Norge har inte råd med flyktingar och Reinfeldt lägger en smörpassning till Åkesson

Läser att Norge har nekat att ta emot 123 flyktingar från Syrien eftersom de varit alltför sjuka. Landets kommuner anses ha ”bristande kapacitet, menar regeringen. Det låter som ett smaklöst skämt, men förefaller vara alldeles sant.

Norge, ett av världens rikaste länder som alltid ligger med i tätstriden när det gäller BNP per capita. Som har en oljefond med tillgångar av ett värde som överstiger all olja som finns kvar att utvinna i landet. I siffror över 5000 miljarder kronor. Det gör fonden till den största statsfonden i världen. Det är mer än värdet på hela Stockholmsbörsen. 

Under vattenytan vid Svalbard tror de sig dessutom ha gjort guldfyndigheter och andra mineraler som koppar och kobolt till ett uppskattat värde av en biljon kronor.

Svenska läkare och i synnerhet sjuksköterskor strömmar till Norge för att få högre löner och drägligare arbetsvillkor. En tredjedel av alla i Sverige utexaminerade sjuksköterskor söker sig numera till Norge för att jobba. Någon brist på pengar syns inga tecken på i vården åtminstone.

De privata tillgångarna är det heller ingen brist på. Bland länder med högst snittförmögenhet per hushåll låg Norge trea i Credit Suisse Global Wealth Report 2013 med genomsnittlig förmögenhet på 2,6 miljoner kronor. 

Men 123 sjuka flyktingar har landet inte råd med.

Här hemma har Fredrik Reinfeldt, som väl de flesta noterat, lagt världens smörpassning till Jimmie Åkesson när han ställer kostnader för ökat antal flyktingar mot kostnader för välfärden och gör flyktingfrågan till en budgetfråga framför allt annat.

Samtidigt är de länder som är värdländer för flest flyktingar Pakistan och Iran. Räknar man pengar istället och mäter antal flyktingar per 1 USD BNP/capita är listan enligt följande ordning: Pakistan, Etiopien, Kenya, Sydsudan, Tchad, Kongo, Uganda, Bangladesh, Jemen och Syrien. I förhållande till värdlandets befolkning är Jordanien det land som har flest flyktingar följt av Tchad och Libanon.

Knappast länder som ligger i topp på ovan nämnda listor över BNP per capita eller snittförmögenhet.

Nog är det en underlig värld vi lever i?

Reinfeldts besked i kvällens tv-debatt: Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och KD finns inte längre!

Kvällens partiledardebatt mellan Stefan Löfven (S) och Fredrik Reinfeldt (m) blev rätt märklig. Reinfeldt ägnade tid i svaren på varje fråga att tjata om Gustaf Fridolin. Det är ju glädjande att han ger Miljöpartiet så mycket uppmärksamhet när han debatterar med en socialdemokrat. Men att han väljer att förbise Åsa Romson kanske hör samman med Reinfeldts verklighetsbild som bara innehåller svenskfödda män mitt i livet?

Det ingår nu förstås i Alliansens nya strategi att i vartenda sammanhang tjata om att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har olika valprogram med tyngdpunkten på olika satsningar. Det här försökte Reinfeldt i kvällens debatt och Anders Borg tidigare framställa som ett stort problem och som något oärligt mot väljarna. Det är som jag tidigare påpekat flera gånger en väldigt märklig syn på en demokrati med ett flerpartisystem som Sverige. Hela poängen är ju att dessa partier ska stå för olika prioriterade värden och ha olika program att gå till val på. Folket väljer sedan det parti som de tror företräder deras åsikter och preferenser bäst. Det finns liksom ingen poäng att ha flera partier annars.

Jag har svårt att se att den här nya linjen kommer att hålla särskilt länge. Redan under kvällens debatt radade Löfven upp en tre-fyra områden där de olika (!) regeringspartierna har olika (!) uppfattningar om saken, innan han blev avbruten av debattmoderatorn/programledaren. Exempelvis att Folkpartiet vill förstatliga skolan men inte de andra partierna i alliansen osv osv osv. Självklart går även dessa till val på olika program och vill göra olika satsningar/sänkningar/höjningar av bidrag/skattesatser etc  etc.

Eller har det skett någonting radikalt på sistone som inte Allianspartierna har redovisat öppet? Om vi tar det på fullt allvar så är alltså vad de säger till väljarna att det inte spelar någon som helst roll vilket av dessa tre partier respektive Moderaterna de röstar på för i praktiken får de samma politik tillbaka. Jag inbillar mig att dessa fyra partiers väljare i det förflutna har haft skäl att lägga sin röst på det ena partier istället för det andra, för att de haft en uppfattning om något särskiljande. Dessa presumtiva väljare måste ju i så fall nu rimligen ställa den allvarliga frågan; finns ens dessa fyra partier eller är de numera bara ett enda parti; Allianspartiet?

DET tycker jag att Reinfeldt borde ge besked om innan valet, samt de tre partiledarna för Folkpartiet, Centern och KD... om de nu finns?

Borg-Reinfeldt planen håller inte

Det är orimligt att ha ”breda avdragsmöjligheter för pensionen i ett läge där vi i realiteten har ett behov av att människor arbetar längre”, säger finansminister Anders Borg med anledning av att pensionssparare, tillsammans med studenter, nu ska finansiera tidigare skattesänkningar.

Det är ju ingen nyhet att Moderaterna vill att vi ska jobba tills vi fyller 70. Vi kanske kan börja kalla det för Borg-Reinfeldt-planen? Det är möjligt att dessa två svenskfödda herrar mitt i livet har lite sämre koll på realiteten än Borg antyder i det ovanstående citatet. Den där planen de har om att vi ska jobba tills vi är 70 lider av åtminstone två allvarliga brister, eller förbiseenden.

Den första är att detta inte ingår i arbetsgivarnas planer. Det är helt enkelt nästan inga arbetsgivare som vill ha dessa 60-70-åringar på lönelistan. Jag gissar att det snart – när just den här gruppen upptäcker vad som numera står i diskrimineringslagen – kommer en liten anmälningsvåg till DO. Erfarenhet räknas inte längre som en merit utan snarare en belastning. 

Det andra hänger intimt ihop med det första. Det är nästan ingen som orkar med, varken psykiskt eller fysiskt, att jobba så länge som Borg-Reinfeldt vill i den takt som arbetsgivarna vill.

För några dagar sedan talade jag med en mig närstående person om detta. Han jobbar på och har jobbat på en bank i stort sett hela sitt yrkesliv. Han var bitter.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa han.

Jag höjde lite på ögonbrynen eftersom det kom från en person som länge arbetat med aktiemarknaden. Produktivitetskraven är så höga att det är omöjligt för den som inte är i fysiskt topptrim att orka med i längden. Han har börjat säga ifrån till cheferna, avslöjade han. – Vi är ju människor, påpekade min närstående vän. Igår for han in till sjukhus med en mindre stroke. Jag hoppas bara han återhämtar sig och får ett långt liv. Det lär det inte bli om han ska fortsätta jobba i tio år till, som Borg-Reinfeldt-planen anger.

Min far var faktiskt en mönsterelev i den Borg-Reinfeldtska skolan. Han jobbade tills han fyllde 70. Ett knappt halvår senare avled han i sviterna efter en stroke, så det blev inte mycket pensionsuttag där heller. En duktig elev, som sagt. Det är väl så idealbilden ser ut rent ekonomiskt. Men det är ju människors liv vi talar om. De ingår i hållbarhetstanken om ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Är det inte allas vår yttersta utopi en värld där vi alla mår bra? För inte är det väl tre procents tillväxt om året? Det vore sorgligt futtigt... och så korkat.

Runt om mig stöter jag ständigt på jämnåriga eller äldre (50-60 år) som suckande och stönande avslöjar sina drömmar om att trappa ned eller smälla ihop arbetsfoldrarna för gott. De är trötta och slitna. De har fått nog av att jobba. Åtminstone med produktivitetskrav hängande över sig. De funderar över vad livet egentligen går ut på och att göra saker de egentligen har drömt om men aldrig gjort. Vilket definitivt inte handlar om att jobba till 70-årsdagen.

Ledsen, Borg-Reinfeldt, men planen håller inte. Inte för att den teoretiskt är fel tänkt. Säkert inte. Men för att människan inte håller för den. Det finns vissa gränser för vad vi är byggda för (enligt Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, cirka två-tre timmars arbete om dagen). Människan är en resurs brukar det heta numera. Men det finns en gräns för vilket resursuttag som kan göras för att det ska bli hållbart. Precis som det finns en gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna finns det en gräns för hur mycket arbete som kan sugas ur en människa. Med tillväxtkrav på ekonomin och dithörande produktivitetskrav nås den gränsen allt tidigare förefaller det.

Igår skrev jag om hur dåligt många unga mår idag. Dessvärre är det inte någon isolerad generationsföreteelse. Stressen och pressen yttrar sig bara lite olika. Kanske är det så att den här ”resursen” som är människan är på väg att bli förbrukad?

Har vi snart nått ”peak homo sapiens”?