Toppmötet Biden-Putin och Ukrainas undanskymda (?) plats på agendan

 

Igår, den 16 juni, träffades USA:s president Joe Biden och hans ryske kollega Vladimir Putin i Genéve. De höll varsin separat presskonferens efter mötet och signalerade ett visst mått av hopp inför framtida närmanden och att mötet hållits i konstruktiv anda.

Biden uppehöll sig mycket kring mänskliga rättigheter i sina anförande vid presskonferensen medan Putin betonade att inhemsk politik (läs Navalnyj) inte var föremål för förhandling och inte heller i framtiden.

Vi får utgå ifrån att Ukraina diskuterades under mötet men det var inte mycket som rörde detta som framkom vid presskonferenserna. Ett par saker dock är värt att lyfta fram.

President Biden sa exempelvis detta, enligt NY Times:

” […] there were no threats, no talk of military intervention and no mention of what specific retaliation the United States would take in such cases.”

Medan president Putin betonade att de båda kommit överens om att fastslå uppföranderegler för frågor som rörde:

” […] strategic stability, that’s cybersecurity, that’s resolving questions connected to regional conflicts, […] I think that we can find agreement on all this — at least I got that sense given the results of our meeting with President Biden.”

Putin gav också en del lite mer specifika men tämligen vaga kommentarer rörande Ukraina. Bland annat ska han enligt Kyiv Post sagt bland annat följande om Ukrainas eventuella anslutning till Nato:

”Regarding Ukraine’s accession to NATO […] This subject was touched lightly. And here, perhaps, there is nothing to discuss”

Putin hävdade också att Biden höll med om att Minsk-arrangemangen ska utgöra bas för lösning av den väpnade konflikten i östra Ukraina. Putin sa så här, enligt Kyiv Post:

“As for Ukraine, this subject was touched upon. I cannot say that it is in great detail. But, as far as I understood President Biden, he agrees that the Minsk agreements should be the basis of the settlement in southeastern Ukraine.”

Min läsning av dessa uttalanden är att Ukraina inte har varit någon särskilt framträdande punkt på mötet. Alternativt att det som sagts har varit strängt konfidentiellt och att de båda ledarna kommit överens om att hålla det hemligt.

Foto: Hans Wåhlberg. Ett tåg fyllt med soldater lämnar Lvivs tågstation med destination Donbass i början av september 2014. Nära och kära vinkar av. Sju år har snart gått sedan dess men konflikten verkar frusen. Är det någon som vill eller bryr sig om att lösa den? Fanns den ens med vid toppmötet Biden-Putin? 

Skälet till detta skulle i så fall kunna vara att hålla Ukraina och Zelenskij utanför direkta förhandlingar. Detta är min egen spekulation grundat på bland annat vad jag skrev om på denna blogg igår om Ukraina och Nato. Men också på vad som sagts inför mötet mellan Biden och Putin.

Strax före mötet Biden-Putin uttalade sig företrädare för Ukraina och betonade att Ukraina inte skulle acceptera några som helst arrangemang eller överenskommelser om kriget i Donbass om sådana eventuellt skulle komma ut av mötet i Genéve. Det signalerar alltså dels att de inte ser Biden som en pålitlig förhandlare för Ukraina och att de inte litar på att han tillgodoser deras intressen, samt att de på förhand avfärdar alla sorts överenskommelser utan att veta vad dessa skulle handla om. Det visar också att det inte finns någon grundmurad överenskommelse mellan USA och Ukraina i frågan eller någon gemensam hållning som slutits i ömsesidigt förtroende.

Redan den 13 april pratade Biden och Putin på telefon med varandra och då tog Biden upp den ryska truppansamlingen vid gränsen mot Ukraina som då observerats under ett antal veckor. Han betonade att USA stod bakom Ukraina i försvar för deras suveränitet och gränser.

När det stod klart att Biden och Putin skulle mötas personligen i Genéve framkom dock en del ukrainska uttalanden som antydde missnöje med USA och (kanske) en besvikelse över Bidens hållning till Ukraina. Kanske överskattade man sin vikt för Biden? Kanske förväntade man sig för mycket av honom och av USA efter Trumps valnederlag?

När president Zelenskij höll presskonferens för att markera sina två år vid makten uttryckte han tvivel om vad USA egentligen ville med Ukraina. Oleksiy Honcharuk beskriver det så här på Atlantic Councils blogg ”Ukraine Alert” den 25 maj:

”Ukrainian President Volodymyr Zelenskyy’s recent press conference marking his second year in office reinforced the impression that Kyiv is still struggling to correctly interpret the diplomatic signals it is receiving from Washington. It is unclear whether this problem lies in an unwillingness to conduct reforms or the Zelenskyy administration’s inability to navigate the world of international diplomacy. However, it is clearly in the interests of Ukraine to build more effective dialog with the country’s international partners.”

Enligt Washington Post den 7 juni ska dessutom den amerikanske säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan haft ett telefonsamtal med Zelenskij som då öppet uttalat oro över president Bidens plan att möta Vladimir Putin i Genéve, samt även angående Bidens tillåtande hållning mot Nordstream 2, det vill säga den pipeline mellan Ryssland och Tyskland som gör att ryssarna kan runda Ukraina som annars varit främsta transitland för rysk gasexport västerut.

 Det här är intressanta signaler som indikerar att USA, liksom Nato, inte riskerar vad som helst för Ukraina utan i första hand vill hålla öppet för en normalisering av relationerna till Ryssland. Det är förvisso långt dit just nu men min tolkning är att Ukraina uppfattar sig som åsidosatt och negligerat av USA och att det finns ett visst missnöje med vad Ukraina får av USA i jämförelse med vad som förväntats.

Nu spekulerar jag givetvis men det blir intressant att följa vad som nu händer, efter att Biden och Putin talats vid face-to-face och om detta kommer att påverka Ukraina och i så fall hur.

Ukraina: Kan vapenvilan ge tid för reparation av tidigare misstag?

Ukraina andas nu ut en stund i det eldupphör som undertecknades förra veckan och som trädde i kraft under natten mellan lördag och söndag. Alla frågar sig med viss skepsis hur länge den här vapenvilan kommer att hålla med tanke på hur den förra, som slöts i september, bara höll i ett par dagar. Men förhoppningsvis kan denna bli mer hållbar och ge tid för reparationer av sönderskjutna byggnader och med tiden kanske återflyttning för den cirka miljon som flytt de krigshärjade områdena i Donbass. Just nu genomför OSSE en stor omplacering av personal för att klara uppdraget att övervaka vapenvilan och den ukrainsk-ryska gränsen. Ett svårt men viktigt uppdrag som givetvis kan bli avgörande för hur vägen mot bestående fred kan säkras. Chefen för OSSE-uppdraget, Ertugrul Apakan, säger enligt TT, att överenskommelsen om eldupphör i stort sett har följts, förutom kring Debaltseve och på vissa ställen i Luhansk. I dagens SvD stod också att observatörer från OSSE, enligt Reuters, tilläts komma in i staden Debaltseve för att kontrollera att vapenvilan följs och att den ukrainska utrikesministern Pavlo Klimkin skulle varit upprörd över att detta ”var ett direkt brott mot Minsk-överenskommelserna”. Jag utgår ifrån att ett litet ödesdigert ”inte” hade glömts i texten. Enligt de rapporter jag har från OSSE tilläts inte observatörerna komma in till staden, nämligen, vilket också bekräftas i bl.a. Expressen idag.  

För människorna i Donbass bör ändå detta eldupphör förstås vara en välkommen andningspaus vilket också framgått av intervjuer med folk i Donetsk som sändes ut igår i Euronews. Ett lugnare Donbass kan möjligen också innebära att fler journalister kommer att kunna göra sitt jobb i området. Just nu reser i alla fall Anna-Lena Laurén, för SvD, runt i trakterna kring Debaltseve. Dagens reportage säger en hel del om tillståndet i landet och stämningen i det krigshärjade Donbass. Hon berättar om byn Myronivskyj där ukrainska soldater rånat den enda livsmedelsbutiken och därmed lämnat de kvarvarande civila i beroendeställning till volontärers hjälpsändningar. ”Hatet mot den ukrainska armén är utbrett i den här byn”, berättar Laurén. En kvinna som kryper upp ur en mörk men skyddande källare säger: -Jag ger fullständigt fan i den här vapenvilan. Ukrainska armén ska ut härifrån, annars blir det aldrig fred. Volontären hon reser runt med (från Livets Ord som i Ukraina har mycket gott rykte för sitt stöd till de krigsdrabbade) har dock inga höga tankar om separatisterna som han menar är av samma skrot och korn och mördar och torterar folk. Hon berättar också om lik som ligger i flera dagar för att det inte finns några myndigheter som kan ta hand om de döda, om illa utrustade soldater som inte får vinterkläder och kaminer för att befälen är odugliga och inte klarar av att skaffa fram det som behövs. 

Volontärerna spelar en helt livsavgörande roll för medborgarna i Donbass. Det är exempel på vad jag menade med det ”parallellsamhälle” som vuxit fram i tomrummet som den ukrainska staten lämnar. Den ukrainska centralregeringen har stoppat alla statliga utbetalningar till invånarna vilket i synnerhet drabbar pensionärer och, som Lauréns reportage visar, finns inte heller någon som helst förmåga att ställa infrastruktur och fungerande myndigheter till förfogande för de byar och städer som kontrolleras av Kiev-trupperna. Hur en eventuell framtida fred ska kunna vinnas hos invånarna i Donbass är en gåta. Ukraina visar allt mer tecken på att vara en s.k. ”failed state”. Missnöjet bland soldaterna, de omfattande smitningarna från inkallelser och spontana protester mot än det ena och än det andra ger varningar om totalt sönderfall. Det går förstås hand i hand med en ekonomi nära kollaps och en valuta som ständigt minskar i värde och urholkar medborgarnas ork och tålamod med regeringen. Det är inte bara i öst som missnöjet riktas mot de styrande i Kiev. Det förefaller mer troligt att den nuvarande Kiev-regimen faller på grund av folkligt uppror, ett nytt Majdan, än av en militär avgörande förlust i öst.   

Vem bär skulden för ukrainakrisen?

Förhoppningsvis kan detta eldupphör ändå ge tid för beslutsfattare både i Ukraina och i Väst att fundera över hur det kunde gå så långt som till inbördeskrig och om det finns något att lära av det som skett och hur politiken bör föras i fortsättningen.

Det har varit alltför många som alltför ensidigt velat placera skuldbörda på Ryssland och Vladimir Putin. En mer adaptiv konfliktanalys från EU-företrädare och USA hade kanske gett andra perspektiv som kunnat föranleda en mer medlande roll istället för konfrontativt pådrivande?  Hur bör USA och EU agera i fortsättningen för att undvika ännu fler dödsoffer än de över femtusen som redan krävts, eller om det egentligen är femtiotusen som en del uppgifter hävdar?

Själv jagar jag just nu en rapport som lär ha skrivits under hösten 2013 av en person med uppdrag att göra konfliktanalys och som sett det kommande scenariot och avrått väst från att agera på det sätt som de sedan gjorde. Rapportören lär ha förflyttats från sitt uppdrag. Jag har bara hört talas om denna rapport ryktesvägen men om någon vet vilken det handlar om och om den finns tillgänglig är jag tacksam för tips. Lär återkomma om det om jag skulle hitta den.

Men det finns förvisso andra intressanta analyser att tillgå. En färsk sådan finns publicerad i ForeignPolicy och är skriven av Harvard-professorn i internationella relationer, Stephen M. Walt. Han varnar USA för att sända vapen till Ukraina och menar att detta vore huvudlöst av ett par olika skäl. Dels ett mer egocentriskt; att Ukraina inte är av vitalt intresse för USA men däremot för Ryssland. Men också för att de tankesmedjor som varit pådrivande för amerikanskt vapenstöd till Ukraina bestått enbart av personer som också varit anhängare av NATO:s expansiva politik i östeuropa. Walt skriver så här:

”After all, these are the same people who have been telling us since the late 1990s that expanding NATO eastwards posed no threat to Russia and would instead create a vast and enduring zone of peace in Europe. That prediction is now in tatters, alas, but these experts are now doubling down to defend a policy that was questionable from the beginning and clearly taken much too far. As critics warned it would, open-ended NATO expansion has done more to poison relations with Russia than any other single Western policy”.

Han talar också om två olika modeller, som formulerats av Robert Jervis, för att möta hot från aggressiva stater. Den ena är ”avskräckningsmetoden” och den andra ”spiralmodellen” och enligt Walt använder sig nu västledarna av den förstnämnda mot Ryssland fast den sistnämnda egentligen vore mer befogad och gångbar. Kort beskrivet handlar den förstnämnda om att möta hot från stater som Nazi-Tyskland som drivs av uttalade ideologiska expansionsidéer och leds av personer (Hitler) som drivs av girighet eller personlig ära och berömmelse och inte lyssnar till annat än skarpa varningar och trovärdiga hot om våld. Den senare modellen, ”spiralmodellen”, handlar istället om att möta hot från stater som driver en aggressiv politik mer av rädsla och en känsla av osäkerhet. Om en sådan stat, som Walt menar att dagens Ryssland utgör exempel på, utsätts för hot om våld förvärrar detta endast situationen och provocerar fram en stegrande aggression. Mot denna typ av stater rekommenderas istället en diplomatisk linje och en politik som verkar blidkande och lugnande för den aggressiva staten. Till skillnad från många andra bedömare i USA och övriga västvärlden har han en annan syn på hur den ukrainska konflikten kom att eskaleras:

”Moreover, the Ukraine crisis did not begin with a bold Russian move or even a series of illegitimate Russian demands; it began when the United States and European Union tried to move Ukraine out of Russia´s orbit and into the West´s sphere of influence. That objective may be desirable in the abstract, but Moscow made it abundantly clear it would fight this process tooth and nail. U.S. leaders blithely ignored these warnings – which clearly stemmed from Russian insecurity rather than territorial greed – and not surprisingly they have been blindsided by Moscow´s reaction. The failure of U.S. diplomats to anticipate Putin´s heavy-handed response was an act of remarkable diplomatick incompetence, and one can only wonder why the individuals who helped produce this train wreck still have their jobs.”

Bland de inkompetenta diplomaterna inom EU har nu åtminstone en, Carl Bildt, försvunnit ur bilden och den senaste tidens diplomatiska medlingsförsök från EU förefaller åtminstone vid en ytlig betraktelse att vara ett visst steg i rätt riktning.

En annan spännande analys, i bokform, som jag kan tipsa om är Chicago University-professorn John J. Mearsheimers i ”Vems fel är Ukrainakrisen?”. Hans essä publicerades ursprungligen i tidskriften Foreign Affairs i september-oktober 2014. Denne amerikanske statsvetares analys är i stort sett densamma som Walts här ovan vilket inte är så märkligt med tanke på att de gett ut en bok tillsammans (”The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy”)och båda företräder den s.k. (neo)realistiska skolan inom disciplinen internationella relationer. Här kan en adakemisk strid anas mellan företrädare för denna realism och för den liberala skolans perspektiv på internationella relationer och konfliktlösning. Mearsheimer skriver emellertid så här:

”USA och dess europe­iska allierade bär det mesta av ansvaret för krisen. Roten till problemen är utvidgningen av Nato, huvudbeståndsdelen i en mer omfattande strategi för att bryta loss Ukraina från beroendet av Ryssland och integrera landet i väst. EU:s utvidgning österut och västs stöd till demokratirörelsen i Ukraina – med början i den orangea revolutionen 2004 – var också avgörande element. Sedan mitten av 1990-talet har ryska le­dare orubbligt motsatt sig Natoutvidg­ningen, och på senare år har de klargjort att de inte bara skulle se på medan deras strategiskt viktiga granne omvandlades till en västlig bastion. För Putin var det olagliga störtandet av Ukrainas demokratiskt valde och ryssvänlige president – som han med rätta betecknade som en ”kupp” – droppen. Han svarade med att ta Krim, en halvö där han fruktade att Nato skulle få en örlogsbas, och försöka destabilisera Ukraina tills landet övergav försöken att ansluta sig till väst.

Denna lilla bok innehåller också två repliker på Mearsheimers analys som motsäger denna. Michael McFaul och Stephen Sestanovich replikerar Mearsheimer med att hävda att krisen handlar om ”Putin och hans äventyrspolitik” (McFaul) och att Ryssland har ”en ledare med böjelse för erövringar” (Sestanovich). Avslutsningsvis får Mearsheimer kommentera sina kritiker och säger då bland annat detta:

”Att som Sestanovich påstå att Rysslands reaktion på Natos utvidgning byggde på ´förittring´är att trivialisera landets bevekelsegrunder. Rädsla är kärnan i Rysslands motstånd mot utsikten att Ukraina blir en västlig bastion vid dess gräns [...] Som dess ledare har klargjort vid otaliga tillfällen kommer de inte att tolerera att Ukraina går med i Nato. Detta scenario skrämmer dem, och alla i ryska skor, och skrämda stormakter driver ofta en aggressiv politik. Oförmågan att fatta att den ryska synen på Natoutvidgningen motiverades av rädsla – en bristande läsförståelse som McFaul och Sestanovich fortfarande gör sig skyldiga till – bidrog till att förebåda den nuvarande krisen.”

Mearsheimers råd till västmakterna är att lägga om kursen och verka för att Ukraina istället för att bli Nato-medlem blir en neutral stat som kan utgöra en buffert mellan öst och väst på samma sätt som Österrike under kalla kriget. Ett Ukraina som inte hotar Ryssland men inte heller Nato-fientligt.

Det är välgörande att läsa mer forskningsbaserade och väl genomtänkta texter om Ukraina-krisen och orsakerna till den mellan all propaganda och partiskt vinklade perspektiv. Märkligt nog kommer mycket av det förra från USA och inte Europa. Kanske avstånd är välgörande för klarsynen? Det skulle hur som helst behövas mer av den varan för att inte fastna i det rysshat eller den rysskräck som hittills blockerat mycket av tankeverksamheten hos många debattörer.