Pressfriheten i fara – No news is good news!

Det höjs nu bekymrade röster för pressfriheten och yttrandefriheten. Jag tänker förstås på Novaja Gazeta som släppt ett dokument med en rysk plan för invasion av östra Ukraina och den oro som nu finns för vilka repressalier detta ska föra med sig för tidningens ansvariga eller journalister. Nu är jag inte lika säker som många andra på att publiceringen av detta dokument ska behöva innebära så stor skada för Putin-administrationen, av det enkla skälet att det ju faktiskt i NG:s artikel hävdas att det är skrivet av oligarken Konstantin Malofeev. Att en oligark skickar in sina tankar om Ukraina-krisen och föreslår en rysk strategi behöver ju inte betyda mer än just detta och jag gissar att det ryska officiella svaret lär bli just detta. Av NG-artikeln framgår också att denne Malofeev varit föremål för utredningar för förskingring eller stöld från bland andra det ryska inrikesministeriet och att en domstol i Smolensk underkänt hans kandidatur till senator för att han ska ha mutat väljare. Det lär med andra ord inte behöva vara så svårt att avfärda dokumentet som oligarkens helt egna planer som han velat delge Putin. Vilket kanske också är precis vad det handlar om.

Därmed inte sagt att Putin-administrationen lär se med särskilt blida ögon på att ett dokument har läckt ut och försett USA och EU och världspressen med ammunition att ansätta Ryssland med i förhandlingarna om Ukrainas framtid. Dokumentet har ju i svenska tidningar redan blivit ”Putins plan” har jag sett. Så det är inte omöjligt att Novaja Gazeta får en andra varning och därmed riskerar utgivningstillståndet enligt det ryska systemet för kontroll av media.  Ryssland har inte heller någon vacker historia när det gäller hot och våld mot journalister, med mordet på Anna Politkovskaja som det mest kända fallet. Så oron för Novaja Gazeta och för den ryska pressfriheten och Stig Fredriksons uppmaning till medieorganisationer i Sverige att uttrycka sitt stöd för kollegorna i Moskva är förvisso inte obefogad.

Samtidigt läser jag i Aftonbladet idag en annan nyhet som dock får betydligt mindre utrymme. Den handlar om brittiska Daily Telegraph, en högt respekterad, konservativ tidning. Där har en av medarbetarna, Peter Osborne, sagt upp sig eftersom han ogillar att tidningen stoppat kritiska artiklar om banken HSBC:s medverkan till brittiska medborgares skatteflykt för att behålla banken som annonsör. No news is good news, kanske de uttryckte det till Osbornes chef som lär ha sagt till honom att ”HSBC är en annonsör som vi absolut inte har råd att förolämpa”. I det ryska fallet handlar det om statens styrning av medieinnehållet och i det brittiska fallet om marknadens aktörer som använder sina pengar för att styra nyhetsflödet och artikelinnehållet. Det sistnämnda är något som lite i det tysta har blivit allt vanligare och det är lika illa för pressfriheten som Rysslands tillsynsmyndighet för granskande av publiceringar och utfärdande av utgivningstillstånd. 

Det är en stor fara för demokratin när tidningars och nyhetskanalers innehåll blir utsatt för påtryckningar, oavsett det handlar om staters eller storföretags maktspråk. Självcensuren blir till slut en effektiv munkavle för journalister och ansvariga utgivare och allmänheten berövas nyheter och artiklar där makthavare granskas, såväl staters som näringslivets. En skillnad på just de här två fallen är emellertid att ryska staten inte lyckades stoppa Novaja Gazeta från att publicera Malofeev-dokumentet medan HSBC uppenbarligen lyckades tysta Daily Telegraph. Som tur är finns ju andra brittiska tidningar som inte låtit sig mutas. Men hur länge har de råd med det i den mördande marknadskonkurrensen? Och hur kan nyhetskonsumenten vara säker på att det inte finns grävande journalister på flera redaktioner som tvingas stoppa sitt material i byrålådan för att inte störa annonsörer som säger No news is good news?

SvD:s nödanrop ett tryckfrihetsbrott?

SvD gick 18 oktober ut med uppgiften att ett nödanrop uppfattats från en förmodad undervattensfarkost och att det skulle kommit från Kanholmsfjärden och vara riktat till Kaliningrad. Dessutom att det skulle finnas ett krypterat svar därifrån.

”Uppgifterna är tillräckligt säkra för att publicera dem”, säger SvD:s Mikael Holmström på en chatt-fråga i nättidningen ett par dagar senare.

Dagen efter att SvD släppt uppgiften dementerade dock Försvarsmakten dessa uppgifter och har inte ändrat sig sedan dess. SvD däremot fortsätter att ta upp nödanropet och det krypterade svaret i sina beskrivningar av händelseförloppet för den nyligen avslutade u-båtsjakten i Stockholms skärgård.

Detta med nödanropsuppgiften är det jag själv tycker är mest märkligt i denna ubåtshistoria. Det är också märkligt att inte fler har ställt kritiska frågor om dessa påstådda signaler. Nu har dock DN vaknat och påstår istället självsäkert att det aldrig funnits något nödanrop och att SvD har fantiserat ihop allting. De hänvisar till ”en källa på Marinens underrättelsetjänst”. En enhet som inte finns... enligt SvD som framhärdar i sina påståenden om nödanropet och svaret från Kaliningrad. Enligt chefredaktören finns ”inga skäl att misstro uppgifterna” men vill inte uppge någon antydan om källan med hänvisning till sekretessen. Han tillägger också att den säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström har hög trovärdighet och ”gjort viktiga avslöjanden kring försvaret” förut.

Här ser det ut som att något av ett morgondrakarnas skyttegravskrig har uppstått vilket inte stillar behovet av klarlägganden precis. Ju mer tidningarna valsar runt i spekulationer och mothugg baserade på dubiösa källor desto mer skrattar väl ryssen. Ja, övriga världen också kanske?

Det här med nödanropsuppgiften har hur som helst gnagt i mig sedan den släpptes 18 oktober. Jag har ställt mig själv flera stycken frågor. Men jag är inte säker på svaren. Därför ställer jag dem här så att jag får dem ”ur systemet” så att säga. Kanske är det någon som har intelligenta gissningar åtminstone om hur de ska besvaras?

Om vi som utgångspunkt har att uppgifterna stämmer så infinner sig dessa frågor:

1) Varför skulle Försvarsmakten förneka uppgifterna om de stämmer? Vad skulle det strategiska vara att undanhålla konkreta bevis om sådana fanns och istället publicera ett suddigt foto på något som lika gärna kan vara en kanot? Det vore ju trumf på hand om det fanns konkreta bevis för undervattensverksamhet i svenska vatten som dessutom pekar ut nationaliteten för undervattensfarkosten. Sökningen hade kunnat begränsas avsevärt kring Kanholmsfjärden och regeringen hade genast kunnat skicka en protestnot till Ryssland och avkräva en förklaring. Istället irrade sökstyrkan omkring längs mer än halva skärgårdens kustlinje och lät media och andra civila röra sig fritt i Kanholmsfjärden med sina båtar. Regeringen uttrycker sig fortfarande mycket försiktigt i allmänna ordalag utan utpekande av nationer.

2) Har SvD andra källor än Försvarsmakten? I så fall vilka? I normala fall gäller ju källskydd men om det gäller rikets säkerhet lär det kunna undantas. Har SvD kanske utsatts för medveten desinformation? I så fall från vilken källa (nation)? Har SvD i och med detta gjort sig skyldiga till tryckfrihetsbrott enligt tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4,5 samt 9?

3) Har SvD medvetet fabricerat uppgifterna eller medvetet eller av ren okunskap feltolkat information de fått? Är det i så fall försvarbart att gå ut med uppgifterna i ett potentiellt allvarligt läge? Är det inte att äventyra rikets säkerhet att lägga fram anklagelser på falsk eller svag grund som pekar ut en främmande nation som olovlig inkräktare på svenskt territorium?

Bör inte vår gemensamma public service tv och radio här fylla en viktig funktion? Hittills under denna ubåtsaffär har de mest läst högt ur morgontidningarna. Kan det inte vara dags för en klargörande genomgång för vad som är troligt och sannolikt i signalsoppan? Någon mer som undrar, undrar jag?

Påminnelse om tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4 samt 5 samt 9:

4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;