Pressfriheten i fara – No news is good news!

Det höjs nu bekymrade röster för pressfriheten och yttrandefriheten. Jag tänker förstås på Novaja Gazeta som släppt ett dokument med en rysk plan för invasion av östra Ukraina och den oro som nu finns för vilka repressalier detta ska föra med sig för tidningens ansvariga eller journalister. Nu är jag inte lika säker som många andra på att publiceringen av detta dokument ska behöva innebära så stor skada för Putin-administrationen, av det enkla skälet att det ju faktiskt i NG:s artikel hävdas att det är skrivet av oligarken Konstantin Malofeev. Att en oligark skickar in sina tankar om Ukraina-krisen och föreslår en rysk strategi behöver ju inte betyda mer än just detta och jag gissar att det ryska officiella svaret lär bli just detta. Av NG-artikeln framgår också att denne Malofeev varit föremål för utredningar för förskingring eller stöld från bland andra det ryska inrikesministeriet och att en domstol i Smolensk underkänt hans kandidatur till senator för att han ska ha mutat väljare. Det lär med andra ord inte behöva vara så svårt att avfärda dokumentet som oligarkens helt egna planer som han velat delge Putin. Vilket kanske också är precis vad det handlar om.

Därmed inte sagt att Putin-administrationen lär se med särskilt blida ögon på att ett dokument har läckt ut och försett USA och EU och världspressen med ammunition att ansätta Ryssland med i förhandlingarna om Ukrainas framtid. Dokumentet har ju i svenska tidningar redan blivit ”Putins plan” har jag sett. Så det är inte omöjligt att Novaja Gazeta får en andra varning och därmed riskerar utgivningstillståndet enligt det ryska systemet för kontroll av media.  Ryssland har inte heller någon vacker historia när det gäller hot och våld mot journalister, med mordet på Anna Politkovskaja som det mest kända fallet. Så oron för Novaja Gazeta och för den ryska pressfriheten och Stig Fredriksons uppmaning till medieorganisationer i Sverige att uttrycka sitt stöd för kollegorna i Moskva är förvisso inte obefogad.

Samtidigt läser jag i Aftonbladet idag en annan nyhet som dock får betydligt mindre utrymme. Den handlar om brittiska Daily Telegraph, en högt respekterad, konservativ tidning. Där har en av medarbetarna, Peter Osborne, sagt upp sig eftersom han ogillar att tidningen stoppat kritiska artiklar om banken HSBC:s medverkan till brittiska medborgares skatteflykt för att behålla banken som annonsör. No news is good news, kanske de uttryckte det till Osbornes chef som lär ha sagt till honom att ”HSBC är en annonsör som vi absolut inte har råd att förolämpa”. I det ryska fallet handlar det om statens styrning av medieinnehållet och i det brittiska fallet om marknadens aktörer som använder sina pengar för att styra nyhetsflödet och artikelinnehållet. Det sistnämnda är något som lite i det tysta har blivit allt vanligare och det är lika illa för pressfriheten som Rysslands tillsynsmyndighet för granskande av publiceringar och utfärdande av utgivningstillstånd. 

Det är en stor fara för demokratin när tidningars och nyhetskanalers innehåll blir utsatt för påtryckningar, oavsett det handlar om staters eller storföretags maktspråk. Självcensuren blir till slut en effektiv munkavle för journalister och ansvariga utgivare och allmänheten berövas nyheter och artiklar där makthavare granskas, såväl staters som näringslivets. En skillnad på just de här två fallen är emellertid att ryska staten inte lyckades stoppa Novaja Gazeta från att publicera Malofeev-dokumentet medan HSBC uppenbarligen lyckades tysta Daily Telegraph. Som tur är finns ju andra brittiska tidningar som inte låtit sig mutas. Men hur länge har de råd med det i den mördande marknadskonkurrensen? Och hur kan nyhetskonsumenten vara säker på att det inte finns grävande journalister på flera redaktioner som tvingas stoppa sitt material i byrålådan för att inte störa annonsörer som säger No news is good news?