Hur mycket en politiker ska tåla

Jan Björklund säger sig ha blivit utsatt för en hatkampanj i sociala medier inför att Liberalerna röstade nej till Kristerssons regeringsförslag.

Han har aldrig upplevt något liknande under sina 25 år som politiker, hävdar han, och uttrycker oro för vad det gör med det politiska samtalet och viljan hos andra att bli politiker.

- Tonläget är mycket, mycket grovt och omfattande, säger han, och förtydligar att det främst handlar om hatspråk från personer som tillhör vad han kallar ”högersvansen”.

Jag har ingen aning om vilka angrepp som riktats mot honom men har ingen anledning att tvivla på hans ord och uppriktighet i sin reaktion. De senare årens eskalering av tonläget, av personangrepp och av hatretorik kan väl knappast ha undgått någon? Tänker jag.

Men uppenbarligen inte alla. Dessutom en del ledarskribenter i den borgerliga pressen. I vart fall inte Lydia Wålsten som i dagens SvD tycker att Björklunds tanke att hatspråket utgör en fara för demokratin är ”märklig”. Inte är det någon kampanj, säger hon, och ”ordet hat är också mycket starkt”. Hon erkänner att hon, lika lite som jag, inte vet vad som skrivits om honom men att det är ”mer sannolikt” att han utsatts för ”folkets vrede” och att detta inte är värre än när någon kastar sig över signalhornet i trafiken. Något man får tåla om man vill sitta i maktposition, menar hon. Varför det skulle vara mer sannolikt att det bara handlar om ”folkets vrede” över ett politiskt beslut än av hat och hot framgår inte av ledaren. Den eskalering av hatspråk som jag och många andra noterat har tydligen gått henne förbi.

Samtidigt har riksdagen oförståndigt nog klubbat igenom en förändring av grundlagen som bland annat innebär att en utgivare av texter på nätet kan häva ur sig vad som helst av ärekränkningar, förtal och hets mot folkgrupper eller sexuella minoriteter utan att behöva ställas till svars. Det enda som krävs är att texten tas bort inom två veckor efter att den publicerats.

Vad kommer detta att göra för det politiska samtalet? Det är inte bara klimatförändring orsakat av växthusgasutsläpp vi ser just nu. Vi bevittnar också en klimatförändring för den politiska debatten. Den sker i början lika smygande som förändringarna i atmosfären men kan ge förödande konsekvenser senare. Lite i taget förändras det. Till slut står vi där och undrar hur det egentligen gick till.

En del av det är ledarskribenter som rycker på axlarna åt hatspråkets utbredning. Lite skit får man tåla…??

Bön till svenska folket

Så vad kan man skriva om det som hänt i Trollhättan? Ska man alls skriva om det? Jo, jag tror det. Det går inte att låta bli. Varför skulle man det egentligen? Det skrivs så oerhört mycket som spär på hatet och misstron mot de andra. Och rädslan. Jag vill inte spä på den men det är svårt att hålla balansen. Egentligen har jag bara en enkel vädjan till svenska folket även om jag givetvis är medveten om att jag bara når ut till en liten, liten del.

Det kan verka lite självbelåtet men jag har länge tänkt att det handlat om en tidsfråga när en tragedi som den i Trollhättan skulle inträffa. Tills orden skulle övergå i handling, retoriken till våld. Knivdåden i Trollhättan var ett hatbrott med rasistiska motiv, har polisen fastställt. Det är förvisso inget nytt. Mängden mordbränder och fall av skadegörelse mot flyktingförläggningar under året har stakat ut kompassriktningen. Vad är det som händer egentligen?

Ja, bland annat har vi ett parti i riksdagen som gjort till sin huvuduppgift att i alla diskussioner och beslutsberedningar, i artiklar och inte minst på nätet föra fram invandringen som roten till allt ont och invandrare som inget annat än problemskapande. Problem att ta itu med. När ledande Sverigedemokrater talar brukar det heta ta itu med den ”misslyckade invandringspolitiken”. När företrädare lite längre ned i näringskedjan talar är tonen ofta en annan. En vill sätta upp kulsprutor på Öresundsbron, någon vill att muslimer ska diskrimineras och islam förbjudas, en annan kallar muslimer för kretiner, en vill sätta GPS-system på ”zigenare”, någon kallar flyktingar för parasiter... Ja listan kan göras längre men det kanske räcker så?

Alla opinionsmätningar som görs visar ändå på ökat stöd för SD. Omkring en femtedel av svenska folket kan tänka sig att rösta på det här partiet i nästa val. Det är svårt att på ett kyligt och balanserat sätt förhålla sig till detta.

Sverigedemokraterna kan inte lastas för en enskild individs illdåd. Det är självklart. Men de bidrar med en retorisk klangbotten som blir till ett arenagolv för individer med problem eller psykisk ohälsa. Dessa får ”hjälp” med urvalet för sina offer. En av lärdomarna från Nazityskland är att det är orden som kommer först, utpekandet och diaboliseringen av en grupp. Därefter följer våldet. Den antijudiska propagandan som spreds med publikationer som Der Stürmer innehöll konspirationsteorier, aggressiva anklagelser och stereotypa beskrivningar av judar. Tidningen gavs ut i 800.000 exemplar och särskilda ”Stürmer-lådor” ställdes ut i byar och städer. Särskilda specialutgåvor om judars påstådda ritualmord eller annat kunde tryckas i miljonupplagor (Källa: ”Judehatets svarta bok”, Berg Eriksen/Harket/Lorenz).  Därefter vidtog, efter maktövertagandet, den statliga antisemitismen... och Förintelsen. Likheterna med dagens näthat stämmer till stor eftertanke även om det bör erkännas att historiska paralleller inte heller bör dras för långt. Dessutom är det lätt att i det här läget skruva upp tonen och på så vis bidra till polariseringen och en våldsupptrappning. Så det är bäst att jag stannar till här.

Egentligen är det tid att sörja och tid för eftertänksamhet. Och för bön. En eftertänksamhetens bön till svenska folket vore denna enkla vädjan: Överge tanken på att rösta med Sverigedemokraterna. 

När SD blir tydligt

- Vi har varit väldigt tydliga med att...
- Jag vill vara tydlig här...

Ja, så brukar det låta numera när politiker försöker lägga emfas på orden. Tydlig är tydligen det politiska modeordet nummer ett numera. Kanske har de politiska partiernas allt otydligare konturer framkallat detta oerhörda behov av att tala om när de blir tydliga.

Igår ville hur som helst SD:s Paula Bieler vara tydlig med att partiet inte accepterar hat och hot mot meningsmotståndare. Här vill jag för övrigt vara tydlig med att jag kanske inte citerar ordagrant, men någonting ditåt sa hon i gårdagens Aktuellt. Möjligen var hon inte tillräckligt tydlig.
Debatten handlade om näthatare och Aftonbladets Anders Lindberg tyckte att SD måste ta ansvar för sin svans, det vill säga kapa den. Han påminde Bieler om att riksdagsledamoten Kent Ekeroth på avgörande sätt hjälpt sajten Avpixlat att bedriva sin verksamhet och att han förefaller ha ett avgörande inflytande över innehållet. Som bland annat innefattar att uppmana läsare att gå hem till misshagliga journalister för att sätta press på dem. Bieler stammade något om enskilda partimedlemmar och att värna yttrandefrihet. Det var lite otydligt.

För det där med att kapa svansen blir ju lite problematiskt när hatarna även tillhör eller nyligen tillhört de ledande i partiet. Härom dagen uttryckte exempelvis Erik Almqvist sin besvikelse över att hatet och hoten trots allt inte lyckats knäcka Alexandra Pascalidou, genom att twittra:

"När vardagen är tillbaka har Sverige trots allt inte blivit en rabiat kommunist fattigare".

Tydligare kan det ju inte bli...

Alexandra Pascalidou – du har vänner du inte känner

Jag skrev i förrgår om statliga och kommersiella hot mot pressfriheten och yttrandefriheten. I förlängningen ett hot mot demokratin. Det finns åtminstone ett ytterligare hot. Ett som ligger nära oss alla. Jag tänker förstås på de hot och det hat som drabbar journalister och skribenter på nätet. Närmast har vi kunnat notera hur Alexandra Pascalidou, en av de mer oförtröttliga debattörerna i framför allt radio, nu umgås med tankarna på att ge upp. Hon orkar inte längre med hatet och hoten och slutar som programledare för radions Ring p1. En kritisk och ifrågasättande röst tystnar åtminstone tillfälligt. Hon är dessutom en av de som mest ihärdigt kämpat mot rasism och invandrarhat. Idag skulle hon ha medverkat i Debatt P1 om islamofobi och rasism. Jag vet inte om hon orkar delta som planerat. 

Det här är ett problem som egentligen är svårare att tackla än det jag skrev om i förrgår. Det här hotet mot yttrandefriheten kommer från medmänniskor som anser sig ha rätten att förolämpa, hota och chikanera de som har åsikter de inte gillar. Nätets stora tillgänglighet gör att vi dagligen riskerar att bli utsatta för det eller åtminstone stöter på det. Hatet och hoten och vidrigheterna som fega debattörer kräks ur sig mot sina meningsmotståndare. Det skulle kunna viftas bort med att de inte har några sakargument och därför hotar och hatar. Eller att de är en minoritet och inte representerar någon större grupp. Eller att hoten sällan följs av handling. Men den som utsätts har ingen möjlighet att vara säker. Det finns exempel på hot som åtföljts av handling. Av den hotande eller helt enkelt för att hoten piskat upp känslor hos andra som saknat spärr mellan ord och handlande.

Vad är det egentligen som händer med oss? Vad är det för debattklimat som håller på att växa fram? Jag läste Pascalidous krönika i Metro på tunnelbanan igår morse. Där berättade hon om hur hon nådde en sorts gräns häromdagen och tårarna bara kom. Jag fick själv svårt att hålla tårarna tillbaka och såg mig om och tänkte på vilka de andra pendlarna var och vad de tyckte och tänkte. Kanske gick någon eller några av dem senare hem och skrev något på Flashback om hur nöjda de var att ha tystat en medmänniskas åsikter? För näthatarna finns överallt omkring oss. Det är hantverkare och byggnadsarbetare, lärare och läkare, lågutbildade såväl som högutbildade. Till och med jurister, som vi väl annars skulle kunna förvänta oss ha en skolning i var gränsen går för det samhälleligt acceptabla och lagliga. Joel Ankar, som tjänstgör som juridisk rådgivare åt SD:s EU-parlamentariker Kristina Wiberg, jobbar uppenbarligen kvar. Det var han som skrev att Jerzy Sarnecki är ett ”judesvin med fittig attityd”. Men Alexandra Pascalidou är i värsta fall tystad. Det är någonting som har gått förfärligt snett!

Självcensuren är densamma hos journalister och fritidsskribenter som jag själv. Oavsett det handlar om repressiva åtgärder från stater, påtryckningar från storföretag (har själv på mitt jobb blivit utsatt för påstötningar om min blogg) eller om hat och hot från nättroll som inte har argument att bidra med utan bara primitiva hot eller otidigheter. Det är möjligt att det alltid varit så här men att vi genom nätets enorma spridningskraft synliggjort vidrigheterna som ramlar ur munnen på en del av oss? Men nu börjar det bli olidligt och jag är helt klart orolig för framtidens demokratiska debattklimat.

Jag känner inte Alexandra Pascalidou personligen men jag skulle vilja säga till henne att vi säkerligen är oerhört många fler som tar bestämt avstånd från hotarna och hatarna. Att hon har mängder av vänner hon inte känner. Det kan säkert underlätta lite. Men hoten kan bara raderas från egna hemsidor och framför allt finns de ändå kvar som en mörk skugga i vardagslivet.

Förutom att vara uppriktigt orolig och... faktiskt sorgsen så är jag också heligt förbannad. Jag brukar anstränga mig för att hålla ett vårdat språk och hyfsad ton på min blogg men just nu är jag beredd att göra ett avsteg eftersom detta med Alexandra Pascalidous reträtt inte är annat än fullständigt åt helvete!

Ekeroth och Avpixlat – hur mycket energi ska de få ta?

Dagens stora avslöjande om Kent Ekeroths kopplingar till sajten Avpixlat kommer knappast som en överraskning. Det är förvisso alltid lite uppmuntrande när lögner avslöjas och när toppolitikerna inom SD får komma ut i ljuset så vi får se hur de ser ut. Trots att vi egentligen vet. För vem är förvånad? Själv orkar jag inte ens vara upprörd och tänker inte utsätta mig för energiläckage för den här sakens skull. 

Det är ändå lite intressant med resonemangen från Kent Ekeroth som man kan ta del av på hans egen blogg. Där beskriver han Avpixlat som ett ”favoritmål för journalistkårens hatjournalistik” och hävdar att sajten avslöjat journalistkårens ”lögner, mörkläggningar och hat gentemot oliktänkande”.

Den här typen av retorik känner den igen som är gammal nog (som jag) att ha upplevt Sovjetunionen och hur diktaturens talespersoner ofta fick svart att bli vitt och lögn bli sanning. Om vi får kritik för våra hatkampanjer och hets mot folkgrupper så tänker vi minsann beskylla våra kritiker för hatkampanjer och hets mot oliktänkande, tycks vara Ekeroths retoriktaktik. De är offren med rätt att hata. En rätt som för övrigt inga andra har.

Själv är jag så trött på detta hatande och försöker hålla mig utanför dess negativa energifält så mycket jag kan. Ibland är det svårt men det finns så oerhört många brännande frågor som behöver diskuteras och seriöst analyseras för att finna en väg för mänskligheten att gå om den ska överleva många generationer till. Det behövs förvisso oliktänkande i den debatten, men parat med kreativitet och konstruktivitet och hållbara idéer. Ingenting som Avpixlat eller Kent Ekeroth har att tillföra.

Istället rekommenderar jag att ta del av Miljöpartidagen i Almedalen 2 juli. Det är visserligen fullt i Visby men möjligen går det att göra en båtutflykt över dagen eller ta med cykel och tält. En del av evenemangen sänds också i olika medier eller läggs upp på nätet på olika vis. Bland annat utrikespolitisk debatt mellan Mp, S och M och en diskussion om framtidens Europa.

Nej, dagens energibesparingstips är att istället njuta av sol, konstruktivitet och idérikedom och strunta i mörkermännens destruktiva hatfixering. Det slösas ändå tillräckligt med energi här i världen.