Jan Björklund svingar vidare – utan förnuft

Det är ingen hejd på Jan Björklunds framfart på senare tid. Han fortsätter svinga hejvilt åt både höger och vänster. En fackföreningsråsop åt vänster och en vårdnadsbidragsjabb åt höger. Det blir en hel del orena slag. Min liknelse häromdagen vid Don Quijote känns mer och mer relevant.

Att han påfallande ofta har tunt på fötterna börjar nu till och med partikamraterna konstatera och har i betygsfrågan blivit så tydligt att det nästan blivit komiskt. Det är bara att ta del av den ”forskningsmassa” som han hänvisar till i frågan.

Det smattrar förslag och påståenden ur munnen och det ena hinner inte landa förrän nästa kommer. Möjligen en sorts teknik för att intervjuande journalister eller motdebattörer inte riktigt ska hinna tänka över vad det är han säger egentligen. Själv har jag noterat ett par saker lite i skymundan av de stora utspelens huvudfåror.

1) I gårdagens Agenda fick han tuffa frågor om den interna kritiken mot det integrationsförslag som han gick ut med för några dagar sedan. Det är högt i tak i partiet och inget märkvärdigt med det, förklarade han, och försökte tona ned allvaret med att snart sagt halva partistyrelsen tyckte att förslaget borde kastas i runda arkivet. Men så kom det ett tillägg. Han fortsatte så här:

”Integrationspolitik rör alltid upp. Det är ju så att ifrågasätter man och kritiserar hur integrationspolitiken fungerar i Sverige så blir det väldigt laddad diskussion omedelbart. Det är ju ett av problemen att det knappt går att diskutera detta i Sverige.”  

För det första kan man notera att det här är formeln som Sverigedemokraterna upprepat i flera år. Den brukar användas för att avfärda kritik mot de egna förslagen. Då slipper man ju bemöta argumenten. Precis som Björklund nu gör för att försöka förminska den interna kritiken. Det skulle alltså vara så att hans partikamrater inte vill diskutera saken? Trots att det är precis just det de vill. Däremot ställde ju inte Björklund upp på debatt i Aktuellt i helgen mot en av sina internkritiker, Frida Johansson Metso.

För det andra så måste man fråga sig var Jan Björklund har varit det senaste halvåret? Själv tycker jag inte det gjorts annat sedan valrörelsen startade i somras än diskuterats migration, integration och tiggande romer. Är det någonting som diskuterats så är det väl just detta? Men det kanske börjar bli så illa att det inte går att tala om mer än på Björklunds sätt? Det är ”tuffare tag”, tillfälliga uppehållstillstånd och kravlinje som gäller. Det kanske är kritiken mot detta som inte längre ”får sägas” snarare än tvärtom? 

2) Det andra uttalandet gäller en lite mindre uppmärksammad fråga, den om kärnkraften (vi har väl alla, utom Björklund, upptäckt att det helst talas om integrationspolitik numera) och energisamtalen med regeringen. I dagens SvD Näringsliv säger sig Björklund vara irriterad på regeringens hantering av kärnkraftsfrågan. Någon snabbnedläggning vill han inte höra talas om och ska Fp gå med på en långsiktig avvecklingsplan för kärnkraften så ställer Björklund också följande tvenne krav:

”Vi har idag tio reaktorer som löper ut inom några årtionden. De måste få drivas så länge de uppfyller säkerhetskraven. Det måste också vara tillåtet att bygga nytt”.

Detta är intressant. För det första kallar han det snabbnedläggning att avveckla kärnkraften trots att hans parti var ett av de två (Socialdemokraterna det andra) partier som drev linje 2 i folkomröstningen om kärnkraften 1980. Den som hade som slogan ”Avveckla kärnkraften – men med förnuft”. De hade naturligtvis då inte räknat med Björklund. Linje 2 blev den linje som fick flest röster av de tre alternativen och det folk då röstade för var, enligt röstsedeln, följande:

”Kärnkraften avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd. För att bl.a. minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift."

Det årtal som länge framfördes som rimligt som slutår för det sista kärnkraftverket var 2010. Det har sedan glömts och gömts och reaktorerna har nu istället, bland annat av Jan Björklund, getts nytt liv och sägs kunna drivas i ”några årtionden” till. Sverige har just tolv reaktorer i drift och mig veterligen har det inte tillkommit några nya reaktorer sedan 1985. Det handlar alltså om en åldrande reaktorpark där den yngsta i år blir 30 år gammal. Vid kärnkraftsomröstningen talades om en livslängd för en reaktor på 25 år. Just därför sattes också 2010 som en rimlig gränsa för avveckling av den sista reaktorn. Den yngsta reaktorn hade då blivit, ja just det, 25 år gammal. Nu vill alltså Björklund ge dem minst 25 år till. Trots att vi ser hur ålderstecknen ger upprepade och oroande driftsstopp; Samtliga 4 reaktorer vid Ringhals 2011, brand i reaktor 2 samma år, brand även i reaktor 2 i Oskarshamn samma år och driftsstopp för reaktor 1 samma år vilket upprepades för dess samtliga tre reaktorer 2013. Frågan är alltså om vi ska vänta tills något riktigt allvarligt händer innan vi konstaterar att de inte längre ”uppfyller säkerhetskraven”? 

Dessutom vill Björklund alltså bygga nya reaktorer. Hur förnuftigt detta är ekonomiskt skrev jag om igår. Det är en oerhört komplicerad process att bygga kärnkraftverk vilket vårt grannland Finland just nu fått allt mer klart för sig vid bygget av Olkiluoto 3. Arbetet med denna reaktor påbörjades 2005 och beräknas bli klart att tas i drift 2018. När det står klart kommer det att producera el till ett pris som är det dubbla mot dagens elpris. Redan en gigantisk förlustaffär för alla inblandade; beställare, byggare, elproducent och konsument.

Nej, det är dags för en ny slogan:

Avveckla Jan Björklund – det vore förnuft!