Ukrainas nationella varumärke – Freedom Is Our Religion?

Jag spenderade veckändan som gick i Kiev. På ett kafé nära Majdan bläddrar jag i Kyiv Post från 1 december 2017. Ser att tidningen ska hålla en konferens, Kyiv Post´s Tiger Conference, den 5 december på stadens Hilton-hotell, det vill säga idag. ”Ledande internationella experter” ska diskutera hur Ukraina ska kunna putsa upp sin image. Trots ihärdiga försök att få till en positiv bild av Ukraina internationellt förknippas landet fortfarande med ”negativa narrativ om krig, korruption och fattigdom”, skriver Bermet Talant i tidningen. Det behövs ett ”nytt och solitt varumärke” som står sig mot ”rysk desinformation och ger erkännande till landets rika historia och högkvalitativa produkter”, menar han vidare att experterna säger.

Det lär bli ett styvt jobb. I samma tidning läser jag om att förnybara energikällor ignoreras i Ukraina medan vindmöllorna snurrar i Polen, precis på andra sidan gränsen på vägen från Lviv, och att Ukraina misslyckas med att ta till sig innovationer, främst beroende på att ekonomin inte växer tillräckligt. Det är Kyiv Post som skriver om detta så det kan knappast sorteras in under ”rysk desinformation”. Dessutom meddelade EU bara för några dagar sedan att de håller inne utbetalningen till Ukraina av 600 miljoner Euro som skulle varit det sista delbeloppet av totalt tre utbetalningar av ett makrofinansiellt stöd till Ukraina. Landet har inte kunnat uppfylla de krav som ställts för att få pengarna. Ett misslyckande som även det svårligen kan lastas Ryssland. Annars är just detta en bekväm ursäkt för egna misslyckanden hos ukrainska politiker. Samt en hel del annat. Det mesta kan skyllas på rysk inblandning eller rysk desinformation eller ryska agenter och provokatörer. Bara under denna helg har jag bland annat fått höra att det är ryska agenter som vandaliserat det judiska Menorah-monumentet vid Babij Jar, för att så split mellan de ukrainska folken. Möjligen börjar även EU tröttna på den här typen av undanflykter och urskuldande.

På Majdan står stora dukar uppslagna med EU-stjärnor och hela ena väggen på det fackföreningshus som brann vid Majdan 2014 (och fortfarande inte återställts) täcks av en gigantisk duk som förkunnar att ”Freedom Is Our Religion”. Jag får förmoda att det är Ukraina som avses (?). Kanske har Kyiv Post, arrangörerna av dagens konferens, spänt upp duken som ett förslag till varumärke? 

Egen bild. "Frihet är vår religion". En bild Ukraina gärna vill visa övriga världen och i synnerhet EU.

Egen bild. Majdan, där slaget stod 2013/14 för medlemskap i EU, pryds just nu av jättedukar med EU-stjärnorna. Drömmen lever än men det lär bli en lång process innan den infrias... om alls.

Det klingar dock falskt i ett land som stiftat lagar som begränsar åsiktsfriheten genom att förbjuda kritik av OUN och UPA, som i princip har förbjudit kommunistpartier och som infört inreseförbud för ett flertal utländska journalister och bloggare (länk blogg) och som förföljer journalister i det egna landet, bland andra Ruslan Kotsaba. Han gavs utrymme att beskriva sitt öde för inte så länge sedan i en artikel i Aftonbladet. När media förbigår hans fall med tystnad tvingas han ta ordet själv. Han har anklagats för ”landsförräderi” eftersom han skrivit artiklar som anfört kritik av kriget i öst. Han är inte ensam om att ställas inför anklagelsen vilket han också beskriver i artikeln. 

I Ukraina betraktas skådespelaren Gerard Depardieu som ett ”hot mot nationens säkerhet” eftersom han uttryckt sig klumpigt om att Ukraina skulle vara en del av Ryssland och är en vän av Putin. Han har inreseförbud till Ukraina filmer där han medverkar får inte visas i statliga tv-kanaler. Man kan ju tycka vad man vill om Depardieu men den här typen av överdrifter är dessvärre vanliga i Ukraina. Begränsning av kulturutbudet eller rätt och slätt censur var vanligt i Sovjetunionen och det är ett arv som landet förvaltar flitigt. Ett flertal regissörer, skådespelare och artister har belagts med inreseförbud till Ukraina och en mängd filmer och tv-produktioner får inte visas i ukrainsk tv. Bland annat en mycket populär serie som fick läggas ned eftersom en av karaktärerna spelades av en rysk skådespelare.  Mer uppmärksammat blev kanske inreseförbudet för den ryska schlagerstjärnan Julia Samojlova. Men det var också ett flertal ryska schlager-fans som fick vända vid gränsen. ”Freedom is our religion” ger förvisso Ukraina också frihet att bestämma vilka som ska få komma in i landet, men det är tämligen långtgående begränsningar som drabbar såväl kulturellt utbyte som akademiska kontakter och pressfrihet.

Tidigare i år har också Savik Shusters mycket populära tv-show slutat att sändas. Den har vandrat mellan olika kanaler och det har funnits olika skäl till detta men med början förra året har han motarbetats av ukrainska staten som plötsligt drog in hans arbetstillstånd i Ukraina. Något som fick ForeignPolicy att ställa frågan om Ukrainas ledare ”förstår vad pressfrihet är”? Shusters tv-shower har formen av debattprogram och han är känd för att inte dra sig för några ämnen och att släppa fram alla röster till debatt. Han har gjort sig känd för stort mod och för att kämpa för det fria ordet. Shuster föddes i Vilnius men har dubbelt medborgarskap, kanadensiskt och italienskt, men har skapat sitt kändisskap först i Ryssland där han bland annat arbetat för Radio Free Europe men på senare år i Ukraina. Hans tv-shower har blivit bannlysta tidigare, men då av Putins ryska regering 2004. Ukraina är allt som oftast en spegelbild av Ryssland. Något de själva aldrig tillnärmelsevis skulle kännas vid. Men dock visar prov på om och om igen. Det är lättare att välta en Lenin-staty än att skaka av sig ett politiskt beteende från decennier som del av Sovjetunionen.

Egen bild. Sockeln på vilken Lenin stod fram till 2014. Det är dock lättare att välta statyer än att förändra beteenden.

Nu fick Shuster emellertid ändå fortsätta att sända sina debattprogram. I ett av dem, sänt den 2 oktober 2016, handlade om 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades under två dagar, den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland andra Eduard Dolinsky, ordförande för Ukrainian Jewish Committé. Han läste högt ur originaldokument publicerade av OUN, som samarbetade med Naztityskarna under kriget men som nu hyllas som nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat läsa kastade sig flera debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och ”Putin-propaganda” och avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de som skrek fanns bland andra Bohdan Chervak, nuvarande ledare för det moderniserade OUN och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt konstant och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när det var daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så gott han kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu var föremål för debatt och när det är utom allt tvivel att de då styrande i staden, OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före och efter massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag och Kiev-bor uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN, att ange gömda judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det nu gick i kakafonin av protester. – Sovjetisk propaganda och nu rysk propaganda, hävdade Viatrovytj som dock senare tvingades erkänna dokumentens äkthet men menade att de ”skulle ses i sin historiska kontext”.

Den här debatten finns på Youtube med engelsk översättning och är oerhört intressant att ta del av. Shuster har dock väldigt lång programtid (inga svenska stressdebatter med tre ämnen på en timme här inte) och Dolinskys inlägg börjar först 1 timme och 46 minuter in i programmet.

Om nedläggningen av Shusters show hade något med detta att göra är högst oklart, men visar dock vilket klimat som råder när det gäller yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Sanningen må vara obekväm men det är hög tid att Ukraina börjar bearbeta de mörka delarna av sin historia och i synnerhet de som rör andra världskriget. Savik Shuster höll ett mycket bra tal till publiken när den började bli alltför högljudd i sina protester mot Dolinskys högläsning. Han sa så här:

”Mina vänner. 91 % av publiken [min anm/ i början av programmet ställs frågan till studiopubliken], 91 % av er, sa att ni inte visste hela sanningen om Babij Jar eller om Förintelsen. 91 % av er sa att ni ville veta mer. Ni vet, när ingen vet någonting alls, när folk slutar att ta in lärdom steg för steg – såklart kan ni hitta falska dokument, desinformation, sånt händer – men vi måste filtrera den här informationen och sluta med detta nonsens. Vi måste lyssna på alla parter. Och sen bearbeta informationen. Annars kommer vi aldrig att finna ett gemensamt språk. Förstår ni?”

Problemet är att Shusters show är nedlagd men det statliga Institutet för Nationellt Minne under Viatrovytjs ledning däremot fortsätter med oförminskad energi att pumpa ut minnespolitiska sagoberättelser om hjältar som i verkligheten försökte skapa SITT Ukraina, etniskt rent i enlighet med en ideologi som stod Hitlers mycket nära. Ukraina försöker just ny bygga en identitet som hämtas ur en idealiserad och mytisk bild av frihetskämpar ur det förflutna. Ett förflutet vars mörka fläckar, som antisemitism, pogromer och kollaboration med Nazityskland, tvättas vita med alla till buds stående medel. Att läsa högt ur dokumenten inför flera miljoner tv-tittare, aggressiva åhörare, och debattdeltagare som ständigt avbryter och ropar ”lögner”, kräver stort mod. Det är dessutom på gränsen till olagligt i dagens Ukraina.

Medan de röd-svarta fanorna vajar kring Majdan åker övriga världen ifrån Ukraina tekniskt, ekonomiskt och kulturellt. Risken finns att ukrainarna blir lämnade kvar på stationen för att ingen längre vill ha dem med i vagnen. Alldeles oavsett vilket varumärke som antas på dagens konferens. Om de nu kommer på något som inte skorrar alltför falskt. Som exempelvis ”Freedom is Our Religion”…

Egen bild. Svart-röda fanor vajar för de som sköts vid Majdan i februari 2014. Kopplingen till den ortodoxa kyrkan och kristna symboler är också uppenbar. De som dog här kallas "Heavenly Hundred" och överallt kring Majdan finns offrens bilder, prydda med kors och radband och mordplatserna blir till små helgedomar, små tempel. Den gamle prästen här korsar sig vid vart och ett av dem. Kanske är det snarare frihetskamp som har blivit religionen? Eller i värsta fall en religiös fanatism?

Ukraina bakom schlagerfasaden

Ikväll riktas blickarna mot Kiev igen. Media i väst har annars varit måttligt intresserade för Ukraina på senare tid. För nazistblockader mot Donbass, hur 10000 människor marscherade i Odessa den 2 maj för att hedra minnet av de innebrända i fackföreningshuset där (finns ingen länk eftersom det låg i total medieskugga här i väst), hur den ukrainska staten skurit av eltillförseln till Donbass mitt i vintern etc.

En sak som nu ändå uppmärksammas i Ukraina är den eländiga situationen för s.k. HBTQ-personer. Deras utsatthet i Ukraina är inte unik för Östeuropa men det är en av de punkter ändå som Ukraina fått mest kritik för i människorättssammanhang. Jag kommer själv ihåg vilket rabalder det var i Ukraina när jag anlände dit i november förra året för att bo där en tid och parlamentet just skulle försöka baxa igenom den lag som handlade om diskriminering i arbetslivet. Det krävdes åtminstone ett par omröstningar innan det kunde klubbas igenom, mest för att EU krävde det och för att i slutändan ge visumfrihet för ukrainare vid resor till EU-länder. Inte för att parlamentarikerna brann för frågan precis. Frågan är också hur lagarna kommer omsättas i praktiken? En ständig fråga i Ukraina för övrigt där rättssäkerheten inte är den allra bästa.

Att då samla schlager-Europa kring mottot ”CelebrateDiversity” och en regnbågssymbol med devisen ”Arch of Diversity” (tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland som troligen ska rivas) gränsar till pinsamhet. Kanske är Ukraina på väg att bli ”hela Europas fulla morbror”, som Martin Aagaard skriver i dagens Aftonbladet?

Att Ukraina portat den ryska artisten Julia Samojlova från att framträda är ju väl känt sedan tidigare och att Ryssland dragit sig ur evenemanget sedan dess. EBU sägs förbereda åtgärder mot Ukraina men även mot Ryssland, vilket förefaller lite märkligt, men är en annan historia.

Vad som är värre är att Ukraina också har portat ryska schlager-fans från att komma in i landet ens. De har satts på vändande plan hem till Ryssland. Jag funderar över vad reaktionen blivit om förhållandet varit det omvända?

Det är bra att Eurovisionstävlingen i Kiev drar till sig uppmärksamhet. Det finns all anledning att hålla ett öga på de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Reportrar utan Gränsers World Press Freedom Index 2017 rankarUkraina på 102:a plats av 180 länder, efter länder som Nepal, Östtimor och Kirgizstan. En blygsam klättring av Ukraina från 107:e plats 2016.

De långa listor över journalister som inte ansågs välkomna i landet fick förvisso dras tillbaka efter stora protester men fortfarande förses både mediefolk och artister med inreseförbud till Ukraina. Vem vet exempelvis att Gerard Depardieu och Steven Seagal bland många andra skådisar är förbjudna att anträda ukrainsk mark? Förutom flera hundra ryska artister och skådespelare. Det fria ordet och kulturell frihet är inget som ukrainska makthavare är särskilt förtjusta i.

Ukraina begränsar framför allt möjligheterna att granska det som händer i Donbass. De journalister som fanns på den ovan nämnda ”svartlistan” hade samtliga varit i Donetsk- och Luhansk-regionerna för att rapportera om händelserna där. Något man alltså inte gör utan att straffas av den ukrainska regeringen. När det inte gick att få igenom hela listan över 500 journalister (den krympte alltså till ett femtiotal namn) publicerades den istället på en sajt med anknytning till regeringsföreträdare vilket ledde till mordhot mot flera av journalisterna. Om detta skriver en av de svartlistade, Andrew E. Kramer från NY Times.

Vi får väl hoppas att media ändå vågar följa upp EU:sundersökning av situationen i Ukraina för mänskliga rättigheter som inleddes med att European Commission against Racism and Intolerance (ECRI) besökte landet i november 2016. Granskningen samordnas med andra EU-organ (med oerhört långa namn) som Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities och the Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages.

En rapport från ECRI kommer att publiceras i år (2017) tillsammans med ett antal rekommendationer om åtgärder för att komma till rätta med rasism, rasdiskriminering, xenofobi, antisemitism och annan intolerans.

Men när strålkastarna i Kyiv International Exhibition Centre monterats ned av Eurovisionsarrangörerna tar kanske medieintresset slut?

Nordiska Motståndsrörelsen, yttrandefriheten och demokratin

Jan Björklund vill satsa 6,7 miljarder på polis och försvar, säger han. ”Vår samhällsmodell är hotad”, påstår han också, och nämner specifikt Vladimir Putin (!?), men också extremism samt, lite mer svävande, ”inre och yttre hot” som skäl till uppmärksamhet. Under Almedalsveckan i sommar kommer han att frekventera samma kullerstenar som ett av dessa extrema inre hot. Jag funderar varför vi inte hör mer politiska reaktioner mot detta, exempelvis från Björklund? Ett hot betydligt mer konkret och överhängande än det som kommer från Putin.

Jag avser förstås Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som bildat parti och fått tillstånd att delta med tältmöten och andra aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. Av den polis som Björklund vill utrusta med ytterligare 2,7 miljarder för att möta hotet från extremister. Det hade varit en helt kostnadsfri åtgärd att möta denna extremism och inre hot genom att inte ge dem tillstånd att bedriva aktivitet och sprida sitt budskap i Visby samtidigt som hela svenska politiska etablissemanget är där. Vår regering och stor del av våra folkvalda parlamentariker! I dessa tider med terrordåd både här och i vår europeiska närhet är det helt obegripligt hur polisen fått ihop ekvationen. För det är ju ingen hemlighet vad den här rörelsen, NMR, står för. Det är bara att studera deras hemsida (har ingen lust att länka den här men ni vet hur man googlar gissar jag) eller titta på medlemmarnas brottsregister.

Det här är ett parti som vill rasbedöma alla som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande och lagföra dem som "aktivt verkar för rasblandning". I Sverige ska endast den ”nordiska rastypen” bo, enligt NMR:s program. De betraktar västerländsk demokrati som sionistkontrollerad och dekadent och anser att den ”står för allt det vi vill bekämpa”. En kamp de tänker driva ”med alla medel”, sägs de också. För att göra det lättare driver NMR också att de som genomfört sin värnplikt även ska få ”förvara och vårda sitt vapen i det civila livet”. En märklig formulering men syftet verkar ganska klart, nämligen kopplat till det här uttalandet:

” Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. NMR vill också alliera sig med ”andra aktörer som kan vara behjälpliga i att störta denna globala världsordning”.

Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Vad det nu kan innebär i NMR:s Sverige? Men det kommer i alla fall att drabba ”journalistiska medlöpare som deltagit i den folkfientliga propagandan”, får vi veta om vi läser på deras hemsida.

Det här känns ju igen från en svunnen tid som väl alla hoppades på aldrig skulle komma tillbaka. Skulle man kunna tro. Men inte NMR som istället drömmer sig tillbaka till den tyska nationalsocialistiska staten och sörjer dess fall. På hemsidan står att läsa:

” I våra ögon är nationalsocialismen, under den kortare period den innehade makten i Tyskland, den enda kraft som på allvar hotat de destruktiva krafter som idag styr världen och sedan 1945 drivit på folkmordspolitiken gentemot de nordiska och etniskt europeiska folken.”

Det här kommer NMR också, om de fick makten, åtgärda genom att omskola våra barn och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund […]”.

De säger sig ha ett ”revolutionärt” program och menar att de genom sin partibildning ”tagit några av de första spadtagen för en ny geopolitik för hela Norden och presenterat en modern och anpassad form av nationalsocialismen, vilken vi skulle kunna benämna som nordisk nationalsocialism”.

Nåja, det här är väl inget annat än några ofarliga stollar, tänker nog en del. Inget kan vara mer felaktigt. Många minns kanske Kärrtorp i december 2013 då en fredlig demonstration angreps av ett femtiotal aktivister från NMR som med raketer, knivar och andra tillhyggen gick till attack mot demonstranter. En stor del av de mest aktiva i partiet har varit dömda för någon form av vapen- eller våldsbrott. Politiker och politiska manifestationer angrips, liksom journalister, vilket är i linje med partiprogrammet. En av attackerna var ett sprängattentat mot Syndikalisterna i Göteborg. En av de ledande för NMR, Viktor Melin, häktades i januari för detta brott och har bevisligen varit inblandad i flera andra. 

Det är alltså detta gäng som kommer till Visby och gör sällskap med statsministern och övriga i regeringen såväl som Jan Björklund och alla andra riksdagspartiledare samt en stor samling journalister. Alla dessa bör vara måltavlor för NMR: vapenföra aktivister som helt öppet vill störta demokratin ”med alla medel” och införa en ny nationalsocialism. Säpo gjorde också i en rapport från 2009 bedömningen att NMR har ”som målsättning att etablera ett totalitärt styre genom revolution” och är den nazistiska grupp som utgör det största hotet mot rikets inre säkerhet.

Räck upp handen, den som inte tycker att de här figurerna i NMR är ett hot mot demokratin!

Räck upp handen, den som inte tycker att just personer och rörelser som dessa ska hållas så långt ifrån Visby som möjligt under Almedalsveckan!

Det vore mer relevant, istället för att ge dem tältplats i Visby, att samla ihop de här typerna i ett tält i så gles bygd som möjligt - inhägnade och välbevakade - just under Almedalsveckan.

Det är därför mycket uppseendeväckande och märkligt att polisen nu gett NMR tillstånd att hålla aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. De skulle mycket väl, av rena säkerhetsskäl, kunna neka tillstånd. Men detta har de alltså inte gjort och motiverar detta med att vi har ”yttrandefrihet” och att de är ett parti som ska bedömas som vilket annat parti som helst. Fritt fram för IS-partiet också då således?

Projektledaren för Almedalsveckan, Mia Stuhre, stämmer in i polisens åsikt och säger att:

”Vi har yttrandefrihet i Sverige och de är ett registrerat parti, så vi på Almedalsveckan har inget mandat för att säga nej”.

Intressant att notera är att den finländska polisen gör en helt annan bedömning av sin motsvarighet till NMR, Finska motståndsrörelsen. Där försöker polisen förbjuda partiet helt. 

Nå, nu kom igår beskedet att NMR, som det heter i rubrikerna, ”stoppas från almedalsprogram”. Detta är dock ingen nyhet då de aldrig givits tillstånd att delta under det officiella programmet. Fortfarande får de hyra mark och utföra aktiviteter. Så den som trodde att detta var stoppat har låtit sig luras av rubriken. "Vår yttrandefrihet skyddar även obehagliga åsikter", säger ordföranden för Almedalsveckans politiska huvudarrangörsgrupp Leif Dahlby och Mia Stuhre tillsammans i en debattartikel. Samtidigt säger de att de att de nu ” skärper nu kriterierna för det officiella programmet för att ytterligare försäkra oss om att våldsbejakande, antidemokratiska organisationer inte har möjlighet att bli en del av den officiella Almedalsveckan". De tidigare kriterierna hindrade dem dock inte att säga nej till NMR:s deltagande i det officiella programmet tidigare heller, så det ser mer ut som en markering för att dämpa den kritik de översköljts av. 

Men som sagt, det är egentligen polisen man måste ifrågasätta här. Hur kan de ta så lätt på hotet från höger och ett parti som helt öppet i sitt program säger sig vara ett revolutionärt parti, som vill att alla som gjort värnplikt ska få ha vapen hemma, som vill störta demokratin ”med alla medel” och har som mål för Sverige en ny nationalsocialistisk diktatur?

Vad händer om IS bildar ett parti här i Sverige och begär att få plats i Visby under Almedalsveckan för att sprida ett budskap om att göra Sverige till ett muslimskt kalifat med sharialagar och att de med ”alla medel” tänker försöka förverkliga detta mål? Jag skulle vilja se den polis som vågar ge tillstånd till det.

Men NMR går bra. Varför? Är vi så blinda för blonda? Har polisen redan glömt Behring Breivik som begått det mest förödande och dödliga terrorattentatet som begåtts i Norden? Det finns ju de som drömmer om att överträffa honom och vilket mål kunde vara bättre än Almedalsveckans Visby?

Några iskalla fakta om Ukraina som ger perspektiv på kritiken mot Moreiras dokumentär ”Ukraina – revolutionens mörka sida”

Det som var otänkbart för TV4 togs på största allvar av SvT. Det vill säga påtryckningar från ett främmande lands ambassad mot sändandet av en dokumentär. I SvT:s fall den franske filmaren Paul Moreiras ”Ukraina – revolutionens mörka sida”. Det perspektiv som denne filmare framför ville ukrainska ambassaden inte att svensk public service skulle visa. Nu ska den sändas ändå på måndag den 23 maj 22.15. Att ukrainska ambassaden ville styra innehållet i den svenska programtablån är emellertid inte särskilt förvånande. Landet har alltsedan Euromajdan antagit en rad repressiva lagar och beslut som naggat yttrandefriheten och pressfriheten i kanten rejält. Allt som ogillas av regimen ska förbjudas. Listan kan göras lång.

I december 2014 bildade ukrainska regeringen ett Ministry of Policy, ett organ organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

I maj 2015 godkände president Porosjenko parlamentsbeslutet om ett lagpaket som innebar ett förbud mot kommunistiska och nazistiska symboler. Det innebar också att det blivit straffbart att förneka OUN-UPA och Stepan Bandera som ukrainska frihetskämpar. OUN/UPA var ultranationalistiska rörelser med fascistisk anstrykning vars mål var att upprätta ett ”rent Ukraina” rensat från alla minoriteter; ryssar och polacker såväl som judar. Ett perspektiv eller åsikt som man nu alltså inte längre får framföra offentligt i Ukraina. De får bara beskrivas som ”nationens hjältar”. Ett ”obegripligt beslut” som ger Ryssland och separatisterna ovärderlig hjälp att driva tesen om ”fascistjuntan” som styr i Kiev, enligt Halya Coynash i Kharkiv Human Rights Protection Group. Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret vädjade förgäves till presidenten att inte skriva under detta beslut som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet i dagens Ukraina.

Lagpaketets förbud mot kommunistiska symboler har inneburit att Lenin-statyer åker ned på löpande band och även andra minnesmärken som förknippas med kommunism. Värre ändå är att den politiska friheten är starkt begränsad. I en serie domstolsbeslut har kommunistpartiets (runt 13 % av parlamentsplatserna i valet 2010) existens hotats och är nu sedan december 2015 förbjudet, tillsammans med två andra mindre kommunistpartier.  ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International.

Samtidigt som lagpaketet togs inrättades också en statlig organisation, Ukrainska Institutet för Nationalminnen som drivs av Vladimir Viatrovych. Denne är nu i full färd med att vittvätta OUN/UPA så att dess mörka förflutna inte ska sippra fram i historieböcker och andra offentliga skrifter. Statlig historierevisionism medan vi vänder ansiktet mot Putins liknande lagar och institutioner. Historiker och journalister räds repressalier om de avviker från den officiella linjen.

I september 2015 offentliggjordes också en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Listan kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan. Att blogga eller skriva vad man tycker är farligt inte bara i Saudiarabien och Turkiet.

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen”.

Denna lista är bara ett axplock bland repressiva lagar och domstolsbeslut som både lokalt, regionalt och nationellt begränsar den politiska friheten, yttrandefriheten och pressfriheten i Ukraina.

Jag är just hemkommen från en fem månader lång vistelse i Ukraina och har själv bevittnat hur kamouflageuniformsklädda män med militärkängor ställt sig i åhörarsalen i stadshus och vrålat ut sitt missnöje med beslut som de lokala politikerna tagit eller försökt diskutera. Bilar har sprängts i luften. Kidnappningar och mordhot är inte ovanliga. De högljudda tillhör som regel frivilligbataljoner eller så kallade ”självförsvarsenheter”, en sorts medborgargarden. På centrala torg mitt på ljusa dagen kan de stå och propagera för sin sak och samla in bidrag till verksamheten och som tack får bidragsgivaren klämma lite på en automatkarbin eller ett pansarskott som öppet exponerats. Detta har jag alltså sett med egna ögon och dokumenterat.

Egen bild. Pansarskott på parad när Aidar-bataljonen är på "charmturné" i Tjernivtsi.

Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och den är högljudd och hotfull. Den utövar inte sin makt i första hand i folkvalda församlingar utan vid sidan av. Den står för ett hot och ett tryck mot beslutsfattare som inte avspeglas i valresultat. Det betyder dock inte att de inte finns även i politiska församlingar. Det är en brokig skara och representeras inte alls bara av Svoboda, som bland andra Fredrik Wadström – en av kritikerna mot Moreiras film - tycks tro. Samtidigt som dessa endast fick tre procent av rösterna i valet 2014 gick istället Oleh Lyasjkos Radikala parti fram med drygt åtta procent av rösterna. Det var detta parti som en av Moreira-filmens huvudpersoner, Ihor Mosiychuk, representerade i parlamentet innan han arresterades i höstas. Dock för tagande av muta och inte för misshandel av och hot mot journalister och andra meningsmotståndare som han var känd för och till och med stolt offentliggjorde genom Youtube-klipp. I parlamentet sitter också en rad ledare för frivilligbataljoner i bland annat före detta premiärministerns Folkfronten. Bland andra den nye talmannen i parlamentet, Andriy Parubiy, som också grundade det ukrainska nazistpartiet Social-National Partiet (inspirerat inte bara till namnet av Hitlers Nationalsocialister) och senare kommendant för Euromajdan. Det är den genealogin Wadström helt förbiser. Eller möjligen förstår han inte vad han ser?

Den ukrainska högerextremismen finns. Den är beväpnad och ligger ibland vid fronten i öst. Ingenting talar emot att den mycket väl skulle kunna använda vapnen mot de folkvalda om den politiska utvecklingen går i en riktning den ogillar. Den ukrainska regeringen är beroende av dessa högt motiverade soldater vid fronten då de unga inkallade männen flyr i tiotusental över gränserna till grannländer för att undvika att hamna i armén och de som ändå infunnit sig visat sig vara lågt motiverade att slåss mot sina landsmän. De utgör också en form av frikårer för utrensning av kommunister och företrädare för det tidigare regeringspartiet Regionernas parti. Det finns mängder exempel på att de försetts med långt koppel av den ukrainska regeringen.

Det är ungefär detta som Moreira vill visa med sin film. Det finns säkert en del detaljer som kan diskuteras i filmen men det är absurt att kritisera den för vad den inte säger. Ett krav som sällan brukar framföras mot andra dokumentärer att de ska föra fram en objektiv bild av verkigheten, någon sorts vetenskaplig sanning. Dokumentärer är ofta en sorts tolkning av verkligheten eller projicerar verkligheten ur ett visst perspektiv. Moreira vill framföra ett perspektiv på det som hänt och händer i Ukraina sedan Euromajdan. Ett perspektiv som vi sällan ges tillfälle att ta del av, trots vissa kritikers påståenden om motsatsen. Nämnde Fredrik Wadström exempelvis som menar att Moreira ”inte förstått vad han ser”. Mycket tyder på att Wadström själv inte ser alls trots att han enligt egen utsago ”följt Ukraina” och gjort många resor dit.

Nu sägs det att kritiker av filmen, i samband med visningen av den, kommer att ges tillfälle till kritiska kommentarer. Min gissning är att det är just denne Wadström som, i egenskap av före detta Moskvakorrespondent för SR, kommer att vara den som framför kritiken. Något han redan gjort i artikelform på SvT:s hemsida. Jag hoppas att SvT i namn av objektiviteten i så fall också låter någon företräda försvar av filmen. Framför allt hoppas jag inte att den ukrainska ambassaden ges tillfälle till kommentarer. I så fall bör de här ovanstående punkterna över den ukrainska synen på yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet tas upp. Det handlar ju om källors trovärdighet. 

Spaniens brott mot internationella konventioner bemöts med tystnad

Det riktas ofta – med all rätt – kritik mot Ryssland för brott mot de mänskliga rättigheterna. Utvecklingen för närvarande gör oron berättigad. Liksom för övrigt den i Ukraina. Båda länderna präglas av ett tänkande som präglas av det sovjetiska systemet och opposition mot sittande makthavare accepteras endast selektivt och motarbetas med olika mer eller mindre subtila metoder. Det är en syn som inte heller accepterar annat än en viss officiell historieskrivning vilket därmed stryper debatt och ifrågasättande av ”sanningar”. Jag har i tidigare bloggposter lite skämtsamt menat att båda ländernas politiker tillhör arten Homo Sovjeticus.

Kritiken mot Ryssland från EU-länder är naturligtvis helt relevant men jag har ofta funderat över hur oerhört tyst det är avseende läget i Spanien. Varken Ryssland eller Ukraina tillhör EU och kan därför inte förväntas bete sig som är föreskrivet i Lissabonfördraget. Det kan man däremot förvänta sig att Spanien bör göra.

Den lag, Medborgarskyddslagen, som starkt begränsar mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten skrev jag om redan för över ett år sedan. Jag noterade då att spanska journalisters vädjan till kolleger i Sverige att uppmärksamma de repressiva lagarna hörsammats mycket sparsamt, knappast alls. Fortfarande är tystnaden i det närmaste total och kritiska kommentarer hörs bara från vänsterkanten med glesa mellanrum. Det är egentligen oerhört märkligt.

Den s.k. medborgarskyddslagen är egentligen ett paket med flera lagar som reglerar mötesfriheten och den politiska friheten och stipulerar att böter kan ges utan rättegång. Icke tillståndsgivna demonstrationer kan ge bötesbelopp på mellan 30000-600000 euro, att förolämpa spanska statens symboler och sånger (Spanienkritiska plakat eller karikatyrteckningar exempelvis) kan ge böter uppemot 30000 euro, att fotografera poliser eller vägra att uppvisa legitimation för ordningsmakten likaså och även att uppmana till demonstration via internet eller sociala medier kan straffas med böter. Det sistnämnda innebär exempelvis att det kan vara ett brott att lägga upp en facebook-grupp med uppmaning om protest eller demonstrationer. Personer som gripits i samband med demonstrationer kan också bötfällas direkt utan rättegång och har alltså ingen möjlighet att få sin sak prövad i domstol och eventuellt frias från anklagelser. Detta gäller också personer som motsätter sig vräkning.

Lagen har kallats ”munkavlelagen” (La ley mordaza) och antogs egentligen redan 20/12 2013 av parlamentet där förslagsställande Partido Popular har egen majoritet. Den har dock granskats av spanska Högsta Domstolen och omarbetats något efter kritik från domstolen som menade att den var ”snarlik gamla Franco-lagar”. Protesterna har varit omfattande i Spanien sedan dess men passerat nästan obemärkt förbi media med några få undantag. 

Lagen har nu trätt i kraft. Återigen utan större uppmärksamhet från annat än vänstermedia. Med undantag av exempelvis från Sydsvenskan där Malin Nävelsö skriver att yttrandefriheten i Spanien snarast är avskaffad. Den har också redan använts. Bland annat har en ung man dömts till böter på 600 euro för att ha kallat poliser lata i ett facebook-inlägg. Några debattartiklar från utrikesministrar i andra EU-länder har däremot, mig veterligen, inte publicerats. Var är Margot Wallström?

FN-experter på de mänskliga rättigheterna har tidigare i år uppmanat/vädjat till spanska beslutsfattare att inte anta lagen som de menar ”hotar att skända individers fundamentala rättigheter och friheter”. Några protester från svenska regeringen har jag däremot inte kunnat finna. Den senaste rapporten från UD om tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Spanien dateras 2010 och är alltså helt inaktuell. Där konstateras kort och gott att yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfriheter ”är grundlagsfästa i Spanien och respekteras generellt sett av myndigheterna”. Där finns dock en sammanställning av vilka internationella konventioner Spanien ratificerat. Bland dessa finns Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) (1977) samt Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) (1979).

Den förstnämnda innebär bland annat att ratificerande nationer erkänner att:

... ingen ska utsättas för godtycklig arrestering

 ... den som anklagas för brott ska ha rätt till rättegång

... var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet  

Den senare innebär att undertecknande regeringar (medlemmar av Europarådet) ska bekräfta sin ”djupa tro på de grundläggande friheterna som utgör själva grundvalen för rättvisa och fred i världen och som bäst bevaras, å ena sidan, genom verklig politisk demokrati samt, å den andra, genom en gemensam grundsyn på och respekt för de mänskliga rättigheterna, på vilka de förlitar sig”. De ska garantera att:

Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1.c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången.

Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Europakonventionen ingår enligt Lissabonfördraget i unionsrätten som allmänna principer och enligt artikel 2 i fördraget sägs att unionen ska bygga på värdena ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna”.

Det är uppseendeväckande att inte övriga EU-länder uppmärksammar utvecklingen i Spanien mer och att media inte ägnar mer intresse för vad som börjar likna utvecklingen i Ryssland och Ukraina där lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt historieskrivning nyligen införts. Lagar som bygger på arvet efter Stalin. I Spaniens fall bygger den s.k. Munkavlelagen på arvet efter Franco.

Långvariga diktaturer kastar uppenbarligen långa skuggor. 

Ukraina upphäver mänskliga rättigheter i Donbass

I måndags (25/5-15) skrev det ukrainska parlamentets talman Volodymyr Groysman under ett dekret som förkunnade att Ukraina upphäver sina skyldigheter enligt Europakonventionen eller, som det formellt heter, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Samt dessutom FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Europeiska sociala stadgan. 

En förklarande not preciserar att det rör sig om områden som är föremål för militära operationer i Donbass. Detta dokument kan tolkas på flera sätt. Det kan ju ses som en förklaring att Ukraina vill men inte är kapabla att garantera dessa skydd i Donbass. Men det betyder också en form av klartecken för den ukrainska armén och regeringen att tillgripa metoder som bryter mot de ovan nämnda konventionerna.

Det här är bara ett av flera illavarslande tecken som på senare tid har visat att den ukrainska viljan att närma sig Europa har mindre med en känsla av värdegemenskap att göra än vad Kiev-regimen annars ofta gör gällande. Jag har nyligen i ett par inlägg berättat om de lagar som kriminaliserar en viss historiesyn eller att använda kommunistsymboler, vilket bland annat sägs inbegripa Lenin-citat. Upp till tio års fängelsestraff lär kunna utmätas, enligt bland andra den svenske historikern och Ukrainaexperten Pär-Anders Rudling.

Genom skapandet av ett Policyministerium (Ministry of Policy of Ukraine) i december har regeringen också skaffat sig ett organ för styrning av medieinnehållet under förevändningen att motverka rysk propaganda. Många ukrainska journalister protesterade högljutt men utan större intresse från omvärlden. Den ukrainska regeringen kallade det för att ”värna yttrandefriheten”.

Politiska förföljelser i det tysta

Det stora antal mord och ”självmord” som drabbat kommunister och tidigare medlemmar av Janukovytjs Regionernas Parti är en annan mer outredd del av den politiska förföljelsen i Ukraina. Ett tiotal mord i Kiev på ett antal kända företrädare för dessa partier har förvisso skapat rubriker och lett till spekulationer om vilka som är skyldiga. En högerextrem rörelse har tagit på sig ansvaret men kan lika väl vara ett sätt att visa sig ”duktiga”. I Kiev är många ukrainare övertygade om att den ryska säkerhetstjänsten är de skyldiga. För att misskreditera Porosjenko heter den tämligen långsökta logiken i det resonemanget.

Skadegörelse på kommunistpartiers lokala och regionala partikontor är vardagsmat numera. Anna-Lena Laurén berättade i SvD om hur Michail Kononovitj som är ordförande för kommunistiska ungdomsförbundet blev kidnappad och misshandlad ifjol och hur ett av deras kontor i Kiev blivit vandaliserat nyligen. Hans bror Alexander, som är ledare för Volyns komsomol och Ukrainas anti-fascistiska kommitté, blev i mars i år borförd på öppen gata. I ett sms till sin bror Michail hävdade han att han hölls av SBU, den ukrainska säkerhetstjänsten. Detta är bara enstaka av de mer dokumenterade fallen av förföljelser av kommunister, oftast genomförda av högerextrema grupper men troligen även av SBU. Polisens passivitet och ointresse för att utreda de brott som begås eller tendens att avskriva sannolika mord som självmord på lösa grunder visar hur som helst den ukrainska statens tysta deltagande. Förra sommaren gjordes försök att förbjuda kommunistpartiet vilket inte hindrade att de fick delta i höstens val. Men kampanjer som inbegrep fysiska angrepp gjorde det mycket svårt eller omöjligt för partiets kandidater att bedriva öppna och normala valkampanjer. 

Sannolikt är att dessa mord som media rapporterat om bara är skummet på ytan. Obekräftade uppgifter från oberoende källor vittnar om flera hundra mördade, saknade och arresterade kommunister runtom i landet och över tusen som flytt landet av rädsla för att råka ut för repressaliemord eller misshandel.

Det finns nog många som tycker att allt detta inte är så illavarslande. Kommunister är väl inte så mycket att sörja över?  Det var ju under kommunismen som människor i Ukraina förtrycktes och dess självständighetssträvanden kvästes. Ukraina är mitt i en frigörelseprocess från sitt gamla sovjetiska arv. Kanske måste en del casualties of war accepteras, resonerar nog en del. Men om det är allvarligt menat med yttrandefrihet och åsiktsfrihet bör dessa friheter gälla även kommunister.

Förföljelsen har dessutom pågått ända sedan Euromajdan-vintern 2014. Europaparlamentet antog redan i februari 2014 en resolution som uppmärksammade förföljelsen av kommunister. En av punkterna i resolutionen löd så här:

"Kommunistpartiets högkvarter i Ukraina har förstörts av radikala krafter på den politiska högerkanten och kommunistpartiet har förbjudits i vissa regioner i Ukraina. Minnesplatsen över andra världskriget och andra minnesplatser har förstörts."

Med anledning av bland annat detta riktade parlamentet följande uppmaning till de ukrainska övergångsinstitutionerna:

" ... att stå fast vid landets internationella åtaganden, särskilt med hänsyn till att landet är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen och medlem av Europarådet, och att säkra en strikt respekt för de demokratiska rättigheterna och friheterna, de mänskliga rättigheterna, skyddet av minoriteter, pressfriheten samt mötes- och yttrandefriheten. Parlamentet uppmanar alla EU-institutioner och medlemsstaterna, såväl som andra utländska politiska aktörer, att inte bara uttrycka vädjanden i detta avseende, utan även göra alla former av ekonomiskt stöd till Ukraina beroende av respekten för dessa normer och åtaganden."

Det förefaller vara ett dokument som i stort sett fallit i glömska hos både EU och Ukraina.

Ekonomiskt stöd utan krav?

Under 2014 undertecknade EU och Ukraina ett avtal om ekonomisk och politiskt integration (EU-Ukraine Association Agreement) vilket, enligt EU, konstituerar en ny fas för Ukrainas relation med EU och som ersätter det tidigare EU-Ukraine Partnership and Cooperation Agreement. I det nya avtalet (vars text för övrigt utarbetades i samråd med den förre presidenten Janukovytj) står bland annat att EU:s assistans till Ukraina är kopplat till den reformagenda som framgår av avtalet. Basen för såväl inrikes- som utrikespolitik ska bygga på principer om respekten för mänskliga rättigheter, fundamentala friheter och rättssäkerhet, säger avtalet vidare. En löpande översyn av måluppfyllelsen enligt avtalet ska göras, heter det också.

Av EU-kommissionens hemsida framgår att EU sedan förra året levererat ekonomiskt stöd av aldrig tidigare skådade nivåer till Ukraina för att hjälpa dem att reformera landet. I mars förra året satsade EU 11 miljarder Euro för att stötta den politiska, ekonomiska och finansiella stabiliteten och också beviljat lån och garantier på cirka 6 miljarder Euro. Det gör EU till den största bidragsgivaren till Ukraina.

IMF har beviljat ett nödlån på 17.5 miljarder US-dollar och kopplat detta till ett stödprogram för Ukraina där en rad bilaterala nödlån och garantier ingår, bland annat från Sverige. Enligt en artikel i SvD Näringsliv betonar den ukrainsk-amerikanska finansministern Natalie Jaresko att dessa pengar är viktiga men att EU:s löften under toppmötet i Riga nyligen att fortsätta stödja Ukraina är ännu viktigare. Det visar, enligt Jaresko, att Ukraina inte bara är en del av det östliga partnerskapet utan ”i en unik relation med EU”.

Såvitt jag kan utläsa utgör upphävandet av de mänskliga rättigheterna och fundamentala friheterna i öst ett direkt brott mot Associationsavtalet. Inte heller följer utvecklingen i övrigt – med lagstiftning om historieskrivning och användande av politiska symboler, förföljelser av oppositionella och styrning av medieinnehåll – de principer som enligt avtalet ska genomsyra den ukrainska politiken. Ändå fortsätter den ekonomiska stödgivningen med löften om fortsatt stöd till synes utan villkor.

Det är en linje som jag tror riskerar att slita sönder Ukraina. Förutsättningarna för en reparation av relationen mellan de oppositionella i Donbass och Kiev-regeringen ser nu sämre ut än någonsin.

Sverige borde sätta press på Ukrainas regering

Det här inlägget har också publicerats som en debattartikel i Dagens ETC 27/5.

 Den 15 maj undertecknade den ukrainske presidenten Porosjenko de kontroversiella lagförslag som parlamentet antog tidigare i vår som innebär att det blir kriminellt att använda nazistiska och kommunistiska symboler och att förneka såväl nazist- som Sovjetregimens ”kriminella natur”.  Men kanske allra mest kontroversiellt är förklarandet av de ultranationalistiska självständighetsrörelserna OUN/UPA som oantastliga. Det blir olagligt att beskriva dem som annat än nationens hjältar trots deras väl dokumenterade samröre med Nazityskland, delaktighet i judepogromer och etniska rensning av hundratusentals polacker. Att skända eller visa brist på aktning för dessa rörelser kriminaliseras.

Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret har alla vädjat till presidenten att inte falla för frestelsen att införa lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Uppenbarligen utan effekt.

De ukrainska makthavarna verkar tro att en rejäl avsovjetifiering ska föra Ukraina närmare Europa och har samtidigt lagfäst vilken historieskrivning som ”gäller”. En sorglig ironi då vi alla vet att det var en sovjetisk paradgren att bekämpa åsikter med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism. Dessa lagar ser snarare ut som ett närmande till gamla Sovjet eller för den delen nuvarande Ryssland som har liknande lagar om ”historieförfalskning”.

Allt detta känns ”deprimerande bekant”, säger också Halya Coynash, människorättsaktivist från Kharkiv, i en artikel länkad av Kyiv Post. Hon påpekar att lagarna innebär att åsikter som många ukrainare verkligen hyser kriminaliseras. Ett stort antal ukrainare tystas eller tvingas bryta mot lagen för att uttrycka sin åsikt. Journalister kommer att idka självcensur och ansvariga utgivare undvika publicering av kritiska artiklar. Hur kan en öppen debatt om nationen föras när mer än hälften av befolkningen är negativt inställda till OUN/UPA, vilket en färsk undersökning visat? En uppfattning som nu är kriminaliserad. Samtidigt som de ukrainska makthavarna säger sig vilja omfattas av ”europeiska värderingar” som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet. Porosjenko har till och med yttrat att frontlinjen för dessa värderingar går i Ukraina. Nu har han själv, med ett penndrag, förflyttat denna linje västerut.

Framför allt tror jag att Porosjenko härmed också sagt farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av det nya Ukraina? Hur tänker han att de ska reagera på den politiska centralstyrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Ukraina behöver vårt stöd mer än någonsin, har Margot Wallström nyligen sagt. Förhoppningsvis innebär detta även ett visst mått av kravställande på den ukrainska regeringen. Exempelvis att i handling visa att de står bakom det som i Lissabonfördragets artikel 2 kallas för ”Unionens värden”. Bland annat respekten för frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Ukraina frigör sig från sin storebror och kräver en ny

Jag har svårt att släppa detta med att Ukraina har antagit nya lagar som kriminaliserar en viss historiesyn och kommunistiska och nazistiska symboler. Som jag skrev nyligen lär det föra Ukraina längre från EU (eller bör göra det i vart fall) och framför allt föra Donbass närmare Ryssland. Det som är så fascinerande, förbryllande och samtidigt frustrerande är att så många ukrainare själva tycks tro att de nya lagarna innebär det motsatta. Åtminstone avseende närmandet till Europa och de europeiska värderingarna, som de själva så ofta talar så varmt om. Själv tror jag detta beror främst på att sättet att tänka är så starkt präglat av Sovjet-erans sätt att tänka. Som jag skrev i ett inlägg nyligen förefaller de flesta ukrainare fortfarande tillhöra arten Homo Sovjeticus. Det finns en vana vid att regera och regeras enligt ett visst mönster och med vissa metoder där just förbud och centralstyrning av tänkandet är bärande inslag.

Ytterligare en aspekt av detta kom till mig idag då jag tänkte på hur företrädare för den ukrainska regeringen, som bland andra premiärminister Arsenij Jatsenjuk, till EU klagat på hur mycket pengar som dessa satsar på Grekland i förhållande till Ukraina. En del EU-företrädare har försiktigt påpekat för honom att EU:s satsning på Ukraina är den största som gjorts på ett icke-medlemsland. Men det tycks alltså inte vara nog. Ukraina vill bli fullt ut försörjt av EU. Jag kan inte låta bli att tänka att det handlar om en djupt liggande vana, en undermedveten reflex, att söka hjälp från en ”storebror”. En undermedveten önskan, på gränsen till krav, att bli omhändertaget.

Uppenbarligen tror den nuvarande Kiev-regimen att dessa nya förbudslagar för dem närmare sin nye storebror eftersom den tar avstånd från sin gamla. Rimligen bör det vara tvärtom. Eller tänker jag kanske helt bakvänt här? Är det ett visst mått av självbedrägeri jag ägnar mig åt? Kanske är det Europa som har förändrats i totalitär riktning? Är det möjligen så att det är den europeiska inställningen till de högt aktade värderingar som innefattar yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pluralism som EU och de flesta andra europeiska länder svurit sig så bundna vid sakta men säkert har tömts på sitt innehåll? Kanske har John Pilger rätt när han säger att den sekulära liberalismens största triumf är ”skapandet av illusionen om fri och öppen information”...(?)

Det är i alla fall svårt att göra sig helt fri från misstanken att det avseende Ukraina finns en amerikansk/europeisk underliggande, säkerhetspolitisk och marknadsekonomisk plan för landet som verkar parallellt med den offentliga EU-politiken?

Det ukrainska politiska informationsministeriet Ministry of Policy of Ukraine är ett regeringsorgan som skapades i början av december av den nyvalda regeringen efter valet i höstas är . Dess främsta mål är att kontraslå mot ”rysk informationsaggression”. Det uttalade syftet med ministeriet är att motverka rysk propaganda och ”ofullständig, utdaterad och oriktig information”. Det kallas, med ett Orwellskt språkbruk, för att ”värna yttrandefriheten”. Som så mycket annat som händer i ukrainsk inrikespolitik drog inte detta särskilt mycket uppmärksamhet till sig bland västvärldens media trots att det väckte protester bland ukrainska massmedia där kritiska röster jämförde det nya ministeriet med just Orwells Ministry of Truth (från dystopin ”1984”). Journalister i Ukraina oroade sig för styrning av medieinnehållet och en del röster höjdes för att i värsta fall ta till gatuprotester om inte ministeriet upplöstes. Reportrar utan Gränser publicerade förvisso ett uttalande i protest mot ministeriet vilket passerat tämligen obemärkt förbi radarn hos både svenska journalister som den ukrainska regeringen. Dess ordförande uttryckte protesten så här:

“In a democratic society, the media should not be regulated by the government. The creation of an information ministry is the worst of all possible responses to the serious challenges that the government is facing.”

Adam Nathan är ett av de utländska inslagen i den nuvarande ukrainska regeringen. Han är britt och tidigare BBC-researcher och medlem av UK Defence Forum. Numera arbetar han inom detta informationsministerium. I arbetsuppgifterna för det nya ministeriet ingår uppenbarligen också att föra ukrainska regeringens talan i förhandlingar med EU. Så här skrev han efter EU-konferensen om internationell support för Ukraina i slutet av april:

” The EU made its position clear this week at "International Support for Ukraine" conference, when EU Commission President Jean-Claude Juncker said that a "contract had been signed" and that increased support would only come in direct relation to progress in reforms. For this Ukraine should grateful, is the subtext. But as Yatsenyuk pointed out to an audience of EU member state dignitaries at a conference where zero new money was pledged for Ukraine from the EU, total aid to Ukraine to date amounts to billion whereas more than 0 [Sic] billion has been spent on bailing out Greece.”

Han fortsätter med att lägga ut texten för EU och IMF hur de måste agera för att möjliggöra för den ukrainska regeringen att behålla makten;

”And with the impact of reforms dragging down the People's Front poll ratings and local elections due in October, it is more than a cliché to say that there is no point in being popular in Brussels when you are out of office back home.”

Han syftar alltså på premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten som tappar i popularitet i takt med att svångremspolitiken blir allt mer kännbar för det folk som partiet sägs representera. Vill man vara lite elak kan man säga att det var ju detta de slogs för på Majdan. Förväntningarna kanske har kommit på skam men det har ju förstås att göra med hur dessa byggts upp. Här kan man fråga sig vem som har lurat vem? Och enligt vilka syften?

I den ukrainska regeringen sitter också tre utländska ministrar som på ett mycket ovanligt sätt gavs ukrainskt medborgarskap - bara timmar före utnämnandet av dem - för att beredas plats enligt det konstitutionella regelverket. Bland dem finansminister Natalie Jaresko, en amerikanska med ukrainska rötter som tidigare arbetat åt den amerikanska staten och för olika investeringsfonder i Kiev. Samt ministern för ekonomisk utveckling och handel, litauern Aivaras Abromavicius, som tidigare varit anställd inom Swedbanksfären och åt East Capital, en svensk investeringsfond med inriktning på ”uppåtgående marknader” i öst. 

Ska EU och USA nu ”rulla in” i Ukraina kanske det är bäst med asfaltläggare som vet vad som efterfrågas? Porosjenko sägs personligen ha valt ut dessa tre och valet - enligt bland andra Bloomberg News - lär ha gjorts med ett underliggande budskap: ”Ukraina har för avsikt att vara en allierad till USA och en god IMF-klient”. 

Alldeles nyligen bildades också ett Internationellt konsultativt råd (International Advisory Council on reforms). Det är tänkt att ge råd om reformer och öka det internationella stödet för Ukraina. På namnlistan över dess medlemmar finns bland andra den georgiske före detta presidenten och NATO-vännen Mikhail Saakashvili, som är under utredning av georgisk åklagare för överträdelse av befogenheter som president, samt vår egen före detta utrikesminister Carl Bildt, en av de främsta antiryska krigshetsarna i väst. Dessa båda är också inblandade i en mutaffär och har haft täta personliga kontakter. På listan finns också den svenske ekonomen Anders Åslund, som tidigare varit rådgivare åt Boris Jeltsin och enligt vissa bedömare genom sin ”chockterapi” indirekt delansvarig för skapandet av oligarkväldet i Ryssland. John McCain, den amerikanske republikanen och tidigare presidentkandidaten som eldade på massorna på Majdan i december 2013, har däremot sett sig tvungen att tacka nej. Det är med andra ord en alldeles särskild sorts konsultationer som kan tänkas komma från detta råd.

De personella banden till EU och USA är alltså många. Väst har investerat en hel del i den nuvarande ukrainska regeringen. Inte bara pengar utan också säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen.
Då är det naturligtvis illa om planen störs av skador för denna regerings image och legitimitet. På så vis är beslutet om förbudslagarna aningen förbryllande.  Antingen har de europeiska och amerikanska rådgivarna gjort ett dåligt jobb eller också är brytningen av alla ryska/sovjetiska band helt enligt planen, även de historiska. Ingetdera av alternativen är förstås något vidare gångbart som material för den antiryska agitation som mediehusen också satsat mycket på att ägna sig åt. Här finns även trovärdighet och prestige investerat.

Den slutliga, något provokativa, frågan är då om det möjligen är så man ska tolka den öronbedövande tystnaden från europeiska politiker och medier nu när Ukraina tagit beslut om att lagstadga vad folket ska tycka och tänka? 

Homo Sovjeticus – bebor såväl Ryssland som Ukraina

Jag läste häromdagen Anna-Lena Lauréns artikel om de nya förbudslagar som det ukrainska parlamentet föreslagit och som nu ligger på president Porosjenkos bord för eventuellt godkännande. Det är egentligen ett litet paket med närbesläktade förslag det handlar om men det mest kontroversiella innehållet upprör nu bland andra en stor grupp historiker, både ukrainska och av andra nationaliteter (bland dem den svenske Lundahistorikern och Ukrainakännaren Per Anders Rudling), som skrivit ett öppet brev till presidenten med en vädjan om att inte godkänna lagarna.

De skriver bland annat så här:

”Over the past 15 years, Vladimir Putin´s Russia has invested enormous resources in the politicization of history. It would be ruinous if Ukraine went down the same road, however partially or tentatively. Any legal or ‘administrative’ distortion of history is an assault on the most basic purpose of scholarly inquiry: pursuit of truth. Any official attack on historical memory is unjust. Difficult and contentious issues must remain maters of debate. The 1,5 million Ukrainians who died fighting the Nazis in the Red Army are entitled to respect, as those who fought the Red Army and NKVD. Those who regard victory over Nazi Germany as a pivotal historical event should neither feel intimidated nor excluded from the nation”.

Lagar som skulle innebära att det blir olagligt att förneka såväl sovjet- som nazistregimens kriminella natur, som förbjuder användandet av nazistiska och kommunistiska symboler vilket också innefattar statyer och gatunamn. Diskussionens vågor i Ukraina går nu höga och det spekuleras i hur många års fängelse det kan ge att sälja sovjetregalia eller sjunga sovjetiska statshymnen ”Sojuz Nerushimyj” osv. Som så mycket annat inom den ukrainska politiken innehåller lagpaketet en förbryllande dubbeltydighet då det samtidigt innehåller ett lagstadgat erkännande av legitimiteten för den ukrainska självständighetsrörelsen OUN/UPA. En rörelse som under 2vk samarbetade med Nazityskland, deltog i judepogromer och genomförde massmord på polacker i Volhynien. OUN/UPA och dess ledare Stepan Bandera har för många blivit symboler för fascism eller nazism men blir, om lagen godkänns, nu oantastliga. Den innebär en fullständig legalisering av OUN/UPA som nationens hjältar och frihetskämpar och varje försök till alternativ historiesyn kriminaliseras. Formulerat som att de som offentligt ringaktar dem ”kan ställas till svars i enlighet med gällande ukrainsk lagstiftning”. Det visar det absurda med förbudet för nazistiska symboler. Samtidigt upphöjs företrädare för ultranationalistiska idéer - som bland andra historikern John A. Armstrong hävdar låg mycket nära fascismens och avseende insisterandet på rasrenhet till och med gick längre än fascismens doktriner – till nationella ikoner.

Det ska här påpekas att det inte är första gången liknande lagar förs på tal av ukrainska makthavare. Dåvarande presidenten Jusjtjenkos koalition ”Vårt Ukraina” lade redan 2005 fram ett lagförslag avseende granskning som innehöll en bestämmelse om att den som kritiserade UPA skulle hindras från att erhålla offentliga befattningar. Jusjtjenko krönte också sin presidentperiod 2010 med att postumt utdela orden som Ukrainas Hjälte till Stepan Bandera. En utmärkelse som senare president Janukovytj drog tillbaka. 

Förbudslagarna togs emellertid den här gången av det ukrainska parlamentet med röstsiffrorna 254-0. Alltså ingen som helst opposition mot den ultranationalism som är så bekymmersam för den ukrainska strävan att bli ett med Europa. Ingen seriös debatt föregick heller beslutet. Parlamentets vice talman Oksana Syroid (som representerar partiet Samopomich/Självhjälp sprunget ur Euromajdanrörelsen) förstår inte varför Europa vill lägga sig i, framgår av Lauréns ovan nämnda artikel. Hon hävdar irriterat att det är en ”ukrainsk inre angelägenhet”. Framför allt många polacker har en annan uppfattning. Bland andra f.d. europaparlamentarikern Pawel Kowal som uttryckt sin ilska genom att hävda att Ukraina aldrig kan bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”. Ett porträtt som var vanligt förekommande på Majdan under demonstrationerna där förra vintern.

Längtan till Europa och de europeiska värderingarna

Andra tongångar var det också under denna vinter 2013/14 då president Janukovytj ville teckna handelsavtal med Ryssland istället för EU. ”Vi förväntar oss hjälp för Ukraina”, sa då bland andra Vitaliy Klitschko - ledare för partiet UDAR och en av de framträdande politikerna på Majdan - i ett tal till säkerhetskonferensen i München den 1 februari 2014. Han fortsatte med att hävda att ”alla ville se Ukraina som ett modernt europeiskt land” men samtidigt att ”så många människor just nu, särskilt inom ukrainska regeringen, inte ville se Ukraina som ett europeiskt land”. Nuvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk vädjade också till Europa att inte överge Ukraina. Vilket för honom, då som oppositionsledare, var likställt med stöd för oppositionens krav på reformer. Något som, med vice talman Syroids ord, rimligen borde ha varit en ”ukrainsk inre angelägenhet”. 

 Oppositionspolitiker som nu styr landet vädjade då om europeisk och amerikansk hjälp att bli av med den folkvalda presidenten Janukovytj och den folkvalda regering som blivit föremål för deras missnöje. President Porosjenko och andra ukrainska politiker talar också ofta om att de vill omfattas av europeiska värderingar. Denna längtan växer dock i styrka varje gång den handlar om att kapa banden med Ryssland. Jag tror till och med att många ukrainska politiker är uppriktigt överraskade över det europeiska motstånd som lagarna har gett upphov till. Vi trodde ni ogillade Sovjet och Putins Ryssland och vi gör ju bara vad vi kan för att visa vår europeiska tillhörighet så varför misstycker ni?, kan jag gissa att många tänker. Jag har skrivit om de här lagförslagen tidigare och funderat mycket över vad de betyder.

Att bekämpa tankar och idéer med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism är en sovjetisk paradgren och just därför blir det väldigt förbryllande när sådana används för att, som det sägs, ”avsovjetifiera Ukraina”. Det ligger nära till hands att tänka att det är just ett sovjetiskt skolat sätt att tänka som avspeglas i det ukrainska parlamentets förslag. Jag går så långt som att hävda att många ukrainare som nu bedyrar sin längtan till Europa fortfarande tillhör vad jag vill kalla Homo Sovjeticus, en term myntad av den numer avlidne exil-sovjetiske sociologen och sovjetkritikern Aleksandr Zinovjev. Jag lägger dock lite annan karaktäristik i begreppet än Zinovjev. Jag tänker främst på viljan att centralstyra, att lagstifta om idéer och åsikter och att utlysa en officiell historieskrivning eller ägna sig åt historierevisionism för att tillrättalägga den som makten vill ha den. Detta präglar förstås också en stor del av befolkningen som väljer sina ledare. Frågan är bara hur djupt detta sitter hos befolkningen? Kanske har framtidens Ukraina redan flyttat utomlands? Alla de unga och välutbildade som nu ”flyr” till Polen och andra europeiska länder för att skapa sig en bättre och mer normal tillvaro. Den brain-drain som nu utarmar Ukrainas förmåga till ekonomisk och politisk normalisering är ännu ett tämligen outforskat ämne. Utvecklingen just nu leder emellertid sakta men säkert mot en motsägelsefull sovjetifiering. I skepnad av avsovjetifiering. Förbryllande, eller hur?

Homo Sovjeticus i Ryssland och i Ukraina

”Allt oftare stöter vi ihop med det som man nu kallar för historiefalsifikation [...] Och vi hamnar faktiskt i ett läge där vi måste försvara den historiska sanningen och till och med än en gång bevisa de fakta som alldeles nyligen verkade helt självklara. Det är svårt, ärligt sagt ibland till och med motbjudande. Men man måste göra det. Vi får inte blunda för krigets hemska sanning. Och å andra sidan – vi kommer inte att tillåta någon att ifrågasätta vårt folks hjältedåd”.

Jag hittar ett gammalt inlägg på Kalle Kniiviläs blogg glasnost.se där han översatt ett tal som dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev höll inför Segerdagen 9 maj 2009. Inlägget behandlar ett ryskt lagförslag om förbud av rehabilitering av nazismen men också ”felaktiga uttalanden” om andra världskriget. Den ryska lagen om ”historieförfalskning” har nu funnits ett antal år och är bara ett exempel på en rysk utveckling mot auktoritärt centralstyre och kontroll över människors tänkande. Det är inget förvånande att det just i Ryssland finns liknande lagar. Kanske är de ukrainska förslagsställarna rentav inspirerade av dessa? Kalle Kniivilä skriver nyligen på sin blogg om just detta. Han noterar även han släktskapet mellan de ukrainska lagförslagen och ännu en rysk lag som togs ifjol avseende förbud mot ”spridning av uppenbart falska uppgifter om Sovjetunionens verksamhet under andra världskriget”. Kniivilä påpekar det sorgliga i att de ukrainska lagstiftarna ”i sin iver att ta avstånd från Ryssland nu tar till liknande medel som sin storebror i öster”. Han menar vidare att parlamentet på detta sätt politiserar historieskrivningen på ett ”mycket ogenomtänkt och destruktivt sätt”.

Intressant (och återigen motsägelsefullt) att notera i sammanhanget är att inte ens halva den ukrainska befolkningen stöder uppfattningen om OUN-UPA som nationens hjältar. Det visar en färsk undersökning genomfört av Democratic Initiatives Foundation and UkrainianSociology Service. Kharkivs människorättsgrupp skriver också i ett brev till Porosjenko att lagförslaget ”tvingar ett stort antal ukrainare att tystna eller bryta mot lagen i sitt eget land för att uttrycka sin åsikt” och att detta med tanke på Rysslands försök att ”så splittring och fiendskap mellan ukrainare” vore ”särskilt destruktivt”. Halyna Coynash, journalist och medlem av gruppen, menar att lagarna innebär ett steg tillbaka till Sovjet-eran.

Häri ligger det dubbeltydiga, det motsägelsefulla. Något som bedömare av Ukraina ofta förvånas över och som förbryllar. Varför gör de ändå så här? Varför skjuter de sig själva i foten? 

Den ryska officiella förklaringen ligger naturligtvis inte längre bort än en ryggmärgsreflex; de är alla fascister. Min egen är betydligt mer nyanserad.

Kanske för att de nya makthavarna fortfarande präglas av den sovjetiska rättsuppfattning och auktoritära ledarstil som gör dem alla till vad jag här kallar Homo Sovjeticus, precis som sina ”bröder” i Ryssland? Avsovjetifieringen av Ukraina kan bara ske genom en långsam process som får människor att tänka annorlunda än tidigare. Det sker genom debatt och kontakt med andra länder och människor. Den processen skyndas inte på av förbud mot att tänka och tala. Sådant befäster istället det sovjetiska arvet i Ukraina och bekräftar att de i huvudsak fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. En art som har förfärligt svårt att anpassa sig i det fria Europa. Det Europa som Ukraina säger sig så hett längta efter att få tillhöra...

Bild: Wikipedia. "Glory to Ukraine"-installation vid monumentet över Röda Armén i Sofia

Je suis Vadå?

Det har i sanning varit en omtumlande debatt sedan terrordåden i Paris. Miljoner marscherade på gator och torg i Paris och över världen för yttrandefrihet och mot terrorism. Aldrig har väl en liknande manifestation för yttrandefriheten genomförts på en och samma dag i så många länder. I första ledet också en imponerande rad med makthavare som gick i armkrok för rätten att yttra sig och publicera även saker som kanske inte är särskilt smakfulla eller till och med jävligt dumma.

Den naive hade då kanske förväntat sig att dessa nu verkligen skulle kavla upp ärmarna och upprätta ännu starkare värn för yttrande- och pressfrihet?

Det hann emellertid inte gå många dagar innan den franske komikern Dieudonné anhölls för det oerhörda brottet att på sin facebooksida ha publicerat orden: "I kväll, så vitt jag vet, känner jag mig som Charlie Coulibaly". Ungefär lika god smak som Charlie Hebdo, men var det inte yttrandefrihet vi skulle ha?

Inte heller många dagar efter terrordådet mot Charlie Hebdo publicerar EU en PM där medlemsländernas pressövervakande myndigheter rekommenderas att ingripa hårdare mot ryska mediers filialer. Så att de inte "vilseleder, manipulerar, sprider hat eller propagerar för krig". Jon Weman lyfter i Aftonbladet fram det absurda i att föreslår inskränkningar i pressfriheten för de som har "fel åsikt".

Som final (?) på detta har nu också ett gäng snabbinkallade ministrar från elva EU-länder, bland andra vår svenske inrikesminister Anders Ygeman (s), beslutat att inskränka nätfriheten genom att med hjälp av nätoperatörer stänga ned oönskade sajter. Något som inte heller nätoperatörerna är speciellt roade av. 
I SvT säger Jon Karlung, vd för Bahnhof: "Jag är otroligt orolig över de här luddiga formuleringarna. Att vi ska bli någon typ av spion, dela med oss av information och kunna stänga sajter på begäran. Det tycker vi är en otroligt olycklig utveckling". 
Telia Sonera skriver till Kulturnyheterna att "Det är rättsväsendets roll att dra gränser för yttrandefriheten. Telia Soneras roll är att alltid respektera yttrandefriheten”.

Så har vi då på en knapp vecka fått se hur stark övertygelsen om yttrandefrihetens helighet egentligen var hos de allvarsamma armkrokande makthavarna där vid Place de la Republique i söndags. 

Je Suis Vadå, sa ni?