13851 orsaker till att förhandlingarna Israel-Palestina bröt samman – eller Elefantens fot i Mellanöstern

Jag ser i SvD en liten notis från TT-Reuters som låter oss veta att Israel har godkänt byggplaner för 13851 bostäder för judiska bosättare på ockuperade Västbanken under de nio månader som den senaste vändan av fredssamtal mellan Israel och Palestina pågått. Det är den israeliska (!) fredsorganisationen Fred Nu som räknat ut detta. Det är en siffra som skulle få vilken stadshuspolitiker i Stockholm att bli grön av avund. Jag har i tidigare blogginlägg hävdat att den israeliska bosättningspolitiken varit en medveten provokation av motparten och att de aldrig varit allvarliga i sin fredsiver. Varför bygga nya bostäder på den mark som ska bli en del av en framtida palestinsk stat? 

Bredvid den lilla notisen har SvD lagt in en bild på en man som uppgivet plockar saker ur ruinerna av vad som kanske varit hans hem. Bildtexten talar om att israeliska styrkor rivit ett flertal byggnader i den palestinska byn Khirbat-al-Tawil på Västbanken. Dessutom en moské. Mer får vi inte veta. Den lilla plats detta tar i anspråk i tidningen är signifikativt för tystnaden som omger den lågintensiva israeliska terrorn på Västbanken där caterpillars ena stunden demolerar (palestinska) hus för att i nästa stund bereda mark för nybyggen av judiska bosättningar. Kanske är det så att omvärlden vant sig vid situationen och inte ser det uppenbart orätta? Kanske fungerar den israeliska bosättningspolitiken precis så som den israeliska regeringen vill? För varje ny judisk bosättning blir det svårare att åstadkomma den tvåstatslösning som är den enda rimliga lösningen på konflikten. Den israeliska bosättnings- och rivningspolitiken är ingalunda någonting nytt alltså utan har pågått alltsedan ockupationen av Västbanken, Gaza och Golan 1967 eller egentligen ända sedan Nakban 1948.

Jag kommer att tänka på Sven Lindqvists bok Elefantens fot som handlar om den ryska/sovjetiska strategin att sätta ned sin tunga fot i jorden där de vill befästa sina intressen, låta den tynga ned ordentligt innan nästa tunga steg tas. Uttrycket lånade han från den afghanske emiren Abdur Rahman som år 1900 skrev följande rader:

”Ryssarnas sätt att röra sig framåt liknar elefantens- han granskar först grundligt den plats där han ska sätta ned sin fot och när han väl har överfört sin tyngd dit drar han sig inte tillbaka och har heller ingen brådska att ta nästa steg innan han låtit sin fulla tyngd vila på den första foten och krossat allt som ligger under den”.

Han skrev boken under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan under 1980-talet. Men just därifrån backade sedan faktiskt sovjetryssen och tog steget tillbaka igen under vapenhot, ekonomiska svårigheter och inför en opinion – även en inhemsk - som blev alltför besvärande. Vad ska få Israel att ta samma reträttsteg? Det borde vara i allas intresse att det inte blir vapenhotet. Men då krävs dels ett mycket hårdare opinionstryck. Det mediala intresset är i nuläget alldeles för sporadiskt för att elda på ett sådant. Dels krävs också ett mycket hårdare ekonomiskt och politiskt tryck. Där har EU en nyckelroll, men har hittills visat alltför lite handlingsvilja.

Bryr vi oss helt enkelt inte eller har vi bara vant oss vid att elefanten står där den står?

Reinfeldts besked i kvällens tv-debatt: Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och KD finns inte längre!

Kvällens partiledardebatt mellan Stefan Löfven (S) och Fredrik Reinfeldt (m) blev rätt märklig. Reinfeldt ägnade tid i svaren på varje fråga att tjata om Gustaf Fridolin. Det är ju glädjande att han ger Miljöpartiet så mycket uppmärksamhet när han debatterar med en socialdemokrat. Men att han väljer att förbise Åsa Romson kanske hör samman med Reinfeldts verklighetsbild som bara innehåller svenskfödda män mitt i livet?

Det ingår nu förstås i Alliansens nya strategi att i vartenda sammanhang tjata om att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har olika valprogram med tyngdpunkten på olika satsningar. Det här försökte Reinfeldt i kvällens debatt och Anders Borg tidigare framställa som ett stort problem och som något oärligt mot väljarna. Det är som jag tidigare påpekat flera gånger en väldigt märklig syn på en demokrati med ett flerpartisystem som Sverige. Hela poängen är ju att dessa partier ska stå för olika prioriterade värden och ha olika program att gå till val på. Folket väljer sedan det parti som de tror företräder deras åsikter och preferenser bäst. Det finns liksom ingen poäng att ha flera partier annars.

Jag har svårt att se att den här nya linjen kommer att hålla särskilt länge. Redan under kvällens debatt radade Löfven upp en tre-fyra områden där de olika (!) regeringspartierna har olika (!) uppfattningar om saken, innan han blev avbruten av debattmoderatorn/programledaren. Exempelvis att Folkpartiet vill förstatliga skolan men inte de andra partierna i alliansen osv osv osv. Självklart går även dessa till val på olika program och vill göra olika satsningar/sänkningar/höjningar av bidrag/skattesatser etc  etc.

Eller har det skett någonting radikalt på sistone som inte Allianspartierna har redovisat öppet? Om vi tar det på fullt allvar så är alltså vad de säger till väljarna att det inte spelar någon som helst roll vilket av dessa tre partier respektive Moderaterna de röstar på för i praktiken får de samma politik tillbaka. Jag inbillar mig att dessa fyra partiers väljare i det förflutna har haft skäl att lägga sin röst på det ena partier istället för det andra, för att de haft en uppfattning om något särskiljande. Dessa presumtiva väljare måste ju i så fall nu rimligen ställa den allvarliga frågan; finns ens dessa fyra partier eller är de numera bara ett enda parti; Allianspartiet?

DET tycker jag att Reinfeldt borde ge besked om innan valet, samt de tre partiledarna för Folkpartiet, Centern och KD... om de nu finns?

Palestinas framtid helt i Israels händer – eller EU:s?

Nej, det blev inget avtal mellan Palestina och Israel den här gången heller. Inget gyllene fredsavtal som för all framtid skulle lösa konflikten som plågat Mellanöstern och inte minst det palestinska folk som omvärlden har så svårt att erkänna ens existerar.

John Kerry, den amerikanske utrikesministern, hade säkerligen bespetsat sig på Nobels fredspris eller åtminstone någon form av eftermäle som den store fredsmäklaren som en gång för alla ledde parterna till försoning och fixade den stora FREDEN.

Många var väl redan i inledningsskedet förra sommaren skeptiska till den amerikanska optimismen och liksom jag själv såg att Israels bosättningspolitik var helt oförenlig med någon form av överenskommelse. Det går inte att komma överens om bildandet av en palestinsk stat intill Israel så länge det parallellt pågår en annektering av land som i en sådan överenskommelse skulle behöva lämnas tillbaka innan sista tegelstenen murats. En omöjlig tanke och lätt absurd ordning vilket givetvis Israel varit medvetna om hela tiden vilket jag kommenterade för ungefär en månad sedan på denna blogg.

Nu fick Israel en förevändning att dra sig ur genom Fatah och Hamas överenskommelse om försoning. På så sätt slapp de ange de egentliga skälen. Intressant nog har den israeliska tidningen Haaretz i en ledare uppmanat Netanyahu att erkänna att de aldrig velat ha något fredsavtal utan istället bygga ut bosättningarna. Ledaren avslutar resonemanget med (enligt översättning i SvD):

”Det är först då som israelerna har en ärlig chans att välja vilket land de vill leva, en demokratisk stat som respekterar lagar och mänskliga rättigheter, eller en messiansk, isolationistisk stat med drag av apartheidregim, där en privilegierad judisk befolkning styr över miljoner palestinier”.

Det är således en ödesfråga för Israel på ett sätt som sällan debatteras. Det finns en intern kritik mot Netanyahu och Likuds konfrontativa politik som behöver stöd hos omvärlden för att inte kvävas. Det behövs ett regeringsskifte i Israel för att komma någon vart i förhandlingar om hur framtiden ska se ut för såväl israeler som palestinier. Fortsatt fientlighet kommer att vara katastrofal för palestiniernas men även för israeler som vill leva i en fredlig och avspänd relation till sina grannar, slippa rädslan för våld och skammen över en orättfärdig politik gentemot de palestinier som lever inom Israels gränser såväl som det som lever på Västbanken och i Gaza. Att ge stöd till de israeliska organisationer som arbetar för fred och normalisering av förhållandet till Palestina och palestinierna och protesterar mot den repressiva israeliska politiken är viktigt. En del av dem finns listade i ett av mina tidigare inlägg om Israel-Palestina på denna blogg.

Det vore också önskvärt om EU kunde agera betydligt mer kraftfullt för att sätta press på Israel att återvända till förhandlingsbordet och använda de instrument EU innehar vilket framför allt är ekonomiska. EU är Israels största exportpartner och näst största importpartner. Israel är betydligt mer beroende av EU än tvärtom och skulle långsiktigt ha mycket svårt att avstå från denna omfattande handel med den europeiska gemenskapen. Hittills har dock EU istället skrivit avtal på avtal med Israel och avstått från att använda detta effektiva vapen och istället producerat fördömanden. Ord istället för handling. Sedan 1975 har Israel samarbetsavtal med EU och fick år 2000 ett nytt associationsavtal. Frihandel råder på industri- och läkemedelsprodukter och från 2018 ska Israel integreras i den europeiska flygtrafikmarknaden är det tänkt.

De snabba fördömanden som nu haglar över Ryssland visar att EU inte saknar förmåga att ta snabba beslut om sanktioner och sanktionshot. När är det dags att visa denna handlingskraft gentemot Israel?

Korruption, lobbying och stängda dörrar – ett öppnare EU måste till för att motverka populismen

Transparency International har gett ut en ganska uppmärksammad rapport som visar hur utbredd korruptionen är inom EU-institutionerna. 15000 lobbyister som rör sig i korridorerna utan fungerande regelverk för hur deras inflytande ska gå till är ett stort problem, enligt rapporten. Rapporten tar också upp hur beslut allt oftare tas genom s.k. ”trialog”. Då möts representanter för parlamentet, kommissionen och ministerrådet och gör upp viktiga frågor informellt bakom stängda dörrar och utan protokollföring.

Detta med den bristande öppenheten har varit en konstant kritik alltsedan vi debatterade för och emot EU inför folkomröstningen 1994. Många, bland andra ledande socialdemokrater, bemötte detta självsäkert med att om bara Sverige gick med i EU så skulle det blir ändring. Vår fina tradition av öppenhet skulle väl sippra igenom EU-institutionerna antar jag att de föreställde sig. Ganska naivt tyckte jag då, som kampanjande för Nej-sidan, och tvingas ständigt konstatera att jag (vi) hade rätt även på denna punkt. Den svenska statens ”neutrala” information till medborgarna inför folkomröstningen lät så här kortfattat om saken:

”Den svenska offentlighetsprincipen är en del av svensk grundlag. Den fortsätter alltså att gälla, vilket har klargjorts för EU” (”Ja eller nej till svenskt medlemskap i EU”, s 4)

Den här informationsbroschyren som skickades ut till alla hushåll glömde här en liten detalj, nämligen att EU genast replikerat att det är EU:s regler som gäller före svenska och att regeringens ensidiga deklaration saknar juridiskt värde. Sekretess som huvudprincip gällde då och har gällt alltsedan dess. Den svenska offentlighetsprincipen har inte vunnit genomslag i EU och utvecklingen har snarare gått åt motsatt håll, menar exempelvis Nils Funcke i en artikel på DN Debatt för några veckor sedan. 

Nu är vi dock med sedan snart 20 år och det är hög tid att göra allvar av löftena om att skapa ett öppnare EU. Det är dags att sluta tjura nu och ta initiativet istället.

Det finns flera skäl till att åstadkomma den här förändringen men ett är särskilt brännande, som jag ser det. Den stora frammarsch av högerextrema och högerpopulistiska partier som vi sett på senare år kan inte brytas om inte EU växlar spår. Den populistiska åsiktsgemenskapen om en styrande elit som gör upp bakom ryggen på folken är oerhört lätt att odla när det ser ut på det vis som Transparency Internationals rapport redovisar.

En röst på Miljöpartiet i EU-valet är en bra början!

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Psst, Anders Borg, Fp vill sälja Nuon!?

Folkpartiet vill sälja NUON, läser jag i dagens SvD. De är inte några större strateger i affärsvärlden heller då, tänker jag. Lär väl gå lika bra som för Papphammar som försökte sälja ”oskaftade varor” på Tomellilla torg i den klassiska sketchfilmen; - Ingen som köper... nähä.

Det är ju bra i alla fall att de går ut och aviserar sin vilja. Vi får hoppas bara att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt läser tidningarna, så att inte försäljningen går deras näsa förbi precis som köpet. Det hela är faktiskt oerhört komiskt. Själv får jag bilden av snurriga familjen där pappa Borg med plånboken blir snuvad av sina barn som än snattar åt sig pengar för att konsumera och än säljer ut ägodelar på eget bevåg bakom ryggen på familjeöverhuvudet.

Alliansen brukar ju annars göra sig breda över att det inte finns något röd-grönt gemensamt valprogram. Själva har de inte ens en gemensam regeringslinje eller intern kommunikation om strategin i det de gör. Den här NUON-affären börjar likna Papphammar...

Svenskt invasionsförsvar 2.0

Plötsligt är försvaret poppis i alla läger. Inför valet tas alla chanser att vinna poäng på hur många miljarder som nu ska satsas för att möta det ”nya” hotet från Ryssland. Alliansen kan inte hålla sig utan gör till och med avsteg från den viktiga principen att ta brett grundade försvarsbeslut över blockgränserna. Nu ska det köpas JAS-plan och byggas U-båtar som aldrig förr. 

Den nyvakenhet som präglar agerandet är oroväckande. Dels för att det är samma personer som tagit en rad försvarspolitiska beslut som bäddat för invasionsförsvarets nedmontering och dels för att de nu gör en omvärdering på ungefär lika grund analys som de stöpte om det gamla invasionsförsvaret till ett insatsförsvar.

Historien om hur Sverige gick från att ha haft ett invasionsförsvar till att vara en liten del av västvärldens insatsförsvar är intressant. Denna utveckling pågick i ett tiotal år utan någon högljudd debatt. När muren fallit och de sista Sovjetresterna skakats ut i randen av ett sargat Ryssland ansågs den gamla försvarsberedskapen hopplöst obsolet. I något som ligger farligt nära högmod utvecklades Nato till en världspolis som tog sig friheten att invadera länder utan FN:s godkännande och utan att analysera följderna särskilt noga. Sverige rycktes med och trycket på oss att överge den gamla neutralitetspolitiken har varit konstant sedan dess.

Hur kunde då den svenska försvarspolitiken och organiserandet av landets försvar styras av så grunda analyser?  Enligt Mikael Nyberg hade en amerikansk säkerhetskonsult, SAIC, en stor del i det hela.

Själv har jag länge intresserat mig för det här transformationsskedet för svenska försvaret och skrev ett par uppsatser i statsvetenskap om omvandlingen från invasionsförsvar till insatsförsvar för några år sedan. Jag ser det mer som att en ny militärdoktrin vunnit alltmer mark efter murens fall. De amerikanska konsulterna Nyberg skriver om ser jag bara som profitörer på en nyöppnad marknad och troligen försäljare av en taskig produkt.

De svenska politikernas förvåning över det försvunna invasionsförsvaret förefaller däremot antingen falsk eller istället häpnadsväckande eftersom de varit synnerligen medvetna om omvandlingsprocessen och tagit en rad viktiga beslut som lett i riktning mot insatsförsvaret. För politiska beslut är vad transformationsprocessen har handlat om.

Vägen framåt

År 2004 publicerades en liten skrift av Försvarsmakten med titeln ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”. Det är nog inte många utanför den egna myndigheten som läst den. Kanske inte ens ansvariga politiker som nu verkar så förvånade över vad som hänt med försvaret. Doktrinen om insatsförsvaret går i all korthet ut på att hoten inte längre finns vid gränserna utan i tredje land där hotet ska mötas på hemmaplan, det vill säga innan det kommer hit.

”Det innebär att Försvarsmakten på ett helt annat sätt än hittills måste sätta den internationella förmågan i centrum. Det måste nu slå igenom i förbandsutbildning, personalförsörjning, värnpliktssystem, materielförsörjning och övningsverksamhet” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Det är naturligtvis en högst självbelåten och självsvåldig doktrin. Men så hamrades den ju ut av amerikanska militärstrateger efter murens fall och i terroristjakten efter 9/11.

”Hoten mot vår säkerhet och mot de humanitära och demokratiska värden som vi bekänner oss till kan bara mötas och hanteras genom gemensamma åtgärder och gemensam förmåga...Med erfarenheter från världssamfundets misslyckanden och otillräcklighet under det senaste decenniet understryks nu behovet av snabbt insättbar förmåga” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Bildandet av Nordic Battle Group blev en av de stora satsningarna och på flera håll framhölls denna som förebild och modell för framtida förband. Terrorism och spridning av massförstörelsevapen skulle stoppas genom snabba insatser, de gamla förråden bommas igen och materielen införskaffas inför varje insats istället, anpassat efter dennas speciella behov.

”Ingen skall tro att vi klarar av allt detta med lagar och regler från kalla kriget. Därför måste politikerna hjälpa oss med att skapa nya förutsättningar... Jag är själv otålig och ivrig. Jag vill komma vidare” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Dåvarande ÖB Håkan Syrén missade inga tillfälligheter att prata om den här transformationen och var flitig resenär till olika möten inte minst inom EU. Genom att åta sig att bilda en av de snabbinsatsstyrkor (EU Battle Groups) som EU, på fransk-brittiskt initiativ, ville etablera i EU ville Sverige ”markera ett starkt stöd för EU:s ambition att på detta sätt stärka den europeiska krishanteringsförmågan” (Försvarsmakten(2010); VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år som ÖB).

I EU formas försvarspolitiken som en del av den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken, GUSP. EU:s förlorade prestige under krigen på balkan under 1990-talet förefaller ha varit en utlösande faktor för en starkare gemensam europeisk försvarsorganisation med gemensamma operativa styrkor att snabbt sätta in i närheten av EU:s gränser men också i tredje land. . Den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) togs i december 2003 och är ett viktigt dokument, där en omvärldsanalys ger en beskrivning av EU:s uppfattning av hotbilder och lösningar samt dessutom en indirekt uppmaning till medlemsstaterna att på frivillig väg reformera sina nationella försvar så att de får kapacitet att tillhandahålla mobila insatsstyrkor.

Från invasionsförsvar till insatsförsvar

Det bör vara uppenbart för de flesta att en försvarspolitik som går ut på att aktivt med militär trupp träda in i konflikter i tredje land och en organisation som är uppbyggd för snabbinsatser av mobila militära enheter avviker tämligen klart från den svenska neutralitetspolitiken och militära organisationens tyngdpunkt vid invasionsberedskap. Ändå har doktrinen om behovet av snabba förebyggande insatser utan större invändningar inkorporerats i den svenska försvarspolitiska diskursen och resulterat i en radikal omvandling av försvarsorganisationen. Det gick tämligen snabbt också. I regeringens försvarsproposition (1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse) framlades följande bestämda förklaring:

”Militär alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella säkerhetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen”

För att drygt tio år senare istället låta så här i Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar:

”Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är möjlig vid en konflikt i närområdet”

EU, USA och Nato måste ses som nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden med tillhörande handlingslogik som dominerande och styrande för förändring av försvarsorganisationer.

Insatsförsvaret sågs som den nya sortens design av militär verksamhet som, oavsett dess effektivitet i att möta exempelvis terroristhot, etablerades som ett modernt och ansvarsfullt sätt att organisera sig på.

Regeringen framhåller, exempelvis i försvarspropositionen 2009 (Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar) skapandet av rörliga militära förband för snabba insatser som en ”trend” inom hela västvärlden. De betonar att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Förändringen av den svenska försvarspolitiken kan alltså mycket väl ses som uttryck för en respons på en tilltagande internationalisering och ett narrativ om lämpligaste problemformulering och lösningar som formulerats i mycket vidare kretsar än Europa.

Långsiktig plan; in i Nato?

I dagsläget är det väl säkert så att det är Nato snarare än EU man tänker på när det gäller det svenska försvarets internationalisering. Kanske var omvandlingen en hemlig, långsiktig plan för att föra oss in i NATO? De senare årens samordnade övningar talar knappast emot detta. Det är också numera en fullt gångbar politisk åsikt att plädera för Nato-medlemskap vilket det inte var före 2000-talet. Bland andra Birger Schlaug har kommenterat denna Nato-vurm under flera år (vilket framgår här) och menar också att exempelvis SvD fört en längre tids kampanj för att styra opinionen i den riktningen.

Gammal rysskräck blir nu hur som helst som ny och kalla krigets realpolitiska strategispel kommer sannolikt att leda till nya försvarsdoktriner som kan ge nya organisationsplaner och öppna nya marknader för de säkerhetskonsulter som vill sälja sina produkter och profitera på rädslan och osäkerheten. Inte för att det framkommit någon ny analys av läget utan för att en ny trend är på väg att infinna sig som kan komma att ge ett nytt ideal för militär organisation.

Vapenskrammel som valfläsk

Alliansen ger sig alltså i detta läge ut och lanserar försvarssatsningar för glatta livet. Invasionsförsvar som valfläsk är ju lite ovanligt men så är också alliansens opinionsläge ovanligt skakigt. Detta med försvars- och säkerhetsfrågor tycker jag dock är alldeles för allvarliga saker för att göra valfläsk av. Framför allt ska inte nya stora försvarspolitiska beslut fattas för att allianspartierna har dåliga opinionssiffror utan måste naturligtvis grunda sig på en djupare omvärldsanalys och vara långsiktig i sin utformning. Alliansens försvarssatsningar är inte finansierade ens (se deras egen DN-artikel ovan om att ytterligare finansieringsförslag ”bedöms behövas” efter 2018). Dessutom ska en del finansieras genom minskade anslag för miljö- och kärnkraftssamarbete med Ryssland. Vi är väl ändå några som hellre skulle se utökade samarbeten om en hållbar värld istället för ytterligare JAS-plan? Jag är åtminstone helt överens med Per Olsson, ordförande Mp Stockholms Stad, som twittrat:

”Med tanke på hur fort Regeringen svängt i försvarsfrågan under våren är det otänkbart att beskedet i dag är grundat i vettig analys”

Är det detta som är svenskt invasionsförsvar 2.0 ?

Spana också in:
 Birger Schlaug om alliansregeringens senaste försvarsutspel.

Högerextrema och högerpopulistiska partier i EU är också sämst för klimatet

En färsk undersökning visar att de gröna partierna oftast röstar för en långtgående politisk reglering av utsläpp av växthusgaser och en politik som påskyndar omställningen till hållbar energiförsörjning. Det tycker jag inte är någon kioskvältare direkt. Men den visar också att de högerextrema och högerpopulistiska partierna i EU-parlamentet är allra sämst för klimatet. De är antingen helt ointresserade eller skeptiska till frågans relevans eller också helt okunniga i frågan. Så en kamp mot dessa partier är inte bara en kamp mot främlingsfientlighet, rasism och ultranationalism utan också mot klimatförnekelse och klimatskepticism.

Det europeiska miljönätverket CAN (Climate Action Network Europé) har listat hur samtliga EU-parlamentariker röstat i tio av de viktigaste omröstningarna rörande klimat- och energifrågor under 2009-2014. CAN har poängsatt högst för dem som röstat för en tuff klimat- och energipolitik och lägst för dem som röstat emot eller avstått att rösta och därmed intagit en position av passivitet eller skepsis mot frågorna om klimat och energibesparingar. Det samlade resultatet redovisar CAN i kategorierna Very Good, Good, Bad, Very Bad.

Av de svenska EU-parlamentarikerna ligger Miljöpartiets Carl Schlyter och Isabella Lövin i topp (VG) medan endast en svensk ledamot får direkt underkänt; Anna Maria Corazza Bildt (M). Jag skrev om detta häromdagen. Hela listan kan ses här som scorecards. Själva metodologin beskrivs närmare här, för den som är nyfiken.

Jag har roat mig lite med att granska lite närmare hur de olika partierna röstar. Alltså inte bara de svenska utan samtliga länders partier i EU-parlamentet.

De gröna partierna ligger givetvis i kategorin Very Good (VG) i samtliga fall utom ett fåtal undantag. Det förefaller inte så sensationellt. Lite mer intressant är det att se hur de övriga kategorierna partier placerar sig. Det är alltså dessa som jag har tittat närmare på. Jag har delat in i lite andra kategorier av partier än vad som motsvaras av de olika partigrupperingarna i EU-parlamentet. De partikategorier jag använt är Socialdemokratiska, Vänsterpartier (socialist/kommunist), Liberala, Konservativa (höger-center, kristdemokratiska) samt Högerextrema/populistiska.

Det har krävt en viss bedömning av partiernas ideologiska tillhörighet. Säkert finns det gränsfall och något parti kan ha hamnat i missvisande kategori men jag tror faktiskt jag lyckats placera de flesta ganska rätt och har bara avfört några få partier som varit alltför svårplacerade, som vissa separatistiska eller EU-kritiska partier exempelvis. Så jag tror att det som översiktlig bild är ganska rättvisande och säger något om hur den politiska ideologin generellt sett påverkar inställningen till klimatfrågan.

Här är den sammanställning jag gjort presenterat som stapeldiagram:

   

Som synes är det alltså, bakom De Gröna, överlägset bäst att rösta Socialdemokratiskt om klimatfrågan är det man ser som den viktigaste. Av de 31 socialdemokratiska partierna får 25 betyget VG medan endast ett får Bad (B) och ett får Very Bad (VB). Liberaler gör kanske lite bättre resultat än jag väntat mig medan högerkonservativa har lite större spridning men överlag ganska dåligt resultat. Utmärker sig mest negativt gör dock de högerextrema och högerpopulistiska partierna. Av 16 sådana partier placerar sig 11 i kategorin VB. Här återfinns alltså sådana partier som holländska Frihetspartiet, franska Front National och Kjaersgaards danska Folkeparti med flera.

Förutom att de är extremt fientligt inställda till invandrare och invandring så är de också extremt skeptiska till klimatfrågans relevans eller vikt eller möjligen helt ointresserade av eller okunniga om den. Det är den här gruppen partier till vilka Sverigedemokraterna kommer att sälla sig och förstärka om de kommer in i EU-parlamentet. Låt oss hoppas att de misslyckas med detta. Även för klimatfrågans skull alltså. Om nu inte övriga skäl räcker.

Det som är illavarslande för klimatfrågan är att högern ser ut att gå framåt i hela Europa. De högerkonservativa och kristdemokratiska såväl som de mer högerextrema och högerpopulistiska alltså. De två partikategorier som får sämst resultat enligt ovanstående redovisning. 

Nu måste det till en bred grön alleuropeisk offensiv inför EU-valet!!

Medvetna konsumenter i påsk... och i EU-valet

Anna Maria Corazza Bildt, moderat kandidat till EU-parlamentet, anklagar Miljöpartiet för att sakna verklighetsförankring i kravet på 100 % ekologisk matproduktion. Hon tycker att allt är bra med regelverket inom EU och i Sverige och anser att ”medvetna konsumenter gör bättre och mer hälsosamma val”. 

Det är alltså upp till konsumenten att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt. Illa informerade konsumenter får skylla sig själva om de äter dålig mat. Strunt samma också om jorden går under för då har vi åtminstone valt det själva, tycks filosofin bakom denna inställning vara om man hårddrar det.

Det här är en typisk hållning för Moderaterna som gränsar till total passivitet. Marknaden sköter allt och det som den inte sköter får gå som det kan.

Hon försöker göra en poäng av att ha varit en förkämpe för ursprungsmärkning för kött och påstår sig tycka att matdebatten är viktig men att den ska vara ”grundad på fakta”. Fakta är att Moderaterna röstar emot förslag i EU-parlamentet som syftar till att ställa högre krav på matproducenter. Detta har exempelvis Åsa Westlund, socialdemokratisk EU-parlamentariker skrivit om nyligen.

Naturskyddsföreningen har också skrivit om Corazza Bildt och betygsatt henne som EU-parlamentskandidat. Vi får bl.a. veta, föga förvånande, att hon anser att hållbarhet och djurskydd är viktigt men att det ”inte får inskränka den fria konkurrensen eller hindra handelsrörligheten”. Det är alltså viktigare att hästköttet i lasagnen fritt får fara över gränserna än att inför regleringar som försvårar eller förhindrar för producenterna att fuska? Hon får också TUMMEN NED av Naturskyddsföreningen som rubricerar sitt betyg av henne med ”GRANSKNINGENS BOTTENNAPP”.  

Miljöpartiets krav är ett långsiktigt mål. Det framgår av Peter Erikssons och Isabella Lövins artikel som Corazza Bildt kommenterar. Hennes eget långsiktiga mål är höljt i dunkel men jag har svårt att förstå varför det skulle vara bättre om det är fritt fram för producenter att stoppa in en massa s-k-i-t i det vi ska äta och hoppas på att folk informerar sig om det innan shoppingturen än att samma konsumenter ska kunna glida in på sin matvarubutik och lita på att maten är ren, hållbart producerad och hälsosam.

Det handlar inte om verklighetsförankring. Det handlar om att skapa en verklighet som är önskvärd. Till EU-valet kan vi verkligen göra dessa medvetna konsumentval Corazza Bildt talar om och se till att hon inte kommer in i EU-parlamentet. Använd gärna den möjligheten!

Kostsamt, sa Borg!

Miljöpartiet har presenterat sin vårbudget med stora satsningar på klimat och skola. Finansminister Anders Borg gör stor sak av att den på flera sätt avviker från Socialdemokraternas skuggbudget. Antingen skulle Mp behöva ge upp vallöften eller också lägga ihop dem med Socialdemokraternas har finansministern räknat ut. Då blir det ”väsentligt mer kostsamt”, ska finansministern ha raljerat, enligt SvD (finns inte som nätartikel vad jag kan se).

Finansminister Borg vet förstås mycket väl att om man lagt ihop alla fyra allianspartiernas prioriterade satsningar på olika skattesänkningar eller annat så blir det säkerligen ännu mer kostsamt och han vet förstås också mycket väl att det inte är riktigt den logiken som gäller när svenska folket går till val.

Det är också tämligen vek kritik eftersom vi sett hur allianspartierna vid ett flertal tillfällen i år profilerat sig i motsats till varandra och många gånger betonat att de (faktiskt) är fyra olika partier som går till val på olika program. Ganska självklart egentligen. Vad vore annars poängen med att vara fyra partier istället för ett enda?

Invändningen från Anders Borg får också ett lätt löjets skimmer över sig då han just kommit från KU-förhör där han tvingats medge att centerledaren Maud Olofsson satt sprätt på hundra miljarder av hans budgetpengar (lika mycket som två års försvarsbudgetposter) utan att informera vare sig honom eller statsministern i förväg. Det borde ha fått finansministern att hålla lite lägre profil när det gäller att tala om vad som blir ”kostsamt”. 

Miljöpartiet och Socialdemokraterna redogör i alla fall för varandra och väljarna vad de vill lägga pengarna på. I alliansens Rosenbad kan de inte ens redogöra för, ministrar emellan, vad de gör med två gånger försvarsbudgeten.

- Kostsamt, sa månne Borg?

Kanske till och med mer kostsamt än Miljöpartiets och Socialdemokraternas vallöften tillsammans?

Billström, poliser och nazister – sakta men säkert förskjuts ramarna och problemformuleringarna

Tobias Billström gör nu en liten, liten ”pudel” angående sitt uttalande att det skulle finnas klasser i Malmö där 25 % av eleverna är undantagna från simundervisning av kulturella eller religiösa skäl. Billström ville uppenbarligen måla upp en bild av ett stort problem. Som visade sig inte riktigt fanns. Enligt Sydsvenskans kartläggning finns bara två elever i hela Malmö som undantagits simundervisning av dessa skäl. 

Men Billström backar ändå inte helt. Det var ”olyckligt att använda just den uppgiften”, säger han i en skriftlig kommentar till SvD. Men pressekreteraren Anna Erhardt argumenterar ändå emot och hävdar att simkunnigheten i Malmö varierar. Av någon anledning vill Moderaterna att det hela ska framstå som ett stort problem.

Varför? Tja, det är valår, Moderaterna backar katastrofalt och det är väl dokumenterar att många väljare lämnar M för Sverigedemokraterna. Där kan ett skäl finnas till det här röstfisket i de grumliga vatten där tidigare Folkpartiet har haft fiskafänge vid ett flertal tillfällen.

Det som är oerhört bekymmersamt är inte att Malmö skulle ha problem med simkunnigheten utan istället normaliserandet av rasism och den förskjutning av problemformulering som smugit sig på under senare år. Som får SvT att ordna debatt med rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?” istället för ”Hur mycket rasism tål Sverige?” exempelvis.

Eller att polisen i Jönköping, för det första, ger nazistiska Svenskarnas parti tillstånd att demonstrera på just 1 maj, inte minst med tanke på oroligheter som uppstod vid deras demonstration i staden på 1 maj förra året. Men framför allt att de kan komma på tanken att uppmana människor att hålla sig inomhus när Svenskarnas Parti marscherar genom staden. Det är en oerhört märklig logik. Polisen som gett tillståndet har gjort det med hänvisning till yttrandefriheten och hävdar att de klarar av att upprätthålla ordningen.

Men ändå rekommenderar Jönköpingspolisen folk att ”hålla sig ur färdvägen” för nazisternas demonstration. Varför? För att de befarar våld? I så fall borde kanske inte tillstånd ha getts? Eller för att de ostört ska få sprida nazismens ideologi i yttrandefrihetens namn? 

Ska nazisternas ”gatukamp” som ytterst har målet att störta demokratin och kväsa yttrandefriheten få stöd av polisen i yttrandefrihetens namn? 

Efter händelserna i Kärrtorp och Malmö anser alltså polisen i Jönköping att det är lämpligt med ytterligare en chans för nazister att visa upp sig och provocera med sina antidemokratiska, antisemitiska och rasideologiska budskap. 

Samtidigt som vi alltså har en migrationsminister och talesperson för Moderaterna i integrationsfrågor som muttrar om simkunnighet i Malmö. Vi har sannerligen, sannerligen större problem än detta att diskutera. Men vem ska ta upp diskussionen? Tobias Billström?

Spana också in:

Nazismen seglivad

Mehmet Kaplan (Mp) om Billströms uttalande

Ukraina: Två citat och två bilder

Två citat från Carl Bildt om läget i Ukraina:

”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”

”laglösa ligister som springer omkring med vapen”

Ibland är nyanserna mikroskopiskt små och vi ser i regel det vi vill se och beskriver det utifrån vår förutfattade mening eller orubbliga övertygelse.

Är det bara jag som tycker att det blir lite enögt ibland?

Demokratins EU 2014 – en kort lägesrapport

Många var de som utropade slutet för åsiktsförtryck och totalitarism när muren föll och Stasi-arkiven öppnades på vid gavel. Demokratin och marknadsekonomin skulle kroka arm och gå segrande över världen, göra slut på krig och osämja och bringa frihet åt alla. Det såg ett tag ut att stämma ganska väl.

I högtidstalen för EU brukar ordet demokrati nämnas i första meningen. Carl Bildt har också varit flitig att använda ordet när han kommenterat Ukraina på sin blogg exempelvis. Där framställs EU som ett mönster för hur demokrati ska se ut.

Men hur är det egentligen med hälsotillståndet för demokratin i EU?

Grekland och Spanien

Grekland; kan man längre säga att det är en demokrati? Läs den här korta artikeln i Veckans Affärer.

Den grekiska regeringen har föreslagit reformer och trojkan (EU/ECB/IMF) har godkänt dem och därför lovat pengar i juli. Bland annat har en ny myndighet skapats som fått i uppgift att privatisera statliga tillgångar till ett värde av 50 miljarder euro!! Men trojkan nöjer sig inte med detta. I ett pressmeddelande skriver de:

”Signifikanta framsteg har skett, speciellt inom finanspolitisk konsolidering. Det krävs dock ytterligare finanspolitiska- och breda strukturella reformer för att minska budgetunderskottet och nå den kritiska massa av reformer som behövs för att förbättra näringslivsklimatet och bana väg för uthållig ekonomisk återhämtning".

Det torde vara uppenbart för vilken läsare som helst att se att Grekland inte längre har något folkstyre värdigt namnet. Vad än folket tycker om trojkans önskemål kommer de att genomdrivas förr eller senare eftersom de sitter på pengapåsen och det är trojkan som avgör när och hur landet når den ”kritiska massan av reformer”. Åtstramningarna är nödvändiga brukar det heta.  Därom tvista dock de lärde, som det heter, och i en demokrati är det brukligt att de folkvalda får sista ordet i fattandet av viktiga beslut. Enligt FN är kriterier för demokrati inte bara att hålla fria och regelbundna val utan också att det finns ett flerpartisystem, att oppositionen har en viktig uppgift, att det finns en transparens med kontrollmekanismer, yttrandefrihet och att medborgarna kan påverka också mellan valen och delta i en politisk dialog.

Spanien: Hur många vet att det för två veckor sedan i Madrid samlades runt två miljoner människor i en enorm demonstration mot nedskärningar, vräkningar och arbetslöshet. Enligt det TT-meddelande som är det enda som majoriteten av svenska folket har kunnat hitta om saken deltog över 100.000 människor i ”Värdighetsmarschen”. Det förekommer dock uppgifter om att det skulle varit omkring två miljoner deltagare. Det är förvisso över 100.000 men lite märkligt beskrivet i så fall.

I vilket fall som helst trotsade en väldig massa människor de antiprotestlagar som den spanska regeringen införde tidigare i år. De gäller inte bara demonstrationer utan också bildande av facebook-grupper och liknande protester mot makthavarna. Yttrandefriheten och demonstrationsrätten som uttryck för opposition är starkt hotad i ett av de största EU-länderna. Antiprotestlagarna påminner om Janukovytjs antiprotestlagar som upphävdes efter kort tid. Spaniens motsvarighet gäller dock och utgör uttryck för något som förefaller vara en obehaglig trend i EU. 

Arbetsrätt och organisationsrätt

Europafacket (EFS) gav i höstas ut en rapport som passerat ganska obemärkt där den här tendensen uppmärksammas.  

Rapportförfattarna (Degryse, Jepsen, Pochet) menar att det som har kallats EU:s sociala dimension är på väg att helt raderas ut eller förminskas till en obetydlig rest av något som skulle utgöra en sorts motvikt mot strukturella obalanser i Maastricht-fördraget. I synnerhet den ekonomiska krisen 2008 öppnade ett ”window of opportunity” för drakoniska reformer som slagit mot arbetsrätten och sociala skyddsnät.

” While justified in official discourse by ‘the crisis’, these reforms bear virtually no relationship to the economic cycle. They are actually aimed at reconfiguring whole areas of the European social model – labour law, collective bargaining, social dialogue, wage formation systems, relations between the two sides of industry, the foundations of social protection, and so forth – in spite of the fact that the best components of this model had proved efficacious in the crisis for avoiding a serious deterioration of the situation within the economy and on the labour market. The countries that experienced the lowest unemployment rates in the wake of the crisis are indeed those which have the strongest industrial relations institutions and collective bargaining partnerships”.

Det förefaller också klart att de socialpolitiska rekommendationer som formuleras av EU och av EU-länder bär med sig tydliga signaler om hur socialpolitik ska föras. Huvudingredienserna i detta budskap ser rapportörerna som:

— the costs of health care and pension systems should be pegged or even reduced;

— wage formation systems should be brought within the realm of competition;

— social benefit systems create disincentives to labour market participation;

— labour costs must be reduced.

Politikens sociala dimension ligger alltmer fastställd i ett spår och avvikelser betraktas som omöjliga. Att det bara finns en väg att gå är budskapet som allt som oftast framförs. Folkets vilja betraktas allt oftare som en irriterande störning och här har finanskris och IMF-paket spelat en stor roll för utvecklingen. Den är inte heller begränsad till EU eller Europa. Naomi Klein gav ut sin Chockdoktrinen före krisen 2008 men tendensen hon observerat känns igen. Den lankesiska regeringens tal om tsunamikatastrofen 2004 som ”en unik möjlighet” eller republikanska politikers och markexploatörers prat om konsekvenserna av orkanen Katrina som en ”intressant möjlighet”. Katastrofer och kriser som tillfällen för öppnandet av nya marknader, nytillförsel av investeringsobjekt och rivande av hinder för kapitalrörelser.

På senare år har IMF talat om en ändrad attityd till olika länders behov och att de inte längre skulle vara intresserade av att ställa krav på avregleringar och privatiseringar.

Det har dock inte hindrat dem från att ställa just sådana (oerhört långtgående) krav på Grekland och de övriga s.k. PIIGS-länderna och att de i bakfickan för Ukraina har liknande paket, låt vara att innehållet ännu inte är riktigt klart.

Allt väl på hemmafronten?

Men demokratin är väl bara på dekis i krisande sydeuropeiska länder eller i Ungern? Nja, om det vore så väl. Under det att vi börjat vänja oss vid att bli övervakade av FRA och NSA har en utredning som föreslår åsiktsregistrering landat på regeringens bord, När vi bryr oss (SOU 2013:81).  

Vår demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp) överväger nu om hon ska låta myndighetspersoner kalla in människor till ”bekymringssamtal” om deras åsikter anses för radikala. Hur en för radikal åsikt kan se ut lär bli svårdefinierat så det lär bli upp till de enskilda poliser, lärare och socialarbetare som är tänkta att identifiera de unga människor som ska kallas in för samtal. Det här luktar unken öststatsdiktatur lång väg och frågan är hur en demokratiminister tänker här? Är det så att vi inte längre är förmögna att känna igen yttrandefrihet och åsiktsfrihet? Är det så att det inte längre betraktas som en viktig hörnsten i demokratier? Är det så att demokratin är på väg att endast bli en tom titel att glänsa med i världssamfundet?

Det är hur som helst alltså inte bara från brunskjortor som hotet mot demokratin kommer i dagens EU utan det uppträder i många skepnader, även i form av demokratiministrar.

Det gör skillnad vilka som sitter i EU-parlamentet

FN har sedan ett antal år tillbaka en särskild högtidsdag för demokratin. 15 september är FN:s International Day of Democracy (Internationella Demokratidagen). På dess hemsida uppmärksammas det ovanstående under rubriken ”Globalisering – ett hot mot demokratin”. 

FN ställer där frågan vad som är poängen med demokrati när beslut om handel, investeringar, finansflöden och valutarörelser fattas utom räckhåll för de nationella parlamenten;

”What is the advantage of popular control over government if governments themselves are unable to determine what matters for the wellbeing of their citizens?”

Lösningen är, enligt FN, att stärka de internationella organen för kollektivt beslutsfattande och reglering och genom regionala och internationella institutioner med rättvisa system för nationers representation.

Med andra ord exempelvis EU. Men om parlamentet befolkas av liberala frihandelsreligiösa, nationalkonservativa och högerextrema populister lär inte utvecklingen jag tecknat lite kort här ovan brytas.

Det här, menar jag, är ytterligare ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet 25 maj och att rösta röd-grönt. 

Vi behöver mer insyn i beslutsprocesserna, mindre inflytande för lobbyister och istället stärkande av den enskilde medborgarens möjlighet att påverka.

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: en mer human migrationspolitik

Titta på bilden här nedanför (publicerad i AB 4/4). Oavsett vilka motiv dessa människor har för att vilja ta sig till Europa ger bilden ett smärtsamt tydligt uttryck för åtminstone en sak; desperation.

(Foto: Santi Palacios/AP vars hela bildserie kan ses här)

Med blodiga fötter och helt utmattade av hettan för dessa människor en förtvivlad kamp mot de fysiska hinder vi har satt ut i deras väg.

Så här vill i alla fall inte jag ha det i det EU som enligt egen utsago ska vara byggt på värderingar som bland andra människovärdet.

 I SvD kan vi idag (5/4-14 finns ej som nätartikel) också läsa om svår misär för flyktingar i Grekland. Där finns människor som inte sett dagsljus på 18 månader och de sanitära förhållandena är fruktansvärda, med ”avföring som rinner genom taken” och avsaknad av varmvatten med mera med mera. Uppgifterna finns i en rapport från Läkare utan gränser som kan läsas här.

EU-kommissionen sägs vilja dra Grekland inför EU-domstol för behandlingen av flyktingar men det hela handlar också om ett gemensamt ansvar, vilket bland andra Ioanna Kotsioni, migrationsrådgivare vid Läkare utan gränser påpekar. Hon säger också, i en artikel i Deutsche Welle (DW), att både allmänheten och beslutsfattare inom EU ignorerar problemen och det som sker framför näsan på dem;

”While migrants are seen as a problem, the human cost that migration policies inflict is being ignored”.

Att få en ändring till stånd av migrationspolitiken i EU är ett av flera goda skäl (som jag tidigare radat upp I några inlägg) att rösta i EU-parlamentsvalet och att rösta grönt.  Rent konkret handlar det om att EU kan öppna vägar in som möjliggör en helt annan, mer human hantering av hela asylprocessen för flyktingar. Detta är också en fråga som drivs av Miljöpartiet och den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Mer specifikt ska asyl kunna sökas på EU-länders ambassader i den asylsökandes eget land men också om att asylansökan prövas i det land där asylsökanden söker asyl och inte där hen råkar hamna vid anländandet till Europa, vilket ju förstås ofta blir Spanien eller Grekland. Det är vad Dublinförordningen handlar om. Den förändring av förordningen som trätt i kraft i år ändrar inte på något avgörande sätt detta förhållande även om en del förbättringar har tillkommit. Hur det svenska Migrationsverket ska tolka förändringarna är ännu inte helt klarlagt men av deras hemsida att döma vill de betona åtminstone en sak; "Du får inte välja vilket land som prövar ansökan".

Det är komplicerat att helt kort reda ut vilken roll EU-parlamentet har i utformningen av EU:s migrationspolitik men på EU-finansierade NTG:s hemsida (NTG= Nationella temagruppen asyl & integration) finns en kort genomgång av ansvarsfördelningen. Tidigare har parlamentet haft mycket lite inflytande över migrationspolitiken, endast rådgivande, men från 2005 utökat till att vara medbeslutande. På hemsidan påpekas det faktum att parlamentet vanligtvis har prioriterat den asylsökandes rättigheter och att människorättsorganisationer därför oftast vill se att parlamentet får utökat inflytande över frågorna. 

Den resolution som parlamentet författade i höstas, exempelvis, hade troligen inte kommit till eller i vart fall haft ett annat innehåll med en mer högerpopulistisk representation.

Därför är det viktigt att rösta i EU-valet och att rösta grönt.

Tidigare inlägg om EU-valet på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Befogad rädsla eller russofobi, krigshets eller fredsmäkleri – viktigt vägval för EU

Demoniseringen av Ryssland och Putin har pågått en längre tid i medier och bland västvärldens toppolitiker. Alltför ofta har media okritisk svalt det perspektiv som företrädare för EU, USA eller NATO har intagit och serverat den kost som gått att tillaga med de ingredienserna för sina nyhetskonsumenter. Vi ser hur en lätt hysteri piskas fram där Putin jämförs med Hitler och Ryssland med Nazityskland. Det är historielöst och, enligt min mening, ett farligt tillstånd som helt i onödan kan provocera fram en situation som verkligen faktiskt är så farlig som många menar att den nu är.

Torsten Kälvemark har påpekat ungefär detta i en utmärkt sammanfattande artikel i Aftonbladet. Han anser att svenska medier har ”noll koll på läget i Ukraina”. 

Men det är inte bara okunskap som gör att hela Ukraina-frågan har hamnat snett. Det är också en medveten strategi från USA, Nato och EU som givetvis sprider den bild de vill ska gälla som ram för konflikten. Det är egentligen lite skrämmande hur okritiskt hycklande vi kan se på Ryssland och Ukraina och sedan på oss själva och vårt EU. Vad sker inom EU? I Spanien och Grekland? Hur agerar vi om upplopp uppkommer i missnöje över politiken? Hur kommer ukrainarna själva att reagera på de IMF-åtgärder som troligen väntar efter valet? Kanske kommer de springa i armarna på Ryssland när det går upp för dem vilken medicin som väntar?

Självklart är det så att Putin är mycket tacksam att rikta en demoniseringskampanj emot. Putin är maktfullkomlig och manipulativ, det vet vi sedan länge. Hans metoder för att sitta i toppen av det väldiga Rysslands hierarki har framkallat många huvudskakningar och hans otäcka sätt att undanröja fiender och kritiker är väl dokumenterat och ingen nyhet. Därför är det naturligtvis lätt att frammana den där Hitler-bilden av oberäknelig galning som bland andra vår egen utrikesminister Carl Bildt försöker få oss att ta till oss.

Putin ser jag inte alls som särskilt oberäknelig. Däremot en man uppfödd i det Ryssland som var en del av Sovjetunionen, utbildad då (70-tal) i internationell rätt vid Leningrads universitet och skolad i KGB. För den underrättelsetjänst som intresserar sig för Putin finns här naturligtvis en hel del att hämta om den vill förutsäga dennes nästa drag eller hitta ett beteendemönster.

Däremot just detta faktum - att vi har en utrikesminister som plötsligt twittrar och bloggar något om Quisling och sätter igång ordkrig som eskalerar situationen - anser jag personligen vara mer oberäkneligt än Putins schackdrag. Carl Bildt som dessutom genom sin karriär visat sig ha ett sällsynt dåligt sinne för utrikespolitik och haft samma oförmåga att skilja på minkar och ubåtar som han har haft att sortera angripare och angripna i vissa konflikter. Som den i Georgien där han envist framhärdar i sitt stöd till den förre diktatorn Saakasjvili. Detta beskriver Per Gahrton i en upplysande artikel, för den som inte hängde med då i svängarna kring Sydossetien.  

Själv är jag alltså klart bekymrad över hur Carl Bildt ska formulera den svenska ståndpunkten i förhållande till Ryssland i Krim-krisen. Vilka rent personliga lojalitetsförankringar får honom att bortse från realpolitiska fakta? Eller från att ens se konflikter från mer än ett perspektiv? Det är en diplomatisk konst att frigöra sig från tunnelseende och sätta sig in i en motståndares situation och läge för att finna möjligheter till lösningar av tvister och lätta på trycket. Carl Bildt är inte den mannen utan snarare dess motsats. Vi får bara hoppas att han inte hinner orsaka så stor skada till för svensk utrikespolitik innan höstens val. För nog tar hans utrikesministerkarriär slut då?

Samtidigt står det nog klart för alla inblandade att utrymmet för kännbara sanktioner från EU:s sida mot Ryssland är oerhört litet med tanke på det beroende av olja och gas därifrån som snarare gör EU sårbart för ryska åtgärder. Så det vi ser är kanske snarare ett spel för gallerierna. Jag önskar bara att någon i så fall kunde tala om det för Bildt.