EU:s oberäkneliga agerande i Ukrainakrisen

Ukraina går med snabba steg mot ekonomisk ruin, trupper dras tillbaka från strategiska Debaltseve i öst och den ukrainska armén har inga resurser mer för några offensiva operationer, säger president Poroshenkos rådgivare Yury Biryukov.

Någon form av sammanbrott tycks inte långt borta och den ryska reaktionen på ett eventuellt sådant är inte så svårt att förutse. Min gissning är att om den ukrainska ekonomin totalt bryter ihop (och därmed även armén) lär EU knappast överge landet utan pumpa in stödpengar på ett eller annat sätt. Dessa kommer förstås inte att komma utbrytarrepublikerna i Donetsk och Luhansk tillgodo som istället då lär vända sig mot Ryssland för liknande ekonomisk hjälp till uppbyggnad av en förstörd infrastruktur till att börja med. Den definitiva splittringen av Ukraina lär därmed vara fullbordad och Donetsk och Luhansk troligen autonoma republiker i Ryssland snarare än i Ukraina. Folkomröstningar liknande den i Krim skulle kunna legitimera en sådan utveckling även om detta skulle ske till stora ukrainska protester. Naturligtvis även sådana från USA och EU. Men vad skulle EU göra? Det är nog det mest oberäkneliga och svåraste att förutse.

Jag skrev häromdagen om diskussionen i USA om vilken linje som skulle intas i Ukraina-frågan och om kritiken mot Obamas rådgivare framför allt för att aningslöst ha drivit Ukrainas framtida Nato-anslutning utan några strategiska tankar om den eventuella ryska reaktionen. Nu börjar också en del självkritik inom EU att framträda på olika håll. EU:s agerande i Ukrainakrisen har inte imponerat. Framför allt förvånar denna förvåning över Rysslands hållning. Jag skrev på denna blogg för nästan precis ett år sedan (5 mars-14) ett inlägg med titeln ”Liberal revolutionsromantik och reservationslös EU-propaganda tillför föga konstruktivt för att lösa krisen i Ukraina”. Jag fortsatte så här:

Frågetecknen är många och personligen undrar jag nästan mer över vad interimregeringen i Kiev har för planer för framtiden än vad Putins nästa drag kommer att bli. Putins agerande är realpolitiskt mer förutsägbart. Det är förvisso min egen uppfattning men som jag förstått är det många professionella bedömare som blivit tagna på sängen av Putin. Jag har själv lite svårt att förstå varför.

Att NATO-frågan varit brännande i många år förefaller alltså ha fallit i en bråddjup minneslucka hos en hel del. Medan exempelvis George W Bush vid NATO-mötet i Bukarest 2008 pressade på för att de skulle "bereda väg" för Ukraina och Georgien i försvarsgemenskapen så kontrade Putin då med att rikta kärnvapenspetsar mot dessa länder om det gick med i NATO och att det för Ukrainas del skulle kunna innebära att landet bryts upp längs regionala gränser. Efter Rysslands intervention i Georgien blev också oron i Ukraina stor och i en artikel i Ukrayinska Pravda 12 aug 2008 (tycks inte finnas på nätet längre men citeras i ett dokument publicerat för ECFR, European Council of Foreign Relations) skrev Oleksandr Sushko om detta och klagade över Västvärldens "svaghet" och menade att de var mer intresserade av att "fridfullt titta på OS" än att stå upp för sina värden. Krim blev ju invaderat av ryssarna bara ett par veckor efter sitt vinter-OS i Sotji så det ser nästan ut som en profetia. Samma ECFR-dokument talar också om den tålmodiga ryska strategin för Krim:

"Russia has also built a functioning “kickback economy” relationship with key political and economic groups in Ukraine. It is likely to play on sharp cleavages within Ukraine on the ‘Russia question’ so as to influence the country’s future. This would go hand in hand with Russian attempts to encourage separatist movements in Sevastopol and Crimea."

Trots att den här typen av dokument har producerats inom EU:s institutioner i flera år togs alltså många av dess högsta utrikespotentater på sängen. De hade helt enkelt inte hängt med på lektionerna (?).
En av de förvånade var vår egen utrikesminister Carl Bildt som på sin blogg den 18 mars-14 skrev att ”Ryssland har nu blivit en oberäknelig makt...”. Hans eget agerande i frågan har väckt kritik och undergrävde länge diplomatiska initiativ för att finna en fredlig lösning på konflikten. Istället blev hans ständiga twitter uppmuntran för ukrainska nationalister som sökte konfrontation. Tillsammans med polske utrikesministern Sikorski blev han en av de främsta företrädarna för en konfrontativ EU-linje, åtminstone retoriskt, vilket rönte internationell uppmärksamhet och säkerligen inte helt utan betydelse för utvecklingen även om det inte ska överdrivas heller. Hans engagemang var det inget tvivel om och enligt rykten lär personalen vid svenska ambassaden i Kiev ha blivit närmast irriterade över alla utrikesministerbesök som tog tid och resurser i anspråk från annat.

EU:s nästa drag?

Som jag inledde med kommer nu inte bara från amerikanskt håll kritik mot västvärldens reaktionssvaghet och agerande i Ukraina-konflikten. Häromdagen släpptes en rapport från brittiska Överhusets (House of Lords) EU-kommitté om EU:s hantering av Ryssland och Ukrainakrisen. Den är mycket kritisk berättas det om i en artikel i the Guardian:

” The UK is guilty of sleepwalking into the crisis in Ukraine and has not been as active or visible as it should be, according to a damning report into the British and European approach to the crisis by the main House of Lords committee on foreign affairs.”

Kommitténs ordförande, Lord Tugendhat, framhåller för the Guardian en bristande expertis i det egna utrikesdepartementet vilket han menar lett till; “a catastrophic misreading of the mood in the run-up to the crisis.”

Kritiken riktas inte bara mot det brittiska utrikesministeriet utan även mot EU. I en intervju i Euronews (hittar den tyvärr inte på nätet) säger en av de mest framträdande kommittémedlemmarna, Lord Lamont, att EU agerat som vore Ukraina helt deras egen bakgård och att det inte funnits en tanke på att det faktiskt även är Rysslands. Han efterlyser därför mer insikt om ryska avsikter och förståelse för den ryska inställningen till skeendet i det grannland som utan tvivel ligger det ryska hjärtat närmast, det vill säga Ukraina. I själva rapporten uttrycks det bland annat så här:

” We also observe that there has been a strong element of “sleep-walking” into the current crisis, with Member States being taken by surprise by events in Ukraine. Over the last decade, the EU has been slow to reappraise its policies in response to significant changes in Russia. A loss of collective analytical capacity has weakened Member States’ ability to read the political shifts in Russia and to offer an authoritative response. This lack of understanding and capacity was clearly evident during the Ukraine crisis, but even before that the EU had not taken into account the exceptional nature of Ukraine and its unique position in the shared neighbourhood.”

Rapporten kritiserar inte EU:s sanktioner mot Ryssland men framhåller att det måste finnas en tydlig ”exit” för Ryssland, det vill säga belöningar för tillmötesgående aktioner från deras sida. Förvisso ett sorts maktspråk men en genomtänkt strategi och bättre än vapenskrammel naturligtvis. I rapporten påpekas också det länge varit ett faktum att NATO:s utvidgning österut varit en vass sten i skon för Ryssland och att planerna på att införliva Ukraina (samt Georgien och Moldavien) i NATO i Moskva ses som ett allvarligt hot mot ryska kulturella, ekonomiska och inte minst säkerhetspolitiska intressen. Rapporten konkluderar enligt följande:

”While we are clear that NATO is a defensive alliance, for the Russians NATO is seen as a hostile military threat, and successive rounds of NATO’s eastern enlargement have, as the Russians see it, brought it threateningly close to the Russian border. EU enlargement, as it has become conflated with NATO enlargement, has also taken on the aspect of a security threat. These views are sincerely and widely held in Russia, and need to be factored into Member States’ strategic analyses of Russian actions and policies.”

Rapporten framhåller också misstaget att ignorera språkfrågans vikt för den ukrainska nationens överlevnadsutsikter. En mer uppmärksam analys från EU:s rådgivare till den nya ukrainska koalitionen efter maktövertagandet för ett år sedan hade kanske kunnat förmå denna att undvika det ödesdigra misstaget att inta en oförsonlig linje i språkfrågan och deklarationer om att bannlysa ryska språket i Ukraina. Modersmål för flertalet på Krim såväl som i de östra provinserna. Även om det ryska agerandet med allra största sannolikhet styrts främst av säkerhetsskäl har omsorgen om etniska ryssar och ryskspråkiga tjänat som den perfekta officiella förevändningen för våldsanvändning. Minoriteters rättigheter är något som den liberala västvärlden har svårt att argumentera emot utan att därmed underkänna den liberala demokratins egna värdegrund. Överhusets rapport formulerar det så här:

“ The treatment of Russian-speakers was a key theme in Russia’s discourse regarding its actions in Crimea and eastern Ukraine. His Excellency Vladimir Chizhov, Permanent Representative of the Russian Federation to the EU, said that the local population in Crimea were very concerned by the antiRussian sentiment evident in declarations to ban the Russian language(subsequently not implemented, but discussed further in Chapter 5). In the circumstances, the Ambassador said, President Putin was compelled to act, because if he had turned a blind eye he would never have been forgiven by the ethnic Russians in Crimea.”

Här hemma noterar jag också en artikel i SvD där östeuropaexperten Stefan Hedlund på liknande vis kritiserar västvärldens hantering av Ukrainakrisen. Han formulerar det så här:

”Det finns förvisso inget som helst försvar för Rysslands agerande. Men samtidigt kan inte västvärldens politiska ledare frånsvära sig en betydande del av det moraliska ansvaret för det som skett. Genom att utgå ifrån att Ryssland passivt skulle se på när Ukraina integrerades i väst har man visat prov på ett totalt sammanbrott av allt strategiskt tänkande, och av alla ambitioner att söka förstå motparten.” 

Han menar att väst uppmuntrat en ukrainsk västorientering som ”ofelbart skulle leda till kraftfulla ryska motreaktioner” och när dessa nu kommit drar sig västmakterna undan. Han avslutar sin salva med att medvetet cyniskt konstatera att ”politiska ledare i väst har stått redo att slåss för Ukrainas frihet, fram till sista droppen ukrainskt blod”. Jag utgår ifrån att han med detta kritiserar moralen i västmakternas hållning och inte att de istället borde bistå med trupp och vapen.

Gemensamt för både den ovan nämnda amerikanska som för den brittiska och svenska däremot är att framhäva de analytiska bristerna som legat till grund för rådgivningen till den ukrainska regeringen. Det finns starka skäl avgörande för Ukrainas framtid att se till att detta inte upprepas under den närmaste tidens känsliga läge med ett bräckligt eldupphör och ett kritiskt läge vid frontlinjen för striderna. Det kan innebära att sätta lite kortare koppel till den ukrainska regeringen och se till att de konfrontativa retoriska utspelen reduceras.   

Ukrainas nästa drag? 

Under tiden pågår vad som ser ut som en intern ukrainsk politisk konflikt om vilken linje som ska följas. Premiärminister Jatsenjuk uttalade sig häromdagen, enligt TASS, om ett program för att utöka banden med NATO vilket skulle presenteras för president Porosjenko i onsdags.

Han lär också, enligt Interfax Ukraine, nyligen uttalat en bestämd vilja att bygga en mur vid gränsen till Ryssland. Han citeras enligt följande:

"The European wall is being constructed and will be constructed, the security line is being arranged (along the contact line in Donbass), it operates and we will not give a chance to terrorists, mercenaries, bandits and other accomplices of Russian terrorism to transport weapons, cross the border and the security line and send sabotage and reconnaissance groups there."

Samtidigt kommer mer självkritiska kommentarer från president Porosjenkos parti. Sergey Kaplin, parlamentsledamot för Porosjenkoblocket, säger, enligt TASS, i ukrainsk tv i onsdags att det vilar ett stort ansvar för den inflammerade konflikten i öst på Oleksandr Turtjynov, ordförande för det parlamentariska Rådet för Ukrainas nationella säkerhets- och försvarspolitik, och premiärminister Jatsenjuk. 

Nu bör man vara lite försiktig att använda TASS som källa men jag har fått länkarna av en ukrainsk oberoende källa så jag utgår ifrån att detta stämmer. Kanske mer förvånad över att det inte finns en enda träff på Google om detta. Vilket möjligen blottlägger hur bristfällig kunskapen är i västmedia om vad som sker i ukrainsk och rysk mediadebatt. Kanske samma språkliga brist som det brittiska överhusets rapportörer menar finns i det brittiska utrikesdepartementet och som försvårar analysförmågan? Även Reuters noterar ”illavarslande” oenigheter inom koalitionen om beslut rörande ekonomiska reformer och Reuters/Euronews rapporterade för en dryg vecka sedan om (nya) slagsmål i parlamentet mellan ledamöter från koalitionspartierna Samopomich och Batkivsjtjyna efter oenighet om en reform rörande korruptionsbekämpning. 

Allmänheten i Ukraina börjar också ifrågasätta vitsen med att blir kanonmat i öst och en del har börjat ifrågasätta även den juridiska grunden till inkallelserna då den ukrainska regeringen vägrat officiellt erkänna att det råder krigstillstånd utan konsekvent kallar striderna i öst för ”anti-terrorist operationer”.

Hur som helst tycks den konfrontativa linjen ännu ha överhand vilket bekräftades i veckan av den ukrainske EU-envoyén Konstiantyn Yelisieiev som i Euronews efter lyste ”mer action och mindre prat” från EU med vilket han främst avsåg militär hjälp eller ”åtminstone defensiva vapen”.

Krim kan Ukraina glömma. Det lär inte återfås annat än genom militärt maktspråk och då med direkt NATO-understöd vilket skulle få allvarliga konsekvenser för världsfreden. Däremot finns fortfarande en liten möjlighet att behålla Donetsk och Luhansk inom den ukrainska nationens gränser men med viss autonomi. Det lär dock inte ske genom byggande av murar och militära medel utan genom seriösa förhandlingar med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk. Dessa republikers representanter har dock inte visat någon större diplomatisk förmåga hittills så för att sådana förhandlingar ska kunna bli framgångsrika lär det ryska deltagandet vara vitalt då de förefaller ha en betydligt mer balanserad realpolitisk hållning till framtida lösningar för Ukraina.

Vad EU kommer att inta för hållning förefaller alltså tämligen oklart men för att en fredlig lösning av konflikten i Ukraina och en fredlig utveckling i hela regionen ska kunna skönjas bör den ligga nära den som det brittiska överhusets rapport förordar, nämligen:

”A strategy to promote reform in the neighbourhood must be matched with a new effort to rebuild relations with Russia. We recommend that the upcoming review of the European Neighbourhood Policy, to be undertaken by the High Representative and the Commission, should consider forums whereby Russia, the EU and the neighbouring countries can work together on regional issues.”