoritet som svarat att de skulle agera på något sätt, men ingen överväldigande majoritet. De som kunde tänka sig att bjuda väpnat motstånd utgjorde 37,3 % medan 25 % hellre deltog i civilt motstånd.

Bland dem som inte säger sig vilja bjuda motstånd har 12,4 % sagt att de skulle söka sig till en säkrare region medan 7,5 % skulle ta sig utomlands. Den största gruppen är dock de som inte skulle göra något alls. Den utgör 17,9 % av de tillfrågade.

Regionala skillnader är också stora. I västra Ukraina är det 72,2 % som vill göra någon form av motstånd medan motsvarande siffra i östra Ukraina är 30,5 %. Det är dessutom en minskning sedan december-undersökningen. Då är alltså inte de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk inräknade och inte heller Krim, vilket sammanlagt handlar om drygt tio procent av landets befolkning.

OM Ukraina nu fortfarande räknar in dessa områden som ukrainska? Det gör de ju i alla möjliga sammanhang, men ibland får man intrycket att befolkningen i dessa områden inte räknas in i kalkylen, endast landområdet.

När president Macron nyligen föreslog för ukrainska presidenten Zelenskij att han borde inleda dialog med de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk avfärdades detta som en eftergift för ett ryskt narrativ om konflikten i östra Ukraina som en intern historia. Enligt Ukraina är det Ryssland som invaderat och ockuperar dessa självutnämnda republiker och någon intern konflikt vill man således inte höra talas om.

Enligt min mening är just det ett av de största hindren för en fredlig lösning för Donetsk och Luhansk. Befolkningen där har de facto andra uppfattningar och värderingar än vad som dominerar i västra delarna av landet. Ryssland uppmuntrar och förstärker en del av de här uppfattningarna naturligtvis men de finns där och de fanns där från början 2014 efter Euromajdan och de bubblade över i väpnat motstånd efter mordbranden i Odessa i maj 2014 då Euromajdan-anhängare brände ned fackföreningshuset i Odessa med åtminstone 48 dödsoffer som följd, antingen innebrända eller ihjälslagna när de hoppat från fönster, alternativt ihjälklubbade av Euromajdan-anhängarna utanför.

Så länge den ukrainska regeringen och presidenten ignorerar befolkningen i Donbass och deras sätt att värdera och resonera så kommer motståndsviljan mot Kiev att förbli större än mot Ryssland. Vem minns nu (eller tog ens notis om) de som ställde sig framför ukrainska tanks i Kramatorsk och Mariupol och andra ställen i Donbass och bad soldaterna vända hem till kasernerna? Det var vanligt folk boende i Donbass. Händelserna skildrades på plats av framför allt Vice News som var bland få filmande journalister som rörde sig fritt i området då och som lyckades fånga stämningarna på båda sidor. Att det rörde sig om en intern konflikt till att börja med råder inget tvivel om, oavsett hur den sedan utnyttjades och förstärktes av ryska krafter.

Om detta må man ju tycka vad man vill men går inte att bortse ifrån om man vill nå en lösning som kan accepteras av alla inblandade. Ukraina kan inte längre stoppa huvudet i sanden och låtsas som att Donbass är som vilken annan ukrainsk region som helst. Ska den återbördas för gott med Ukraina måste befolkningen följa med. Det kräver att det ukrainska styret tar hänsyn till deras röst och är beredda till kompromisser och inte bara skicka tanks och nya trupper. Det är, som ITV-reportern i ett av klippen nedan säger: ”[…] a curious way to persuade ordinary people they have a future within Ukraine”

Youtube-klipp för den som glömt upprinnelsen till dagens läge och tvivlar på om det verkligen finns en intern konflikt och diametralt motsatta narrativ:

Channel 4 rapport från Donetsk den 23 februari, alldeles efter att Janukovytj flytt landet och Euromajdan-demonstrationen lett till ett maktskifte i Kiev.

Ukrainska trupper i Slovjansk ger upp sina vapen och andra förband gör halt utanför Kramatorsk, Vice News i april 2014.

Protester i Donetsk, ont blod rörts upp av Odessa-mordbranden, Vice News 6 maj 2014.

Strider i Mariupol rör upp ilska hos befolkningen (ITV-rapport 10 maj 2014).

Segerdagen 9 maj i Donetsk och reaktioner i Mariupol på sammandrabbningarna med ukrainska Nationalgardet, Vice News 11 maj 2014.

Om USA:s nya Ukraina-politik, en offensiv mot Ryssland (?)

 

Beslutet att stänga tre tv-kanaler genom att införa sanktioner mot dess ägare har skapat debatt i Ukraina och i övriga världen. Ägaren är parlamentsledamot av Oppositionsblocket – För Livet som enligt en opinionsmätning som visar att de är största parti just nu, och att presidentens parti, Folkets Tjänare, störtdykt och bara är näst störst, till skillnad från valet 2019 då de vann en majoritet av parlamentsmandaten, nära 60 %.

I en hearing om saken, arrangerad av Atlantic Council, säger John Herbst, tidigare USA-ambassadör i Ukraina, att stängningen av kanalerna, samt att president Zelenskij kastat ut parlamentsledamoten Oleksandr Dubinsky ur sitt parti, är ”en klar gest till USA” som innefattar en önskan från ukrainsk sida att förbättra relationerna mellan länderna. I mitt förra inlägg gjorde jag en fyllig sammanfattning av hearingen.

En intressant detalj i sammanhanget är att denne Dubinsky var en av flera personer som USA riktat sanktioner mot, med anklagelsen att de blandat sig i det amerikanska presidentvalet. Det handlar då om den s.k. Burisma-affären med Joe Bidens son inblandad och eventuellt även Joe själv. En affär som Trump-Giuliani försökte förmå Ukraina att gräva mer i före amerikanska presidentvalet, eftersom det kunde innehålla detaljer som var komprometterande för Biden. Vilket avfärdats av Demokraterna/Biden som rysk desinformation. Nu har Joe Biden äntrat sin post och fått möjlighet att slå tillbaka och Zelenskij verkar välkomna USA:s ”återkomst” till landet.

Trots Zelenskijs för USA irriterande kommentarer om tillståndet för den amerikanska demokratin, efter stormningen av Capitol Building. Just Atlantic Council skrev på sin hemsida att de kan tolkas som en ”ovälkommen inblandning i USA:s interna angelägenheter” och att USA har anledning att misstänka att Zelenskijs inre krets innehåller personer med ”sympatier för Ryssland” så kommer det också finnas en misstro mot ”det egentliga syftet” med denna typ av kommentarer från presidenten, ”som gör relationerna till landets Väst-partners mer ansträngda”.

Vad Zelenskij sa i intervjun för Axios/HBO var bland annat detta:

”I was very surprised and could not even imagine that something like this could happen in the United States. I believe it was a strong blow to US democracy […] We understood that such things could happen in the world, but no one expected it to happen in the United States. This shows that not everything is ideal […] I didn't want you to have - I can't say revolution, but I didn't want you to have a coup, shooting, and, God forbid, casualties. After that, I think it would be very difficult for the world to see the United States as a symbol of democracy.”

Det här störde alltså många kommentatorer i USA, men visar kanske mer av Zelenskijs politiska naivitet och oerfarenhet.

Annars pratade han betydligt mer om Nato och hur gärna Ukraina ville skynda på vägen mot fullt medlemskap. Detta bör däremot ha gjort USA gladare även om det drogs på en del smilband åt Zelenskijs svar på frågan vad han skulle vilja fråga Biden allra först när han får tillfälle:

"Mr. President, why are we not in NATO yet"?

Foto: Hans Wåhlberg. Den tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland. Omgjord till "Mångfaldens båge" i samband med Eurovisions-finalen där för några år sedan. Symboliken rimmade inte längre med "facts on the ground" och gör det inte heller idag.

Mer vapen till Ukraina?

Oavsett de lite naiva resonemangen hos Zelenskij så är Nato-frågan något som dyker upp allt oftare i ukrainska politiska kommentarer och även ökade vapenleveranser från USA.

Under ovan nämnda AC-hearing påminde ex-ambassadören Herbst om att det var USA, och inte Europa, som levererade vapen till Ukraina när det behövde dem. ”Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, betonade Herbst.

Det verkar inte bara vara retorik. USA:s nyutnämnde utrikesminister Anthony Blinken har ringt sin ukrainske kollega Dmytro Kuleba och lär ha sagt att USA är berett att förse Ukraina med ”lethal weapons”, dödliga vapen. Tidigare har det främst handlat om kommunikationsutrustning, fordon, radarutrustning eller liknande. Blinken försäkrade också Kuleba om att USA kommer att ge fortsatt ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina under Bidens administration. Allt enligt Radio Free Europe.

Vid ytterligare en Atlantic Council-arrangerad hearing med titeln ”Can Biden get Putin out of Ukraine?”, som hölls 8 februari, efterlyser den före detta försvarsministern Andrij Zahorodniuk - som säger sig fortfarande ha täta kontakter med nyckelpersoner inom landets försvarsmakt – ökat militärt stöd från USA och mer vapen. Det skulle sända en signal till Ryssland att alla legala hinder för detta är undanröjda, tror han. Han önskar sig också ökad marin närvaro från Nato i Svarta Havet, och inte bara reaktiv sådan. Han tror att USA och UK kan bli ledande i denna mer ”pro-aktiva” approach. Han hoppas också på ökat stöd från USA för att accelerera Ukrainas integrering med Nato.

Kasta ut Putin ur Ukraina?

Joe Biden lär i ett samtal med Putin den 26 januari understrukit USA:s stöd för Ukrainas suveränitet. Det tolkas som en viss markering för vad Putin kan förvänta sig i kontakterna med USA inför resten av Bidens mandatperiod.

Den före detta försvarsministern i Ukraina, Zahorodniuk, inledde den sistnämnda hearingen med att säga att han tror att konflikten i öst kan eskalera, men att mycket hänger på om USA:s politik gentemot Ryssland blir mer bestämd.

Hanna Sjelest, chef för the Security Studies Program at The Foreign Policy Council “Ukrainian Prism”, säger att president Zelenskij stått för mer kompromisslösa uttalanden riktat mot Ryssland på senare tid, men att frågan är om det bara är en taktisk retorik. Tidigare har många oroat sig för hans kompromissvilja med Ryssland och för att han skulle kunna komma att ”äventyra ukrainska intressen”. Parlamentet är den svaga punkten i försvaret mot Ryssland, menar hon också. Där finns dels det pro-ryska Oppositionsblocket – För Livet, men också delar av presidentens Folkets Tjänare, som ”underminerar” detta försvar, tror hon.

”Putin måste ta Bidens varningar på allvar”, menar Alexander Vershbow, distinguished fellow vi Atlantic Council´s Scowcroft Center for Strategy and Security. Biden har aviserat ”högre kostnader” för Ryssland för att inte vilja förhandla om konflikten i Donbass och om Krim enligt USA:s villkor och att han vill mobilisera sina europeiska allierade och G7-partners att göra detsamma. Hårdare sanktioner och ökat politiskt tryck alltså.

Bidens administration lär bli betydligt aktivare i Ukraina-frågor och tuffare mot Ryssland, tror David Kramer, senior fellow vid Florida International University’s Vaclav Havel Program for Human Rights and Diplomacy. Han tycker USA ska införa tuffare sanktioner men tror inte de får EU med sig.

När sedan frågan kommer upp vad som eventuellt skulle kunna locka Ryssland att sluta ett avtal som får slut på kriget i Donbass så menar Alexander Vershbow att det troligen inte räcker med att lyfta sanktionerna utan kommer också sannolikt att innehålla någon form av garanti för att Ukraina inte ytterligare närmar sig EU och Nato.

Med tanke på vad som i övrigt anförts under hearingen lämnar det ett stort gap mellan de olika sidornas viljor. Ukraina säger sig vilja bli Nato-medlemmar (dock inte folket enligt en färsk opinionsundersökning) och USA uttalar ett helhjärtat stöd för detta, medan Ryssland ser det som det främsta hotet och i princip hela syftet med deras engagemang i östra Ukraina och annektering av Krim har varit att förhindra eller försvåra detta.

Tuffare amerikansk attityd?

En sak som talar för en tuffare attityd mot Ryssland i Ukraina-frågor är Victoria Nulands come-back som nyckelperson i säkerhetsfrågor. Hon har utsetts av Biden till under secretary of State for political affairs (motsvarande ung. statssekreterare för politiska utrikesfrågor) direkt under utrikesminister Blinken.

Victoria Nuland var 2014 USA:s vice statssekreterare för politiska frågor i Eurasia-området och i ett läckt telefonsamtal med amerikanske ambassadören i Kiev föreföll ha hela den nya ukrainska regeringssammansättningen klar för sig, tre veckor innan Euromajdan-demonstrationerna nådde sin kritiska punkt och president Janukovytj flydde landet. ”Fuck the EU”, var hennes kommentar när ambassadören antydde att EU ville komma till en kompromisslösning med Janukovytj.

Å andra sidan tog Biden ett snabbt beslut att blåsa liv i det New Start-avtal om reduktion av kärnvapen som hade löpt ut 5 februari, sedan först USA och sedan Ryssland, som svar på detta, aviserat att inte skriva under för att förnya avtalet.

Det framkom emellertid vid den sistnämnda AC-hearingen att det möjligen också fanns en tanke från Bidens sida att slippa fokus på denna fråga för att kunna rikta den åt annat håll, bland annat mot Ukraina.

Det återstår att se vad den nya Biden-administrationen kommer att uträtta framöver men att det lär bli en betydligt mer aktiv approach i Ukraina och mot Ryssland tror jag vi kan vara säkra på.

Litet steg framåt för fred i Donbass?

 

Jag skrev igår om Ukrainas väg mot fred i Donbass och att den Trilaterala Kontaktgruppens (Trilateral Contact Group, TCG) politiska sub-grupp hade möte samma dag, 10 november.

På bordet låg två förslag till aktionsplaner för fred, eller åtminstone första steg till fred. Det var inte många som trodde att det skulle gå att komma fram till en kompromiss men överraskande nog accepterades den ukrainska delegationens förslag utan större anmärkningar från den ryska sidan.

Tidigare har det kommit uppgifter om att ryske presidenten Putins pressekreterare Dmitrij Peskov uttryckt sig negativt om det ukrainska förslaget. Förvisso utan att förkasta det i förväg då det skulle läggas fram i sin helhet först 10 november.

Enligt uppgift från Interfax idag ska företrädare för den ukrainska delegationen ha sagt sig vara ”perplexa” över den ryska medgörligheten. Nu måste den ukrainska delegationen lämna över förslaget till det ukrainska parlamentet eftersom den inte har någon auktoritet att ta beslut. Men delegationen lär ha försäkrat den ryska sidan om att parlamentet kommer att godkänna delegationens rekommenderade förslag.

Själv är jag mer osäker då parlamentet är känt för att vara en ineffektiv och kaotisk beslutskammare. Men nu har ju president Zelenskijs parti Folkets Tjänare egen majoritet och det vore ju märkligt om inte deras företrädare röstar för förslaget då det i stora drag följer presidentens planer. Men osvuret är som sagt bäst när det gäller ukrainsk politik.

I alla händelser fördes diskussionerna i TCG på ett konstruktivt sätt, enligt ukrainska delegationen, vilket måste betraktas som goda nyheter och hoppfullt inför fortsättningen.

Det vore ju märkvärdigt att säga något annat.

Ukrainas väg till fred, hur ser den ut?

 

Det är nu mer än sex år sedan som den ukrainska regim som tog över efter att president Janukovytj flydde landet och stridsdammet lagt sig kring Majdan i Kiev i februari 2014 och sedan Ryssland annekterat Krim i mars samma år.

Etniska ryssar tog kontroll över delar av Donbass i östra Ukraina och utropade under april månad 2014 separatistiska "folkrepubliker" (Folkrepubliken Donetsk respektive Folkrepubliken Lugansk). Lokala miliser tog kontroll över området och det genomfördes folkomröstningar som skulle legitimera och befästa republikerna.

Den nya regeringens respons – formellt säkerhetstjänsten SBU - blev att strax därpå utlysa en Antiterroristoperation, ATO. De som opponerade sig mot den nya regimen kallades alltså terrorister vilket snarast spädde på ilskan hos den del av befolkningen i Donbass som kände motvilja mot det nya styret i Kiev.

Dessa motståndare fanns också utanför Donetsk och Luhansk med starka fästen i andra städer i östra och centrala Ukraina, som exempelvis Odessa. Redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari hade motståndare till den nya regimen, Antimajdanrörelsen, samlats i och kring fackföreningshuset i Odessa och den 1 maj hölls en massiv demonstration mot den nya regeringen och rop på en federation eller rentav separation från Ukraina hördes i leden.

Den 2 maj 2014, brann fackföreningshuset i Odessa ned sedan högerextrema nationalister antänt det med molotov-cocktails vilket kostade 48 personer livet.

Det var en folklig resning som innefattade många etniska ryssar men också vänstersinnade, allt från Stalinister till socialdemokrater och fackföreningsfolk, och andra som av olika anledningar stöttade den folkvalda presidenten Janukovytj eller ogillade de nya herrarna i Kiev, som allmänt av dessa motståndare betraktades som och kallades för fascister.

Andriy Parubiy som varit ledare för Majdan-demonstranternas milis, Maidan Self Defence - och sedermera skulle bli talman för parlamentet - lät ett par dagar efter att fackföreningshuset i Odessa brunnit ned meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”.

Vilket i praktiken innebar att nationalgardet - som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer - mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk.

Inledningsvis pressades de separatistiska miliserna tillbaka av den ukrainska armén men i slutet av augusti 2014 anlände ryska ”frivilliga” och tyngre vapen rullade in från Ryssland och vände läget till en sorts ställningskrig som sedan dess har pågått mer eller mindre lågintensivt.

Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv. Människor gillar i allmänhet inte att bli kallade terrorister och dessutom framkallade offensiven ökad rysk aktivitet och en eskalering av de militära konfrontationerna och av dödstalen.

I början av 2018 kom också en ändrad strategi och därmed en ändring av språkbruket kring konflikten.

ATO blir istället krig mot invasionsmakten Ryssland

Den 20 februari 2018 föreslog den dåvarande presidenten Petro Porosjenko att ändra operationens namn från ATO till att istället vara ”åtgärder för att säkra nationell säkerhet och försvar, samt att driva tillbaka och hindra den Ryska Federationens beväpnade aggression i Donetsk- och Luhansk-regionerna (oblasts).

Förutom att beröva pressen en bekväm akronym (ATO) innebar detta också ett skifte av fokus från oppositionella invånare (terrorister) till Ryssland och rysk ockupation och aggression. Rent formellt blev det också den ukrainska armén som tog högsta befäl över krigszonerna istället för säkerhetstjänsten SBU. Detta ansågs också stärka Ukrainas sak internationellt eftersom det då handlade om att försvara sitt land mot en angripande stat. ATO innebar att ingen krigsförklaring fanns från något håll vilket gjorde det svårare för den ukrainska regeringen att tala om krig mot Ryssland, vilket de ändå gjorde vid flera tillfällen.

Lagen, internationellt kallad reintegration-bill eller law on de-occupation, trädde i kraft i maj 2018 fastslog Ryssland som angripande makt och att de ockuperar delar av Ukraina och styr över dem som ockupationsmakt. MEN säger trots allt inte definitivt att Ukraina är i krig med Ryssland. Operationen går i alla händelser nu istället under namnet JFO (JointForces Operation).

Samtidigt har den ukrainska armén under åren växt till att bli den näst största stående i Europa, med ungefär 250 tusen soldater, och Ukraina har också fått omfattande hjälp med utbildning och utrustning från USA, Kanada, Storbritannien och andra västländer.

Historieskrivningen viktig

En viktig del av den nya operationen och den nya beskrivningen av kriget i Donbass är historieskrivningen och de officiella berättelserna om kriget. De offentliga utställningar som man kan se i Kiev ger exempel på detta.

Sedan oktober 2014 har väggen mot St Mikaelsklostret i centrala Kiev fyllts på med foton av fallna ukrainska soldater. Där samlas också varje år den 29 augusti anhöriga till stupade vid slaget vid Ilovaisk i augusti 2014 då de ukrainska arméstyrkorna led svåra förluster. År 2019 fastslog president Porosjenko den 29 augusti som officiell Minnesdag för fallna försvarare av Ukraina.

Den mer spontana utställningen vid klostret ”renoverades” under sommaren 2020 då Memory Wall skapades. En texttavla på väggen förklarar syftet på både ukrainska och engelska:

”The memorial project ’Memory Wall’ was created to save memories about the fallen defenders of Ukraine in the Russian-Ukrainian war”.

Foto: Hans Wåhlberg. "Memory Wall" vid St. Mikaelsklostret i Kiev.

Här är det alltså ingen tvekan om att det råder krig mellan Ukraina och Ryssland och de invånare som motsätter sig den ukrainska regeringen kallas allmänt för ”kollaboratörer”. Det förefaller i dagsläget osannolikt att dessa två delar av befolkningen ska kunna återförenas med varandra.  

Foto: Hans Wåhlberg. På minnestavlorna över de stupade vid Ilovaisk 29 augusti 2014 talas det om ryska invasionsstyrkor. Trots att det då inte heller enligt Ukraina officiellt rådde krig med Ryssland utan istället att Ukraina förde en anti-terroristoperation i Donbass.

Vägbeskrivningen mot fred?

I december 2019 nåddes viss framgång i fredsförhandlingar som förts i Paris.

Rent konkret drog sig ukrainska styrkor samtidigt som rysk-stödda separatiststyrkor tillbaka från tre städer vid frontlinjen. Dessutom var det en framgång att Ukrainas och Rysslands presidenter, Zelenskij/Putin, alls talade med varandra. De enades dessutom om att innan årets slut utväxla fångar samt definitivt implementera det tidigare beslut om eldupphör som aldrig fullt ut efterföljts.

President Zelenskij som valdes med stor majoritet sommaren 2019 har haft fred i öst som ett av sina stora löften och mål. Han har därför gett efter för krav på självstyre för regionerna Donetsk och Luhansk, vilket tidigare varit en principiell stötesten för ukrainska regeringar och presidenter. Fria och rättvisa lokalval i dessa regioner skulle också hållas enligt överenskommelsen samt att ett nytt möte skulle hållas inom fyra månader.

Planen följer i stort sett det som kallats "Steinmeier formula" efter den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeier, som tidigare var utrikesminister och initierat mycket av dess innehåll.

Det ingår också i Zelenskijs färdplan mot fred som dock inte alls stöds av alla ukrainare. Många anser att det är att ge efter för ryska krav. Inte minst de högerextrema och de ultranationalistiska krafterna i landet sparkar kraftigt emot och en stor demonstration hölls i Kiev i oktober 2019 under parollen ”Nej till kapitulation”.

Internationellt motstånd mot fred

Under säkerhetskonferensen i München i februari 2020 lades ett förslag till fredsplan fram av en grupp kallad the Euro-Atlantic Security Leadership Group bestående av före detta regeringsmedlemmar och experter från USA, Ryssland och europeiska länder inklusive tre ukrainska f.d. diplomater och säkerhetsexperter.

Den innehöll tolv punkter för fred men drogs tillbaka från konferensens hemsida efter påtryckningar från bland annat Nato- och USA-anknutna tankesmedjan Atlantic Council.

 De gillade exempelvis inte formuleringen ”konflikten i och omkring Ukraina”. En konflikt som enligt Atlantic Council (AC i fortsättningen) började med att ryska soldater tog kontroll över Krim och Ryssland annekterade halvön och sedan startade ett hybridkrig i Donbass samt genomförde en massiv desinformationskampanj som framställde konflikten som ett inbördeskrig. Fredsmäklarnas problemformulering omöjliggjorde, enligt ACs uttalande, en ”appropriate solution”. En inställning som, om man vänder på det, omöjliggör alla former av kompromisser åtminstone i nuläget. Fred brukar ju mäklas genom att båda sidor gör vissa avkall på krav för att nå en väg framåt.

Samtidigt viskas det i EU-kretsar att Zelenskij är för svag att stå emot den militära makten i landet och andra som har intresse av att hålla konflikten igång. Dels finns oligarker med intressen i vapenindustrin men det är också en konflikt som håller intresset för Ukraina på topp från EU, USA och Nato och pengar pumpas in i landet för att stärka säkerhetsarbetet och hålla ekonomin under armarna för att inte nya inre konvulsioner ska uppstå. Det har också blivit en ren principsak att inte ge efter en tum för separatisternas krav och kompromisslösheten sätter ständigt käppar i hjulet för fredssträvande ukrainare såväl som internationella medlare som nämnts ovan.

Det här är i alla fall en förklaring till varför president Zelenskij inte lyckats komma längre på drygt ett år med sin fredsplan trots att hans parti har majoritet i parlamentet.

Ny plan från Ukraina

Nu är dock ett nytt förslag på väg att lanseras av den ukrainska fredsdelegationen, ledd av den gamle presidenten Leonid Kravtjuk, och läggas fram till den trilaterala förhandlingsgruppen innefattande Ukraina, Ryssland och OSSE.

Planen, Joint Steps Plan, handlar enligt Kravtjuks avslöjanden om att alla militära formationer ska avlägsna sig från området med alla sina vapen. Detta ska ske i början av 2021 och i mars hoppas den ukrainska delegationen kunna hålla lokala/regionala val i Donbass. Men först när Ukraina har full kontroll över området.

Dessutom vill de att Ryssland ska annullera ett antal lagar och dekret som berör Donbass, framför allt den förenklade process som gäller för invånarna i Donbass vid ansökan om ryskt medborgarskap. De vill också att OSSE ska utöka sin styrka i området och av Ryssland ges kontroll över gränsområden som idag är stängda för dem.

Dessutom vill de skapa en fri ekonomisk zon i Donbass med speciella regler för beskattning och kontroll över ekonomiska aktiviteter som är tänkta att attrahera investeringar i den krigshärjade zonen. Det innebär också att den handelsblockad som Ukraina inledde mot av separatisterna kontrollerade områden i Donbass kommer att avslutas. Detta var också en av frågorna som ställdes i en folkomröstning den 25 oktober och som gav ett tvetydigt resultat, med 46,7 % för samt 46,5 % emot, enligt preliminära beräkningar. Nationen är delad kan man gott säga.

Ytterligare punkter i planen handlar om att bestraffa krigsförbrytare och att få till stånd en omfattande fångutväxling.

Separatisterna i Donbass har å sin sida ett eget förslag som går ut på att Ukraina ska ändra sin konstitution och sedan hålla val i området och enligt uppgifter är Rysslands krav att Ukraina ska legalisera separatisternas administration över området.

Den Trilaterala fredsgruppen (i praktiken troligen OSSE) ska granska båda planerna och förhoppningsvis knåpa ihop en kompromiss är tanken. Dess politiska subgrupp har möte idag den 10 november och kompromissförslaget är då tänkt att presenteras.

Några stora förhoppningar ställs inte till en lösning i nuläget. Åtminstone om man ska tro Sergij Harmasj, medlem av den ukrainska delegationen, som till Kyiv Post säger att ”diskussionen kan pågå i 300 år eftersom den stora majoriteten av punkterna i den ryska planen är oacceptabla för oss”.

Förhoppningsvis har han fel, men fortsättning lär följa.

Ukrainska lokalvalen: Politik a´la Ukraina i Mariupol

Medan rösterna räknats och en del städer nu förbereder den andra omgången (som i Chernivtsi där jag nu bor) debatteras här i Ukraina vem som bär skulden för det uppskjutna lokalvalet i Mariupol. Valkommissionen upptäckte defekter på valsedlarna och eftersom det inte fanns tid att trycka nya fick valet skjutas upp och sägs nu komma att hållas någon gång nästa år istället.

Frågan är nu alltså om valsedlarna manipulerats och i så fall av vem. Anklagelser, motanklagelser, kritik och konspirationsteorier far genom luften och tidningarna här spär antingen på eller gör sitt bästa för att reda ut vad som hänt. Bland andra Kyiv Post som menar att det handlar om en kamp mellan regionens traditionella makthavare (knutna till förre presidentens Janukovytj parti Regionernas parti) och krafter tillhörande Euromajdan-lägret.

Spekulationerna kretsar hur som helst främst kring en person, Rinat Akhmetov, oligark i miljardklassen som bland annat äger fotbollslaget Shaktar Donetsk, men också bland mycket annat det tryckeri som tryckt upp valsedlarna i Mariupol. Akhmetov backar upp Oppositionsblockets (bildat ur ruinerna av Regionernas Parti) kandidat Vadym Boytjenko som är en av direktörerna i Akhmetovs bolag Metinvest. Mot denne står främst pro-Euromajdankrafternas Jurij Ternavskij som i sin tur är chef för den lokala mjölkfabriken. Affärer och politik ingår här nästan alltid i en sorts symbios.

Kvällen före valet tillkännagav emellertid den lokala valkommissionen att den, vid inspektion av valsedelstryckeriet, upptäckt brott mot valproceduren. Valsedlar ska ha hittats på golvet och de övriga förvarats i oförseglat rum och dessutom upptäcktes felaktigheter på själva valsedlarna. Det märkliga i detta sammanhang är att ordföranden för valkommissionen senare i ett uttalande sagt att hon ansåg att felaktigheterna inte var allvarliga nog för att skjuta upp valet och kallade beslutet för inte mindre än "sabotage". Här kan alltså anas rivaliserande politiska krafter även bakom valkommissionens medlemmar. Boytjenko anklagar förstås främsta rivalen Ternavskij för att ha ett finger med i spelet eftersom denne (enligt Boytjenkos egenägda valinstitut!) låg långt efter i valprognosen. Medan Ternavskij givetvis anklagar Boytjenko för valfusk.

Mitt i allt detta gick alltså guvernören för Donetsk region (oblast) in och avblåste valet. Ett kontroversiellt beslut men illustrativt för hur det kan gå till i Ukraina där regionernas (oblast) guvernörer utses av presidenten medan borgmästarna är folkvalda. Inte sällan uppstår en maktkamp mellan den regionala och lokala makten som i vissa fall kan bli ganska intensiv eller till och med våldsam. Denne guvernör, Pavlo Zhebrivsky, är jurist som innan sin utnämning varit riksåklagare men också tjänstgjort för ukrainska armén vid fronten och är en av de mer hårdnackade ur pro-Euromajdan-lägret. Enligt Adrian Karatnycky vid den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council är det främst Zhebrivsky som bär skulden för det uppskjutna valet. Karatnycky formulerar det så här för Kyiv Post:

"Given his (min anm/Zhebrivsky) long-standing hostility to the right of people in the Donbas to vote, he should be removed from office and replaced by someone who strongly supports the democratic rights of the people of eastern Ukraine"

Zhebrivsky i sin tur anklagar den Centrala valkommissionen (CEC, alltså ej den lokala) för att ha misslyckats att organisera valet. Oberoende bedömare menar hur som helst att hela den här affären kan bli en sak som tas upp i Minsk-förhandlingarna rörande de val som planeras i de rebellkontrollerade områdena i Donbass nästa år.

Ja, detta var kanske inte helt lätt att hänga med i men så här kan det gå till kring ukrainska val och är naturligtvis ett av skälen till att folk här är trötta på sina politiker och kroniskt misstänksamma mot i stort sett alla och allt som sker inom politiken. Troligen ett av huvudskälen också till Majdan-upproret vilket enligt min mening inte enbart handlade om det uteblivna EU-avtalet.

I vilket fall som helst förbereder sig nu många städer för den andra valomgången medan Mariupol väntar på besked om vilket datum valet där alls ska kunna äga rum. Politik a´la Ukraina.

Ukraina: Kan vapenvilan ge tid för reparation av tidigare misstag?

Ukraina andas nu ut en stund i det eldupphör som undertecknades förra veckan och som trädde i kraft under natten mellan lördag och söndag. Alla frågar sig med viss skepsis hur länge den här vapenvilan kommer att hålla med tanke på hur den förra, som slöts i september, bara höll i ett par dagar. Men förhoppningsvis kan denna bli mer hållbar och ge tid för reparationer av sönderskjutna byggnader och med tiden kanske återflyttning för den cirka miljon som flytt de krigshärjade områdena i Donbass. Just nu genomför OSSE en stor omplacering av personal för att klara uppdraget att övervaka vapenvilan och den ukrainsk-ryska gränsen. Ett svårt men viktigt uppdrag som givetvis kan bli avgörande för hur vägen mot bestående fred kan säkras. Chefen för OSSE-uppdraget, Ertugrul Apakan, säger enligt TT, att överenskommelsen om eldupphör i stort sett har följts, förutom kring Debaltseve och på vissa ställen i Luhansk. I dagens SvD stod också att observatörer från OSSE, enligt Reuters, tilläts komma in i staden Debaltseve för att kontrollera att vapenvilan följs och att den ukrainska utrikesministern Pavlo Klimkin skulle varit upprörd över att detta ”var ett direkt brott mot Minsk-överenskommelserna”. Jag utgår ifrån att ett litet ödesdigert ”inte” hade glömts i texten. Enligt de rapporter jag har från OSSE tilläts inte observatörerna komma in till staden, nämligen, vilket också bekräftas i bl.a. Expressen idag.  

För människorna i Donbass bör ändå detta eldupphör förstås vara en välkommen andningspaus vilket också framgått av intervjuer med folk i Donetsk som sändes ut igår i Euronews. Ett lugnare Donbass kan möjligen också innebära att fler journalister kommer att kunna göra sitt jobb i området. Just nu reser i alla fall Anna-Lena Laurén, för SvD, runt i trakterna kring Debaltseve. Dagens reportage säger en hel del om tillståndet i landet och stämningen i det krigshärjade Donbass. Hon berättar om byn Myronivskyj där ukrainska soldater rånat den enda livsmedelsbutiken och därmed lämnat de kvarvarande civila i beroendeställning till volontärers hjälpsändningar. ”Hatet mot den ukrainska armén är utbrett i den här byn”, berättar Laurén. En kvinna som kryper upp ur en mörk men skyddande källare säger: -Jag ger fullständigt fan i den här vapenvilan. Ukrainska armén ska ut härifrån, annars blir det aldrig fred. Volontären hon reser runt med (från Livets Ord som i Ukraina har mycket gott rykte för sitt stöd till de krigsdrabbade) har dock inga höga tankar om separatisterna som han menar är av samma skrot och korn och mördar och torterar folk. Hon berättar också om lik som ligger i flera dagar för att det inte finns några myndigheter som kan ta hand om de döda, om illa utrustade soldater som inte får vinterkläder och kaminer för att befälen är odugliga och inte klarar av att skaffa fram det som behövs. 

Volontärerna spelar en helt livsavgörande roll för medborgarna i Donbass. Det är exempel på vad jag menade med det ”parallellsamhälle” som vuxit fram i tomrummet som den ukrainska staten lämnar. Den ukrainska centralregeringen har stoppat alla statliga utbetalningar till invånarna vilket i synnerhet drabbar pensionärer och, som Lauréns reportage visar, finns inte heller någon som helst förmåga att ställa infrastruktur och fungerande myndigheter till förfogande för de byar och städer som kontrolleras av Kiev-trupperna. Hur en eventuell framtida fred ska kunna vinnas hos invånarna i Donbass är en gåta. Ukraina visar allt mer tecken på att vara en s.k. ”failed state”. Missnöjet bland soldaterna, de omfattande smitningarna från inkallelser och spontana protester mot än det ena och än det andra ger varningar om totalt sönderfall. Det går förstås hand i hand med en ekonomi nära kollaps och en valuta som ständigt minskar i värde och urholkar medborgarnas ork och tålamod med regeringen. Det är inte bara i öst som missnöjet riktas mot de styrande i Kiev. Det förefaller mer troligt att den nuvarande Kiev-regimen faller på grund av folkligt uppror, ett nytt Majdan, än av en militär avgörande förlust i öst.   

Vem bär skulden för ukrainakrisen?

Förhoppningsvis kan detta eldupphör ändå ge tid för beslutsfattare både i Ukraina och i Väst att fundera över hur det kunde gå så långt som till inbördeskrig och om det finns något att lära av det som skett och hur politiken bör föras i fortsättningen.

Det har varit alltför många som alltför ensidigt velat placera skuldbörda på Ryssland och Vladimir Putin. En mer adaptiv konfliktanalys från EU-företrädare och USA hade kanske gett andra perspektiv som kunnat föranleda en mer medlande roll istället för konfrontativt pådrivande?  Hur bör USA och EU agera i fortsättningen för att undvika ännu fler dödsoffer än de över femtusen som redan krävts, eller om det egentligen är femtiotusen som en del uppgifter hävdar?

Själv jagar jag just nu en rapport som lär ha skrivits under hösten 2013 av en person med uppdrag att göra konfliktanalys och som sett det kommande scenariot och avrått väst från att agera på det sätt som de sedan gjorde. Rapportören lär ha förflyttats från sitt uppdrag. Jag har bara hört talas om denna rapport ryktesvägen men om någon vet vilken det handlar om och om den finns tillgänglig är jag tacksam för tips. Lär återkomma om det om jag skulle hitta den.

Men det finns förvisso andra intressanta analyser att tillgå. En färsk sådan finns publicerad i ForeignPolicy och är skriven av Harvard-professorn i internationella relationer, Stephen M. Walt. Han varnar USA för att sända vapen till Ukraina och menar att detta vore huvudlöst av ett par olika skäl. Dels ett mer egocentriskt; att Ukraina inte är av vitalt intresse för USA men däremot för Ryssland. Men också för att de tankesmedjor som varit pådrivande för amerikanskt vapenstöd till Ukraina bestått enbart av personer som också varit anhängare av NATO:s expansiva politik i östeuropa. Walt skriver så här:

”After all, these are the same people who have been telling us since the late 1990s that expanding NATO eastwards posed no threat to Russia and would instead create a vast and enduring zone of peace in Europe. That prediction is now in tatters, alas, but these experts are now doubling down to defend a policy that was questionable from the beginning and clearly taken much too far. As critics warned it would, open-ended NATO expansion has done more to poison relations with Russia than any other single Western policy”.

Han talar också om två olika modeller, som formulerats av Robert Jervis, för att möta hot från aggressiva stater. Den ena är ”avskräckningsmetoden” och den andra ”spiralmodellen” och enligt Walt använder sig nu västledarna av den förstnämnda mot Ryssland fast den sistnämnda egentligen vore mer befogad och gångbar. Kort beskrivet handlar den förstnämnda om att möta hot från stater som Nazi-Tyskland som drivs av uttalade ideologiska expansionsidéer och leds av personer (Hitler) som drivs av girighet eller personlig ära och berömmelse och inte lyssnar till annat än skarpa varningar och trovärdiga hot om våld. Den senare modellen, ”spiralmodellen”, handlar istället om att möta hot från stater som driver en aggressiv politik mer av rädsla och en känsla av osäkerhet. Om en sådan stat, som Walt menar att dagens Ryssland utgör exempel på, utsätts för hot om våld förvärrar detta endast situationen och provocerar fram en stegrande aggression. Mot denna typ av stater rekommenderas istället en diplomatisk linje och en politik som verkar blidkande och lugnande för den aggressiva staten. Till skillnad från många andra bedömare i USA och övriga västvärlden har han en annan syn på hur den ukrainska konflikten kom att eskaleras:

”Moreover, the Ukraine crisis did not begin with a bold Russian move or even a series of illegitimate Russian demands; it began when the United States and European Union tried to move Ukraine out of Russia´s orbit and into the West´s sphere of influence. That objective may be desirable in the abstract, but Moscow made it abundantly clear it would fight this process tooth and nail. U.S. leaders blithely ignored these warnings – which clearly stemmed from Russian insecurity rather than territorial greed – and not surprisingly they have been blindsided by Moscow´s reaction. The failure of U.S. diplomats to anticipate Putin´s heavy-handed response was an act of remarkable diplomatick incompetence, and one can only wonder why the individuals who helped produce this train wreck still have their jobs.”

Bland de inkompetenta diplomaterna inom EU har nu åtminstone en, Carl Bildt, försvunnit ur bilden och den senaste tidens diplomatiska medlingsförsök från EU förefaller åtminstone vid en ytlig betraktelse att vara ett visst steg i rätt riktning.

En annan spännande analys, i bokform, som jag kan tipsa om är Chicago University-professorn John J. Mearsheimers i ”Vems fel är Ukrainakrisen?”. Hans essä publicerades ursprungligen i tidskriften Foreign Affairs i september-oktober 2014. Denne amerikanske statsvetares analys är i stort sett densamma som Walts här ovan vilket inte är så märkligt med tanke på att de gett ut en bok tillsammans (”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy”)och båda företräder den s.k. (neo)realistiska skolan inom disciplinen internationella relationer. Här kan en adakemisk strid anas mellan företrädare för denna realism och för den liberala skolans perspektiv på internationella relationer och konfliktlösning. Mearsheimer skriver emellertid så här:

”USA och dess europe­iska allierade bär det mesta av ansvaret för krisen. Roten till problemen är utvidgningen av Nato, huvudbeståndsdelen i en mer omfattande strategi för att bryta loss Ukraina från beroendet av Ryssland och integrera landet i väst. EU:s utvidgning österut och västs stöd till demokratirörelsen i Ukraina – med början i den orangea revolutionen 2004 – var också avgörande element. Sedan mitten av 1990-talet har ryska le­dare orubbligt motsatt sig Natoutvidg­ningen, och på senare år har de klargjort att de inte bara skulle se på medan deras strategiskt viktiga granne omvandlades till en västlig bastion. För Putin var det olagliga störtandet av Ukrainas demokratiskt valde och ryssvänlige president – som han med rätta betecknade som en ”kupp” – droppen. Han svarade med att ta Krim, en halvö där han fruktade att Nato skulle få en örlogsbas, och försöka destabilisera Ukraina tills landet övergav försöken att ansluta sig till väst.

Denna lilla bok innehåller också två repliker på Mearsheimers analys som motsäger denna. Michael McFaul och Stephen Sestanovich replikerar Mearsheimer med att hävda att krisen handlar om ”Putin och hans äventyrspolitik” (McFaul) och att Ryssland har ”en ledare med böjelse för erövringar” (Sestanovich). Avslutsningsvis får Mearsheimer kommentera sina kritiker och säger då bland annat detta:

”Att som Sestanovich påstå att Rysslands reaktion på Natos utvidgning byggde på ´förittring´är att trivialisera landets bevekelsegrunder. Rädsla är kärnan i Rysslands motstånd mot utsikten att Ukraina blir en västlig bastion vid dess gräns [...] Som dess ledare har klargjort vid otaliga tillfällen kommer de inte att tolerera att Ukraina går med i Nato. Detta scenario skrämmer dem, och alla i ryska skor, och skrämda stormakter driver ofta en aggressiv politik. Oförmågan att fatta att den ryska synen på Natoutvidgningen motiverades av rädsla – en bristande läsförståelse som McFaul och Sestanovich fortfarande gör sig skyldiga till – bidrog till att förebåda den nuvarande krisen.”

Mearsheimers råd till västmakterna är att lägga om kursen och verka för att Ukraina istället för att bli Nato-medlem blir en neutral stat som kan utgöra en buffert mellan öst och väst på samma sätt som Österrike under kalla kriget. Ett Ukraina som inte hotar Ryssland men inte heller Nato-fientligt.

Det är välgörande att läsa mer forskningsbaserade och väl genomtänkta texter om Ukraina-krisen och orsakerna till den mellan all propaganda och partiskt vinklade perspektiv. Märkligt nog kommer mycket av det förra från USA och inte Europa. Kanske avstånd är välgörande för klarsynen? Det skulle hur som helst behövas mer av den varan för att inte fastna i det rysshat eller den rysskräck som hittills blockerat mycket av tankeverksamheten hos många debattörer.