Säkerheten kring Östersjön – sett från andra sidan Atlanten (?)

Det pågår just nu en ganska intensiv kampanj för ett svenskt medlemskap i NATO. I liberal press skrivs spaltmetrar med argument för en sådan revolutionerande förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Neutraliteten och alliansfriheten som Sverige svurit sig till under 200 år, genom två världskrig och ett kallt krig, skulle nu alltså vara obsolet och hotet från Ryssland så stort att vi närmast panikartat måste ansluta oss till NATO. Debatten förs inte bara på svensk mark utan också i internationella medier. I Newsweek (23/12-15) läser jag en artikel, ”Putin casts covetous eyes on Sweden and Greece”, skriven av Albin Aronsson, som är verksam inom den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. 

Han menar att hoten från Ryssland mot såväl Grekland (Kreta) som Sverige (Gotland) nu är så stort att NATO måste öka sin uppmärksamhet på och aktivitet inom dessa länder. Sverige har blivit utsatt för ökat ryskt intresse, menar han, och ger som exempel den ryske Stockholm-ambassadörens uttalande att ett svenskt NATO-medlemskap skulle tvinga Ryssland att omdisponera sina militära styrkor. Det tolkas alltså som en ren provokation men är, enligt min mening, egentligen även en logisk geopolitisk hållning sett ur ryskt perspektiv. En plötslig förändring av den svenska tvåhundraåriga alliansfriheten bör rimligen trigga till åtgärder, så som världsläget ser ut just nu. Aronssons slutsats är emellertid att NATO bör öka sin övningsverksamhet väsentligt i Östersjön och i synnerhet på Gotland. Dessutom anser han att NATO-medlemsländerna, inklusive USA, bör (citerar här direkt från den engelska artikeln):

”[…] further contemplate the importance for all sides of Sweden joining NATO, and engage further with the country's politicians, officials and public on the matter”

Logiken här är alltså att eftersom Ryssland, om Sverige går med i NATO, hotar att omdirigera sina militära resurser i riktning mot Sverige, så måste Sverige – för att skydda sig mot detta hot – gå med i NATO. Jag vill hävda att den haltar något. I ett instabilt världsläge bör rimligen en stabil svensk säkerhetspolitisk linje vara bästa försäkringen mot ett ökat ryskt hot mot landet. Inte en förändring av den alliansfrihet som tjänat oss väl under ett par århundraden och som är, och har varit, en förutsättning för ett trovärdigt svenskt medlande mellan krigförande länder och geopolitiska antagonister. Det är ändå NATO-medlemskap som är Aronssons direkta uppmaning till NATO och indirekta budskap till Sverige. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på vilka han talar för.

Aronsson är en av de studenter som fått stöd genom svenska Frivärld – Stockholm Free World Forum, en tankesmedja som är sponsrad av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur tillkom genom medel från Svenskt Näringsliv. Han var en av två Capitolium-stipendiater som nu verkar inom tankesmedjan Atlantic Council, som bildades under kalla kriget för att främja och argumentera för ökat samarbete mellan USA och Europa. De är kända för att ha goda kontakter med västvärldens beslutsfattare och nätverkar intensivt och ordnar möten dem emellan. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk och den förre georgiske presidenten Mikhail Saakashvili (nu ukrainsk medborgare och guvernör i ukrainska Odessa) har varit flitiga deltagare i sammankomster arrangerade av Atlantic Council. Det råder inga tvivel om att denna tankesmedja har betydelsefulla försänkningar inom den amerikanska administrationen och inom NATO, trots dess uttalat opolitiska hållning. Många av dess medarbetare har senare återfunnits inom den amerikanska administrationens kärna och smedjan har uttalad support från NATO. Bland donatorerna finns också en rad stater, inte minst USA. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida).  

Frivärld – för att återvända till dessa - fokuserar, enligt sin hemsida, på tre temaområden; säkerheten kring Östersjön, hot mot den liberala demokratin samt näringsliv och handel. Avseende säkerheten kring Östersjön anser de, klart redogjort på hemsidan, att NATO är den viktigaste garanten för denna, även gällande Sverige och Finland. De önskar därför ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”. Aronsson för nu denna diskussion i amerikanska medier och det råder inget tvivel om till vilka argumenten vänder sig. Han har i sin artikel vänt på resonemanget och diskuterar vilken relation NATO bör ha till Sverige och uppmanar öppet dess medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.  Det vore friskt om diskussionen hölls inom Sverige och med öppningar för avvikande åsikter och argument för dessa. För det var väl en fri och öppen diskussion Frivärld ville ha, inte en envägskommunikation?

Själv avviker jag möjligen något från den miljöpartistiska linjen, som är aningen mer pacifistisk, när jag påstår att den bästa garantin för vår säkerhet vore att stärka invasionsförsvaret och i synnerhet på Gotland. De budgeteringar som hittills gjorts ser onekligen otillräckliga ut. Det är smärtsamt att behöva förorda försvarssatsningar men jag tror det är den enda hållbara linjen för den som är emot ett svenskt medlemskap i NATO  och är av åsikten att ett sådant snarare ökar hotet mot Sverige och därmed minskar den så hett eftertraktade säkerheten. I den allra bästa av världar skulle alla militära installationer kunna skrotas men dessvärre ser den inte ut att vara mogen för sådana allomfattande radikala åtgärder. Vilket förvisso inte hindrar oss från att i utrikespolitiken prioritera konfliktförebyggande och icke-militära medel för att bevara fred och verka för avspänning. Däremot vill vi (Sverige) förhoppningsvis fortsatt leva i fred och kunna lita på att ett angrepp mot landet skulle kosta för mycket, oavsett vem angriparen är. Det starka invasionsförsvaret har således varit en logisk försäkring för en hållbar alliansfrihet. Kortsiktiga och felaktiga analyser av världsläget under 1990-talet och början av 2000-talet har desavouerat den svenska alliansfria linjen. Vad som behövs nu är inte nya felaktiga och kortsiktiga omvärldsanalyser. 

Jag har funderat mycket på om det funnits en långsiktig NATO-plan bakom de beslut som bäddat för dagens situation, men det är möjligen alltför konspiratoriskt att tro (?). Alldeles oavsett om det handlar om ett avsiktligt NATO-närmande eller ren och skär inkompetens eller naivitet så finns det ett alternativ till svenskt NATO-medlemskap. Det är inte det värdlandsavtal som riksdagen ska fatta beslut om under våren. Dessvärre tror jag inte heller det är fortsatt nedrustning. Åtminstone inte om vi (Mp) ska kunna argumentera trovärdigt emot dessa båda alternativ.

PS) Idag, 27 januari, hålls ett möte på ABF i Stockholm (länk här) för den som vill fördjupa sig i värdlandsavtalet med NATO. Själv kan jag tyvärr inte delta då jag befinner mig i Ukraina men puffar härmed gärna för evenemanget.

Att blåsa luft i en punkterad ballong – ubåtsjakten fortsätter i SvD

SvD gör nu tappra försök att blåsa liv i ubåtsdebatten som blev högst aktuell under förra höstens ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Just som vi trodde att detta var en punkterad ballong. Men SvD blåser så kinderna blir röda. Nyckelvittnen letas upp och ger intervjuer och ”försvarsexperter” kallas in för att bedöma vittnesmålet som ”väldigt trovärdigt”. Försvarsmakten insatsledare fyller på med att säga att ”det är troligt att det pågår främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård” och att detta är ”den näst högsta verifikationen på vår egen bedömningsskala”.

Det borde vara nästan plågsamt för Försvarsmakten att än en gång försöka hålla trovärdigheten uppe samtidigt som de talar om ”troliga” ubåtar och ”trovärdiga” vittnen och ”säkra” indikationer utan att kunna visa så lite som en skärva av bevis... heller denna gång. Men skam den som ger sig, tänker i alla fall SvD.

Egentligen borde väl punkt ha satts i frågan för denna gång när Försvarsmaktens slutanalys presenterades den 23 september i år. Alltså för precis en månad sedan. Men den lämnar snarare nya frågetecken efter sig. Där fastställdes att ”det är ställt utom allt rimligt tvivel” att en kränkning ägde rum under förra höstens ubåtsjakt. Men samtidigt ändrades bevisskalan från den tidigare sexgradiga sådana och talar istället om ”konfidensgrad” och hävdar en sannolikhetsgrad som är ”mycket hög”. Man talar inte längre om en ”bekräftad ubåt” som tidigare utan har här backat ett steg. Trots detta utropas alltså att kränkningen står ”utom allt rimligt tvivel”. Det är ganska förvirrande egentligen. Liksom mycket av detaljerna i slutrapporten.

I denna får vi nämligen också veta att Försvarsmakten har tagit hjälp av geologisk expertis för att analysera bottenspår men inte vad de kommit fram till. Ingen konfidensgrad alltså med försvarets vokabulär. Vi blir också upplysta om att ”djupintervjuer” gjorts med vittnen (i en ubåt kanske?) men inte mycket om vad detta gett för svar. Vidare att 21 ”särskilt intressanta” observationer har fått ”en högre klassificering”. Utan att nämna vilka och varför dessa skulle vara så särskilt intressanta. Andra, vid tidpunkten för jakten så säkra indikationer, har avskrivits eftersom ”ny information” tillkommit. Vi får dock inte veta vad denna nya information består i eller var den kommer ifrån.

En slutrapport av den här arten har alltså i sig oerhört litet värde. Försvarsmakten ger oss inte mycket att gå på men vill ändå med denna tunna soppa hävda att vi ”utom allt rimligt tvivel” ska lita på deras ord att här har en kränkning ägt rum.

Det gagnar varken Försvarsmaktens eller SvD:s trovärdighet att fortsätta driva dessa teser utan att ha något nytt att stödja sig på. Så vad kan då det främsta syftet vara att de ändå gör det? Försvarsmaktens resurstilldelning? SvD:s Nato-kampanj? Att hålla rysskräcken vid liv? Ja, det tål att fundera på.

 Det är förvisso hedrande att SvD ändå släpper fram åtminstone en kritisk röst. Mathias Mossberg, huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, som konstaterar att ”Försvaret blandar bort korten – igen”. Det är en rubrik som sammanfattar det hela tämligen på kornet.

Mer rädd för rädslan för ryssen än själva ryssen

Vi är mitt inne i en lätt hysterisk säkerhetspolitisk diskussion där ryssen nu framställs som ett stort hot mot Sverige. Politiker på högerkanten kopplar snabbt ihop ryssrädslan med NATO-medlemskap och skriker högt efter en snabb utredning av ett svenskt sådant. Det är inte utan att man anar att det ingår i en väl orkestrerad kampanj. DN och SvD har länge pumpat på för NATO-medlemskap och gjort stora rubriker om ryska hot. Men även tidningar som Aftonbladet deltar i den smått hysteriska rubriksättningen som senast i veckan då förstasidan löd: ”EXTRA: 33000 ryska soldater övade anfall mot Sverige” med underrubriker som ”Exmilitär: De tar Gotland på sex timmar” och ”Därför är Sverige viktigt i Putins krigsplan”.

I mindre artiklar inuti tidningen framkommer att flera säkerhetspolitiska experter tonar ned betydelsen av den ryska övningen som fullt normal militärstrategiskt sett och betonar att alla länder har sina egna tänkbara scenarior som man övar för. Peter Mattsson, expert på rysk militärförmåga på Försvarshögskolan, framhåller bland annat att den amerikanska tankesmedjan Cepas rapport (med den ödesmättade profetiska titeln ”Den kommande stormen”) naturligtvis är ett sätt att försöka påverka oss. Wolfgang Hansson skriver också en kommenterande artikel där han framhåller den stora osannolikheten för en verklig rysk attack mot Sverige i nuläget, alldeles oavsett Nato-medlemskap eller inte. Samt att vi normalt sett inte bryr oss nämnvärt om slutsatser som framläggs av en amerikansk tankesmedja.

Men det är rubrikerna vi kommer ihåg. Det vet alla reklammakare och kommunikationsstrateger och därför spär dessa på en gammal ryssrädsla till nivåer vi inte sett sedan kalla krigets allra kallaste dagar. Att fyra av fem svenskar är rädda för ryssen säger också andra rubriker i pressen baserat på en undersökning från SOM-institutet. En undersökning som genomfördes redan i höstas men som nu, lite lämpligt, plockats fram av DN. Formuleringen av undersökningsfrågan var dessutom om den tillfrågade var ”oroad av situationen i Ryssland”. En fråga jag skulle kunna svara ja på men av andra skäl än oro för en rysk invasion av Sverige. Som författaren och tidigare utrikeskorrespondenten Vladislav Savic påpekar i Aftonbladet är resultatet inte förvånande då media hela tiden eldar på skräcken. Det är nog, menar jag, just detta vi ska vara mest rädda för. Det driver också på en motsvarande utveckling i Ryssland där rädslan för USA och NATO kanske är lika stor och eldas på av en till stora delar statligt styrd medieapparat. 

Jag är inte naiv. Ryssland har sina säkerhetspolitiska intressen liksom USA har sina. Vi bör vara väl medvetna om att vi i ett litet land som Sverige utsätts för påtryckningar och press att infoga oss i deras önskade geopolitiska utvecklingsplaner. Nyligen briserade en nyhetsbomb om amerikansk avlyssning av höga politiker i Frankrike. Inte ens de allierade går säkra när världens dominerande politiska och militära makt (jo det är USA och inte Ryssland) strävar efter full kontroll av informationsläget. Det gäller förstås att styra även sina allierade i rätt riktning och minimera politiska överraskningar och politiskt motstånd mot amerikanska intressen.

Jag är inte heller pacifist. I vissa lägen måste vapenmakt dessvärre utövas. Det lärde oss Hitler för inte alltför länge sedan. Men Putin är inte någon Hitler även om en del vill få oss att tro det. Vilket förvisso inte är något skäl att lägga ned all försvarsberedskap. Att just Gotland lämnats nästan utan invasionsförsvar är egentligen häpnadsväckande och kanske det vi borde diskutera istället för medlemskap i NATO.

Men nu har ju ledande svenska politiker och militärer för sisådär tio-femton år sedan bestämt att landets gränser inte behöver försvaras i nämnvärd utsträckning och att vi istället ska möta hot mot gränserna i tredje land. En omvärldsanalys som till stor del styrdes av en terroristdebatt efter Twin Towers 11/9-2001 som var ungefär lika hysterisk som den nuvarande ryssdebatten. Sverige skulle då gå från invasionsförsvar till insatsförsvar för att, som dåvarande ÖB Håkan Syrén formulerade det, ”arbeta för fred, säkerhet och frihet med andra utanför Sveriges gränser”. Således skickades trupp till Afghanistan och snabbinsatsstyrkan Nordbat formerades för att ”utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga”, enligt Syrén. En synnerligen kontraproduktiv strategi som det visat sig. Ingen kan väl påstå att Afghanistan och Irak utgör framgångsexempel eller att IS framfart är helt oberoende av utvecklingen i dessa länders sönderfall? Jag har skrivit en hel del om detta tidigare och i flera år förundrats över hur lättvindigt och utan egentlig debatt det svenska gränsförsvaret närapå övergavs till förmån för en illa underbyggd strategi vars offensiva inriktning helt stred och strider mot den svenska väl rotade neutralitetspolitiken. Det har som sagt skett till priset av blottor i defensiven, för att tala fotbollsspråk.

Jag är inte heller, slutligen, någon älskare av Putin. Hans maktgirighet och maktfullkomlighet har varit tydlig under hela 2000-talet och hans strävan att bygga upp Ryssland till det forna Sovjetunionens nivå som stormakt politiskt och militärt är givetvis bekymmersam för världsfreden. Men det är inte ärligt att säga att det är en helt oprovocerad utveckling. USA:s sätt att ignorera ryska intressen och åsikter har givetvis sårat den ryska självkänslan i grunden. Natos: och EU:s utvidgningssträvanden har pågått utan en sansad och eftertänksam säkerhetspolitisk konsekvensanalys. Det har varit ”segrarens rätt” som gällt efter murens fall och Sovjetunionens kollaps. Richard Sawka, professor i rysk och europeisk politik vid University of Kent, framhåller i sin bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands hur krigsretoriken har tornat upp i samband med Ukrainakrisen. Han liknar det vid en ”festival av oansvarighet”. Men också att Ukraina bara varit den utlösande faktorn av en längre tids utveckling av djup oenighet om framtiden för de post-sovjetiska länderna. Spänningar mellan Ryssland och EU och i förlängningen NATO som bottnar i assymetrin i det europeiska säkerhetssystem som utvecklats sedan Berlinmurens fall. Ett system som effektivt utestängt Ryssland från verkligt inflytande. Redan Boris Jeltsin talade om en ”kall fred” och Putin gjorde tidigt till sin huvuduppgift att överbrygga denna assymetri. Samtidigt som EU och NATO till synes obekymrat drivit sina utvidgningsstrategier österut vidare.

Sawka formulerar sig så här:

”The Ukraine crisis forces us to rethink European international relations. If Europe is not once again to be divided, there need to be new ideas about what an inclusive and equitable political and security order encompassing the whole continent would look like”

Rysslands oförställda ilska över denna arroganta hållning har drivit på en eskalering som går hand i hand med det mediala ordkriget. Sawka menar dock att det inte är för sent att gå från förebråelse till diplomati och från fördömanden till dialog. Han ser dock med oro på hur utvecklingen går åt motsatt håll och hur det kalla krigets retorik upprepar sig. Han jämför det nuvarande läget med det inför första världskriget då de europeiska stormakternas beslutsfattare var låsta vid de mentala konstruktioner de själva bidragit till att skapa så till den grad att mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo blev tändande gnista till ett världskrig istället för en regional incident som kunnat hanteras diplomatiskt och återhållsamt. Den uppskruvade krigsretoriken gav folkligt stöd för de ödesdigra krigsplanerna.

De som manar till återhållsamhet och dialog blir emellertid inte bara ignorerade utan ofta förolämpade och illegitimiserade, fortsätter Sawka. Det börjar bli svårt att föra en sansad säkerhetspolitisk debatt och den överdrivna ryssrädslan riskerar att driva på en eskalering där den blir till en självförverkligande profetia.

Det är nog det vi bör oroa oss allra mest för.

Nato, Sverige och det ”nya” hotet från Ryssland

”Och hela tiden tjatar ni om al-Qaida, al-Qaida... Detta fördömda slagord – det enklaste med vilket man kan göra sig kvitt ansvaret för en kedja av nya blodiga tragedier... och det mest primitiva med vilket man kan söva medvetandet i ett samhälle som drömmer om att bli sövt”.

Så avslutar den ryska journalisten Anna Politkovskaja sin bok ”Putins Ryssland” från 2004 (utgiven på svenska 2005). Hon insåg då att västvärlden satt nöjd medan Putin byggde sin maktposition i Ryssland. Han krigade ju mot ”muslimska terrorister”. Bra så, tänkte världens ledare enkelspårigt, menade hon. Det ryska parlamentsvalet i december 2003 blev dödsstöten för den demokratiska och liberala oppositionen i Ryssland, hävdade hon, och menade att detta skedde till följd av den inhemska ryska apatin och revolutionströttheten men också med västvärldens goda minne;

”... inte minst från Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W Bush hämmar honom”.

Det här var alltså för över tio år sedan och västvärlden var fullt upptagna med att jaga terrorister i Afghanistan och Irak. Putins Ryssland var ju på ett sätt en allierad, han jagade ju också i Tjetjenien och hade inte många allvarliga invändningar att komma med mot islamistjakten i Natos och USA:s jaktmarker. På motsvarande sätt upphörde USA:s tidigare kritik mot den ryska krigföringen i Tjetjenien. Enligt devisen fiendens fiende är din vän uppstod ett tillfälligt töväder som varade under jaktsäsongens första år. Ryssland ingick då alltså inte i analysen av hotbilder och det svenska försvaret köpte den amerikanska beskrivningen rakt av och monterade ned invasionsförsvaret för att få vara med i jaktlaget på ett litet hörn. Om detta skrev jag igår och det här kan ses som en fortsättning på resonemanget jag då inledde. 

Det svenska Nato-inträdet debatteras nu häftigare än kanske någonsin. Nu har ju USA och Nato en ny analys där Ryssland seglat upp som det stora hotet. Som kommen från ingenstans förefaller det om man lyssnar till debatten.

Det ”nya” hotet från Ryssland

”För Putin är arméns renässans en självklarhet efter förödmjukelserna under Jeltsins era och nederlaget i det första kriget i Tjetjenien”.

Så inleder Politkovskaja ovan nämnda bok och Putins uttalade mål att bygga upp Ryssland till en stormakt igen bör inte ha varit särskilt svårupptäckt för de försvarsanalytiker som för ett tiotal år sedan hade till uppgift att göra omvärldsanalyser.

I sådana bör också Krim ha funnits med då halvön med den viktiga ryska örlogsbasen ända sedan Ukrainas självständighetsförklaring 1991 varit ett stridsäpple i relationen mellan Ukraina och Ryssland.

Putins offentliga uttalande om Sovjetunionens fall som ”en av århundradets stora geopolitiska katastrofer” kom redan 2005 vilket inte heller kan ha undgått även mindre initierade bedömare av rysk utrikespolitik.

William Faulkner har sagt åtminstone en klok sak, när han påpekade att ”det förflutna är aldrig dött det är inte ens förflutet”. Den gamla visdomen att se bakåt för att förutspå framtiden gäller i allra högsta grad även avseende den ryska säkerhetspolitiken.

”Många hävdar att stabilitet nu är viktigare än lagar för Ryssland och det ligger en viss sanning i detta. Men så snart det nya Ryssland börjar följa den institutionaliserade laglöshetens väg – och det har redan hunnit ett gott stycke – blir en reform omöjlig. Dess förflutna kommer att hinna ifatt dess framtid” (Ur ”Stalins arkiv”, Jonathan Brent, 2008)

Nu är alltså ryssen det stora hotet igen ropar debattörer från höger högljutt och Sverige bör enligt dessa så fort som möjligt gå med i Nato. Panikanalysen är rätt typisk för försvarsdebatter i det här landet de senaste decennierna. Den har ofta utgått ifrån amerikanska och av Nato framtagna omvärldsanalyser och dragit slutsatser om det svenska försvarets utformning som sneglat mer på vad som är bra för Nato än vad som tjänar Sverige och värnar neutraliteten bäst. Hur vi försvarar gränserna och håller oss utanför krig har länge varit det yttersta målet för svensk säkerhetspolitik men tycks gradvis ha förändrats alltså de senaste 10-15 åren. 

Rysslands nya militärdoktrin offentliggjordes under vår julhelg och Putin redogjorde för de främsta hoten mot Ryssland; USA, Nato och Natos utvidgning österut. Det är förstås Nato:s kvickhet att etablera sig i Ukraina som skaver mest men också i Georgien och nu eventuellt Moldavien. Denna doktrin innehåller dock ingenting som är i grunden sensationellt. Ett nytt kallt krig har varit på gång länge då Putins planer på att återställa Rysslands heder och position som stormakt ofta frontalkrockar med Nato:s lätt arroganta självsäkerhet med vilken man etablerar sig intill ryska gränser.

Det svenska biståndet till amerikanska organisationer som finansierar tv-shower i Georgien med propaganda för Nato-medlemskap retar säkert också ryssen men det är förvisso inte Sverige som tilldrar sig deras främsta intresse. Det bekräftar också bland andra Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i ett uttalande till Aftonbladet. Med tillägget att detta förstås kan förändras om Putin känner sig tillräckligt trängd och hotad.

Svenskt Nato-medlemskap tjänar Sverige?

Tillfället att då driva frågan om svenskt Nato-medlemskap förefaller tämligen illa valt. Huruvida detta skulle värna Sverige är något som allianspartierna, med Folkpartiet och Moderaterna i främsta ledet, med starka argument måste kunna motivera när de nu öppet förklarar sin vilja att bryta den alliansfrihet som hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år.

Försvarsmakten redogör på sin hemsida för sin främsta uppgift på följande sätt:

”Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och värna om Sverige”.

Samtidigt bekräftas det faktum att Sveriges försvar är ett så kallat ”insatsförsvar”. Med detta menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på hemsidan, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”. Snabbheten är prioritet nummer ett oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”, hävdar de.

Det kan förstås diskuteras om snabbheten är så viktig om inte styrkan är tillräcklig för att mota en invasion. Således en prioritering som är designad för insatser utomlands där det svenska deltagandet sker i mycket begränsad skala. Det är just så som detta insatsförsvar utformats vilket jag skrev om nyligen (se länk ovan). En strategi som bygger på amerikanska militära strategidokument och anpassad till en amerikansk slagstyrka, eller Nato:s om man så vill. För svenskt vidkommande har den dock lett till en nedmontering av invasionsförsvaret. Resurser att underhålla även denna typ av militär infrastruktur och beredskap har helt enkelt inte funnits. Inte heller tror jag många skulle vilja ha en militär budget i den storleksordning som skulle krävas för att klara båda uppgifterna lika väl.

Debatten borde således, istället för att handla om Nato-medlemskap eller inte, röra frågan om vilken typ av militär kapacitet Sverige ska ha. En defensiv invasionsavvisande eller offensiv insatsberedd? Den förra är en förutsättning för en trovärdig alliansfrihetspolitik men skulle kunna effektiviseras. Det samarbete med Finland som har inletts kan kanske utvidgas? Ett Finland som är i ett liknande geopolitiskt läge som Sverige och ett land med vilket vi har en lång gemensam historia. Den senare typen av militärkapacitet är däremot mer designad för att ingå i en samlad styrka i en större militärallians, typ Nato. Där kan svenska förband ingå som specialförband med olika typer av kompletterande uppgifter i en större organisation med andra typer av förband från andra länder.

eller

... det är frågan?

Om konsensus landar i det senare blir förstås konsekvensen att gå med i Nato. Något annat vore tämligen obegripligt. Men på vilket sätt tjänar detta Sverige och svenska intressen? Att tjäna som landningsbana för amerikanska stridsflyg i en konflikt med vårt stora grannland i öst?
Om vi landar i det förra kan vi fortsätta värna gränserna och inta alliansfrihet och på så vis fungera som medlande kraft i den eskalering av aggression och misstänksamhet som nu pågår mellan Nato och Ryssland.

Menar jag då att Sverige ska vika sig för varje viljeyttring från Moskva? Nej, knappast, men att hålla fast vid den alliansfrihet vi haft genom två världskrig vore ett stabilare och mer respektingivande svar på alla påtryckningar än att i panik springa och gömma sig bakom Nato:s rygg, som nu en del föreslår.

Nato, kriget mot terrorismen och en militärdoktrin

Diana Janse, som leder svenska ambassaden i Damaskus, skriver i en understreckare i onsdagens SvD om en intressant bok, ”No good men among the living: America, the Taliban, and the war through Afghan Eyes” av Anand Gopal, amerikansk journalist. ”Välskriven” och ”påtagligt saklig uppgörelse med den amerikanska Afghanistanpolitiken”, menar Janse. Gopal går igenom hela förloppet när USA förklarat krig mot terrorismen efter 9/11 2001 och Afghanistan blev första krigsskådeplatsen redan samma år. Hans huvudtes är att USA avfärdade möjligheten till en fred med talibanledaren mulla Omar och istället krävde villkorslös kapitulation, skickade specialförband med mandatet att ”bekämpa terrorism” och stöttade krigsherrar med en alldeles egna självberikande agendor och därmed skapade fiender. Krigsherrarna kunde med USA:s hjälp radera ut konkurrenter och USA fick därmed också de fiender de såväl behövde för att motivera sin närvaro. Bristen på underrättelser går, enligt Janse, ”som en röd tråd” genom Gopals anklagelseakt mot USA:s Afghanistaninsats. Gopal hävdar vidare:

”På så sätt kom amerikanerna, på grund av ett feldefinierat uppdrag tillsammans med undermåliga underrättelser och bristfällig förståelse för den lokala kontexten, efter hand att skapa den terrorism som USA fram till sitt återtåg ägnade sig åt att kriga mot”.

Han berättar också om Stalinliknande skenrättegångar och galet felaktiga arresteringar. Som den av Abdullah Khan som hamnade i Guantanamo för att han liknade den afghanska före detta inrikesministern Khaidrullah Kharikhwa trots att den verklige Kharikwa redan suttit i Guantanamo eller som busschauffören Mohebullah vars hem förväxlades med en talibaledares och fick spendera fyra och ett halvt år av sitt liv i detta Guantanamo.

Gopals uppgörelse med den amerikanska politiken i Afghanistan är enligt Janse en viktig påminnelse om vikten av kunskap om kultur och historia för förståelsen av vilka problemlösningar som ska tillgripas i andra länder. Hon vet vad hon talar om eftersom hon varit stationerad i Kabul.

”Om analysen och uppdragsbeskrivningen blir fel blir också politiken, taktiken och strategierna fel, alldeles oavsett hur gott vi vill”, avslutar Janse, vars understreckare bär titeln ”Kriget som skapade vad det ville bekämpa”.

Kriget mot terrorismen kontraproduktivt

USA: efterföljande projekt, invasionen av Irak, kan svårligen beskrivas som någon succé det heller. De underrättelser som talade om stora lager av kemiska vapen, kanske atomvapen och om horder av terrorister knutna till Al-quaeda fick snabbt fel. De som sedan dök upp hade slunkit in i kaoset efter USA:s invasion när irakiska armén och gränspolis befann sig i upplösningstillstånd eller anslutit sig senare. Att avväpna och upplösa den irakiska armén var en åtgärd som enligt många bedömare gav en stor rekryteringsbas för underjordiska motståndsrörelser, miliser och terrororganisationer.  Flera rapporter har dömt ut den amerikanska strategin för sitt ”krig mot terrorn” i Irak. Oxford Research Group har skrivit flera rapporter om konsekvenserna av kriget och en professor Paul Rogers förutspådde till och med innan invasionen att den skulle resultera i mängder av civila dödsfall och leda till instabilitet i området och därmed bädda för ökad support för Al-Qaeda. Den amerikanska invasionen blev ”en gåva” till al-Quaeda och andra paramilitära grupper, menar Paul Rogers, eftersom bevisade vad de länge hävdat; att USA:s engagemang i Gulf-regionen enbart handlade om att ta kontroll över oljereserver. 

Ett amerikanskt forskarteam som står bakom Globala Terrorism-indexet hävdade 2012 att ”kriget mot terrorn” gjort terrorn värre. Forskarna rekommenderar i rapporten alla länder som överväger militär intervention någonstans att tänka igenom detta noga en extra gång. Deras siffror visar att det förefaller totalt kontraproduktivt.

Nederlag för insatsförsvaret och en militärdoktrin

Det är inte bara ett nederlag för det amerikanska kriget mot terrorismen utan också för en militärdoktrin som bygger på snabba och rörliga insatser i länder där terrorism kan bekämpas innan den når till västvärlden.

Det här är också en doktrin som det svenska försvaret anammade för över tio år sedan då det började ställas om på allvar från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Dåvarande ÖB Håkan Syrén hade då i flera år talat sig varm för att följa ”trenden” och tryckte på politikerna, ivrig att följa med på vagnen:

”Den internationella terrorismen tar varken hänsyn till nationsgränser eller vår svenska departements- och myndighetsindelning. Därför krävs ett samlat grepp [...] En statlig utredning föreslog för över ett år sedan att Försvarsmakten skulle få en utpekad roll i skyddet mot storskalig terrorism, men inga beslut har fattats. Vi är nu efter övriga Europa.” (Ur ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”, Försvarsmakten, 2004).

I regeringens proposition 2008/09:149 Ett användbart försvar betonas också att skapande av rörliga militära förband för snabba insatser blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. 

Snabbhet, rörlighet och proffsighet premierades före allmän mobiliseringskraft och mer stationära gränsförsvar. Det svenska försvarets nedtrappning av invasionsberedskapen är alltså en högst medveten växling till den här strategin som kräver en helt annan militär design än patrullerande av gränser, förrådsställda försvarsvapen och stora manskapsreserver. Det som nu efterfrågas febrilt av samma politiker som nyss avskaffat detsamma. Och som nu istället ropar på Nato-medlemskap som ”quick-fix”. Medveten strategi från början för att föra in oss i Nato? Kanske, kanske inte. Troligen mer kortsiktighet, politisk populism och bristande omvärldsanalys byggd på amerikansk underrättelseverksamhet och en hybris hos västvärlden efter murens fall.      

Den militära doktrin som legat till grund för skapandet av det svenska insatsförsvaret hämtades till stor del från USA och Nato. Det ligger inte så långt borta att dra ett likhetstecken dem emellan. Deras underrättelser och analys låg till grund för ”trenden” som gått över västvärldens försvarsbeslut under ett tiotal år. Basen för doktrinen ligger dock längre bakåt i tiden och kan till stor del hänföras till Harlan K. Ullman och James P. Wade som 1996 för National Defense University publicerade sin doktrin om ”Shock and Awe” eller ”Rapid dominance”. En militärstrategi som byggde på snabbhet, eldkraft, precision och yrkesskicklighet i kombination vilket skulle chocka motståndaren och bryta ned all motståndsvilja. Lite av ett typfall för en lösning som söker ett problem. Attacken mot Twin Towers 2001 gav Bush-administrationen tillfälle att pröva doktrinen på allvar. Den militära industrin gnuggade förstås händerna inför ljusa framtidsutsikter. Krigsmateriel och vapen kräver naturligtvis krig för att motivera produktionen och för att testa och utveckla vapensystem. 

Det första testet i Afghanistan kanske kortsiktigt sågs som en framgång för doktrinen varför den också säkert betraktades som gångbar i Irak. Den som nu analyserar vad som hänt där sedan dess kan dock knappast konstatera annat än att doktrinen orsakat enorma civila lidanden, enorm förstörelse av byggnader och annan infrastruktur och en enorm politisk instabilitet samtidigt som motståndsviljan snarare har stärkts och hårdnat. IS framfart i Irak och Syrien kan svårligen sägas vara helt oberoende av de konsekvenser den amerikanska invasionen av Irak burit med sig.

En mer självständig analys och mer öppen debatt hade kanske gett andra svar grundade bland annat på det som Oxford Research Group kom fram till redan innan Irak invaderades. Den kontraproduktiva kampen mot terrorismen genom militära insatser i tredje land kan inte annat än betraktas som ett stort misslyckande.

Svenskt Nato-medlemskap

Grovt förenklat kan man säga att en amerikansk och Natoburen strategi påverkade svenska politiker och militärer att förändra försvarsstrukturen och i det närmaste lägga ned det svenska invasionsförsvaret. Nu när omvärldsanalysen, i ljuset av Rysslands agerande på Krim och i Ukraina, plötsligt omfattar ett invasionshot igen ropar alla på Nato-medlemskap. Det de flesta glömmer är att vi då får deras underrättelser och analys på köpet. Med en historia som alltså förskräcker. Det finns hos Nato inte heller några säkra tecken på omvärdering av den militära doktrinen. President Obamas tal om att satsa på att hitta och utbilda lokala partners som utförare av de militära insatserna mot terroristgrupper bör nog betraktas som mer av en tillfällig reträtt. Dessutom en strategi som redan, i ockupationsskeden, prövats utan större framgång. Den militära delen av den amerikanska utrikespolitiken lär hur som helst inte bli mer defensiv inom överskådlig framtid. 

” In fact, by most measures, America has rarely been stronger relative to the rest of the world.  Those who argue otherwise -- who suggest that America is in decline, or has seen its global leadership slip away -- are either misreading history or engaged in partisan politics. Think about it.  Our military has no peer.  The odds of a direct threat against us by any nation are low and do not come close to the dangers we faced during the Cold War […] The question we face, the question each of you will face, is not whether America will lead, but how we will lead -- not just to secure our peace and prosperity, but also extend peace and prosperity around the globe […] Regional aggression that goes unchecked -- whether in southern Ukraine or the South China Sea, or anywhere else in the world -- will ultimately impact our allies and could draw in our military.  We can’t ignore what happens beyond our boundaries [...] America must always lead on the world stage.  If we don’t, no one else will.  The military that you have joined is and always will be the backbone of that leadership […] Let me make one final point about our efforts against terrorism.  The partnerships I’ve described do not eliminate the need to take direct action when necessary to protect ourselves. When we have actionable intelligence, that’s what we do -- through capture operations like the one that brought a terrorist involved in the plot to bomb our embassies in 1998 to face justice; or drone strikes like those we’ve carried out in Yemen and Somalia.  There are times when those actions are necessary, and we cannot hesitate to protect our people. “ (Ur Barack Obamas tal vid United States Military Academy Commencement Ceremony, West Point, 28/5-2014)

Den svenska neutraliteten och alliansfriheten ger oss tillfälle till självständig analys och byggande av ett relevant försvar av landets gränser. Nato-medlemskapet blir snarare en fortsättning på det insatsförsvar vi nu har med en sorts inbyggd försäkring mot anfall österifrån. Men samtidigt en stor risk att dras in i operationer i tredje land enligt den militära doktrin och terroristbekämpningsdoktrin som Nato fortfarande tillämpar. Eller i framtiden; nya doktriner utformade efter amerikanska intressen i oljerika länder? Är det så vi bäst ska försvara Sveriges gränser?

SvD:s nödanrop ett tryckfrihetsbrott?

SvD gick 18 oktober ut med uppgiften att ett nödanrop uppfattats från en förmodad undervattensfarkost och att det skulle kommit från Kanholmsfjärden och vara riktat till Kaliningrad. Dessutom att det skulle finnas ett krypterat svar därifrån.

”Uppgifterna är tillräckligt säkra för att publicera dem”, säger SvD:s Mikael Holmström på en chatt-fråga i nättidningen ett par dagar senare.

Dagen efter att SvD släppt uppgiften dementerade dock Försvarsmakten dessa uppgifter och har inte ändrat sig sedan dess. SvD däremot fortsätter att ta upp nödanropet och det krypterade svaret i sina beskrivningar av händelseförloppet för den nyligen avslutade u-båtsjakten i Stockholms skärgård.

Detta med nödanropsuppgiften är det jag själv tycker är mest märkligt i denna ubåtshistoria. Det är också märkligt att inte fler har ställt kritiska frågor om dessa påstådda signaler. Nu har dock DN vaknat och påstår istället självsäkert att det aldrig funnits något nödanrop och att SvD har fantiserat ihop allting. De hänvisar till ”en källa på Marinens underrättelsetjänst”. En enhet som inte finns... enligt SvD som framhärdar i sina påståenden om nödanropet och svaret från Kaliningrad. Enligt chefredaktören finns ”inga skäl att misstro uppgifterna” men vill inte uppge någon antydan om källan med hänvisning till sekretessen. Han tillägger också att den säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström har hög trovärdighet och ”gjort viktiga avslöjanden kring försvaret” förut.

Här ser det ut som att något av ett morgondrakarnas skyttegravskrig har uppstått vilket inte stillar behovet av klarlägganden precis. Ju mer tidningarna valsar runt i spekulationer och mothugg baserade på dubiösa källor desto mer skrattar väl ryssen. Ja, övriga världen också kanske?

Det här med nödanropsuppgiften har hur som helst gnagt i mig sedan den släpptes 18 oktober. Jag har ställt mig själv flera stycken frågor. Men jag är inte säker på svaren. Därför ställer jag dem här så att jag får dem ”ur systemet” så att säga. Kanske är det någon som har intelligenta gissningar åtminstone om hur de ska besvaras?

Om vi som utgångspunkt har att uppgifterna stämmer så infinner sig dessa frågor:

1) Varför skulle Försvarsmakten förneka uppgifterna om de stämmer? Vad skulle det strategiska vara att undanhålla konkreta bevis om sådana fanns och istället publicera ett suddigt foto på något som lika gärna kan vara en kanot? Det vore ju trumf på hand om det fanns konkreta bevis för undervattensverksamhet i svenska vatten som dessutom pekar ut nationaliteten för undervattensfarkosten. Sökningen hade kunnat begränsas avsevärt kring Kanholmsfjärden och regeringen hade genast kunnat skicka en protestnot till Ryssland och avkräva en förklaring. Istället irrade sökstyrkan omkring längs mer än halva skärgårdens kustlinje och lät media och andra civila röra sig fritt i Kanholmsfjärden med sina båtar. Regeringen uttrycker sig fortfarande mycket försiktigt i allmänna ordalag utan utpekande av nationer.

2) Har SvD andra källor än Försvarsmakten? I så fall vilka? I normala fall gäller ju källskydd men om det gäller rikets säkerhet lär det kunna undantas. Har SvD kanske utsatts för medveten desinformation? I så fall från vilken källa (nation)? Har SvD i och med detta gjort sig skyldiga till tryckfrihetsbrott enligt tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4,5 samt 9?

3) Har SvD medvetet fabricerat uppgifterna eller medvetet eller av ren okunskap feltolkat information de fått? Är det i så fall försvarbart att gå ut med uppgifterna i ett potentiellt allvarligt läge? Är det inte att äventyra rikets säkerhet att lägga fram anklagelser på falsk eller svag grund som pekar ut en främmande nation som olovlig inkräktare på svenskt territorium?

Bör inte vår gemensamma public service tv och radio här fylla en viktig funktion? Hittills under denna ubåtsaffär har de mest läst högt ur morgontidningarna. Kan det inte vara dags för en klargörande genomgång för vad som är troligt och sannolikt i signalsoppan? Någon mer som undrar, undrar jag?

Påminnelse om tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4 samt 5 samt 9:

4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;

BOOM! Där sköt sig Moderaterna i foten!

Moderaternas valkampanj har satt igång på allvar. Här i Stockholm, närmare bestämt bara på Östermalm, sätts valaffischer upp med texten ”Boom! Där rök försvaret”. Meningen är att folk som gillar stark militärmakt ska skrämmas att rösta rödgrönt. Det komiska är att Moderaterna själva var med om att rösta bort värnplikten och har gjort kraftiga nedskärningar i den militära budgeten under sina år vid regeringsmakten. Så pass kraftiga att dåvarande (2007) moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgick från sin post med buller och bång. Låt vara att de på senare tid har upptäckt att Putin sitter vid makten i Ryssland och börjar undra vart det där försvaret tog vägen egentligen?

Det är alltså inte med någon större trovärdighet Moderaterna nu utmålar sig som försvarsivrarnas bästa vän. Att kampanjen förs endast på Östermalm ger det hela ytterligare en komisk knorr. Där är nämligen nämnde f.d. försvarsminister Odenberg född och boende. Skulle vara kul att höra vad han har att säga om kampanjen?

Svenskt invasionsförsvar 2.0

Plötsligt är försvaret poppis i alla läger. Inför valet tas alla chanser att vinna poäng på hur många miljarder som nu ska satsas för att möta det ”nya” hotet från Ryssland. Alliansen kan inte hålla sig utan gör till och med avsteg från den viktiga principen att ta brett grundade försvarsbeslut över blockgränserna. Nu ska det köpas JAS-plan och byggas U-båtar som aldrig förr. 

Den nyvakenhet som präglar agerandet är oroväckande. Dels för att det är samma personer som tagit en rad försvarspolitiska beslut som bäddat för invasionsförsvarets nedmontering och dels för att de nu gör en omvärdering på ungefär lika grund analys som de stöpte om det gamla invasionsförsvaret till ett insatsförsvar.

Historien om hur Sverige gick från att ha haft ett invasionsförsvar till att vara en liten del av västvärldens insatsförsvar är intressant. Denna utveckling pågick i ett tiotal år utan någon högljudd debatt. När muren fallit och de sista Sovjetresterna skakats ut i randen av ett sargat Ryssland ansågs den gamla försvarsberedskapen hopplöst obsolet. I något som ligger farligt nära högmod utvecklades Nato till en världspolis som tog sig friheten att invadera länder utan FN:s godkännande och utan att analysera följderna särskilt noga. Sverige rycktes med och trycket på oss att överge den gamla neutralitetspolitiken har varit konstant sedan dess.

Hur kunde då den svenska försvarspolitiken och organiserandet av landets försvar styras av så grunda analyser?  Enligt Mikael Nyberg hade en amerikansk säkerhetskonsult, SAIC, en stor del i det hela.

Själv har jag länge intresserat mig för det här transformationsskedet för svenska försvaret och skrev ett par uppsatser i statsvetenskap om omvandlingen från invasionsförsvar till insatsförsvar för några år sedan. Jag ser det mer som att en ny militärdoktrin vunnit alltmer mark efter murens fall. De amerikanska konsulterna Nyberg skriver om ser jag bara som profitörer på en nyöppnad marknad och troligen försäljare av en taskig produkt.

De svenska politikernas förvåning över det försvunna invasionsförsvaret förefaller däremot antingen falsk eller istället häpnadsväckande eftersom de varit synnerligen medvetna om omvandlingsprocessen och tagit en rad viktiga beslut som lett i riktning mot insatsförsvaret. För politiska beslut är vad transformationsprocessen har handlat om.

Vägen framåt

År 2004 publicerades en liten skrift av Försvarsmakten med titeln ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”. Det är nog inte många utanför den egna myndigheten som läst den. Kanske inte ens ansvariga politiker som nu verkar så förvånade över vad som hänt med försvaret. Doktrinen om insatsförsvaret går i all korthet ut på att hoten inte längre finns vid gränserna utan i tredje land där hotet ska mötas på hemmaplan, det vill säga innan det kommer hit.

”Det innebär att Försvarsmakten på ett helt annat sätt än hittills måste sätta den internationella förmågan i centrum. Det måste nu slå igenom i förbandsutbildning, personalförsörjning, värnpliktssystem, materielförsörjning och övningsverksamhet” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Det är naturligtvis en högst självbelåten och självsvåldig doktrin. Men så hamrades den ju ut av amerikanska militärstrateger efter murens fall och i terroristjakten efter 9/11.

”Hoten mot vår säkerhet och mot de humanitära och demokratiska värden som vi bekänner oss till kan bara mötas och hanteras genom gemensamma åtgärder och gemensam förmåga...Med erfarenheter från världssamfundets misslyckanden och otillräcklighet under det senaste decenniet understryks nu behovet av snabbt insättbar förmåga” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Bildandet av Nordic Battle Group blev en av de stora satsningarna och på flera håll framhölls denna som förebild och modell för framtida förband. Terrorism och spridning av massförstörelsevapen skulle stoppas genom snabba insatser, de gamla förråden bommas igen och materielen införskaffas inför varje insats istället, anpassat efter dennas speciella behov.

”Ingen skall tro att vi klarar av allt detta med lagar och regler från kalla kriget. Därför måste politikerna hjälpa oss med att skapa nya förutsättningar... Jag är själv otålig och ivrig. Jag vill komma vidare” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Dåvarande ÖB Håkan Syrén missade inga tillfälligheter att prata om den här transformationen och var flitig resenär till olika möten inte minst inom EU. Genom att åta sig att bilda en av de snabbinsatsstyrkor (EU Battle Groups) som EU, på fransk-brittiskt initiativ, ville etablera i EU ville Sverige ”markera ett starkt stöd för EU:s ambition att på detta sätt stärka den europeiska krishanteringsförmågan” (Försvarsmakten(2010); VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år som ÖB).

I EU formas försvarspolitiken som en del av den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken, GUSP. EU:s förlorade prestige under krigen på balkan under 1990-talet förefaller ha varit en utlösande faktor för en starkare gemensam europeisk försvarsorganisation med gemensamma operativa styrkor att snabbt sätta in i närheten av EU:s gränser men också i tredje land. . Den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) togs i december 2003 och är ett viktigt dokument, där en omvärldsanalys ger en beskrivning av EU:s uppfattning av hotbilder och lösningar samt dessutom en indirekt uppmaning till medlemsstaterna att på frivillig väg reformera sina nationella försvar så att de får kapacitet att tillhandahålla mobila insatsstyrkor.

Från invasionsförsvar till insatsförsvar

Det bör vara uppenbart för de flesta att en försvarspolitik som går ut på att aktivt med militär trupp träda in i konflikter i tredje land och en organisation som är uppbyggd för snabbinsatser av mobila militära enheter avviker tämligen klart från den svenska neutralitetspolitiken och militära organisationens tyngdpunkt vid invasionsberedskap. Ändå har doktrinen om behovet av snabba förebyggande insatser utan större invändningar inkorporerats i den svenska försvarspolitiska diskursen och resulterat i en radikal omvandling av försvarsorganisationen. Det gick tämligen snabbt också. I regeringens försvarsproposition (1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse) framlades följande bestämda förklaring:

”Militär alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella säkerhetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen”

För att drygt tio år senare istället låta så här i Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar:

”Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är möjlig vid en konflikt i närområdet”

EU, USA och Nato måste ses som nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden med tillhörande handlingslogik som dominerande och styrande för förändring av försvarsorganisationer.

Insatsförsvaret sågs som den nya sortens design av militär verksamhet som, oavsett dess effektivitet i att möta exempelvis terroristhot, etablerades som ett modernt och ansvarsfullt sätt att organisera sig på.

Regeringen framhåller, exempelvis i försvarspropositionen 2009 (Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar) skapandet av rörliga militära förband för snabba insatser som en ”trend” inom hela västvärlden. De betonar att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Förändringen av den svenska försvarspolitiken kan alltså mycket väl ses som uttryck för en respons på en tilltagande internationalisering och ett narrativ om lämpligaste problemformulering och lösningar som formulerats i mycket vidare kretsar än Europa.

Långsiktig plan; in i Nato?

I dagsläget är det väl säkert så att det är Nato snarare än EU man tänker på när det gäller det svenska försvarets internationalisering. Kanske var omvandlingen en hemlig, långsiktig plan för att föra oss in i NATO? De senare årens samordnade övningar talar knappast emot detta. Det är också numera en fullt gångbar politisk åsikt att plädera för Nato-medlemskap vilket det inte var före 2000-talet. Bland andra Birger Schlaug har kommenterat denna Nato-vurm under flera år (vilket framgår här) och menar också att exempelvis SvD fört en längre tids kampanj för att styra opinionen i den riktningen.

Gammal rysskräck blir nu hur som helst som ny och kalla krigets realpolitiska strategispel kommer sannolikt att leda till nya försvarsdoktriner som kan ge nya organisationsplaner och öppna nya marknader för de säkerhetskonsulter som vill sälja sina produkter och profitera på rädslan och osäkerheten. Inte för att det framkommit någon ny analys av läget utan för att en ny trend är på väg att infinna sig som kan komma att ge ett nytt ideal för militär organisation.

Vapenskrammel som valfläsk

Alliansen ger sig alltså i detta läge ut och lanserar försvarssatsningar för glatta livet. Invasionsförsvar som valfläsk är ju lite ovanligt men så är också alliansens opinionsläge ovanligt skakigt. Detta med försvars- och säkerhetsfrågor tycker jag dock är alldeles för allvarliga saker för att göra valfläsk av. Framför allt ska inte nya stora försvarspolitiska beslut fattas för att allianspartierna har dåliga opinionssiffror utan måste naturligtvis grunda sig på en djupare omvärldsanalys och vara långsiktig i sin utformning. Alliansens försvarssatsningar är inte finansierade ens (se deras egen DN-artikel ovan om att ytterligare finansieringsförslag ”bedöms behövas” efter 2018). Dessutom ska en del finansieras genom minskade anslag för miljö- och kärnkraftssamarbete med Ryssland. Vi är väl ändå några som hellre skulle se utökade samarbeten om en hållbar värld istället för ytterligare JAS-plan? Jag är åtminstone helt överens med Per Olsson, ordförande Mp Stockholms Stad, som twittrat:

”Med tanke på hur fort Regeringen svängt i försvarsfrågan under våren är det otänkbart att beskedet i dag är grundat i vettig analys”

Är det detta som är svenskt invasionsförsvar 2.0 ?

Spana också in:
 Birger Schlaug om alliansregeringens senaste försvarsutspel.

Helt om marsch, ryter Björklund

Ibland är Jan Björklund riktigt komisk. I kvällens Aktuellt säger han så här:

”Vi hade ett värnpliktsförsvar och sedan gick vi över till ett yrkesförsvar. Som vanligt i Sverige så slår pendeln väldigt, väldigt långt och väldigt stort” 

Kommentaren gäller det svenska försvarets omvandling från värnpliktsbaserat försvar till yrkesarmé. Han låter alltså som en helt oförstående utomstående som undrar vad de sysslar med i regeringskansliet. Själv måste jag fråga mig om han ibland glömmer att han faktiskt är statsråd, partiledare för ett av regeringspartierna och alldeles i högsta grad delaktig i besluten som tas på Rosenbad?

Så här lät det i regeringens proposition 2008/9:140 Ett användbart försvar:

”Med förändrade mål för det militära försvaret och en ny uppgiftsställning för Försvarsmakten skapas en modern försvarsmakt som klarar de säkerhetspolitiska utmaningarna”

Och vidare

”Ett nytt personalförsörjningssystem införs. Personalförsörjningen[...]kommer att bygga på frivillighet[...]Förändringarna inom personalförsörjningen är av omfattande karaktär och kommer att ta tid att genomföra”

Detta var alltså inte särskilt många år sedan och reformens ikraftträdande bara drygt tre år sedan. Och nu står alltså Jan Björklund och yrar om värnplikt som om det vore en ny lysande idé han kläckt. Och dessutom som om han satt i opposition! Sanningen är ju att han varit med att klubba igenom försvarsreformen som innebar avskaffandet av värnplikt. Snacka om tålamod med sina egna reformer.

Samma sak har vi ju sett med skolan. Först införs betyg och föräldrasamtal med skriftliga omdömen varje halvår. När det inte fungerar så bra för att lärarna fått för mycket pappersarbete så ändrar han igen. Nu börjar han också ha synpunkter på riskkapitalbolag på skolmarknaden trots att han varit ytterst ansvarig för att ha skapat denna marknad. Det fungerade inte riktigt som han tänkt sig.

Måhända är det ett Björklundskt drag? Att låta munnen glappa och skrida till verket snarast möjligt med alla briljanta idéer som ramlar ur den. Sedan ta tillbaka och låta något nytt, helt motsägande, rinna ur densamma. Ska man skratta eller gråta?

I Rapport sa han att yrkessoldater är bra för insatsstyrkor, men dyra, så därför blir det ganska få medan det behövs fler soldater för att kunna försvara Sveriges gränser.

I propositionen ovan satte regeringen däremot press på myndigheten Försvarsmakten genom att framhålla följande:

”Det är ett myndighetsansvar att inom ramen för den arbetsgivarpolitiska delegeringen anpassa antalet anställda till verksamhetens behov, att främst lägga insatsorganisationens behov till grund för personalförsörjningen och att vidta de åtgärder som är möjliga för att förbättra personalstrukturen”

I klartext alltså att minska personalantalet och satsa resurserna på insatsförsvaret. Tre år efter reformen genomförande gör Björklund helt om, marsch!

Det ska f-n vara myndighetschef i Sverige.Åtminstone för Försvarsmakten.

Försvarets plötsliga oförmåga att försvara

Den svenska försvarsförmågan har engagerat på senare tid. Överraskande mycket egentligen. Det brukar inte intressera politiker och journalister i särskilt hög grad. Men nu är alla väldigt förvånade över att Sveriges försvarsförmåga är så svag att vi, enligt ÖB:s kalkyl, bara klarar ett storskaligt angrepp i en vecka.

Själv är jag mest förvånad över att så många politiker uttalar sin förvåning och bestörtning. De har ju varit med hela vägen och styrt mycket aktivt i riktning från ett invasionsförsvar till insatsförsvar. En process som pågått under en längre tid. Tre citat från tidigare ÖB Håkan Syrén är mycket tydliga på dessa punkter:

”Försvarsmaktens förmåga att ensamt försvara Sverige vid ett direkt militärt angrepp är däremot mycket begränsad. Det är inte en förmåga som efterfrågats i den politiska styrningen.”

”De senaste årens reformering har mycket kommit att fokuseras på den internationella arenans krav.”

”...Sverige, egentligen oberoende av ekonomi, saknar möjligheter att vidmakthålla dagens försvarsstruktur på egen hand särskilt länge till. Ökat samarbete är ett måste!”

(Försvarsmakten, Internet, VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år som ÖB, 2009-03-25)

Dålig förankring

För ett par år sedan skrev jag ett par universitetsarbeten som behandlade förändringen från invasionsförsvar till insatsförsvar. Då häpnade jag mest över hur denna process hade kunnat pågå utan någon större offentlig diskussion. Något som dåvarande ÖB Håkan Syrén också tog upp vid olika tillfällen. Han menade exempelvis att omläggningen av försvarspolitiken haft stort stöd i riksdagen men att det för honom var ”uppenbart att den inte i alls lika hög grad varit förankrad hos svenska folket.” 

Den senare tidens höga tonläge i debatten om försvaret visar att det fortfarande tycks vara den breda uppfattningen bland folket att det nationella försvaret fortfarande är kärnuppgiften. 

”Försvarspolitikens svaga folkliga förankring är ett betydande problem för Försvarsmakten.” (Håkan Syrén, Försvarsmakten, Internet, VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år som ÖB, 2009-03-25)

 Den militärpräst som i Svt:s Debatt häromdagen påpekade att den svenska försvarsuppgiften var dåligt kommunicerad hade, enligt min mening, helt rätt. Därför är det bra om försvarsfrågorna hamnar på redaktionsborden. Ett medialt intresse är helt avgörande för den breda allmänhetens intresse och uppmärksamhet, inte vad som sker i riksdagens plenisal.

”Gapet mellan svenska folkets förväntningar på Försvarsmaktens förmåga och den av statsmakterna givna inriktningen har skapat ett växande trovärdighetsproblem som bara kan lösas genom en stabilare politisk förankring av den givna inriktningen. I vilken utsträckning detta handlar om pedagogik eller om en anpassning av inriktningen förblir en politisk fråga.” (Håkan Syrén, Försvarsmakten, Internet, VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år som ÖB, 2009-03-25)

Frågan är alltså vilken typ av försvar vi ska ha eller om vi ska ha något över huvud taget? Kanske är det bättre, som den gamle danske missnöjespolitikern Mogens Glistrup en gång hävdade, att ha en telefonsvarare som förkunnar: ”Vi ger oss”. 

Det märkliga är bara att vi egentligen redan har bestämt oss. Det är bara det att svenska folket inte riktigt hängt med eller bjudits in till resan kanske man kan säga. Processen med att omvandla försvaret från invasionsförsvar till insatsförsvar är långt gången och förankrad i riksdagen sedan länge. Förändringar av försvaret föregås alltid av en omvärldsanalys. Läget förändras ju hela tiden och det vore förstås klokt att därför bygga in en förberedelse för detta. En fråga är då varför hela organisationen lagts om på ett sätt som gör att invasionsberedskapen närapå lagts ned till förmån för en helt annan typ av militär organisation som bygger på insatser i tredje land? 

Från invasionsförsvar till insatsförsvar

En försvarspolitik som går ut på att aktivt med militär trupp träda in i konflikter i tredje land och en organisation som är uppbyggd för snabbinsatser av mobila militära enheter avviker tämligen klart från den svenska neutralitetspolitiken och militära organisationens tyngdpunkt vid invasionsberedskap. Ändå har doktrinen om behovet av snabba förebyggande insatser utan större invändningar inkorporerats i den svenska försvarspolitiska diskursen och en radikal omvandling av försvarsorganisationen inletts och marknadsförs under devisen ”Från invasionsförsvar till insatsförsvar”. 

”Militär alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella

säkerhetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska

säkerhetspolitiska intressen.” (Ur Proposition 1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse: s1) 

Tolkningen av den svenska neutralitetspolitiken har därmed svängt från den ovanstående bestämda förklaringen till nedanstående konstaterande:

”Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är möjlig vid en konflikt i närområdet.” (Ur Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar: s30) 

Det är med andra ord ingen överraskande utveckling för svenska politiker. Den har pågått i minst tio år och riksdag och olika regeringar har varit pådrivande.

”Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.” (Ur Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12) 

Omvandlingen av försvarsorganisationen är alltså till viss del en europeisering. En utveckling som klart utstakats i Bryssel.

“Det är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för försvaret och effektiv resursanvändning” (Europeiska unionens råd hemsida, Ett säkert Europa i en bättre värld, En Europeisk Säkerhetsstrategi (ESS), Bryssel 2003:s 12)

Här bör man påminna sig att det alltså inte handlar om att direkt försvara EU:s gränser eller bygga en egen EU-armé. Istället handlar det om att legitimera en doktrin som framhåller att hoten mot EU:s säkerhet inte handlar om invaderande arméer - några sådana hot kan inte skönjas - utan finns istället i tredje land där terroraktiviteter planeras, massförstörelsevapen produceras av ”skurkstater” och inre konflikter hotar att spridas regionalt vilket hämmar den ekonomiska utvecklingen och stabiliteten. Handel med övriga världen är naturligtvis viktigt för EU, men det sistnämnda brukar tonas ned något och de humanitära aspekterna av inre konflikter framhävas. EU ser sig då som försvarare av värden i lika hög grad som sin egen säkerhet.

Naturligtvis är utvecklingen inte enbart att betrakta som europeisering. Sammanvävda med EU:s försvarsstrategier är förstås Nato, FN och OSSE bland andra internationella organisationer. ”Kriget mot terrorismen” har varit ledande för de stora försvarsdoktrinerna. Regeringen framhåller, exempelvis i försvarspropositionen 2009 (Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar: s31) militära förband för snabba insatser som en ”trend” inom hela västvärlden. Där betonas att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Förändringen av den svenska försvarspolitiken är uttryck för en respons på en tilltagande internationalisering och ett narrativ om lämpligaste problemformulering och lösningar som formulerats i mycket vidare kretsar än Europa.

”Försvarsmaktens viktigaste uppgift idag är därför att arbeta för fred, säkerhet och frihet gemensamt med andra utanför Sveriges gränser...” (Håkan Syrén, ÖB, ur Här och Nu – En liten bok om den fortsatta vägen framåt, Försvarsmakten 2006)

På väg in i NATO?

Med risk för att vara lite väl konspirationsteoretisk kan man ställa sig frågan om inte hela omvandlingen av försvaret varit del av en mycket tålmodigt långsiktig plan för att slutligen bli medlemmar av Nato? Att skräddarsy den svenska försvarsorganisationen för snabbinsatser i tredje land och samtidigt försvaga förmågan att försvara de egna gränserna talar åtminstone inte emot den teorin. 

När denna förmåga är så svag att vi inte längre förmår att på egen hand klara av den uppgiften är det förstås logiskt och nära till hands att, som Allan Widman (fp) antydde i Svt:s Debatt nyligen, gå med i Nato. Inte bara där har på senare tid röster höjts för detta. Även innan ÖB:s famösa uttalande om den klena svenska försvarsförmågan.

Regeringen har också nyligen talat om att åtminstone (till att börja med?) söka medlemskap i Nato:s snabbinsatsstyrka och socialdemokraterna som tidigare varit helt avvisande till detta är nu tydligen beredda att diskutera saken.

Undersökningar har också visat att svenska folket alltmer svängt över till förmån för ett Nato-medlemskap.

Det vore dock mycket illa om ett sådant beslut föregås av en lika dåligt förankrad diskussion om försvarets vara eller inte vara som föregick beslutet att skapa det insatsförsvar vi nu har.

 

Andra bloggare om försvarspolitiken:

http://motpol.blogspot.se/2013/02/att-planera-for-det-osannolika.html

http://torbjornbergman.se/?p=840

http://mitt-i-steget.blogspot.se/2013/02/visa-flagg.html

http://mikandersson.blogspot.se/2013/02/jan-bjorklund-vill-rusta-for-hotet-fran.html

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/02/replik-till-ett-forsvarstal-i-fem-akter.html

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/02/trafikljus-i-forsvarsretoriken.html

http://fredrikschulte.blogspot.se/2013/01/proportionerna-i-forsvarsdebatten-ar-pa.html

http://navyskipper.blogspot.se/2013/02/en-titt-i-den-forsvarspolitiska-spakulan.html

http://navyskipper.blogspot.se/2013/02/fortroendet-for-moderatregeringens.html

http://dickbengtson.blogspot.se/2013/01/hoger-om-marsch.html

http://morgonsur.wordpress.com/2013/01/26/om-en-spirande-insikt/

http://cornucopia.cornubot.se/2013/01/sveriges-ob-pa-vag-att-atalas.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29

http://schlaug.blogspot.se/2013/01/militargront-och-noto.html