Israel mot ett ödesval - Blir Israel av med Netanyahu?

Israel går mot något av ett ödesval. Den 17 mars står valet mellan fortsatt Netanyahu-ledd högerregering eller en center-vänsterkoalition (Zionistunionen) som vill ändra riktningen på israelisk politik och som har betydligt större intresse av att förhandla med Palestina om en framtida tvåstatslösning.

Ett ödesval tror jag att det är. Inte bara för att det skulle underlätta dialog med Palestina eller för att det skulle lösa spänningarna till den främste bundsförvanten USA utan för att Israels framtid, liksom alla små eller stora samhällen, är beroende av att unga människor med framtidstro stannar i landet, bildar familj och en bas för nya generationer israeler.

Israeler trötta på Netanyahu

Nättidningen +972 skriver om valet som en utvärderande folkomröstning av Netanyahus sex år vid makten. I Tel Aviv samlades nyligen 50000 människor som krävde hans avgång. Valbarometrar visar dock att det blir ett jämnt val och osäkerheten är stor om valutgången. Enligt de sista väljarundersökningarna som görs före valet har Netanyahus Likud dock tappat och vore det valresultatet skulle alltså koalitionen med Arbetarpartiet och Hatnuah (Zionistunionen) ha fler platser i Knesset än Likud.

I Haaretz framkommer också att det är många israeler som nu är trötta framför allt på personen Netanyahu kanske mer än på högerpartiet Likud. Anshel Pfeffer skriver:

”In a way that none of his predecessors as prime minister did, Benjamin “Bibi” Netanyahu has sucked the oxygen out of all public debate and overwhelmed his country’s image.”

Det är milt sagt spännande även för de palestinier som längtar efter den tvåstatslösning som så gott som hela världen ser som den enda rimliga för att lösa konflikten mellan israeler och palestinier. Netanyahu däremot tycks ha övergett denna lösning helt om man ska tro uttolkandet av ett tal nyligen där han förklarade tidigare löften om palestinsk statsbildning som ”irrelevanta”.

Främst avser han då förbindelser vid löftet om att verka för en tvåstatslösning som han gjorde 2009 i ett tal som brukar refereras till som ”Bar-Ilan talet”. Av en Haaretz-artikel (obs att länk troligen endast fungerar för prenumeranter) att döma förväntar sig USA av kommande regering efter valet kommer att arbeta för att denna tvåstatslösning ska komma till stånd. Ännu ett skäl för Vita Huset att önska sig ett nederlag för Likud och Netanyahu. En talesman för Vita Huset, Jen Psaki, uttrycker det enligt följande:

”We want partners who want to pursue this [two-state solution]”

Haaretz menar också att listan kan göras lång över utrikesfrågor som förblivit olösta under Netanyahu. Han anses allmänt vara helt utan plan och strategi och agera reaktivt och spontant på världshändelser vilket kanske inte alltid faller ut så väl. Artikeln har titeln ”Wanted: Aprime minister who can clean up Israel´s diplomatic mess”.

Haaretz valsidor finns tillgängliga här om man är prenumerant, vilket kan ordnas genom att registrera sig för den som är intresserad. Kan rekommenderas då det finns åtskilliga intressanta artiklar som ger ett perspektiv på israelisk politik och debatt som kanske inte alltid faller ur Netanyahus mun.

Israeliska araber – ”… not wanted here”

En av valets stora nyheter är dock den arabiskavalalliansen. Den gemensamma listan för flera arabdominerade partier förväntas kunna knipa 15 platser i Knesset och bli tredje största partiet. Enligt professor Lev Grinberg lär det inte kunna bli någon vänsterregering utan deltagande från denna araballians.

Den attack från vänster som nyligen levererades anses dock försvåra ett framtida stöd från den arabiska alliansen för en center-vänsterregering. Högerpartiet Likuds krav inför den centrala valkommittén att diskvalificera kandidaturen för en av araballiansens kandidater, Haneen Zoabi, fick stöd från Zionistunionen vilket mycket väl kan tillintetgöra deras möjligheter att bilda regering efter valet.

Från höger attackeras den arabiska alliansen verbalt. Avigdor Lieberman klargjorde i en tv-debatt nyligen läget för de israeliska araberna: ”Ni är inte önskvärda här”.

Till och med fysiska attacker mot arabiska kandidater har förekommit.

Om detta och mycket mer kan man läsa i nättidningen +972 Valspecial Israel.

Valdebatten - ingen talar om ockupation

Här hemma skriver Ricki Neuman i en krönika i SvD 12/3-15 om frånvaron av debatt om ockupationen i valrörelsen.

Israeliska intellektuella vill häva ockupationen eftersom den är ett brott och innebär förtryck av ett annat folk men också för att den kostar för mycket. Men inte i pengar räknat utan psykiskt och emotionellt. Rent ekonomiskt är den möjligen vinstgivande? Eller tillhandahåller åtminstone lösningar på problem för den nuvarande regeringen.

Debatten inför valet har hittills handlat om korruptionen bland politiker och företagare, om Iran och, kanske framför allt, om bristen på billiga bostäder. Det är här det där om lösningen på problem för regeringen kommer in i bilden. 

Bostadsbrist och bosättningar – trots allt en diabolisk bostadspolitik?

I en artikel i SvD 11/3-15 skriver Catrin Ormestad om bostadsbristens Israel och om bosättningar på Västbanken som lösningen som slår två flugor i en smäll, så att säga. De unga och fattiga tvingas flytta till de billigare bostäderna byggda på ockuperad mark.

Mellan 2008 och 2013 har huspriserna ökat med 55 % och fortsätter att stiga. En lösning är att flytta ut till ”periferin”, vilket enligt Ormestad är en omskrivning för det ockuperade Västbanken. Bosättarnas antal på Västbanken har under ovanstående period ökat med 23 % medan befolkningsökningen under samma period varit 10 %. En halvtimmes bilresa från Tel Aviv finns nämligen bosättningar med betydligt lägre huspriser än i staden. Staten subventionerar bostäderna och erbjuder fördelar, som gratis skolskjuts och skattelättnader för företag för att locka folk att flytta dit. En del kan inte tänka sig att delta i stölden av palestinsk mark men för många är det lockande, i synnerhet för fattiga ultraortodoxa judar. Dessa har ofta stora familjer och låga inkomster och det finns flera bosättningar där nästan enbart denna grupp bor. En medveten politik, enligt Ormestads intervjuobjekt som ser Netanyahus tjat om Iran som ett sätt att avleda debatten från socioekonomiska inrikesfrågor.

Många unga har flyttat utomlands och många fler funderar på att göra det. De ser ingen framtid i Israel. Kanske är detta det stora hotet mot Israel och inte ineffektiva raketer från Hamas?

Själv har jag oerhört svårt att se en ljusnande framtid för Israel-Palestina vid en valseger för Likud. För hur ska den se ut med frustrerade unga människor både i Israel och i Palestina, en nedlagd tvåstatslösning och en fortsättning på den provocerande bosättningspolitiken som lär leda till ytterligare radikalisering av det palestinska motståndet?

Alltså; ett ödesval för Israel, för Palestina, för Mellanöstern och i förlängningen hela världen. 

Med vänner som Netanyahu behövs inga fiender

Att Israel surar över att Sverige erkänt Palestina är ingen nyhet numera. Många liberala politiker och skribenter ojar sig över detta och Per Gudmundson i SvD verkar tycka det är stor skada för Sverige att vi dragit på oss Likuds och Benjamin Netanyahus missnöje. Dessutom brukar han upprepa att det svenska erkännandet är att belöna Hamas raketkrig mot Israel. Med detta har han förminskat Israel-Palestinafrågan och brutit ut en liten bit av hela kakan på ett sätt som passar hans argumentation. Det brukar kallas ”cherry-picking”. En metod som inte är alldeles obekant för just Netanyahu själv.

Det börjar nu bli ganska uppenbart att den allra största och mäktigaste bundsförvanten till Israel börjar tröttna. Jag talar förstås om USA och om Obamas stigande irritation över Netanyahus attityd och sätt att föra politik. ”Cherry-picking” är exempelvis något som man i Vita Huset anser att Netanyahus Israel ägnar sig åt när det beskriver förhandlingarna med Iran om deras kärnkraftsprogram. Saker lyfts ur sitt sammanhang och – vad värre är - läcks ut offentligt från de slutna förhandlingarna vilket alla erfarna diplomater vet är det värsta som kan hända. Om man vill komma till ett bra avslut vill säga. Israel har förstås intresse av att förhandlingarna bryter samman nu när det ser ut att vara nära ett avtal som lättar på trycket mot Iran. Enligt israeliska Haaretz har nu Vita Huset börjat begränsa informationen det delar med Jerusalem om Iran-förhandlingarna. 

Ytterligare en sak som irriterar Vita Huset (kanske ännu mer) är Netanyahus planerade tal inför Kongressen. Demokraten Howard Dean är en av de starkaste kritikerna och säger, enligt Haaretz, att Netanyahu är ”en katastrof” (”a disaster”) och att hans planer om tal till kongressen är; ”a stupid thing to do that has harmed US-Israeli relations greatly”. Han fortsätter;

”I don’t trust Netanyahu. I think he’s not served Israel well”.

Netanyahu är inbjuden av republikanerna i kongressen och talet är tänkt att handla om just avtalet med Iran. Hans plan är förstås att gå förbi den amerikanska regeringen och ägna sig åt lobbying i kongressen istället där de mer Likudvänliga Republikanerna är i majoritet. Jag gör det för att ”rädda överlevnaden för mitt land”, säger Netanyahu. Ett brott mot protokollet anser Demokraterna och Vita Huset vilket har lett till att flera demokrater planerar att bojkotta talet och i Vita Huset stiger irritationen över Netanyahus inblandning i amerikansk politik. Patrick Leahy, Demokrat-veteran i kongressen klargör till the Guardian varför;

”It has long been an unwritten rule and practice through the decades that when it comes to American foreign policy, we speak and act thoughtfully, with one voice when we can, with the national interests of the United States as our uppermost consideration, and with caution about the unintended consequences of unilateral actions like this”.

Klargjort är också att Vita Huset inte har några planer på att träffa Netanyahu vid dennes besök till USA (han får här känna på samma medicin som Wallström). Det är inte ofta den dörren är stängd för en israelisk premiärminister på besök i Washington DC, påpekar Aaron David Miller i Foreign Policy. I hans artikel framgår också hur representanter för Obama-administrationen för pressen öppet redovisat sin ilska över israelambassadören Ron Dermers aktiva roll i Netanyahus kongressbesök vilket, menar de, äventyrar relationerna med USA till förmån för Netanyahus egen valkampanj. Irritationen är så pass stor att Obama-administrationen även hyser planer på att svara på Netanyahus provokativa inblandning i amerikansk politik genom att göra detsamma mot Israel. Vita Husets dörr kommer nämligen att istället öppnas för Likuds och Netanyahus största valrival Isaac Herzog, arbetarpartiets ledare, som kommer att ha ett möte med vicepresident  Joe Biden och utrikesminister John Kerry. Herzog har inte varit sen att utnyttja detta i sin valkampanj och triumferande påpekat det vitala för Israel att ha goda förbindelser med USA och att Netanyahus Likud har sämre förutsättningar att upprätthålla sådana.  Helt klart förefaller den amerikanska presidenten ha tröttnat på Netanayahu och hoppas på förändring i det israeliska valet den 17 mars. Aaron David Miller avslutar sin artikel med att formulera det så här;

”Both Obama and Kerry would love to see Netanyahu out and Labor’s duo of Herzog and Tzipi Livni in. And they’re doing everything they reasonably can — short of running campaign ads — to bring that about.”

En ganska unik situation som Netanyahu har lyckats provocera fram. Så de så kallade israelvännerna i Folkpartiet, Per Gudmundson och andra liberala ledarskribenter behöver alltså inte vara så ledsna över de skadade diplomatiska relationerna med Israel. Vi har gott sällskap av USA. Liksom Vita Huset kan de väl istället förena sig med oss som hoppas på en förändring den 17 mars och att det då finns nya ledare att knyta relationerna starkare med. Ledare som förmodligen är varsammare med sina vänner och inte så snara att utse fiender.