Trumps USA som garanti för säkerhet och fred

Försvarsminister (än så länge) Peter Hultqvist gick i SvD den 24/9 ut med en debattartikel där han försvarade det svenska deltagandet i Nato:s stora militärövning Trident Juncture. Han säger i den att övning med Nato skapar säkerhet. Deltagandet sker inom ramen för vårt partnerskap med Nato säger han och att det i förlängningen bidrar till ”stabiliteten i vår del av Europa”. Han fortsätter med att påpeka att övningar som denna ”ska ses i ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska läget” och specificerar med att anföra den ryska annekteringen av Krim och den pågående konflikten i Ukraina. En logik som haltar betänkligt med tanke på att det med all sannolikhet var hotet om att förlora sin marinbas på Krim och att den istället skulle bli en Nato-bas alldeles inpå knuten till ryska gränsen som fick Ryssland att agera. Dessutom slänger han in ”den ryska aggressionen mot Georgien 2008” i sammanhanget. Vilket är märkligt med tanke på att EU i sin rapport (Tagliavini-rapporten) om det korta kriget i Sydossetien fastställt Georgien som angripande part i konflikten. Men det är förstås vanligt att kasta in Georgien i samma andetag som Ukraina för att få Krim-annekteringen att se ut som en del av en trend snarare än ett undantag.

Med den här logiken närmar vi oss också USA, som i praktiken också styr Nato. Dessutom sedan 1999 enligt den s.k. Clinton-doktrinen som enligt många uttolkare kan ses som en amerikansk strategi för att omvandla Nato från ren försvarsallians till den USA-styrd politisk aktör.

Det är i ljuset av detta som man måste bedöma försvarsminister Hultqvists resa till Pentagon i våras då han, tillsammans med sin finske kollega Jussi Niinistö, skrev under en avsiktsförklaring om ett fördjupat försvarssamarbete länderna emellan. Detta gjorde han samma dag som USA drog sig ur Iran-avtalet. En amerikansk åtgärd som är ett led i en aggressiv trend som i betydligt högre grad berör världens samtliga länder än de ryska aggressionerna. Det är gåtfullt hur samarbetet med USA ska bidra till stabiliteten och säkerheten i Norden, Europa eller någon annan del av världen med tanke på hur det amerikanska beteendet sett ut under efterkrigstiden och att aggressiviteten under senare tid har eskalerat. Möjligen har landet fått en mer frispråkig och burdus talesman?

Alldeles oavsett vilket, vad sägs om detta axplock som garanti för fred, säkerhet och stabilitet?:

2015-

En koalition bestående av Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten och USA invaderar Jemen för att bekämpa rebeller (Huthi-rebellerna) som gjort uppror mot presidenten Abdu Rabbu Mansour Hadi och hans regering. En konflikt i huvudsak mellan shiamuslimer och sunnimuslimer.

I en FN-rapport från augusti 2018 anklagas koalitionen för krigsförbrytelser innefattande dödandet av tusentals civila i flygattacker, tortyr och rekrytering av barnsoldater. Kriget har också lett till stor nöd bland landets civila. Även Huthi-rebellerna som koalitionen bekämpar sägs ha del i krigsförbrytelserna men det förminskar inte det faktum att USA står sida vid sida med krigsförbrytare och underblåser en konflikthärd som leder till nöd och instabilitet i området.

USA:s aggression mot Jemen går mycket längre tillbaka i tiden. De senaste 16 åren har amerikanska drönare angripit mål i Jemen i syfte att döda terrorister. De har säkerligen fått träff på ett antal men det är också väl dokumenterat hur oskyldiga civila som kommit i vägen för missilerna. Hundratals människor har på detta sätt mist livet vilket inte kan betecknas som annat än massmord utfört av USA. Hade det drabbat ett europeiskt land hade det orsakat ett ramaskri. I Jemen kan det fortgå utan större rubriker. USA har offentligt bett om ursäkt för misstagen och sedan riktat in sig på nästa mål, som Steven A. Cook skriver i en färsk artikel i Foreign Policy med titeln ”America Is Not an Innocent Bystander inYemen”. Alldeles nyligen gav USA:s utrikesminister Mike Pompeo klartecken för fortsatt vapentillförsel och underhåll till stöd för Saudi-Arabien. Som därmed kan fortsätta med sina skoningslösa flyganfall som hittills bidragit starkt till att döda eller såra 15000 civila och driva tre miljoner människor på flykt i det egna landet och runt tvåhundra tusen i grannländer.

Juni-17:

Den 4 november 2016 trädde det globala klimatavtalet från Paris i kraft. Ett avtal med mål att minska utsläppen av växthusgaser, samt att stödja de som drabbas av klimatförändringarnas effekter.

Den första juni 2017 tillkännager USA att de lämnar avtalet. Landet blir därmed det första att lämna klimatavtalet, av de 195 länder som skrivit på det. Det kan inte, enligt min mening, betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten. En bred forskarkår står numera bakom uppfattningen att klimatfrågan är av avgörande betydelse för planetens grundläggande funktion som plats för mänskligt liv och att en temperaturhöjning riskerar att rubba hela mänsklighetens existens eller i vart fall existensvillkor.

I FN-talet nyligen säger president Trump att USA istället gärna exporterar sitt ”överflöd av olja, grönt kol (min anm/!!??) och naturgas till våra allierade”. Tackar, tackar, ännu ett bidrag till säkerhet och stabilitet i världen.

Juli-17: FN:s konvention om kärnvapenförbud. Trots att förbudet givetvis skulle gälla alla länder vill inte USA släppa sina kärnvapenspetsar. Ställningen som dominerande militärmakt bygger bland annat på kärnvapenstyrka. USA ställer sig inte bakom konventionen och uppmanar aggressivt andra länder att inte skriva under.

Aug/Sep-17: USA skickar ett hotfullt brev till svenska regeringen med varning för att skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud. Det skulle försvåra amerikanskt försvarssamarbete med Sverige sägs det i brevet men där antyds också att andra områden skulle påverkas av ett sådant beslut. Dagarna efter kommer det också fram att liknande brev skickats till flera andra bland de 122 länder som aviserat intresse för att skriva under konventionen om kärnvapenförbud. Brev med samma förtäckta hot eller i vart fall påtryckning. Bland annat att en underskrift av konventionen skulle ha ”allvarlig påverkan på samarbete inom många områden, inklusive säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”.

Den hotfulla tonen mot de 122 länder som aviserat intresse för att underteckna visar prov på USA:s tolkning av begreppet ”suveränitet” som i amerikansk tappning betyder ”America First”.

December-17: USA hoppar av FN:s migrationsöverenskommelse, Global Compact on Migration. En deklaration som togs enhälligt av FN:s samtliga 193 länder. USA står tämligen ensamt utanför och därmed garanterar därmed inte migranters rättigheter. ”Vi bestämmer själva hur vi bäst kontrollerar landets gränser och vem som får komma hit”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. USA är förvisso inte helt ensamma om denna ståndpunkt numera men som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

December-17: USA erkänner den 6 december 2017 Jerusalem som Israels huvudstad. Det står naturligtvis USA fritt men som garanti för fred och stabilitet i Mellanöstern övertygar det inte. De flesta internationella bedömare menar att det fördjupar sprickan mellan judar och palestinier och riskerar att leda till ökad spänning i området och ett hinder för vidare fredssamtal.

Maj-18: USA överger Iran-avtalet och hotar de länder som framhärdar med att följa det med sanktioner. USA har inte bara militära muskler utan också ekonomiska i en värld byggd på US-dollar. De ger blanka f-n i FN och säger istället (Trump-citat) att ”den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”. Det vill säga inte på amerikanska marknader, inte med amerikanska banker eller i amerikanska dollar. Svårt för att inte säga omöjligt för större företag på världsmarknaden. EU har nu börjat skissa på ett eget system för internationella penningtransaktioner som ersättning för SWIFT-systemet som kontrolleras av USA och länge utnyttjats för att utpressa politiska fiender till eftergifter och som nu också ser ut att användas mot USA:s s.k. allierade i EU.

I FN-talet nyligen sa Trump att Iran ”sprider kaos, död och förstörelse”. Sagt av en president som företräder ett land som sedan andra världskriget har deltagit aktivt i krig i 37 nationer som orsakat åtminstone 20-30 miljoner människors död. Det vill säga ungefär 1000 människor per dag under perioden fram till idag.

Juni-18: USA hoppar av ett gemensamt G7-uttalande taget under G7-ländernas möte i Kanada. I slutdokumentet står det att G7-länderna erkänner fri och rättvis handel som en nyckel till tillväxt och jobb, och att man kommer att fortsätta att bekämpa protektionism, att handelsavtal ska vara öppna, transparenta, inkluderande och i enlighet med WTO:s regler. Bakom står alltså endast sex av länderna i G7. USA ställde sig utanför med kommentarer som ”kniv i ryggen” och att ”det finns en plats i helvetet för ledare som med dolda avsikter ger sig in i diplomati med president Donald Trump”. Visst kan man ha synpunkter på WTO men för USA som garant för fred, säkerhet och stabilitet i världen övertygar det inte.

September-18: Trump håller tal i FN och säger då öppet till hela världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism”. Avseende då amerikansk patriotism eftersom hans huvudmotto är ”America First”. Han uppmanar i talet andra länder att göra samma sak som USA, dvs ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet. Varje land ska sköta sig själv är huvudspåret i hans resonemang. Han basunerade också ut att USA nu ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns. Den saknar numera all auktoritet i amerikanska ögon. USA har tidigare skrivit under Detta alltså om den domstol som dömer i krigsbrottsmål, det vill säga mot länder och enskilda som begått krigsbrott. USA har förvisso aldrig underkastat sig domstolen men Trumps signal är tydlig; vi kommer att göra precis vad vi vill och anser vara bäst för USA alldeles oavsett om det innebär handlingar som betraktas som krigsbrott. Ironiskt nog sällar de sig genom sitt avståndstagande till ICC till länder som Iran, Syrien och Nordkorea.

Trumps tal i FN nyligen var en mycket rättfram programförklaring; suveräniteten för USA är USA:s enda intresse. Det globala samarbetet är total underordnat, eller i många fall oviktigt eller helt oönskat. Han uppmanade i talet andra nationer att följa sina egna intressen på samma sätt och bad dem i gengäld att låta USA sköta sitt. Han sa också följande:

”The United States will not tell you how to live or work or worship.”

Det kan ju låta oskyldigt som isolerat citat men Trump motsäger sin egen och USA:s doktrin genast när han i nästa andetag under talet kommer med följande uppmaning till de övriga FN-länderna:

”to join us in calling for the restoration of democracy in Venezuela”

Och vidare:

“to support Iran’s people as they struggle to reclaim their religious and righteous destiny.”

Därmed faller han in i linjen som gällt sedan andra världskriget och som på senare tid inneburit amerikansk aggression mot Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen.

Värnandet om suveräniteten gäller med andra ord endast USA och innefattar att alla andra länder underkastar sig USA:s vilja och intressen.

Som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

Jag håller med om att Sverige som alliansfri nation ska göra allt för att värna gränserna och ha en beredskap för det värsta, inklusive ett ryskt angrepp. Men att samtidigt närma sig USA och dras in i dess omloppsbana runt världen är en politik som trotsar allt vett och sans. Dessvärre måste det starkt ifrågasättas om Sverige längre kan kallas alliansfritt? Tillhör vi inte numera USA:s ”allierade” som förutom ”olja, grönt kol och naturgas” också får det tvivelaktiga nöjet att bli mottagare av amerikansk ”suveränitet” a la Trump?

Som garanti för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte!! 

EU:s militarisering – ny strategi den 28 juni

Förra helgen var jag en av tre inledare för avsnittet om EU:s militarisering på ett möte i Göteborg med titeln ” 15 år efter EU-toppmötet 2001: Folkrörelserna och EU-politikens framtid”.

Fyra huvudämnen diskuterades med utgångspunkt för vad som diskuterades av Göteborgsaktionen under EU-toppmötet i Göteborg 2001. Bland annat alltså om militariseringen av EU. Det här inlägget är en modifierad version av mitt inledarinlägg på detta möte.

Efter murens fall och kalla krigets slut lades Warszawapakten snabbt ned. Det behövdes nya fiender för att skapa ett existensberättigande för NATO och krigsindustrin. Jugoslavien dök upp i rättan tid och blev övningsområde för NATO. För EU blev det däremot en prestigeförlust. Det fanns inga militära muskler att spänna för att lägga kraft bakom orden. Tankarna om en egen militär styrka tog fart. Via Maastricht, Nice, Köln, Amsterdamfördrag, Lissabonfördrag, GUSP och ESS har EU närmat sig målet.

Nu, den 28 juni tillkännages den nya strategin. Den Höge representanten för EU:s utrikespolitik Mogherini presenterar då the Global Strategy on Foreign and Security Policy.

Rykten gör gällande (bland annat i the Times) att den innehåller det slutgiltiga steget mot en EU-armé. Därför har locket lagts på inför BREXIT-omröstningen den 23 juni. Inget får läcka ut från mötesrummen på Mogherinis kansli eftersom britter antas vara motståndare till dessa planer och ett brittiskt ja till utträde ur EU skulle bli ännu mer sannolikt. 

Europeiska Rådet satte i december 2013 målet att vidareutveckla GSFP (den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken) med fokus på att öka försvarspolitikens effektivitet och inverkan, främja utvecklingen av försvarskapacitet och stärka Europas försvarsindustri.

EU ska inte längre komma för sent eller utebli, är det tänkt. Det talas nu om ”hybridhot” och behovet av försvarssamarbete. Ett permanent, strukturerat samarbete. Dessutom en uppgradering av Europeiska Försvarsbyrån och att stärka kapaciteten och produktionen av försvarsmateriel.

Enligt EU-parlamentets hemsida efterfrågar EU-medborgarna ett EU som är en ”effektiv och synlig säkerhetsskapande aktör”.

Detta kan diskuteras. Mer troligt är att NATO efterfrågar det. USA har allt oftare framfört önskemål om att EU-länderna själva i högre grad bör stå för sitt försvar och det är inte omöjligt att det är tanken med EU:s nya strategi.

När vi talar om EU:s militarisering går det inte att bortse från NATO. EU, NATO, VEU och PFF existerar i en sammanflätad militärstruktur vars delar svårligen kan bedömas oberoende av varandra. VEU anses nu vara NATO:s pelare i EU och en ”separat men icke separerbar del av NATO”. Berlin PLUS-avtalet gör att EU kan använda NATO:s militära kapacitet vid egna kriser.

NATO och EU är alltså sammanfogat genom ett flertal avtal och samarbeten som gör interdependensen närmast total. Det går inte att tala om EU:s militarisering utan att tala om NATO:s aktiviteter. Som alltså i och med krisen i Jugoslavien fick en helt annan karaktär än tidigare då NATO var en försvarsallians. I och med Warszawapaktens upplösning och kalla krigets slut kröp NATO-styrkorna upp ur skyttevärnen på västra sidan av muren och gick till attack mot tredje land. En försvarsallians blev en militärallians med offensiv strategi. Hela doktrinen som förordade insatsförband för snabba attacker byggde på en idé om att med ekonomi (EU/USA/IMF/Världsbanken) och militära muskler (NATO) införa den liberala marknadsekonomin världen över. Allt som hindrade frihandel och marknadsekonomiska genombrytningar måste motarbetas, i värsta fall med militära medel. 

I EU har det parallellt pågått ett arbete för att samordna de nationella försvarsorganisationerna till något gemensamt. Den strategi, ESS, som togs 2003 och som fortfarande gäller är framtagen enligt den offensiva doktrinen:

“Det är nödvändigt att omvandla våra militära styrkor till mer flexibla rörliga styrkor och ge dem medel att möta de nya hoten, och det behövs mer resurser för försvaret och effektiv resursanvändning”.

Den svenska Försvarsmakten blev involverad i och med det svenska inträdet i EU 1995 och följde okritiskt och glatt med i planerna och tog gärna på sig ledande roller bland annat i och med bildandet av NordBat. I regeringens försvarsproposition 2004/05 uttrycks också denna strategi från det svenska perspektivet:

”Försvarsmaktens kompetens och resurser ska användas där de bäst bidrar till att stärka Sveriges säkerhet. I nuvarande omvärldsläge ska Försvarsmaktens beredskap därför i första hand vara anpassad att genomföra internationella insatser och upprätthålla vår territoriella integritet. Fokus bör riktas mot att utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga.” (Proposition 2004/05:5 Vårt framtida försvar: s12)

Dåvarande svenske ÖB Håkan Syrén skrev i Försvarsmaktens publikation ”Här och nu – en liten bok om den fortsatta vägen framåt” (Januari 2006):

”Den förändrade omvärlden ställer nya krav på oss – krav som leder till nya uppgifter och fordrar flexibilitet av ett helt annat slag än hittills. Vi måste kraftsamla för att ge insatsförsvaret det innehåll som statsmakterna beställt, och det är omedelbart användbara insatsförband – förband som efterfrågas nationellt och internationellt [...] Vi skall ha militär förmåga över hela skalan från förebyggande åtgärder till militära fredsframtvingande insatser. Vi skall alltså utbilda och utrusta efterfrågade förband som kan användas omedelbart. Målet är ett insatsförsvar som kan användas aktivt såväl nationellt som internationellt”

Det vore alltför enkelt att säga att Sveriges försvarspolitik har ändrat kurs på uppmaning av EU. Det tycks snarare handla om en socialiseringsprocess där deliberation och enskilda aktörers initiativ i en tvåvägskommunikation spelat större roll än man får intryck av om man intar ett makroperspektiv och en mer strukturell ansats.  De intressantaste noteringarna att bära med sig är alltså hur ett gemensamt ramverk för att analysera försvarspolitik och en gemensam problembeskrivning accepteras. Det som tidigare, genom FN, kallades fredsbevarande hade nu blivit fredsframtvingande insatser. Idag kan vi klarare se hur dessa tvångsmedel har lyckats. Inte speciellt väl.

Nu är en ny doktrin på väg alltså och rykten går om vad den kan komma att innehålla. Samtidigt som den gamla doktrinen fortfarande gäller och kring vilken de flesta nationella försvarsmakterna har organiserats är det nu Ryssland som blåses upp till ett hot av orimliga proportioner. Inte minst den liberala pressen pumpar på och så sent som igår skriver DN:s Gunnar Jonsson att ”Putins militära upprustning fortsätter, liksom det aggressiva beteendet i till exempel Östersjöregionen” och att oron växer i Baltikum.  

Under tiden som NATO-styrkor invaderar Utö, dess marinstyrkor övar i Östersjön och över 30000 soldater övar i Polen. Tre parallella övningar genomfördes/genomförs i maj-juni i vilka över 40000 soldater från såväl NATO-länder som icke-NATO deltar. Allt detta intill gränserna mot Ryssland. Gunnar Jonsson glömde att oron växer i Ryssland och att spänningen växer av det svenska deltagandet i NATO-ledda aktioner i vårt närområde.

Så vad gör vi nu då? Hur ska folkrörelser bidra till diskussionen? Själv vore jag lika glad som de flesta om världen vore så fridsam att alla militära förband och anläggningar kunde läggas ned och vapnen skrotas. Nu lever vi dock inte i denna fridfullhet och måste försöka förhålla oss till det. Som jag ser det finns egentligen bara två vägar. Antingen bli medlemmar i NATO fullt ut och anpassa det svenska försvaret efter detta eller också bevara alliansfriheten och göra den hållningen trovärdig genom att ha ett starkt försvar.

Det svensk-finska försvarssamarbetet är en möjlighet att komma ur låsningen kring NATO. Samarbete med Finland kan också utvecklas på hela området utrikes- och säkerhetspolitik. Det skulle ge oss möjlighet att hålla en mer sansad och balanserad utrikespolitisk röst. Vi har en del att lära av den finska hanteringen av Ryssland. I en intervju med DN betonar finske presidenten Sauli Niinistö vikten av att ”fatta hur ryssarna tänker” och tonar också ned de alarmistiska tongångarna om rysshotet med att säga att ”ingen seriös person” tror att Ryssland skulle anfalla just Finland eller Sverige. Den utrikespolitiska retoriken och försvarspolitiska agerandet går hand i hand och en upptrappning av ordväxlingen tjänar ingen på.

Med andra ord; den enda, som jag ser det, hållbara linjen för Sverige i nuläget är att distansera sig från NATO, fördjupa försvarssamarbetet med Finland och bygga det enligt doktrinen att försvara gränserna, inte utföra snabba attacker i tredje land samt en parallell intensiv diplomati där de svensk-finska rösterna bör vara mycket trovärdiga som medlande och konfliktdämpande.

Senare tids avtalsskrivande med NATO och nu senast USA (med hemliga tillägg?) visar dessvärre en annan inriktning av regeringens politik. Som miljöpartist är jag tämligen bedrövad och bekymrad över detta och faktum är att jag inte riktigt hänger med. Vad vill vi? Betydligt oberäkneligare än vad Putin vill och tänker.

Nato, Nej Tack 2: Krigets kostnader

Min argumentation mot Nato-medlemskap i mitt förra inlägg handlade i första hand om den säkerhetspolitiska aspekten och krigföringens produktivitet eller snarare kontraproduktiva effekt på säkerhetsläget i världen och den humana kostnaden för densamma. I det här inlägget fokuserar jag på det rent ekonomiska. Kostnaden för militära insatser istället för fredsinsatser och humanitärt bistånd mätt i reda pengar.

Vad själva Nato-medlemskapet skulle kosta är ett tvisteämne. Men det finns ett antal basfakta som med lite enkel matematik kan ge en del svar. Bloggen Cornucopia har räknat på detta redan för ett par år sedan. Försvarsbudgeten skulle sannolikt behöva höjas med cirka 34 miljarder kronor... årligen. Även Leif Pagrotsky har räknat och kommit fram till ungefär samma summa.

Det brukar framhållas att kravet på att hålla nivån 2 % av BNP för militära utgifter ändå inte följs av många Nato-länder och att Sverige därför skulle kunna strunta i det. De som framför detta argument bör då också framhålla att medlemsländerna förra året skrev under på (Wales Summit Declaration) att inom en tioårsperiod uppnå 2 %-kravet och att Nato nu skärpt tonen mot de ”olydiga” medlemmarna som kommer att få utstå en ”name-and-shame”-kampanj för att pressa dem till att följa överenskommelsen. Det är alltså långt ifrån säkert att Nato är intresserade av att släppa in ett Sverige som har ingången att bli någon sorts fripassagerare.

Detta handlar då om den svenska budgeten enbart. Om vi vidgar perspektivet och ser till den totala kostnaden av den krigföring Sverige skulle - direkt eller indirekt - vid ett Nato-medlemskap, behöva delta i eller politiskt stötta blir det helt andra siffror.

Svenska Afghanistankommittén (SAK), som jag själv hade styrelseuppdrag för under 1980-talet, byggde då - under den sovjetiska ockupationen - upp en humanitär verksamhet i landet, med skolor och sjukstugor, som fick oerhört stor betydelse inte minst i mindre byar. Ett tålmodigt arbete som fortsatte och alltjämt fortsätter långt efter den sovjetiska utmarschen ur landet. Vid början av 2000-talet var SAK Afghanistans största arbetsgivare med 8000 anställda (!). Det hade inte kunnat uppnås utan SIDA-stöd. Sedan 1982 har deras bistånd till Afghanistan (varav en stor del slussat genom SAK) uppskattningsvis uppgått till cirka 8-9 miljarder kronor. Mycket pengar förstås, men kan jämföras med vad krigföring kostar.

Bara den svenska militära insatsen i Afghanistan har kostat drygt 1 miljard kronor per år, enligt officiella siffror. De verkliga siffrorna skulle kunna uppgå till ca 35 miljarder per år, enligt Stefan Lindgren som i en artikel från 2011 framhåller en hel del kringkostnader som inte brukar medräknas. Vilket ändå är småpotatis jämfört med vad USA:s krigföring i Afghanistan och Irak uppskattas komma att kosta totalt. Enligt vissa uppgifter jag stött på ca 1800 miljarder USD. Medan andra - som professor Joseph Stiglitz och Harvard-forskaren Linda Bilmes vilka omnämns i Lindgrens artikel - landar vid summan 4000-5000 miljarder USD. Det visar svårigheten att räkna kostnader för krigföring i pengar (hur mäta lidande och död exempelvis?) men ändå att det rör sig om oerhörda summor. Hur mycket uppbyggnad i stil med den SAK ägnat sig åt hade detta räckt till? Eller investeringar i energieffektiviseringar och förnybara energiproduktionsanläggningar?

Sett ur ett globalt perspektiv är det högst diskutabelt om Sverige ska bidra till att driva en militär doktrin och strategi som dels orsakar ökad säkerhetspolitisk instabilitet, dels orsakar miljoner civila dödsoffer och skadade samt infrastrukturell förstörelse (se mitt förra inlägg) och dessutom kostar åtskilliga miljarder dollar?

Detta återstår nu för de partier som svängt i Nato-frågan och förespråkar ett svenskt medlemskap att politiskt försöka försvara. I en tid då globalt krig istället bör förklaras mot klimatförändringen och mot fattigdom och global ojämlikhet, roten till fanatism och våld. Med de initiala kostnader detta kommer att medföra. Investeringar som åtminstone långsiktigt lär ge återbäring många gånger om. 

Nato, Nej Tack 1: Vikten av att ha en fiende

SIPRI uppskattar att det totala värdet för den internationella vapenhandeln år 2013 uppgick till minst 76 miljarder US-dollar. Med tanke på att inte alla länder är lika öppna med sina transaktioner är den verkliga siffran, enligt SIPRI, mycket sannolikt klart högre. Det är i alla händelser en mycket stor bransch som omsätter enorma summor. Avspänningen efter det kalla kriget kanske, i ljuset av detta, inte togs emot som odelat positivt av riktigt alla. Här stod stora pengar på spel. Men hur skulle denna krigsindustri motiveras utan den klassiska fienden? Det uppstod tillfälligt ett desperat behov av fiender. Ja, lite överdrivet konspiratoriskt kanske. Men det är onekligen en röd tråd som går genom alla USA- och Nato-ledda aktioner under de senaste 20 åren.

Många har nog glömt hur den serbiske presidenten Milosevic jämfördes med Hitler och fick personifiera ”ondskan” i världen. Sören Sommelius påminner oss i ett kapitel av ”Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap”. Det blev de ”smarta bombernas” entré på världsmarknaden. Stealth-planen testades och smög över Serbien och fällde sin last med aldrig tidigare skådad precision... enligt Nato. I verkligheten träffades få militära mål men desto fler civila. I Haag hölls en stor fredskonferens där krigsförbrytelserna fördömdes medan Nato från sitt högkvarter i Bryssel istället pumpade ut propaganda om ”det goda kriget”. I Bryssel satt också de svenska journalisterna för att inhämta ”information” om vad som skedde i Serbien.

Några år senare inledde George W. Bush sitt korståg mot ”evil-doers around the world”. Kampen mot terrorismen var en perfekt klangbotten för all militär verksamhet och produktion. Vem vill inte bli av med terrorism? Det satte också ribban för andra och kampen mot terrorismen används som återkommande slogan för Israels urskillningslösa bombningar av Gaza och av Ryssland i Tjetjenien och numera också Syrien. Att åberopa ”krig mot terrorismen” har blivit en taktik som inbegriper ett propagandamaskineri där överdrifter av terrorhot och demonisering av personer och grupper ingår som ett led i krigföringen. Att Putins Ryssland skulle vara ensamt om ett sådant är en naiv villfarelse som bland andra den förre CIA-agenten Philip Giraldi har försökt framhålla. Eller som material som Edward Snowden offentliggjort visar om USA:s hemliga försök att destabilisera misshagliga latinamerikanska regeringar. Något som i propagandan avfärdas som ”konspirationsteorier”.

Saddam Hussein var bästa kompis med USA på den tiden då Ayatollah Khomeini var en ”evil-doer” men blev sedan föremål för demoniseringstaktiken och fick sitt Irak invaderat och förstört. Demoniseringen av Saddam Hussein och de påstådda lagren av massförstörelsevapen var nödvändiga element i propagandan utan vilka det troligen aldrig gått att skrapa ihop tillräckligt med allierade och tillräckligt med folkligt stöd för invasionen (i brist på FN-mandat). Resultatet vi ser idag kan ingen kalla annat än katastrofalt. Låt vara att Irak blev av med en diktator. Men hundratusentals civila har fått sätta livet till och landet befinner sig delvis i totalt kaos. Om det var terrorism som skulle bekämpas kan det svårligen betraktas som annat än ett kostsamt kolossalfiasko. Först efter invasionen fick Al-Quaeda inflytande i Irak och IS framfart har vi inte sett slutet på än.

Invasionen av Afghanistan och den efterföljande jakten på Usama Bin-Laden och på talibaner har på samma sätt orsakat stora mängder civila människoliv. Utan att på något sätt ha fått talibanerna på knä. Ett oräkneligt antal miljarder dollar har pumpats in till den militära insatsen, till synes verkningslöst. Troligen har det, som terroristbekämpning betraktat, varit snarare kontraproduktivt. Liksom i Irak. Trots detta, eller just därför (beroende på hur man vill se det) dröjer sig USA kvar i landet. Liksom de flesta övriga Nato-ländernas trupper.

Bild: Reuters/Afghanhumanrights.com. Offer för en bombattack utförd av NATO i Kunarprovinsen i april 2013.

Libyens Gadaffi var under flera decennier diktator i landet och var länge en demon för USA och Europa tills han hjälpte Europa att lösa ”problemet” med flyktingströmmar från den afrikanska kontinenten som istället kunde hanteras i Libyen. Tillsammans med lite ”oljesmörjning” blev Gadaffi nästan rumsren under ett antal år. Ungefär 10 % av Europas oljeimport kom från Libyen vid den tidpunkten. Fram till den arabiska våren då han åter blev en demon och Nato gavs uppdraget att upprätta en flygförbudszon över Libyen och sedermera hjälpte miliser att inta Tripoli. Troligen handlade detta mer om att säkra oljeimporten än att skydda civilbefolkningen. Demoniseringen av Gadaffi har också i efterhand visat sig bygga på delvis falska uppgifter, vilket bland annat framgår av en artikel i Washington Post, som menar att insatsen i Libyen grundats på ett ”false narrative”. Resultatet av aktionerna är emellertid... kaos.

Utöver detta bör också nämnas alla de tusentals drönarattacker som görs i en mängd länder, utan krigsförklaring. Bara i Pakistan dödas, enligt en artikel i the Guardian, 28 civila för varje dödad ”targeted”. De blir vad som kallt brukar benämnas ”collateral damage”. Många av attackerna utförs av den amerikanska militära organisationen JSOC (Joint Special Operatons Command). Den undersökande journalisten Jeremy Scahill har i sin film ”Dirty Wars” försökt att komma detta hemlighetsfulla militära organ närmare inpå livet. Han tvingas konfrontera konsekvenserna av ”a war spinning out of control”, enligt den officiella presentationen av filmen (finns på Netflix för den intresserade). Enligt uppgifter i denna film utförs attacker i upp till 75 olika länder (!). Även SR P1 har uppmärksammat organisationens förehavanden och beskriver en ny militär strategi ”långt bort från det mediala sökarljuset”.

Jämfört med alla dessa interventioner och invasioner förefaller Rysslands övertagande av Krim som ett under av smidighet. Två ukrainska soldater dödades. Ändå förefaller det oerhört viktigt att framställa Putin som en ny Hitler. Och som det stora hotet mot världsfreden. Demoniseringen av Putin i USA och Europa följer ett mönster som borde oroa oss betydligt mer än Putin. Ändå är nu det främsta argumentet för ett medlemskap i Nato att skydda oss från Putins Ryssland.

Att i blind hysteri rusa in i Nato vore för det första ett säkerhetspolitiskt risktagande sett ur ett snävt nationellt perspektiv. Det svenska deltagandet i Libyen och Afghanistan har inte gett mersmak precis men det har ändå varit fria val. Vilka konflikter kan vi tvingas eller pressas att delta i som medlemmar av Nato? Ett medlemskap skulle också vara en sorts underskrift på en militärdoktrin som visat sig kontraproduktiv och förödande för människoliv och länders infrastruktur, politiska stabilitet och den internationella säkerheten och stabiliteten. Ett alliansfritt Sverige har betydligt bättre möjligheter att driva en förhandlingslinje där fred, försoning och uppbyggnad blir mål och riktmärken istället för förstörelse och dödande. En linje som är mer konstruktiv och human och samtidigt oerhört mycket billigare. Något jag går in på djupare i mitt nästa inlägg...

Mer rädd för rädslan för ryssen än själva ryssen

Vi är mitt inne i en lätt hysterisk säkerhetspolitisk diskussion där ryssen nu framställs som ett stort hot mot Sverige. Politiker på högerkanten kopplar snabbt ihop ryssrädslan med NATO-medlemskap och skriker högt efter en snabb utredning av ett svenskt sådant. Det är inte utan att man anar att det ingår i en väl orkestrerad kampanj. DN och SvD har länge pumpat på för NATO-medlemskap och gjort stora rubriker om ryska hot. Men även tidningar som Aftonbladet deltar i den smått hysteriska rubriksättningen som senast i veckan då förstasidan löd: ”EXTRA: 33000 ryska soldater övade anfall mot Sverige” med underrubriker som ”Exmilitär: De tar Gotland på sex timmar” och ”Därför är Sverige viktigt i Putins krigsplan”.

I mindre artiklar inuti tidningen framkommer att flera säkerhetspolitiska experter tonar ned betydelsen av den ryska övningen som fullt normal militärstrategiskt sett och betonar att alla länder har sina egna tänkbara scenarior som man övar för. Peter Mattsson, expert på rysk militärförmåga på Försvarshögskolan, framhåller bland annat att den amerikanska tankesmedjan Cepas rapport (med den ödesmättade profetiska titeln ”Den kommande stormen”) naturligtvis är ett sätt att försöka påverka oss. Wolfgang Hansson skriver också en kommenterande artikel där han framhåller den stora osannolikheten för en verklig rysk attack mot Sverige i nuläget, alldeles oavsett Nato-medlemskap eller inte. Samt att vi normalt sett inte bryr oss nämnvärt om slutsatser som framläggs av en amerikansk tankesmedja.

Men det är rubrikerna vi kommer ihåg. Det vet alla reklammakare och kommunikationsstrateger och därför spär dessa på en gammal ryssrädsla till nivåer vi inte sett sedan kalla krigets allra kallaste dagar. Att fyra av fem svenskar är rädda för ryssen säger också andra rubriker i pressen baserat på en undersökning från SOM-institutet. En undersökning som genomfördes redan i höstas men som nu, lite lämpligt, plockats fram av DN. Formuleringen av undersökningsfrågan var dessutom om den tillfrågade var ”oroad av situationen i Ryssland”. En fråga jag skulle kunna svara ja på men av andra skäl än oro för en rysk invasion av Sverige. Som författaren och tidigare utrikeskorrespondenten Vladislav Savic påpekar i Aftonbladet är resultatet inte förvånande då media hela tiden eldar på skräcken. Det är nog, menar jag, just detta vi ska vara mest rädda för. Det driver också på en motsvarande utveckling i Ryssland där rädslan för USA och NATO kanske är lika stor och eldas på av en till stora delar statligt styrd medieapparat. 

Jag är inte naiv. Ryssland har sina säkerhetspolitiska intressen liksom USA har sina. Vi bör vara väl medvetna om att vi i ett litet land som Sverige utsätts för påtryckningar och press att infoga oss i deras önskade geopolitiska utvecklingsplaner. Nyligen briserade en nyhetsbomb om amerikansk avlyssning av höga politiker i Frankrike. Inte ens de allierade går säkra när världens dominerande politiska och militära makt (jo det är USA och inte Ryssland) strävar efter full kontroll av informationsläget. Det gäller förstås att styra även sina allierade i rätt riktning och minimera politiska överraskningar och politiskt motstånd mot amerikanska intressen.

Jag är inte heller pacifist. I vissa lägen måste vapenmakt dessvärre utövas. Det lärde oss Hitler för inte alltför länge sedan. Men Putin är inte någon Hitler även om en del vill få oss att tro det. Vilket förvisso inte är något skäl att lägga ned all försvarsberedskap. Att just Gotland lämnats nästan utan invasionsförsvar är egentligen häpnadsväckande och kanske det vi borde diskutera istället för medlemskap i NATO.

Men nu har ju ledande svenska politiker och militärer för sisådär tio-femton år sedan bestämt att landets gränser inte behöver försvaras i nämnvärd utsträckning och att vi istället ska möta hot mot gränserna i tredje land. En omvärldsanalys som till stor del styrdes av en terroristdebatt efter Twin Towers 11/9-2001 som var ungefär lika hysterisk som den nuvarande ryssdebatten. Sverige skulle då gå från invasionsförsvar till insatsförsvar för att, som dåvarande ÖB Håkan Syrén formulerade det, ”arbeta för fred, säkerhet och frihet med andra utanför Sveriges gränser”. Således skickades trupp till Afghanistan och snabbinsatsstyrkan Nordbat formerades för att ”utveckla det svenska bidraget till EU:s snabbinsatsförmåga”, enligt Syrén. En synnerligen kontraproduktiv strategi som det visat sig. Ingen kan väl påstå att Afghanistan och Irak utgör framgångsexempel eller att IS framfart är helt oberoende av utvecklingen i dessa länders sönderfall? Jag har skrivit en hel del om detta tidigare och i flera år förundrats över hur lättvindigt och utan egentlig debatt det svenska gränsförsvaret närapå övergavs till förmån för en illa underbyggd strategi vars offensiva inriktning helt stred och strider mot den svenska väl rotade neutralitetspolitiken. Det har som sagt skett till priset av blottor i defensiven, för att tala fotbollsspråk.

Jag är inte heller, slutligen, någon älskare av Putin. Hans maktgirighet och maktfullkomlighet har varit tydlig under hela 2000-talet och hans strävan att bygga upp Ryssland till det forna Sovjetunionens nivå som stormakt politiskt och militärt är givetvis bekymmersam för världsfreden. Men det är inte ärligt att säga att det är en helt oprovocerad utveckling. USA:s sätt att ignorera ryska intressen och åsikter har givetvis sårat den ryska självkänslan i grunden. Natos: och EU:s utvidgningssträvanden har pågått utan en sansad och eftertänksam säkerhetspolitisk konsekvensanalys. Det har varit ”segrarens rätt” som gällt efter murens fall och Sovjetunionens kollaps. Richard Sawka, professor i rysk och europeisk politik vid University of Kent, framhåller i sin bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands hur krigsretoriken har tornat upp i samband med Ukrainakrisen. Han liknar det vid en ”festival av oansvarighet”. Men också att Ukraina bara varit den utlösande faktorn av en längre tids utveckling av djup oenighet om framtiden för de post-sovjetiska länderna. Spänningar mellan Ryssland och EU och i förlängningen NATO som bottnar i assymetrin i det europeiska säkerhetssystem som utvecklats sedan Berlinmurens fall. Ett system som effektivt utestängt Ryssland från verkligt inflytande. Redan Boris Jeltsin talade om en ”kall fred” och Putin gjorde tidigt till sin huvuduppgift att överbrygga denna assymetri. Samtidigt som EU och NATO till synes obekymrat drivit sina utvidgningsstrategier österut vidare.

Sawka formulerar sig så här:

”The Ukraine crisis forces us to rethink European international relations. If Europe is not once again to be divided, there need to be new ideas about what an inclusive and equitable political and security order encompassing the whole continent would look like”

Rysslands oförställda ilska över denna arroganta hållning har drivit på en eskalering som går hand i hand med det mediala ordkriget. Sawka menar dock att det inte är för sent att gå från förebråelse till diplomati och från fördömanden till dialog. Han ser dock med oro på hur utvecklingen går åt motsatt håll och hur det kalla krigets retorik upprepar sig. Han jämför det nuvarande läget med det inför första världskriget då de europeiska stormakternas beslutsfattare var låsta vid de mentala konstruktioner de själva bidragit till att skapa så till den grad att mordet på Franz Ferdinand i Sarajevo blev tändande gnista till ett världskrig istället för en regional incident som kunnat hanteras diplomatiskt och återhållsamt. Den uppskruvade krigsretoriken gav folkligt stöd för de ödesdigra krigsplanerna.

De som manar till återhållsamhet och dialog blir emellertid inte bara ignorerade utan ofta förolämpade och illegitimiserade, fortsätter Sawka. Det börjar bli svårt att föra en sansad säkerhetspolitisk debatt och den överdrivna ryssrädslan riskerar att driva på en eskalering där den blir till en självförverkligande profetia.

Det är nog det vi bör oroa oss allra mest för.

Rysk skrämseltaktik?

Finland har nu fått sin egen ubåtshistoria. I ett par dagar har en ”trolig ubåt” jagats i vattnen utanför Helsingfors. Ett antal sjunkbomber har fällts men tydligen av en sort som bara smäller högt och skakar om, inte skadar ubåtsskrov, om jag förstått rätt. Ingenting är bekräftat med säkerhet som vanligt. – Det finns en stark misstanke om att det fanns undervattensverksamhet som inte hör hemma här, säger den finske försvarsministern Carl Haglund. Just nu finns sannolikt ingen aktivitet, tillägger han dock. Vi känner igen kommentarerna från i höstas.

Jag hörde talas om denna ubåtsjakt redan igår genom ryska och finska nättidningar, men Google translator är inte ett helt bekymmersfritt översättningsverktyg så detaljerna föreföll till viss del något oklara. Rapport hade ett kort inslag igår kväll men annars var det rätt tyst fram till idag då bland andra Aftonbladet vaknat till liv rejält. Trots att inga andra uppgifter finns än den ”starka misstanken” om undervattensverksamhet har AB bilden klar. De har hittat en pensionerad kommendör som är helt säker; - Klart det är ryssar, säger han. Allan Widman (fp) varnar för att Putin förbereder sitt folk på krig och ÖB talar om att det ”ryska kroppsspråket blir alltmer utmanande”. Han har ju ett lite eget sätt att uttrycka saker. Hur som helst råder inget tvivel om att det är ryssen som rör sig i vattnen utanför Helsingfors blir vi upplysta om. Wolfgang Hansson vet till och med att berätta varför. De vill skrämma Sverige och Finland från att gå med i NATO.

Här är jag inte längre riktigt med på noterna. Egentligen vet vi alltså inte om det verkligen förekommit någon fientlig ”undervattensverksamhet” och i så fall vilken typ av sådan det handlat om. Det kan också mycket väl ha handlat om minkar eller sälar eller andra typer av ljudillusioner som tydligen kan uppstå i just de här farvattnen, om man får tro uppgifter i finska tidningar. Nationaliteten på den eventuellt undervattensverksamme och avsikten med aktiviteterna hör alltså till nästa steg i analyskedjan men Hansson kastar sig in i mycket långtgående spekulationer.

Men okej, OM (säger OM) det funnits en ubåt i de finska vattnen är det givetvis inte alls osannolikt att den kan ha varit rysk. Men skälet till närvaron torde i så fall snarare vara att rutinmässigt kartlägga svensk och finsk beredskap. Vid höstens eventuella besök i svenska skärgården hade vi nyss valt en ny regering och i Finland har den inte ens hunnit tillsättas efter valet nyligen. Det kan alltså tänkas vara av intresse att se hur snabb reaktionstiden är vid sådana lägen. Fungerar befälsgivningen? Tas det snabba beslut eller blir de fördröjda av färska ministrar och tjänstemän eller en oklar befälsordning? Ett sådant skäl kan jag köpa att det handlar om eller för all del något annat militärstrategiskt skäl. Men att skrämma oss från att gå med i NATO verkar helt enkelt fullkomligt ologiskt. Eller möjligen korkat. Men det tror jag inte ryssen är. Eller?

Det skulle alltså ligga till så att ryssen är irriterad över NATO:s framfart österut och dessutom oroliga för att hittills alliansfria Sverige och Finland, med gräns mot Ryssland, ska lockas att bli medlemmar. Så vad göra? Jo, enligt Wolfgang Hansson, skicka ubåtar till svenska och finska farvatten för att skrämma oss att avstå. Enligt all logik torde väl effekten bli den motsatta. Ingen kan väl påstå att ropen på Nato-medlemskap tystnat efter höstens ubåtsjakt i Sverige? Varför skulle de? De som i flera år propagerat för ett svenskt NATO-medlemskap har förstås alla skäl i världen att dra snabba växlar på minsta indikation på krusningar i Östersjöns vatten. 

Så gjorde Nya Moderaterna i höstas och fortsatt under vintern då ledande moderater med jämna mellanrum återkommer till frågan, som exempelvis den försvarspolitiske talespersonen Hans Wallmark som tillsammans med riksdagsledamoten Lars-Arne Staxäng talade om ett ökat militärt hot och att ”ubåtskränkningen i Stockholms skärgård under oktober bekräftar den bilden”. Det kan ju också noteras att hon i SvT:s Raktpå (30/10-14) propagerade starkt för att frågan om NATO-medlemskap borde utredas tillsammans med Finland. Tre företrädare för Centerns respektive Folkpartiets ungdomsförbund skrev en artikel med titeln ”Ubåten är ytterligare ett bevis på varför vi bör gå med i NATO”. Jan Björklund betonade naturligtvis också hur allvarligt han såg på kränkningen, att han hade svårt att misstänka någon annan än Ryssland och föreslog därför återigen svenskt medlemskap i NATO.

Jag har högre tankar om rysk underrättelsetjänst än herr Hansson och är därför helt övertygad om att de är fullt medvetna om detta. Alltså att tonläget hos NATO-förespråkarna skruvas upp väsentligt efter varje misstänkt ubåtskränkning av svenska vatten.

Det finns egentligen bara ett starkt skäl för Sverige och Finland att ansluta sig till NATO och det är om hotet från Ryssland skulle upplevas så starkt att det inte råder några tvivel om att det finns akut behov av militär assistans för att försvara gränserna. Om det nu är så att ryssarna ogillar pratet om NATO-medlemskap (och så är det) så bör väl sämsta sättet att få oss på andra tankar vara att låta ubåtar stryka längs våra kuster titt som tätt.

Då finns det däremot goda skäl att tro det motsatta. Det vill säga att hotet överdrivs och att sådana här ubåtsjakter lite då och då är till för att skrämma upp oss att gå med i NATO. Kanske var det en svensk ubåt som gjorde en liten sväng in för att få med Finland på Enströms gemensamma NATO-utredning? Nu ägnar jag mig givetvis åt provokativa spekulationer. Dock med betydligt klarare logik än Wolfgang Hanssons. Om än mindre tvärsäkert.

Nato, Sverige och det ”nya” hotet från Ryssland

”Och hela tiden tjatar ni om al-Qaida, al-Qaida... Detta fördömda slagord – det enklaste med vilket man kan göra sig kvitt ansvaret för en kedja av nya blodiga tragedier... och det mest primitiva med vilket man kan söva medvetandet i ett samhälle som drömmer om att bli sövt”.

Så avslutar den ryska journalisten Anna Politkovskaja sin bok ”Putins Ryssland” från 2004 (utgiven på svenska 2005). Hon insåg då att västvärlden satt nöjd medan Putin byggde sin maktposition i Ryssland. Han krigade ju mot ”muslimska terrorister”. Bra så, tänkte världens ledare enkelspårigt, menade hon. Det ryska parlamentsvalet i december 2003 blev dödsstöten för den demokratiska och liberala oppositionen i Ryssland, hävdade hon, och menade att detta skedde till följd av den inhemska ryska apatin och revolutionströttheten men också med västvärldens goda minne;

”... inte minst från Berlusconi, som verkar ha blivit förtjust i Putin och agerar som dennes språkrör i Europa, men också från Blair, Schröder och Chirac; inte ens George W Bush hämmar honom”.

Det här var alltså för över tio år sedan och västvärlden var fullt upptagna med att jaga terrorister i Afghanistan och Irak. Putins Ryssland var ju på ett sätt en allierad, han jagade ju också i Tjetjenien och hade inte många allvarliga invändningar att komma med mot islamistjakten i Natos och USA:s jaktmarker. På motsvarande sätt upphörde USA:s tidigare kritik mot den ryska krigföringen i Tjetjenien. Enligt devisen fiendens fiende är din vän uppstod ett tillfälligt töväder som varade under jaktsäsongens första år. Ryssland ingick då alltså inte i analysen av hotbilder och det svenska försvaret köpte den amerikanska beskrivningen rakt av och monterade ned invasionsförsvaret för att få vara med i jaktlaget på ett litet hörn. Om detta skrev jag igår och det här kan ses som en fortsättning på resonemanget jag då inledde. 

Det svenska Nato-inträdet debatteras nu häftigare än kanske någonsin. Nu har ju USA och Nato en ny analys där Ryssland seglat upp som det stora hotet. Som kommen från ingenstans förefaller det om man lyssnar till debatten.

Det ”nya” hotet från Ryssland

”För Putin är arméns renässans en självklarhet efter förödmjukelserna under Jeltsins era och nederlaget i det första kriget i Tjetjenien”.

Så inleder Politkovskaja ovan nämnda bok och Putins uttalade mål att bygga upp Ryssland till en stormakt igen bör inte ha varit särskilt svårupptäckt för de försvarsanalytiker som för ett tiotal år sedan hade till uppgift att göra omvärldsanalyser.

I sådana bör också Krim ha funnits med då halvön med den viktiga ryska örlogsbasen ända sedan Ukrainas självständighetsförklaring 1991 varit ett stridsäpple i relationen mellan Ukraina och Ryssland.

Putins offentliga uttalande om Sovjetunionens fall som ”en av århundradets stora geopolitiska katastrofer” kom redan 2005 vilket inte heller kan ha undgått även mindre initierade bedömare av rysk utrikespolitik.

William Faulkner har sagt åtminstone en klok sak, när han påpekade att ”det förflutna är aldrig dött det är inte ens förflutet”. Den gamla visdomen att se bakåt för att förutspå framtiden gäller i allra högsta grad även avseende den ryska säkerhetspolitiken.

”Många hävdar att stabilitet nu är viktigare än lagar för Ryssland och det ligger en viss sanning i detta. Men så snart det nya Ryssland börjar följa den institutionaliserade laglöshetens väg – och det har redan hunnit ett gott stycke – blir en reform omöjlig. Dess förflutna kommer att hinna ifatt dess framtid” (Ur ”Stalins arkiv”, Jonathan Brent, 2008)

Nu är alltså ryssen det stora hotet igen ropar debattörer från höger högljutt och Sverige bör enligt dessa så fort som möjligt gå med i Nato. Panikanalysen är rätt typisk för försvarsdebatter i det här landet de senaste decennierna. Den har ofta utgått ifrån amerikanska och av Nato framtagna omvärldsanalyser och dragit slutsatser om det svenska försvarets utformning som sneglat mer på vad som är bra för Nato än vad som tjänar Sverige och värnar neutraliteten bäst. Hur vi försvarar gränserna och håller oss utanför krig har länge varit det yttersta målet för svensk säkerhetspolitik men tycks gradvis ha förändrats alltså de senaste 10-15 åren. 

Rysslands nya militärdoktrin offentliggjordes under vår julhelg och Putin redogjorde för de främsta hoten mot Ryssland; USA, Nato och Natos utvidgning österut. Det är förstås Nato:s kvickhet att etablera sig i Ukraina som skaver mest men också i Georgien och nu eventuellt Moldavien. Denna doktrin innehåller dock ingenting som är i grunden sensationellt. Ett nytt kallt krig har varit på gång länge då Putins planer på att återställa Rysslands heder och position som stormakt ofta frontalkrockar med Nato:s lätt arroganta självsäkerhet med vilken man etablerar sig intill ryska gränser.

Det svenska biståndet till amerikanska organisationer som finansierar tv-shower i Georgien med propaganda för Nato-medlemskap retar säkert också ryssen men det är förvisso inte Sverige som tilldrar sig deras främsta intresse. Det bekräftar också bland andra Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i ett uttalande till Aftonbladet. Med tillägget att detta förstås kan förändras om Putin känner sig tillräckligt trängd och hotad.

Svenskt Nato-medlemskap tjänar Sverige?

Tillfället att då driva frågan om svenskt Nato-medlemskap förefaller tämligen illa valt. Huruvida detta skulle värna Sverige är något som allianspartierna, med Folkpartiet och Moderaterna i främsta ledet, med starka argument måste kunna motivera när de nu öppet förklarar sin vilja att bryta den alliansfrihet som hållit Sverige utanför krig i tvåhundra år.

Försvarsmakten redogör på sin hemsida för sin främsta uppgift på följande sätt:

”Försvarsmaktens främsta uppgift är att ansvara för Sveriges militära försvar och värna om Sverige”.

Samtidigt bekräftas det faktum att Sveriges försvar är ett så kallat ”insatsförsvar”. Med detta menas, enligt Försvarsmaktens tolkning på hemsidan, att det ska kunna ”användas direkt när det behövs”. Snabbheten är prioritet nummer ett oavsett om ”uppdraget är i Sverige eller utomlands”, hävdar de.

Det kan förstås diskuteras om snabbheten är så viktig om inte styrkan är tillräcklig för att mota en invasion. Således en prioritering som är designad för insatser utomlands där det svenska deltagandet sker i mycket begränsad skala. Det är just så som detta insatsförsvar utformats vilket jag skrev om nyligen (se länk ovan). En strategi som bygger på amerikanska militära strategidokument och anpassad till en amerikansk slagstyrka, eller Nato:s om man så vill. För svenskt vidkommande har den dock lett till en nedmontering av invasionsförsvaret. Resurser att underhålla även denna typ av militär infrastruktur och beredskap har helt enkelt inte funnits. Inte heller tror jag många skulle vilja ha en militär budget i den storleksordning som skulle krävas för att klara båda uppgifterna lika väl.

Debatten borde således, istället för att handla om Nato-medlemskap eller inte, röra frågan om vilken typ av militär kapacitet Sverige ska ha. En defensiv invasionsavvisande eller offensiv insatsberedd? Den förra är en förutsättning för en trovärdig alliansfrihetspolitik men skulle kunna effektiviseras. Det samarbete med Finland som har inletts kan kanske utvidgas? Ett Finland som är i ett liknande geopolitiskt läge som Sverige och ett land med vilket vi har en lång gemensam historia. Den senare typen av militärkapacitet är däremot mer designad för att ingå i en samlad styrka i en större militärallians, typ Nato. Där kan svenska förband ingå som specialförband med olika typer av kompletterande uppgifter i en större organisation med andra typer av förband från andra länder.

eller

... det är frågan?

Om konsensus landar i det senare blir förstås konsekvensen att gå med i Nato. Något annat vore tämligen obegripligt. Men på vilket sätt tjänar detta Sverige och svenska intressen? Att tjäna som landningsbana för amerikanska stridsflyg i en konflikt med vårt stora grannland i öst?
Om vi landar i det förra kan vi fortsätta värna gränserna och inta alliansfrihet och på så vis fungera som medlande kraft i den eskalering av aggression och misstänksamhet som nu pågår mellan Nato och Ryssland.

Menar jag då att Sverige ska vika sig för varje viljeyttring från Moskva? Nej, knappast, men att hålla fast vid den alliansfrihet vi haft genom två världskrig vore ett stabilare och mer respektingivande svar på alla påtryckningar än att i panik springa och gömma sig bakom Nato:s rygg, som nu en del föreslår.

Nato, kriget mot terrorismen och en militärdoktrin

Diana Janse, som leder svenska ambassaden i Damaskus, skriver i en understreckare i onsdagens SvD om en intressant bok, ”No good men among the living: America, the Taliban, and the war through Afghan Eyes” av Anand Gopal, amerikansk journalist. ”Välskriven” och ”påtagligt saklig uppgörelse med den amerikanska Afghanistanpolitiken”, menar Janse. Gopal går igenom hela förloppet när USA förklarat krig mot terrorismen efter 9/11 2001 och Afghanistan blev första krigsskådeplatsen redan samma år. Hans huvudtes är att USA avfärdade möjligheten till en fred med talibanledaren mulla Omar och istället krävde villkorslös kapitulation, skickade specialförband med mandatet att ”bekämpa terrorism” och stöttade krigsherrar med en alldeles egna självberikande agendor och därmed skapade fiender. Krigsherrarna kunde med USA:s hjälp radera ut konkurrenter och USA fick därmed också de fiender de såväl behövde för att motivera sin närvaro. Bristen på underrättelser går, enligt Janse, ”som en röd tråd” genom Gopals anklagelseakt mot USA:s Afghanistaninsats. Gopal hävdar vidare:

”På så sätt kom amerikanerna, på grund av ett feldefinierat uppdrag tillsammans med undermåliga underrättelser och bristfällig förståelse för den lokala kontexten, efter hand att skapa den terrorism som USA fram till sitt återtåg ägnade sig åt att kriga mot”.

Han berättar också om Stalinliknande skenrättegångar och galet felaktiga arresteringar. Som den av Abdullah Khan som hamnade i Guantanamo för att han liknade den afghanska före detta inrikesministern Khaidrullah Kharikhwa trots att den verklige Kharikwa redan suttit i Guantanamo eller som busschauffören Mohebullah vars hem förväxlades med en talibaledares och fick spendera fyra och ett halvt år av sitt liv i detta Guantanamo.

Gopals uppgörelse med den amerikanska politiken i Afghanistan är enligt Janse en viktig påminnelse om vikten av kunskap om kultur och historia för förståelsen av vilka problemlösningar som ska tillgripas i andra länder. Hon vet vad hon talar om eftersom hon varit stationerad i Kabul.

”Om analysen och uppdragsbeskrivningen blir fel blir också politiken, taktiken och strategierna fel, alldeles oavsett hur gott vi vill”, avslutar Janse, vars understreckare bär titeln ”Kriget som skapade vad det ville bekämpa”.

Kriget mot terrorismen kontraproduktivt

USA: efterföljande projekt, invasionen av Irak, kan svårligen beskrivas som någon succé det heller. De underrättelser som talade om stora lager av kemiska vapen, kanske atomvapen och om horder av terrorister knutna till Al-quaeda fick snabbt fel. De som sedan dök upp hade slunkit in i kaoset efter USA:s invasion när irakiska armén och gränspolis befann sig i upplösningstillstånd eller anslutit sig senare. Att avväpna och upplösa den irakiska armén var en åtgärd som enligt många bedömare gav en stor rekryteringsbas för underjordiska motståndsrörelser, miliser och terrororganisationer.  Flera rapporter har dömt ut den amerikanska strategin för sitt ”krig mot terrorn” i Irak. Oxford Research Group har skrivit flera rapporter om konsekvenserna av kriget och en professor Paul Rogers förutspådde till och med innan invasionen att den skulle resultera i mängder av civila dödsfall och leda till instabilitet i området och därmed bädda för ökad support för Al-Qaeda. Den amerikanska invasionen blev ”en gåva” till al-Quaeda och andra paramilitära grupper, menar Paul Rogers, eftersom bevisade vad de länge hävdat; att USA:s engagemang i Gulf-regionen enbart handlade om att ta kontroll över oljereserver. 

Ett amerikanskt forskarteam som står bakom Globala Terrorism-indexet hävdade 2012 att ”kriget mot terrorn” gjort terrorn värre. Forskarna rekommenderar i rapporten alla länder som överväger militär intervention någonstans att tänka igenom detta noga en extra gång. Deras siffror visar att det förefaller totalt kontraproduktivt.

Nederlag för insatsförsvaret och en militärdoktrin

Det är inte bara ett nederlag för det amerikanska kriget mot terrorismen utan också för en militärdoktrin som bygger på snabba och rörliga insatser i länder där terrorism kan bekämpas innan den når till västvärlden.

Det här är också en doktrin som det svenska försvaret anammade för över tio år sedan då det började ställas om på allvar från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Dåvarande ÖB Håkan Syrén hade då i flera år talat sig varm för att följa ”trenden” och tryckte på politikerna, ivrig att följa med på vagnen:

”Den internationella terrorismen tar varken hänsyn till nationsgränser eller vår svenska departements- och myndighetsindelning. Därför krävs ett samlat grepp [...] En statlig utredning föreslog för över ett år sedan att Försvarsmakten skulle få en utpekad roll i skyddet mot storskalig terrorism, men inga beslut har fattats. Vi är nu efter övriga Europa.” (Ur ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”, Försvarsmakten, 2004).

I regeringens proposition 2008/09:149 Ett användbart försvar betonas också att skapande av rörliga militära förband för snabba insatser blivit en ”trend” inom hela västvärlden och att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. 

Snabbhet, rörlighet och proffsighet premierades före allmän mobiliseringskraft och mer stationära gränsförsvar. Det svenska försvarets nedtrappning av invasionsberedskapen är alltså en högst medveten växling till den här strategin som kräver en helt annan militär design än patrullerande av gränser, förrådsställda försvarsvapen och stora manskapsreserver. Det som nu efterfrågas febrilt av samma politiker som nyss avskaffat detsamma. Och som nu istället ropar på Nato-medlemskap som ”quick-fix”. Medveten strategi från början för att föra in oss i Nato? Kanske, kanske inte. Troligen mer kortsiktighet, politisk populism och bristande omvärldsanalys byggd på amerikansk underrättelseverksamhet och en hybris hos västvärlden efter murens fall.      

Den militära doktrin som legat till grund för skapandet av det svenska insatsförsvaret hämtades till stor del från USA och Nato. Det ligger inte så långt borta att dra ett likhetstecken dem emellan. Deras underrättelser och analys låg till grund för ”trenden” som gått över västvärldens försvarsbeslut under ett tiotal år. Basen för doktrinen ligger dock längre bakåt i tiden och kan till stor del hänföras till Harlan K. Ullman och James P. Wade som 1996 för National Defense University publicerade sin doktrin om ”Shock and Awe” eller ”Rapid dominance”. En militärstrategi som byggde på snabbhet, eldkraft, precision och yrkesskicklighet i kombination vilket skulle chocka motståndaren och bryta ned all motståndsvilja. Lite av ett typfall för en lösning som söker ett problem. Attacken mot Twin Towers 2001 gav Bush-administrationen tillfälle att pröva doktrinen på allvar. Den militära industrin gnuggade förstås händerna inför ljusa framtidsutsikter. Krigsmateriel och vapen kräver naturligtvis krig för att motivera produktionen och för att testa och utveckla vapensystem. 

Det första testet i Afghanistan kanske kortsiktigt sågs som en framgång för doktrinen varför den också säkert betraktades som gångbar i Irak. Den som nu analyserar vad som hänt där sedan dess kan dock knappast konstatera annat än att doktrinen orsakat enorma civila lidanden, enorm förstörelse av byggnader och annan infrastruktur och en enorm politisk instabilitet samtidigt som motståndsviljan snarare har stärkts och hårdnat. IS framfart i Irak och Syrien kan svårligen sägas vara helt oberoende av de konsekvenser den amerikanska invasionen av Irak burit med sig.

En mer självständig analys och mer öppen debatt hade kanske gett andra svar grundade bland annat på det som Oxford Research Group kom fram till redan innan Irak invaderades. Den kontraproduktiva kampen mot terrorismen genom militära insatser i tredje land kan inte annat än betraktas som ett stort misslyckande.

Svenskt Nato-medlemskap

Grovt förenklat kan man säga att en amerikansk och Natoburen strategi påverkade svenska politiker och militärer att förändra försvarsstrukturen och i det närmaste lägga ned det svenska invasionsförsvaret. Nu när omvärldsanalysen, i ljuset av Rysslands agerande på Krim och i Ukraina, plötsligt omfattar ett invasionshot igen ropar alla på Nato-medlemskap. Det de flesta glömmer är att vi då får deras underrättelser och analys på köpet. Med en historia som alltså förskräcker. Det finns hos Nato inte heller några säkra tecken på omvärdering av den militära doktrinen. President Obamas tal om att satsa på att hitta och utbilda lokala partners som utförare av de militära insatserna mot terroristgrupper bör nog betraktas som mer av en tillfällig reträtt. Dessutom en strategi som redan, i ockupationsskeden, prövats utan större framgång. Den militära delen av den amerikanska utrikespolitiken lär hur som helst inte bli mer defensiv inom överskådlig framtid. 

” In fact, by most measures, America has rarely been stronger relative to the rest of the world.  Those who argue otherwise -- who suggest that America is in decline, or has seen its global leadership slip away -- are either misreading history or engaged in partisan politics. Think about it.  Our military has no peer.  The odds of a direct threat against us by any nation are low and do not come close to the dangers we faced during the Cold War […] The question we face, the question each of you will face, is not whether America will lead, but how we will lead -- not just to secure our peace and prosperity, but also extend peace and prosperity around the globe […] Regional aggression that goes unchecked -- whether in southern Ukraine or the South China Sea, or anywhere else in the world -- will ultimately impact our allies and could draw in our military.  We can’t ignore what happens beyond our boundaries [...] America must always lead on the world stage.  If we don’t, no one else will.  The military that you have joined is and always will be the backbone of that leadership […] Let me make one final point about our efforts against terrorism.  The partnerships I’ve described do not eliminate the need to take direct action when necessary to protect ourselves. When we have actionable intelligence, that’s what we do -- through capture operations like the one that brought a terrorist involved in the plot to bomb our embassies in 1998 to face justice; or drone strikes like those we’ve carried out in Yemen and Somalia.  There are times when those actions are necessary, and we cannot hesitate to protect our people. “ (Ur Barack Obamas tal vid United States Military Academy Commencement Ceremony, West Point, 28/5-2014)

Den svenska neutraliteten och alliansfriheten ger oss tillfälle till självständig analys och byggande av ett relevant försvar av landets gränser. Nato-medlemskapet blir snarare en fortsättning på det insatsförsvar vi nu har med en sorts inbyggd försäkring mot anfall österifrån. Men samtidigt en stor risk att dras in i operationer i tredje land enligt den militära doktrin och terroristbekämpningsdoktrin som Nato fortfarande tillämpar. Eller i framtiden; nya doktriner utformade efter amerikanska intressen i oljerika länder? Är det så vi bäst ska försvara Sveriges gränser?

Svenskt invasionsförsvar 2.0

Plötsligt är försvaret poppis i alla läger. Inför valet tas alla chanser att vinna poäng på hur många miljarder som nu ska satsas för att möta det ”nya” hotet från Ryssland. Alliansen kan inte hålla sig utan gör till och med avsteg från den viktiga principen att ta brett grundade försvarsbeslut över blockgränserna. Nu ska det köpas JAS-plan och byggas U-båtar som aldrig förr. 

Den nyvakenhet som präglar agerandet är oroväckande. Dels för att det är samma personer som tagit en rad försvarspolitiska beslut som bäddat för invasionsförsvarets nedmontering och dels för att de nu gör en omvärdering på ungefär lika grund analys som de stöpte om det gamla invasionsförsvaret till ett insatsförsvar.

Historien om hur Sverige gick från att ha haft ett invasionsförsvar till att vara en liten del av västvärldens insatsförsvar är intressant. Denna utveckling pågick i ett tiotal år utan någon högljudd debatt. När muren fallit och de sista Sovjetresterna skakats ut i randen av ett sargat Ryssland ansågs den gamla försvarsberedskapen hopplöst obsolet. I något som ligger farligt nära högmod utvecklades Nato till en världspolis som tog sig friheten att invadera länder utan FN:s godkännande och utan att analysera följderna särskilt noga. Sverige rycktes med och trycket på oss att överge den gamla neutralitetspolitiken har varit konstant sedan dess.

Hur kunde då den svenska försvarspolitiken och organiserandet av landets försvar styras av så grunda analyser?  Enligt Mikael Nyberg hade en amerikansk säkerhetskonsult, SAIC, en stor del i det hela.

Själv har jag länge intresserat mig för det här transformationsskedet för svenska försvaret och skrev ett par uppsatser i statsvetenskap om omvandlingen från invasionsförsvar till insatsförsvar för några år sedan. Jag ser det mer som att en ny militärdoktrin vunnit alltmer mark efter murens fall. De amerikanska konsulterna Nyberg skriver om ser jag bara som profitörer på en nyöppnad marknad och troligen försäljare av en taskig produkt.

De svenska politikernas förvåning över det försvunna invasionsförsvaret förefaller däremot antingen falsk eller istället häpnadsväckande eftersom de varit synnerligen medvetna om omvandlingsprocessen och tagit en rad viktiga beslut som lett i riktning mot insatsförsvaret. För politiska beslut är vad transformationsprocessen har handlat om.

Vägen framåt

År 2004 publicerades en liten skrift av Försvarsmakten med titeln ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”. Det är nog inte många utanför den egna myndigheten som läst den. Kanske inte ens ansvariga politiker som nu verkar så förvånade över vad som hänt med försvaret. Doktrinen om insatsförsvaret går i all korthet ut på att hoten inte längre finns vid gränserna utan i tredje land där hotet ska mötas på hemmaplan, det vill säga innan det kommer hit.

”Det innebär att Försvarsmakten på ett helt annat sätt än hittills måste sätta den internationella förmågan i centrum. Det måste nu slå igenom i förbandsutbildning, personalförsörjning, värnpliktssystem, materielförsörjning och övningsverksamhet” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Det är naturligtvis en högst självbelåten och självsvåldig doktrin. Men så hamrades den ju ut av amerikanska militärstrateger efter murens fall och i terroristjakten efter 9/11.

”Hoten mot vår säkerhet och mot de humanitära och demokratiska värden som vi bekänner oss till kan bara mötas och hanteras genom gemensamma åtgärder och gemensam förmåga...Med erfarenheter från världssamfundets misslyckanden och otillräcklighet under det senaste decenniet understryks nu behovet av snabbt insättbar förmåga” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Bildandet av Nordic Battle Group blev en av de stora satsningarna och på flera håll framhölls denna som förebild och modell för framtida förband. Terrorism och spridning av massförstörelsevapen skulle stoppas genom snabba insatser, de gamla förråden bommas igen och materielen införskaffas inför varje insats istället, anpassat efter dennas speciella behov.

”Ingen skall tro att vi klarar av allt detta med lagar och regler från kalla kriget. Därför måste politikerna hjälpa oss med att skapa nya förutsättningar... Jag är själv otålig och ivrig. Jag vill komma vidare” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)

Dåvarande ÖB Håkan Syrén missade inga tillfälligheter att prata om den här transformationen och var flitig resenär till olika möten inte minst inom EU. Genom att åta sig att bilda en av de snabbinsatsstyrkor (EU Battle Groups) som EU, på fransk-brittiskt initiativ, ville etablera i EU ville Sverige ”markera ett starkt stöd för EU:s ambition att på detta sätt stärka den europeiska krishanteringsförmågan” (Försvarsmakten(2010); VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år som ÖB).

I EU formas försvarspolitiken som en del av den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken, GUSP. EU:s förlorade prestige under krigen på balkan under 1990-talet förefaller ha varit en utlösande faktor för en starkare gemensam europeisk försvarsorganisation med gemensamma operativa styrkor att snabbt sätta in i närheten av EU:s gränser men också i tredje land. . Den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) togs i december 2003 och är ett viktigt dokument, där en omvärldsanalys ger en beskrivning av EU:s uppfattning av hotbilder och lösningar samt dessutom en indirekt uppmaning till medlemsstaterna att på frivillig väg reformera sina nationella försvar så att de får kapacitet att tillhandahålla mobila insatsstyrkor.

Från invasionsförsvar till insatsförsvar

Det bör vara uppenbart för de flesta att en försvarspolitik som går ut på att aktivt med militär trupp träda in i konflikter i tredje land och en organisation som är uppbyggd för snabbinsatser av mobila militära enheter avviker tämligen klart från den svenska neutralitetspolitiken och militära organisationens tyngdpunkt vid invasionsberedskap. Ändå har doktrinen om behovet av snabba förebyggande insatser utan större invändningar inkorporerats i den svenska försvarspolitiska diskursen och resulterat i en radikal omvandling av försvarsorganisationen. Det gick tämligen snabbt också. I regeringens försvarsproposition (1995/96:12 Totalförsvar i förnyelse) framlades följande bestämda förklaring:

”Militär alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella säkerhetspolitiska ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska intressen”

För att drygt tio år senare istället låta så här i Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar:

”Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är möjlig vid en konflikt i närområdet”

EU, USA och Nato måste ses som nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden med tillhörande handlingslogik som dominerande och styrande för förändring av försvarsorganisationer.

Insatsförsvaret sågs som den nya sortens design av militär verksamhet som, oavsett dess effektivitet i att möta exempelvis terroristhot, etablerades som ett modernt och ansvarsfullt sätt att organisera sig på.

Regeringen framhåller, exempelvis i försvarspropositionen 2009 (Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar) skapandet av rörliga militära förband för snabba insatser som en ”trend” inom hela västvärlden. De betonar att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade och prioriterade” av EU, FN och Nato. Förändringen av den svenska försvarspolitiken kan alltså mycket väl ses som uttryck för en respons på en tilltagande internationalisering och ett narrativ om lämpligaste problemformulering och lösningar som formulerats i mycket vidare kretsar än Europa.

Långsiktig plan; in i Nato?

I dagsläget är det väl säkert så att det är Nato snarare än EU man tänker på när det gäller det svenska försvarets internationalisering. Kanske var omvandlingen en hemlig, långsiktig plan för att föra oss in i NATO? De senare årens samordnade övningar talar knappast emot detta. Det är också numera en fullt gångbar politisk åsikt att plädera för Nato-medlemskap vilket det inte var före 2000-talet. Bland andra Birger Schlaug har kommenterat denna Nato-vurm under flera år (vilket framgår här) och menar också att exempelvis SvD fört en längre tids kampanj för att styra opinionen i den riktningen.

Gammal rysskräck blir nu hur som helst som ny och kalla krigets realpolitiska strategispel kommer sannolikt att leda till nya försvarsdoktriner som kan ge nya organisationsplaner och öppna nya marknader för de säkerhetskonsulter som vill sälja sina produkter och profitera på rädslan och osäkerheten. Inte för att det framkommit någon ny analys av läget utan för att en ny trend är på väg att infinna sig som kan komma att ge ett nytt ideal för militär organisation.

Vapenskrammel som valfläsk

Alliansen ger sig alltså i detta läge ut och lanserar försvarssatsningar för glatta livet. Invasionsförsvar som valfläsk är ju lite ovanligt men så är också alliansens opinionsläge ovanligt skakigt. Detta med försvars- och säkerhetsfrågor tycker jag dock är alldeles för allvarliga saker för att göra valfläsk av. Framför allt ska inte nya stora försvarspolitiska beslut fattas för att allianspartierna har dåliga opinionssiffror utan måste naturligtvis grunda sig på en djupare omvärldsanalys och vara långsiktig i sin utformning. Alliansens försvarssatsningar är inte finansierade ens (se deras egen DN-artikel ovan om att ytterligare finansieringsförslag ”bedöms behövas” efter 2018). Dessutom ska en del finansieras genom minskade anslag för miljö- och kärnkraftssamarbete med Ryssland. Vi är väl ändå några som hellre skulle se utökade samarbeten om en hållbar värld istället för ytterligare JAS-plan? Jag är åtminstone helt överens med Per Olsson, ordförande Mp Stockholms Stad, som twittrat:

”Med tanke på hur fort Regeringen svängt i försvarsfrågan under våren är det otänkbart att beskedet i dag är grundat i vettig analys”

Är det detta som är svenskt invasionsförsvar 2.0 ?

Spana också in:
 Birger Schlaug om alliansregeringens senaste försvarsutspel.