Israels hämnd – del av ett kretslopp utan slut?

Israels hämnd för morden på tre bosättare fortsätter. I flera veckor har människor på Västbanken levt som i undantagstillstånd. Hundratals flygattacker mot Gaza har utförts och enligt uppgifter i dagens SvD har ungefär 80 palestinier där dödats och flera hundra skadats. På tre dagar! Proportionerna är som vanligt groteska. Att jaga brottslingar med bomber kan aldrig vara acceptabelt och alla tänkande människor förstår naturligtvis också att det är ineffektivt. Om Israel vet vilka som genomfört dessa bosättarmord så bör det inte vara särskilt svårt att begära dem utlämnade om de nu befinner sig i Gaza som ju befinner sig helt under Israels kontroll och militära tryck. Nu sägs attackerna också vara hämnd för raketattacker mot Israel. Som hittills lär ha orsakat nio lätt skadade israeler under språngmarscher mot skyddsrum och 59 chockskadade. Inga dödsoffer har rapporterats. 

Så brukar det se ut när ”body-counting” summeras mellan Israel-Palestina. Som vore det en fotbollsmatch där målen räknas. Naturligtvis är våldet oacceptabelt från båda håll. Men det råder inget tvivel om vilka som alltid drabbas allra värst. I artikeln jag länkat ovan beskrivs familjen al-Hajs öde. Ena stunden vid middagsbordet och i den andra nästan utplånad. Åtta människors drömmar och framtidsplaner krossade och tillintetgjorda i ett enda moment av dödlig förstörelse.

Så lär det fortsätta tyvärr eftersom radikaliseringen på båda sidor har eskalerat till den grad att endast blodshämnd ses som tillräcklig för att tillfredsställa den förtvivlan som den föregående blodshämnden orsakat. Vi som betraktar konflikten från sidan har många gånger uppgivet funderat över om detta ska pågå för evigt.

De allra, allra flesta utomstående bedömare har emellertid uppfattningen att en tvåstatslösning är den enda rimliga för att få en fredlig samexistens mellan israeler och palestinier och att denna också bör bygga på gränser som rådde före 1967 års krig då Israel ockuperade bland annat Västbanken. Den bosättningspolitik som Israel bedriver med ständigt nya bosättningsprojekt på ockuperad mark omöjliggör i stort sett den tvåstatslösningen. Det är oerhört viktigt att förstå detta för att förstå konfliktens till synes eviga kretslopp av våld och hämnd. 

Den sionistiska drömmen om Eretz Yisrael (Stor-Israel) som rättfärdigas av Gamla Testamentets bibelord har alltid funnits i bakgrunden av den israeliska statsbyggnaden men delas inte av alla israeler. Det styrande partiet Likud har dock i sitt program punkter som ger stöd till bosättningarna på Västbanken eftersom de är uttryck för ”sionistiska värderingar” och partiet säger sig vilja ”fortsätta stärka och utveckla dessa bosättningar och förhindra att de rycks upp” (enligt översättning i Ett land två folk av Sören Wibeck).

Nästan 14000 nya bostäder har påbörjats på ockuperad mark på Västbanken sedan fredsförhandlingarna inleddes för ungefär ett år sedan vilket torde vara den främsta orsaken till att de bröt samman. Den israeliska regeringen under Likud har i grunden inget intresse av att göra upp om en tvåstatslösning utan fortsätter tålmodigt att bygga ut den stat som de enligt bibeltexterna tycker sig ha rätt till och som med ockupationen av Västbanken och bosättningspolitiken har utsikter att kunna bli verklighet. Med tiden ska palestinierna i städer som Hebron tröttna på trakasserierna från bosättarna och från den israeliska armén och flytta på sig till mer perifera delar av området eller utomlands. Den israeliska politiken är att likna vid elefantens fot som sätts ned ett tungt steg i taget, för att (återigen) låna en liknelse som Sven Lindqvist är upphovsman till men rörande Ryssland/Sovjet.

Häri ligger nyckeln till lösningen men också till låsningen. Det kontraproduktiva Hamas är dessutom på många sätt den perfekta fienden för Israel. Tillräckligt skrämmande för att rättfärdiga våldsamma aktioner som den nu pågående offensiven mot Gaza men inte mer dödligt hotande för den israeliska civilbefolkningen än vad som är acceptabelt för densamma.

Även USA har genom Obama och Kerry nu sedan länge betonat vikten av bosättningspolitiken för lösningen av konflikten men uppenbarligen för döva israeliska öron. De sägs nu, i samtal med Netanyahu, ha upprepat detta men att denna Likud-ledda israeliska regering ska ändra kurs förefaller dessvärre föga troligt. För att detta ska ske behövs oerhört mycket större tryck från omvärlden, vilket jag tidigare skrivit om.

Men det tycks ligga bortom horisonten och tills dess får de som bor i Gaza och på Västbanken och i södra Israel leva under ständigt dödshot medan vi som betraktar skeendet från sidan skakar på våra huvuden och upprepar den i flera decennier utdragna sucken; - Hur länge ska detta fortgå?

Andra bloggare om den senaste utvecklingen i Palestina/Israel:

Ulf Bjereld

Jinge

Hemmesta Hasse

Sven tycker

Dessa mina minsta bröder

13851 orsaker till att förhandlingarna Israel-Palestina bröt samman – eller Elefantens fot i Mellanöstern

Jag ser i SvD en liten notis från TT-Reuters som låter oss veta att Israel har godkänt byggplaner för 13851 bostäder för judiska bosättare på ockuperade Västbanken under de nio månader som den senaste vändan av fredssamtal mellan Israel och Palestina pågått. Det är den israeliska (!) fredsorganisationen Fred Nu som räknat ut detta. Det är en siffra som skulle få vilken stadshuspolitiker i Stockholm att bli grön av avund. Jag har i tidigare blogginlägg hävdat att den israeliska bosättningspolitiken varit en medveten provokation av motparten och att de aldrig varit allvarliga i sin fredsiver. Varför bygga nya bostäder på den mark som ska bli en del av en framtida palestinsk stat? 

Bredvid den lilla notisen har SvD lagt in en bild på en man som uppgivet plockar saker ur ruinerna av vad som kanske varit hans hem. Bildtexten talar om att israeliska styrkor rivit ett flertal byggnader i den palestinska byn Khirbat-al-Tawil på Västbanken. Dessutom en moské. Mer får vi inte veta. Den lilla plats detta tar i anspråk i tidningen är signifikativt för tystnaden som omger den lågintensiva israeliska terrorn på Västbanken där caterpillars ena stunden demolerar (palestinska) hus för att i nästa stund bereda mark för nybyggen av judiska bosättningar. Kanske är det så att omvärlden vant sig vid situationen och inte ser det uppenbart orätta? Kanske fungerar den israeliska bosättningspolitiken precis så som den israeliska regeringen vill? För varje ny judisk bosättning blir det svårare att åstadkomma den tvåstatslösning som är den enda rimliga lösningen på konflikten. Den israeliska bosättnings- och rivningspolitiken är ingalunda någonting nytt alltså utan har pågått alltsedan ockupationen av Västbanken, Gaza och Golan 1967 eller egentligen ända sedan Nakban 1948.

Jag kommer att tänka på Sven Lindqvists bok Elefantens fot som handlar om den ryska/sovjetiska strategin att sätta ned sin tunga fot i jorden där de vill befästa sina intressen, låta den tynga ned ordentligt innan nästa tunga steg tas. Uttrycket lånade han från den afghanske emiren Abdur Rahman som år 1900 skrev följande rader:

”Ryssarnas sätt att röra sig framåt liknar elefantens- han granskar först grundligt den plats där han ska sätta ned sin fot och när han väl har överfört sin tyngd dit drar han sig inte tillbaka och har heller ingen brådska att ta nästa steg innan han låtit sin fulla tyngd vila på den första foten och krossat allt som ligger under den”.

Han skrev boken under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan under 1980-talet. Men just därifrån backade sedan faktiskt sovjetryssen och tog steget tillbaka igen under vapenhot, ekonomiska svårigheter och inför en opinion – även en inhemsk - som blev alltför besvärande. Vad ska få Israel att ta samma reträttsteg? Det borde vara i allas intresse att det inte blir vapenhotet. Men då krävs dels ett mycket hårdare opinionstryck. Det mediala intresset är i nuläget alldeles för sporadiskt för att elda på ett sådant. Dels krävs också ett mycket hårdare ekonomiskt och politiskt tryck. Där har EU en nyckelroll, men har hittills visat alltför lite handlingsvilja.

Bryr vi oss helt enkelt inte eller har vi bara vant oss vid att elefanten står där den står?

Palestinas framtid helt i Israels händer – eller EU:s?

Nej, det blev inget avtal mellan Palestina och Israel den här gången heller. Inget gyllene fredsavtal som för all framtid skulle lösa konflikten som plågat Mellanöstern och inte minst det palestinska folk som omvärlden har så svårt att erkänna ens existerar.

John Kerry, den amerikanske utrikesministern, hade säkerligen bespetsat sig på Nobels fredspris eller åtminstone någon form av eftermäle som den store fredsmäklaren som en gång för alla ledde parterna till försoning och fixade den stora FREDEN.

Många var väl redan i inledningsskedet förra sommaren skeptiska till den amerikanska optimismen och liksom jag själv såg att Israels bosättningspolitik var helt oförenlig med någon form av överenskommelse. Det går inte att komma överens om bildandet av en palestinsk stat intill Israel så länge det parallellt pågår en annektering av land som i en sådan överenskommelse skulle behöva lämnas tillbaka innan sista tegelstenen murats. En omöjlig tanke och lätt absurd ordning vilket givetvis Israel varit medvetna om hela tiden vilket jag kommenterade för ungefär en månad sedan på denna blogg.

Nu fick Israel en förevändning att dra sig ur genom Fatah och Hamas överenskommelse om försoning. På så sätt slapp de ange de egentliga skälen. Intressant nog har den israeliska tidningen Haaretz i en ledare uppmanat Netanyahu att erkänna att de aldrig velat ha något fredsavtal utan istället bygga ut bosättningarna. Ledaren avslutar resonemanget med (enligt översättning i SvD):

”Det är först då som israelerna har en ärlig chans att välja vilket land de vill leva, en demokratisk stat som respekterar lagar och mänskliga rättigheter, eller en messiansk, isolationistisk stat med drag av apartheidregim, där en privilegierad judisk befolkning styr över miljoner palestinier”.

Det är således en ödesfråga för Israel på ett sätt som sällan debatteras. Det finns en intern kritik mot Netanyahu och Likuds konfrontativa politik som behöver stöd hos omvärlden för att inte kvävas. Det behövs ett regeringsskifte i Israel för att komma någon vart i förhandlingar om hur framtiden ska se ut för såväl israeler som palestinier. Fortsatt fientlighet kommer att vara katastrofal för palestiniernas men även för israeler som vill leva i en fredlig och avspänd relation till sina grannar, slippa rädslan för våld och skammen över en orättfärdig politik gentemot de palestinier som lever inom Israels gränser såväl som det som lever på Västbanken och i Gaza. Att ge stöd till de israeliska organisationer som arbetar för fred och normalisering av förhållandet till Palestina och palestinierna och protesterar mot den repressiva israeliska politiken är viktigt. En del av dem finns listade i ett av mina tidigare inlägg om Israel-Palestina på denna blogg.

Det vore också önskvärt om EU kunde agera betydligt mer kraftfullt för att sätta press på Israel att återvända till förhandlingsbordet och använda de instrument EU innehar vilket framför allt är ekonomiska. EU är Israels största exportpartner och näst största importpartner. Israel är betydligt mer beroende av EU än tvärtom och skulle långsiktigt ha mycket svårt att avstå från denna omfattande handel med den europeiska gemenskapen. Hittills har dock EU istället skrivit avtal på avtal med Israel och avstått från att använda detta effektiva vapen och istället producerat fördömanden. Ord istället för handling. Sedan 1975 har Israel samarbetsavtal med EU och fick år 2000 ett nytt associationsavtal. Frihandel råder på industri- och läkemedelsprodukter och från 2018 ska Israel integreras i den europeiska flygtrafikmarknaden är det tänkt.

De snabba fördömanden som nu haglar över Ryssland visar att EU inte saknar förmåga att ta snabba beslut om sanktioner och sanktionshot. När är det dags att visa denna handlingskraft gentemot Israel?

EU:s olika sätt att ta sig an Israel respektive Ryssland

Ser ett kort TT-AFP-meddelande i morgontidningen som berättar att fredssamtalen mellan Israel och Palestina har nått ett dödläge. Enligt den palestinske talesmannen Nabil Abu Rudeina är det Israels bosättningspolitik som är det huvudsakliga skälet till låsningen. Det israeliska pådrivandet av 2269 nya bostäder i sex bosättningar på Västbanken är naturligtvis oerhört illa tajmade om man vill ha en lyckosam fredsförhandling. 

Det kan alltså ifrågasättas om den viljan riktigt finns hos de israeliska förhandlarna? Att bosättningspolitiken skulle komma i vägen för ett lyckat förhandlingsresultat var tyvärr väntat. Jag skrev om det redan i augusti när förhandlingarna inletts. Vetskapen om hur nya bostäder på ockuperad mark provocerar motparten har naturligtvis hela tiden funnits hos den israeliska regeringen när den fattat beslut om sådana.

När nu blickarna är riktade mot Ukraina/Krim blir det inte mycket rubriker över för Palestina. EU och USA är nu också fullt upptagna med att försöka hitta på sanktioner som biter på Ryssland utan att dessa biter tillbaka genom att skruva åt gaskranen. Därför tycks de helt glömma att det finns ett annat land att rikta sanktioner emot, Israel. Sådana borde också ha förutsättningar att bli betydligt mer framgångsrika än mot Ryssland just med tanke på bristen på tillgångar nödvändiga för omvärlden. Men EU har heller aldrig varit särskilt intresserat av sanktioner utan istället skrivit på nya handelsavtal med Israel.

Den israeliska bosättningspolitiken bryter mot folkrätten och har i decennier framkallat resolutioner och officiella uttalanden från FN, EU och enskilda nationer eller utrikesministrar i fördömande ordalag. När frågan var uppe för diskussion i det brittiska underhuset för ett par år sedan menade William Hague att det inom EU inte fanns någon entusiasm för ekonomiska sanktioner mot Israel och att sådana ”inte heller (är) vårt sätt att ta oss an saken”.

Samme person, William Hague, säger nu att EU:s sanktioner mot Ryssland är en viktig markering från EU:s sida och att sanktionerna;

”... kommer innebära en mycket viktig markering av vad europeiska länder anser, det oacceptabla i att försöka avgöra konflikter, i Europa, under det tjugoförsta århundradet, med hjälp av väpnade styrkor och annektering”.

Det är uppenbarligen skillnad på EU:s sätt att ”ta sig an saken” när det gäller Ryssland. Under tiden fortskrider den israeliska annekteringen av palestinsk mark.

Jag ville bara påminna om det...