Vad vill Porosjenko med Ukraina?

Vi har på nyheterna kunnat se hur Angela Merkel hållit överläggningar med Barack Obama om läget i Ukraina. Klokt nog driver hon en linje för en fredlig lösning och är bestämd med att återkommande påpeka att hon inte ser någon militär sådan av konflikten. I detta har hon stöd av i stort sett alla EU-länder utom möjligen Litauen. Obama tillkännagav däremot offentligt att hans ”team” tittar på olika alternativ och att förse Ukraina med ”defensiva vapen” är ett sådant. Han har ännu inte bestämt sig, tillägger han. Förhoppningsvis tar han intryck av vad Merkel har att säga och vad övriga EU anser klokast för stunden. Eller blir det möjligen ett nytt Nulandskt ”fuck theEU” som kommer att bli svaret från Obamas team? 

På onsdag fortsätter samtalen i Minsk. Då mellan Merkel, Hollande, Putin och den ukrainske presidenten Porosjenko. Frågan är egentligen allra störst vad han vill med Ukraina? En militär seger över separatisterna i öst skulle naturligtvis ge honom en stor prestigevinst. Trycket på presidenten att inta en kompromisslös linje är stort från starka politiska krafter i regeringen och parlamentet. Amerikanska vapen lär med andra ord vara välkommet i ett kortsiktigt perspektiv. Det har Porosjenko varit tydlig med sedan länge för övrigt. I ett tal till amerikanska kongressen i början av september lär han ha tackat så mycket för filtarna och mörkerkikarna men lagt till den lite syrliga kommentaren; ”one cannot win a war with blankets”. Det är dock omvittnat bland diplomater att Porosjenko under förhandlingarna inför överenskommelsen i Minsk i september ofta höll amerikanare, tyskar och britter utanför sina telefonkontakter med Putin, vilket lär ha orsakat viss irritation hos västledarna. Porosjenko är inte bara politiker utan också affärsman vilket gör att han har visst intresse av normaliserade relationer med Ryssland och det kan inte uteslutas att han spelar ett visst dubbelspel där den offentlige presidenten visar en tuff attityd till Ryssland och där affärsmannen i det slutna rummet visar mer kompromissvilja.

Alldeles oavsett om det blir skytteldiplomati eller militär ukrainsk framgång som får slut på krigstillståndet i öst så är det en stor och ofta förbisedd fråga vad Porosjenko och den ukrainska regeringen har för planer för Ukraina egentligen. Hur ska landet enas och relationerna mellan Donbass och Kiev normaliseras? Hur kommer människor i Donbass att behandlas och hur kommer de att förhålla sig till centralregeringen i Kiev? Hur tänker de sig en framtid tillsammans?

En tanke som förts fram från ryskt håll och från den tidigare regeringen under Janukovytj är att göra Ukraina till en federation där de olika regionerna skulle kunna ges ökat självstyre. Att det avvisats så bestämt från de nuvarande ukrainska ledarna kanske har mer att göra med att det kommit från Janukovytj och Ryssland än att idén skulle vara särskilt dålig. Motståndet är fortfarande envist och under säkerhetskonferensen i München lär Porosjenko, enligt ukrainska källor, ha sagt att frågan om en federal stat eller autonomi för vissa regioner möjligen skulle kunna avgöras i en folkomröstning. Men lagt till följande:

“I’m ready any question put to a referendum today: the question of federalization I am ready to put to a referendum, and I know the results, the issue of state language I am ready to put to a referendum - and I know the results “

Med detta tycks han mena att en majoritet av ukrainarna säkerligen skulle rösta nej till federation och det ryska språkets status som officiellt språk vid sidan av ukrainskan och att saken därmed skulle vara utagerad. Frågan är bara hur villigt befolkningen i Donbass skulle foga sig i ett sådant utslag och hur fruktbart för den ukrainska framtiden som enhetsstat kan se ut med en fortsatt förgiftad relation öst och väst emellan. Alldeles oavsett om separatisterna avväpnats eller inte. Att ta till vapen tycks inte ha varit något problem tidigare och lär kunna plockas fram igen om inte diplomati får råda i de interna diskussionerna efter en eventuell fred.

Federationstanken borde ju egentligen inte vara så främmande för de ukrainska ledarna då såväl den store grannen i öst, den store bundsförvanten i väst som den ledande EU-makten Tyskland är just federationsstater. Dessutom andra EU-stater som Belgien och Österrike. Det saknas alltså inte förebilder. Den stora oviljan mot federationstanken förefaller därför mer en principsak än förnuftsmässigt grundad. För hur ska Ukraina kunna gå vidare om en fredlig lösning av den militära konflikten till slut uppnås?

Möjligen är det redan för sent för en federal lösning? Kanske är såren alltför upprivna för att kunna plåstras igen av ett visst självstyre? Kanske borde det ha skett redan i februari förra året när förslaget lades fram i parlamentet? Vadim Koleznichenko, som tillhörde president Janukovytjs Regionernas Parti, lär då ha uttalat stöd för en federalisering av Ukraina. Medborgare i öst och syd ser protesterna i Kiev som ett hot och en federalisering skulle kunna hindra landet från att falla isär. Inte mycket talar ju för att han hade fel.

Nu finns en ny chans att plocka fram förslaget och överväga om det inte är den enda lösningen för landet som annars riskerar att slitas sönder av inre stridigheter. Oavsett dessa förs med vapen i hand eller på andra sätt.