En liten, liten notis med en stor, stor nyhet som bör avgöra ditt val

I dagens SvD fick jag syn på en liten, liten notis. Så liten att det egentligen var en bedrift att få syn på den. Hade jag bara läst nätversionen hade den inte funnits alls. I papperstidningen meddelade TT-AFP med fyra meningar nyheten att koldioxidhalterna i atmosfären ökade med 2,9 ppm (miljondelar) under 2013. Det låter inte så märkvärdigt kanske men är det största uppmätta ökningen hittills. Jag tänker att det är ganska talande att denna nyhet fått en så undanskymd plats i nyhetsutbudet inför valet. Hade det handlat om rekordbaisse på börsen eller en rekordlåg tillväxtsiffra hade tidningar och nyhetsprogram försökt överträffa varandra i fradgatuggande ödesreportage och intervjuer med gravallvarliga ekonomer.

Det är WMO, Meteorologiska världsorganisationen, som levererat siffran och som nu konstaterar att koldioxidhalterna ligger på drygt 141 % av den förindustriella nivån. Just meteorologer bör vi nog lyssna till mer än ekonomer och inte bara när de dyker upp i tv-rutan och lovar solsken. En sådan före detta tv-meteorolog som numera på heltid försörjer sig som klimatexpert är Pär Holmgren. Han är aktuell med två böcker, Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och Torstens resa i underjorden. Han är inte särskilt optimistisk egentligen utan menar att det kanske redan är för sent att göra tillräckligt åt klimatförändringarna för att undvika framtida miljökatastrofer men menar samtidigt att vi ändå kan göra mycket för att dämpa katastroferna. 

Han förordar höjd bensinskatt och personliga utsläppsrätter bland annat. Sådant som moderaterna skyr som pesten. Därmed glider jag in på hela min poäng. Nämligen att det vi kan göra i valet som kommer är att rösta grönt, och då menar jag inte centerpartiet som säljer ut miljövinsterna till högstbjudande och som efter åtta års innehav av miljöministerposten inte lyckats styra alliansregeringen närmare klimatmålen än att vi missar dem med 150 år. Passiviteten i klimatfrågan blev till en av de stora orsakerna till Moderaternas kräftgång i EU-valet. Det är i alla fall min analys. 

Därför är de förstås livrädda för att frågan ska dyka upp igen och ledarsidorna i våra morgondrakar gör allt för att hjälpa till genom att prata plånboksfrågor. Samtidigt får alltså en av vår tids stora ödesfrågor där livsbetingelserna för mänskligheten står på spel försöka pocka på uppmärksamhet i medierna.

En liten, liten notis för en stor, stor nyhet.

Men tre små, små valsedlar gör en stor, stor skillnad.

Men då måste det stå Miljöpartiet på dem.

Läget är allvarligt, sa Bill. Och dyrt, sa Bull.

En liten valsaga som kunde ha varit skriven av Gösta Knutsson (men inte är det):

- Läget är allvarligt, Bull.

- Hur så?, undrade Bull.

- I världen, Bull, sa Bill. Det är mycket, mycket allvarligt.

- Oj då, sa Bull, det låter dyrt.

- Det är det också, sa Bill, mycket, mycket dyrt.

- Aj då, sa Bull, då måste vi kanske göra något?

- Njaa, inte precis, men vi ska hålla en presskonferens och tala om det för alla andra.

- Jaha, varför då... egentligen? undrade Bull, och kliade sig i huvudet. Och vad ska vi säga?

- Jo, vi ser mycket, mycket allvarliga ut och du säger inte så mycket alls. Mer än att det är dyrt också. Det är mest jag som pratar.

- Jaha, vad ska du säga då?, undrade Bull.

- Att vi lever i en oroligare värld, sa Bill.

- Än när då? Undrade Bull.

- Än förut dummer, sa Bill irriterat.

- Hmm, men 1:a och 2:a världskriget då? Och kalla kriget och atombombshotet? Och Vietnam och Afghanistan och Balkankriget och Tjetjenien och Irak och de där stora skyskraporna som ramlade ihop och kriget mot terrorismen och Al-Qaida och Bin Laden och...

- Äsch, allt det där vet jag väl. Läget är mycket, mycket allvarligare än så, sa Bill, lite irriterad igen.

- Hur då? Undrade Bull.

- Vi håller för katten på att förlora ett val och makten och härligheten fattar du väl? Lite lätt högröd nu.

- Oj, sa Bull, det låter allvarligt.

- Jaa, det är det också, sa Bill.

- Bäst att se allvarlig ut då, sa Bull.

- Gör det, sa Bill, men låt mig sköta det mesta av snacket. Jag är nog liite, liite bättre än du på allvarliga världslägen.

- OK, ser jag tillräckligt allvarlig ut nu? undrade Bull.

- Det duger, sa Bill, men glöm inte att säga hur dyrt det är också.

Alliansens brinnande ointresse för klimatfrågan

Det brinner i skogarna i Västmanland och många människors bostäder och livnäring står på spel. Värden för miljarder kan ha gått förlorade. Även människoliv har förlorats även om det lyckligtvis inte har blivit många. Naturligtvis en tragedi för alla drabbade och en ångestfylld väntan på att branden ska vara helt under kontroll och kunna släckas för de som bor i området.

Under veckan har företrädare för oppositionen, bland andra Miljöpartiets Per Bolund och Åsa Romson, kritiserat regeringen för dess passivitet när det gäller förebyggande arbete med att skydda mark och människor från klimatförändringens effekter. Det har de fått kritik för från borgerliga ledarsidor och förstås från alliansregeringens företrädare. Centerledaren Annie Lööf, försvarsminister Karin Enström såväl som statsminister Reinfeldt har uttryckt denna kritik och menat att vi inte ska göra politik av den här tragiska händelsen. ”Osmakligt” och ”cyniskt” är ett par omdömen som utdelats.

Jag får erkänna att min egen första reaktion lutade åt det hållet. Kanske borde man väntat tills branden släckts med att peka på bristerna. Men ju mer jag satt mig in i frågan har jag svängt åt andra hållet. Fortfarande kan jag tycka att utspelet kom lite för tidigt men samtidigt menar jag bestämt att det är ett alldeles utmärkt tillfälle att tala om de här frågorna. Alliansregeringens ointresse för klimatfrågor är ett problem för Sveriges beredskap inför de problem som kan komma, eller snarare som alldeles säkert kommer att komma eller redan är här. Det mest osmakliga i den här historien är enligt min mening alliansregeringens ointresse för frågor om klimatanpassning och åtgärder för att möta de klimathot som vi redan ser prov på.

Varningsflagg hissad sedan länge

Den alldeles direkta kopplingen är vilka befogenheter och resurser som ska tilldelas exempelvis MSB (Myndigheten för säkerhet och beredskap). Dessutom om myndigheten har rapporterat till regeringen om brister i beredskap inför klimatrelaterade hot generellt i Sverige.

Det finns gott om varningsflaggor hissade bland myndighetens publikationer för klimatförändringens konsekvenser mer allmänt. I rapporten ”Övergripande utmaningar för samhällsskydd och beredskap” framhåller MSB utmaningar för framtiden och pekar ut klimatanpassning som en av dessa. ”Utan klimatanpassning blir vi mer sårbara”, heter det i rapporten, och MSB framhåller att ” Klimatförändringarna är en av de potentiellt största utmaningarna samhället går till mötes i framtiden. Att verka för att samhället anpassas till ett förändrat klimat är därför en övergripande utmaning för samhällsskydd och beredskap”.

 Den första svenska nationella riskbedömningen lämnades över till regeringen för ett par år sedan; ”Risker och förmågor 2012: Redovisning av regeringsuppdrag om nationell riskbedömning respektive bedömning av krisberedskapsförmåga”. I den finns riskbedömningar som innefattar scenarior som exempelvis ”långvarig värmebölja”. I riskanalysen för detta scenario framhålls torra marker med återkommande vegetationsbränder som följd, försämring av vattenkvalitet, trafikolyckor till följd av halka på varma asfaltsvägar och i tågtrafiken till följd av solkurvor på rälsen samt värmeåskväder med stora nederbördsmängder och ett stort antal blixtnedslag med bland annat risk för skogsbränder. I myndighetens sannolikhetsbedömning för ett ovanstående scenario framhålls att en sådan värmebölja sannolikt kommer att inträffa inom en 5-10 års period och att ”sannolikheten ökar i takt med klimatförändringarna”.

Det finns gott om andra underlag för regeringen att bläddra i för att informera sig om vikten av klimatanpassat samhällsbyggande. Klimat- och sårbarhetsutredningens slutbetänkande (SOU 2007:60) publicerades redan i oktober 2007. Sammanfattningen av utredningen ser ut så här;

”Sverige kommer att påverkas kraftigt av klimatförändringarna. Anpassningen till klimatförändringarna bör påbörjas redan idag. Den slutsatsen drar Klimat- och sårbarhetsutredningen i sitt slutbetänkande, och föreslår bland annat ökat ansvar för kommuner och länsstyrelser liksom statligt stöd för storskaliga kostnadskrävande insatser”.

SKL, Sveriges kommuner och landsting, begärde också innan sommaren ökade insatser från miljödepartementet för att bygga bättre beredskap mot översvämningar, jordskred och bränder, vilket framgår av en DN-artikel för några dagar sedan.

En del länsstyrelser har också påpekat för regeringen att de medel som avsätts för skydd mot klimathot inte ens är i närheten av att vara tillräckliga. ”Det krävs miljardbelopp”, säger till exempel Pär Persson, Länsstyrelsen i Skåne.

Sverige underskattar riskerna för stora katastrofer menar också FN:s chef för organet som jobbar med riskreducering och katastrofberedskap, Margot Wahlström. Hon påpekar också, i en SvD-artikel, följande;

”Att man inte har råd eftersom en katastrof händer så sällan är ingen bra politik. Erfarenheterna visar att det visst lönar sig eftersom det blir så mycket dyrare när väl olyckan är framme”.

Alliansregeringens standardsvar på frågan om vad som ska göras åt klimatfrågan är; tillväxt. Således blir en del av problemet till lösning av detsamma i alliansregeringens egen värld, låt oss kalla den klimatbubblan. I den löser sig allt med hjälp av marknadskrafter och höga tillväxttal. Verkligheten visar däremot att tillväxt av ekonomin ger tillväxt av miljöproblem och att marknadiseringen av infrastrukturutveckling ger rädsla för investeringar som inte genast kan sättas in i en mall för prestationsmätning eller resultat. Resultatstyrningens problem är en våt filt som ligger över alla offentliga verksamheter där produktionen inte rör sig om direkt mätbara produkter utan handlar om service inom vård, omsorg och utbildning eller om infrastruktursatsningar och underhåll, som järnvägsnät exempelvis. Aftonbladets Wolfgang Hansson tillhör de skribenter som nyligen snuddat vid dessa tankegångar.

Per Lindvall, ekonomiskribent i SvD, skriver också om att det är ett ”underbetyg” åt inblandade myndigheter att branden i Västmanland kunnat få sådan utbredning och att ”de återkommande väderberoende katastroferna” inom skogsbruket är på väg att bli ”det nya normala”. Han fortsätter:

”Klimatförändringarna är ju ett återkommande politiskt tema, inte minst i ett valår. Men det verkar handla mest om varm luft. De faktiska insatserna på marken och i verkligheten lyser med sin frånvaro”.

Dags att välja

Åsa Romson klargjorde i en Expressen-intervju i juni 2013 sin åsikt om regeringens passivitet i klimatfrågor:

”Vi ser att vi har redan klimatförändringar som påverkar, vi ser att vi får en ökad medvetenhet om negativa miljökonsekvenser av olika kemikalier och annat. Det är förändringar som Sverige borde ta in och bli en mästare i att generera en positiv jobbstrategi kring snarare än att jag i partiledardebatten blir utskälld av finansministern eller statsministern för att vi vill höja bensinskatten med några ören. Det gynnar inte Sverige att man inte ser klimat och miljöfrågor som en så viktig fråga som det egentligen är”.

Per Bolunds och Miljöpartiets kritik av regeringens passiva hållning till klimatfrågor är således inte någon nyvunnen insikt och populistiskt påfund som lanserats för att gripa ett tillfälle i flykten inför valrörelsen. Det är uttryck för en frustration över kortsiktighet och ointresse från alliansregeringen när det gäller frågor som har med klimatproblemen att göra. Det är mycket begripligt att denna regering inte vill göra politik av branden i Västmanland. Men de får nog finna sig i att åtminstone Miljöpartiet kommer att göra just det. Jag tror nämligen inte att allmänheten delar regeringens ointresse och laissez-faire attityd. Alldeles i synnerhet inte de som bor i Västmanland.

Nu får vi snart tillfälle att välja; att vidta kraftfulla åtgärder för att bygga om samhället anpassat efter hot som kommit eller kan komma av klimatförändringens effekter eller att krypa in i alliansregeringens bubbla och hoppas att det ordnar sig ändå.

Kolla också gärna in: Huddingeperspektiv om behovet av att peka på behov av klimatanpassning. 

Folkpartiet omöjliga i en alliansregering?

Idag är det Folkpartiets (Fp) dag i Almedalen. Det lilla liberala partiet ska försöka motivera varför väljarna ska välja deras valsedlar i höstens val. I dagens SvD har ett par av deras åsikter lanserats som sticker ut i jämförelse med deras allianspartners i regeringen och tänkta blivande regeringspartners om nu valutgången överraskande skulle falla ut till allianspartiernas fördel.

Erik Ullenhag och Maria Arnholm skriver i en debattartikel att de vill avskaffa vårdnadsbidraget. Därmed går de på kollisionskurs med allianspartnern Kristdemokraterna (Kd) som har haft vårdnadsbidragets införande som en profilfråga. 

I samma tidning kan vi också läsa att Fp:s försvarspolitiska talesperson Allan Widman gör ett utspel om återinförande av värnplikten. Vilket därmed undergräver inte minst Moderaternas hela försvarspolitiska linje som ju varit att avskaffa densamma och införa det system med kontraktsanställda soldater vi nu har. Endast Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är eniga med Fp i den här frågan.

Har Folkpartiet därmed gjort sig omöjliga i en eventuell blivande alliansregering? Tja, själva skulle de förstås hävda motsatsen. Samtliga allianspartier betonar ju vid varje givet tillfälle hur eniga de är och vilken röra det kan komma att bli om en röd-grön regering där partierna gått till val på olika åsiktsprogram ska samregera.

Men om allt är förutbestämt innan valet och allianspartierna redan är överens om allting så infinner sig ofrånkomligen den stora frågan; varför gör sig Folkpartiet (eller något annat av allianspartierna) sig besvär att torgföra egna åsikter? Om väljaren redan på förhand vet vad han eller hon får med en alliansregering så bör det rimligen innebära att det inte har någon som helst betydelse vad Folkpartiet tycker?

Det vore, enligt min mening, sunt om även allianspartierna går till val på olika program och åsikter i olika frågor och om vi sparar fastställandet av regering till efter valet då väljarna har sagt sitt. Det vore också rimligt om väljarna får besked från allianspartierna om detta innan valet. Det vill säga om det finns någon som helst mening med att rösta på exempelvis Folkpartiet eller om politiken som ska föras med en eventuell alliansregering redan på förhand är spikad? 

Om Miljöpartiet, Almedalen, valfläsk och liberala mediers valkampanj

Almedalen-cirkusen är mitt i föreställningen och igår var det Miljöpartiets tur att ta plats i manegen. Det jonglerades friskt med feminism, klimatfrågor och skolsatsningar med mera. Inga stora sensationer egentligen. Den statsvetare som fick kommentera Åsa Romsons tal i SvT tyckte hon fokuserade mycket på just de här frågorna och menade att det kunde bli svårt locka alliansväljare med dessa. Politiken har blivit alltmer en popularitetstävling i stil med Idol eller Schlagerfestival. Vilka rytmer lockar mest?

Men det är kanske så att många väljare trötta på taktiksnacket och de ängsliga blickarna på mentometerrörelserna? Den senaste mätningen från Sifo lär dock knappast ha gjort partistrategerna mindre nervösa. Där fick Mp över 13 % och Feministiskt Initiativ (FI) skulle komma in i riksdagen med 5 % av rösterna. Möjligen blir det en och annan förvånad statsvetare som senare kommer att kommentera höstens valresultat? De viktigaste frågorna igår kanske inte är lika viktiga idag?

Att miljöfrågorna och klimatoron är något som blivit allt viktigare för väljarnas röstande har emellertid alliansstrategerna upptäckt. Alliansregeringens lansering av en satsning på järnväg med stor presskonferens tidigt på just Miljöpartiets dag i Almedalen var förstås genomtänkt till övertydlighet. Kanske är det också den tyngsta kritiken man kan rikta mot paketet? Att den osar valfläsk. Förutom att det är en plan som sträcker sig ända fram till 2035 och att finansieringen är högst oklar. Vilket i och för sig inte behöver vara ett väldigt stort problem när det gäller mycket långsiktiga satsningar. Men att Reinfeldt och hans gäng yrar om att finansieringen är fixad bränner valfläsket ännu mer i kanten. Det osar ganska flottigt! Inte minst eftersom alliansregeringen har en finansminister som bara för några år sedan uttalade att satsningar på järnväg var ”robust olönsamt”! Han tyckte då att Sverige hade alltför liten befolkning för att binda samman stora städer med snabbspår och att det vore ”oansvarigt” att satsa på utbyggnad. Nu görs den, enligt Jan Björklund i Aftonbladet, ”största utbyggnaden av järnvägen sedan 1860-talet”. Plötsligt har det blivit långsiktigt lönsamt. Jo, att det är val i höst har blivit allt tydligare.

Även i de stora morgontidningarnas rapporter från Almedalen och artiklar om valet är det tydligt att vinklingarna börjar bli hårdare och att rubriksättningarna blivit mer utstuderade. Häromdagen skrev jag om hur en undersökning användes för att ytterligare måla en bild av FI som det stora valspöket.

Igår, också väl tajmat på Miljöpartiets dag i Almedalen, hade SvD en artikel om Miljöpartiets skolpolitik. Artikelförfattaren Johanna Ekström lyfter fram uttalanden från Lärarförbundet som tycker att Mp:s förslag från i höstas om 10000 nya medarbetare i skolan saknar förutsättningar att förverkligast som rekryteringsläget ser ut just nu (!). Rubriken som artikelförfattare Ekström valt att sätta lyder; Lärare saknas för Mp:s löfte. För det första är det lite märkligt att lärarfacket andas sådan pessimism när detta löfte ju är kopplat till löneökningar för lärarna. Strategin är förstås att höga status för läraryrket och långsiktigt göra det attraktivare att söka sig till lärarutbildningar och för redan utbildade lärare att söka sig tillbaka till skolorna. Dessutom, framgår det i mitten av artikeln, är förbundet lika kritiska mot alla partiers förslag om satsningar på skolan. Rubriksättningen hade alltså lika gärna kunnat gälla vilket parti som helst eller samtliga partiers skolsatsningar. 

Jo, nog märks det att valrörelsen är i full gång. Extra kritisk läsning är alltså att rekommendera framöver.

Carl Bildt ”diskar av” med Obama medan alliansen dansar

”Jag snackade lite med Obama... vi bara liksom hälsade på varandra... men eh, rätt mycket Porosjenko givetvis, rätt mycket Ukraina i fokus för diskussionerna, men en hel del annat. Det blir ju sådär va´ när man träffas, det blir mycket man... diskar av när det gäller kontakter”

Det är Carl Bildt som sitter med frukostyougurten och lättar på hjärtat för en radiojournalist. Jag börjar skratta för han låter precis sådär distanslös och självgod som han ofta karikeras. Har inte kunnat släppa den här intervjun ur skallen under veckan som gått utan tänker ibland på ett par av citaten och skrattar tyst för mig själv. Måste bara tipsa vidare om radioprogrammet här.

Jag lyssnar sällan på radio men häromdagen fick jag ett tips från en mig närstående person. Hon trodde först att det var en satir och en imitatör hon lyssnat på men förstått efter en stund att det var den äkta utrikesministern Carl Bildt som talade i God Morgon Världen 8/6.

Av programmet framgick också att han är beundrad i östra Europa men kritiserad väst för sin impulsivitet och för att han är odiplomatisk. Skulle gissa att hans trigger-happy twitterfingrar bidrar starkt till detta rykte.

Det har ju också glunkats lite i de egna moderatleden om honom och delvis kan det nog vara hans ointresse för inrikesfrågor som irriterar. I den ovan nämnda intervjun framkommer att han inte ens är särskilt engagerad i den egna alliansregeringens förehavanden. Eller vara han bara ironisk när han kommenterade inrikespolitiken? I alla händelser rätt komiskt när han sitter på Warszawas flygplats med en kaffe och sin i-pad:

”Öööhh, jag följer med nyhetsflödet lite grann. Se vad som inträffar, både reaktionerna på det här och världen i övrigt. Det gäller ju att till och med vad som händer i Sverige... inte mycket dock. Allianskonvent faktiskt, eller allians-kickoff... ”

Jo, det var visst nån regeringsallians som dansade ansträngt inför kamerorna medan Bildt for över världen med sin von oben-blick och noterade, analyserade och ”diskade av” med världsledarna. Säga vad man vill om Carl Bildt, men han är rätt underhållande på sitt eget överlägsna vis, eller hur?

Rekommenderar programmet som kan avlyssnas här (det är två timmar långt men Bildt framträder efter ca 9 min 30 sek men det komiska är hans frukostfunderingar som börjar efter ca 15 min 30 sek)

Om regeringsbildning, representativ demokrati och alliansdans

Nyligen hade allianspartierna en sedan länge planerad sammankomst som utgjorde en sorts kick-off för valrörelsen. Efter EU-valets debacle gällde väl att gjuta nytt mod i barm och ge sken av sammanhållning och optimism. Kanske därför det dansades inför kamerorna? Bilden av Moderaternas gravölsdoftande och Miljöpartiets och FI:s karnevalsliknande valvakor måste väl suddas ut, kan tänka?

Att döma av den senaste mätningen från Expressen/Demoskop så håller dock trenden i sig för alliansregeringen och som det nu ser ut lär de dansa ut ur Rosenbad i september. Desperationen börjar bli uppenbar. Häromdagen kunde vi läsa om hur Erik Ullenhag försökt fabricera ett lyckat resultat i att bekämpa utanförskap. Folkpartiets satsning under början av 2000-talet på att kartlägga utanförskapets geografi gick inte längre att använda eftersom den visade på en ökning under alliansregeringens mandatperioder.

Strategin som nu slipas på som bäst hos allianspartierna går, som jag förstått, ut på att i första hand angripa den ”nya vänstern” i vilken Miljöpartiet nu hamnat?! En beskrivning som ska skrämma väljare som tvekar mellan M och S förstås. För att göra vänsterspöket så stort som möjligt är nu Miljöpartiet plötsligt ett vänsterparti. Fredrik Federley (C) förflyttade för övrigt nyligen även Sverigedemokraterna längst ut på vänsterkanten för att ytterligare fylla på spökbilden. 

Inte så lite märkligt påstående med tanke på att ungefär 80 % av alliansregeringens beslut har kunnat klubbas igenom i riksdagen endast med hjälp av SD.

Men att försöka förfalska verkigheten och rita om den politiska kartan är inte den enda strategin som alliansen nu tillgriper som sista halmstrå. Den röd-gröna oenigheten är den kanske kraftfullaste komponenten deras valstrategiska program. Till skillnad då mot den förment eniga alliansen, ska väljarna förmås att tänka.

Det där har förekommit länge i alliansens retorik men kommer förstås att accentueras och lyftas fram ännu mer nu när valrörelsen kickar igång. Det är då, enligt min mening, två intressanta frågor som måste resas. Dels hur eniga allianspartierna egentligen är sinsemellan. Samt, om det nu skulle visa sig handla om fyra partier som tycker likadant i alla frågor, vilken mening det är att de är fyra partier och inte ett enda?

Allianspartiernas ”enighet”

Centerpartiet marknadsför sig fortfarande som något av ett miljöparti. På hemsidan står att läsa om partiets vilja att i EU och här hemma ställa krav på bindande mål. För EU:s del bindande mål avseende såväl utsläpp av växthusgaser som ökning av förnybar energiproduktion och energieffektiviseringar. Där stod Moderaterna för en helt annan syn och ville bara ha ett enda, och lägre satt, bindande mål. Det åskådliggör skillnaden mellan centerns och moderaternas miljöpolitik. I en alliansregering måste Centerpartiet ställa sig på torgen och skrika för att göra sin röst hörd. Inom regeringskansliets väggar har det varit Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som styrt.

På området energipolitik säger sig partiet på sin hemsida vilja göra Sverige ”fritt från kärnkraft och istället drivas av 100 % förnybar energi”. Vilket är många mil ifrån exempelvis Folkpartiets deklarationer om att ”utveckla, inte avveckla, den svenska kärnkraften”. Fp vill bygga nya reaktorer, satsa på kärnkraftsforskning och göra Sverige ledande inom kärnkraftsutveckling. Allt enligt den egna hemsidan.

Kristdemokraterna hävdar att förbud mot vinster i välfärden är ”vulgärpropaganda” baserat på enstaka händelser och menar att kvaliteten på vård, skola och omsorg inte har någonting alls med aktörernas driftsform att göra.

Även Centerpartiets Annie Lööf sägs ha ryckt ut till vinstintressets försvar. Till skillnad från Anders Borg och Jan Björklund som har uttalat klar tveksamhet om riskkapitalbolagens vara eller inte vara inom offentligfinansierade tjänstesektorer. Den utredning som skulle se över kraven på företag som driver verksamhet inom vård, skola och omsorg har skjutits upp till efter valet. Ett smart sätt att undvika öppen debatt och blottläggande av olika ståndpunkter inför valet, kan tro.

Fredrik Reinfeldt kommenterade i en tv-intervju nyligen framgångarna för Feministiskt Initiativ i EU-valet och den miljöpartist som på mp-kongressen nyligen hållit upp ett plakat med texten ”feministisk revolution” med att konstatera; ”Jag vet inte vad det är”.

Till skillnad från exempelvis Folkpartiets Birgitta Ohlsson som har talat om att vi ”behöver mer liberal feminism än någonsin”.Säkerligen skulle hon, om hon pressas på det, också ha starka synpunkter på Kristdemokraternas syn på abortfrågan.

Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato, anser Folkpartiet. Moderaterna företräder också starkt den linjen. Centerpartiet och Kristdemokraterna däremot vill förutsättningslöst utreda frågan. Det är ganska stor skillnad.

Ja, så där kunde jag fortsätta att pilla i frågor där allianspartierna mer eller mindre skiljer sig åt. Det skulle emellertid bli ett väldigt långt inlägg.

Vi kan i alla fall konstatera att det, om viljan finns hos media, finns gott om stoff för att blottlägga ”omöjligheten” för allianspartierna att regera ihop.

Nu gör de ju emellertid just detta sedan 2006. En förutsättning för detta har givetvis varit ett givande och tagande och ett kompromissande där partiernas storleksförhållande gentemot varandra varit avgörande för graden av inflytande på politiken. Det hör till det politiska spelet. Vad allianspartierna nu försöker tala om är att detta kompromissande ska vara slutfört innan valet. Att det skulle vara en styrka att gå till val med ett enda program, ett enda valmanifest. 

Det är mot just detta jag har mina starkaste invändningar. Vad är det väljarna i ett demokratiskt val förmodas göra? Jo, överväga vilket parti som bäst representerar de åsikter väljaren företräder. Det är med andra ord viktigt att väljaren då konfronteras med en palett av olika åsikter och programförklaringar för att kunna göra ett meningsfullt val. Det är väljarens chans att påverka inriktningen av politiken. Alliansen har istället ”löst” detta åt väljaren genom att sudda ut skiljelinjerna... före valet. Det gränsar till skendemokrati, enligt min mening. Eller, alternativt, att de fyra allianspartierna har smält samman till ett enda och i så fall, av ärlighet mot väljarna, bör slå ihop sina partikanslier till ett enda.

Vilken politik som en eventuell blivande röd-grön regering ska föra bör avgöras i första hand av väljarna. De partier som ska bilda regering får sedan kompromissa utifrån det styrkeförhållande som väljarna har bestämt och som ska avspeglas i riksdagens sammansättning. Att avgöra det på förhand var ett misstag inför förra valet. Och vore att misshandla hela idén med representativ demokrati.

Centerpartiets Zombie-walk ut ur riksdagen

Centerns ungdomsförbund (Cuf) har dragit tillbaka sin kampanj med uppmaningen att fotografera 1:a maj-demonstranter och publicera med hashtaggen #TheWalkingRed. Bra beslut. Tydligen var Cuf-ledaren Hanna Wagenius ganska ensam om att tycka att det var en kul idé. I synnerhet tycker jag tajmingen var extremt dålig med tanke på att Svenskarnas Parti marscherar i Jönköping, med tanke på Kärrtorp-attacken och den ganska hätska och otäcka samhällsstämning som infunnit sig mycket på grund av fascisternas våldsmobilisering mot vänstern och mot fredliga demonstrationer.

Vet inte hur idén uppstod men möjligen kan det handla om någon form av projektion? 

Centerpartiets tillvaro i alliansregeringen har ju inte precis varit framträdande och det vi hört mest om på senare tid är hur den förre centerledaren Maud Olofsson satt sprätt på 90-100 miljarder på aktier utan att blinka men nu drabbats av minnesförlust. Eller om hur miljöministern Lena Ek varit tvungen att resa till EU och meddela den svenska regeringens åsikt att stödja låga klimatmål. Jag har inte uppfattat att det är centerpolitik utan en underkastelse de övriga allianspartierna.

Men alldeles lätt att veta är det inte. För vad är egentligen centerns politik idag? Jag vet att det fanns starka röster inom partiet att nästa gång gå till val utan alliansen, det vill säga i årets valkampanj. Men av detta hör vi nästan inget idag. Det vi hör är hur Anders Borg och Fredrik Reinfeldt angriper Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern för att de har olika valprogram. Underförstått att alliansen har ett gemensamt. Därmed bekräftar de farhågorna som de ledande centerpartisterna hade i artikeln jag länkade till ovan.

Vad röstar väljaren på när hen röstar på Centerpartiet i årets val? Moderat politik eller en urvattnad kompromiss mellan de fyra allianspartierna? Hur blir det med klimatmålen? Hur blir det med kärnkraften? Hur blir det med jordbrukspolitiken? Är det någon mening med valprogram för Centerpartiet? Är det någon mening med att ha Centerpartiet?

Inte undra på om centerpartisterna i regering och riksdag för en zombie-liknande tillvaro.

”The Walking Dead”, var det visst!?

 

Reinfeldts besked i kvällens tv-debatt: Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och KD finns inte längre!

Kvällens partiledardebatt mellan Stefan Löfven (S) och Fredrik Reinfeldt (m) blev rätt märklig. Reinfeldt ägnade tid i svaren på varje fråga att tjata om Gustaf Fridolin. Det är ju glädjande att han ger Miljöpartiet så mycket uppmärksamhet när han debatterar med en socialdemokrat. Men att han väljer att förbise Åsa Romson kanske hör samman med Reinfeldts verklighetsbild som bara innehåller svenskfödda män mitt i livet?

Det ingår nu förstås i Alliansens nya strategi att i vartenda sammanhang tjata om att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har olika valprogram med tyngdpunkten på olika satsningar. Det här försökte Reinfeldt i kvällens debatt och Anders Borg tidigare framställa som ett stort problem och som något oärligt mot väljarna. Det är som jag tidigare påpekat flera gånger en väldigt märklig syn på en demokrati med ett flerpartisystem som Sverige. Hela poängen är ju att dessa partier ska stå för olika prioriterade värden och ha olika program att gå till val på. Folket väljer sedan det parti som de tror företräder deras åsikter och preferenser bäst. Det finns liksom ingen poäng att ha flera partier annars.

Jag har svårt att se att den här nya linjen kommer att hålla särskilt länge. Redan under kvällens debatt radade Löfven upp en tre-fyra områden där de olika (!) regeringspartierna har olika (!) uppfattningar om saken, innan han blev avbruten av debattmoderatorn/programledaren. Exempelvis att Folkpartiet vill förstatliga skolan men inte de andra partierna i alliansen osv osv osv. Självklart går även dessa till val på olika program och vill göra olika satsningar/sänkningar/höjningar av bidrag/skattesatser etc  etc.

Eller har det skett någonting radikalt på sistone som inte Allianspartierna har redovisat öppet? Om vi tar det på fullt allvar så är alltså vad de säger till väljarna att det inte spelar någon som helst roll vilket av dessa tre partier respektive Moderaterna de röstar på för i praktiken får de samma politik tillbaka. Jag inbillar mig att dessa fyra partiers väljare i det förflutna har haft skäl att lägga sin röst på det ena partier istället för det andra, för att de haft en uppfattning om något särskiljande. Dessa presumtiva väljare måste ju i så fall nu rimligen ställa den allvarliga frågan; finns ens dessa fyra partier eller är de numera bara ett enda parti; Allianspartiet?

DET tycker jag att Reinfeldt borde ge besked om innan valet, samt de tre partiledarna för Folkpartiet, Centern och KD... om de nu finns?

Psst, Anders Borg, Fp vill sälja Nuon!?

Folkpartiet vill sälja NUON, läser jag i dagens SvD. De är inte några större strateger i affärsvärlden heller då, tänker jag. Lär väl gå lika bra som för Papphammar som försökte sälja ”oskaftade varor” på Tomellilla torg i den klassiska sketchfilmen; - Ingen som köper... nähä.

Det är ju bra i alla fall att de går ut och aviserar sin vilja. Vi får hoppas bara att Anders Borg och Fredrik Reinfeldt läser tidningarna, så att inte försäljningen går deras näsa förbi precis som köpet. Det hela är faktiskt oerhört komiskt. Själv får jag bilden av snurriga familjen där pappa Borg med plånboken blir snuvad av sina barn som än snattar åt sig pengar för att konsumera och än säljer ut ägodelar på eget bevåg bakom ryggen på familjeöverhuvudet.

Alliansen brukar ju annars göra sig breda över att det inte finns något röd-grönt gemensamt valprogram. Själva har de inte ens en gemensam regeringslinje eller intern kommunikation om strategin i det de gör. Den här NUON-affären börjar likna Papphammar...

Kostsamt, sa Borg!

Miljöpartiet har presenterat sin vårbudget med stora satsningar på klimat och skola. Finansminister Anders Borg gör stor sak av att den på flera sätt avviker från Socialdemokraternas skuggbudget. Antingen skulle Mp behöva ge upp vallöften eller också lägga ihop dem med Socialdemokraternas har finansministern räknat ut. Då blir det ”väsentligt mer kostsamt”, ska finansministern ha raljerat, enligt SvD (finns inte som nätartikel vad jag kan se).

Finansminister Borg vet förstås mycket väl att om man lagt ihop alla fyra allianspartiernas prioriterade satsningar på olika skattesänkningar eller annat så blir det säkerligen ännu mer kostsamt och han vet förstås också mycket väl att det inte är riktigt den logiken som gäller när svenska folket går till val.

Det är också tämligen vek kritik eftersom vi sett hur allianspartierna vid ett flertal tillfällen i år profilerat sig i motsats till varandra och många gånger betonat att de (faktiskt) är fyra olika partier som går till val på olika program. Ganska självklart egentligen. Vad vore annars poängen med att vara fyra partier istället för ett enda?

Invändningen från Anders Borg får också ett lätt löjets skimmer över sig då han just kommit från KU-förhör där han tvingats medge att centerledaren Maud Olofsson satt sprätt på hundra miljarder av hans budgetpengar (lika mycket som två års försvarsbudgetposter) utan att informera vare sig honom eller statsministern i förväg. Det borde ha fått finansministern att hålla lite lägre profil när det gäller att tala om vad som blir ”kostsamt”. 

Miljöpartiet och Socialdemokraterna redogör i alla fall för varandra och väljarna vad de vill lägga pengarna på. I alliansens Rosenbad kan de inte ens redogöra för, ministrar emellan, vad de gör med två gånger försvarsbudgeten.

- Kostsamt, sa månne Borg?

Kanske till och med mer kostsamt än Miljöpartiets och Socialdemokraternas vallöften tillsammans?

Branschen och marknaden sköter allt

SvT har gjort en undersökning av priset för resor med kollektivtrafik och funnit att priset ökat fyra gånger snabbare än Konsumentprisindex (KPI) sedan 1995. Av prat om klimatmål och satsningar på kollektivtrafik syns inga spår i prisutvecklingen för resor med klimatvänliga transportmedel.

Kollektivtrafikbranschen har själv omfamnat målet - som sattes 2008 i samråd med regeringen - att fördubbla kollektivtrafiken till 2020. Det är uppenbart att allians-politiker då inte hade någon förståelse för kopplingen mellan resande och pris. Men senare utvärderingar har ju gjorts så nog borde det inte komma som en överraskning för någon av de ansvariga att en sådan finns?

 

En internationell tumregel brukar vara att om priset stiger 10 % minskar antalet resande med 3 %. Så om ansvariga politiker vill vara målmedvetna skulle priset som styrmedel med fördel kunna användas. Men från regeringshåll är passivitet nyckelord och tilltron till branschen/marknaden orubblig.  Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd tycker att det är bra att branschen har detta som eget mål eftersom branschen då driver på för att nå målet. Uppenbarligen tycker hon det är tillräckligt. Det har väl gått sisådär...

Det var för övrigt hon som (motvilligt) tillsatte utredaren Gunnar Alexandersson, med förflutet vid Tågoperatörerna, lobbyorganisation för privata tågföretag, för att utreda järnvägens framtida organisation och därför fick svaret hon ville ha; att järnvägen inte går att återförstatliga.  Behöver jag tillägga att även Tågoperatörerna var nöjda? 

Detsamma gäller bostadsbyggandet. Där har passivitet och tilltro till marknadens aktörer lett till en bostadsbrist som inte skådats sedan före miljonprogrammet för femtio år sedan. Men nu har alliansregeringen kanske förstått att något måste göras? För häromdagen tog de på sig bygghjälmar och åkte ut till ett (av allt färre) bostadsbyggen och deklarerade att här ska det tas krafttag i form av... en utredning. Vi får väl utredare som levererar det regeringen vill höra, får vi förmoda. Bara det går fort för de bostadssökande börjar bli lite otåliga nu. Centerns studentförbundsledares, Hannes Hervieu, reaktion säger det mesta:

”Man kan göra mycket med en utredning, men man kan inte bo i den”

 

 En svensk politikerklassiker är när den gamle S-ledaren Tage Erlander 1966 pressades av de tre O:na (Orup, Ortmark, Olivencrona) i tv-utfrågning innan valet om vad ett ungt par som ville bilda familj och skaffa eget hem skulle göra. Hans svar att de väl får ställa sig i bostadsförmedlingens kö ledde till att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta kommunalval (det var då skilda valår kommun/riksdag) sedan mellankrigstiden. Ändå hade Erlander ammunition som han hade kunnat avfyra med tanke på att miljonprogrammet just hade påbörjats och en mängd bostäder var på gång.

Idag svarar alliansen på ungefär samma fråga att de unga väl får se sig om på andrahandsmarknaden och finna sig i att vara hänvisade till den ett antal år. Det får sägas vara lösplugg i jämförelse. Förvisso är det nu lättare att hyra ut sin bostadsrätt i andra hand och att ta ut högre hyror. Men det har också inneburit att andrahandshyrorna stigit med cirka 20 %. Någon bostadsförmedling att räkna med finns knappt längre och bostadsbyggandet ligger konstant på låg nivå sedan länge trots en liten ökning i Stockholm ifjol.

Det är marknaden som ska lösa bostadsbristen. Det har väl gått sisådär...

 

Byggare Bob saknas på bilden (Foto Sanna Olsson, Aftonbladet)

 

En tredje fråga på agendan på sistone är klimatfrågan. Två glada centerpartistiska ministrar, Ek och Hatt, åker snart till Bryssel för att tala om att de stödjer kommissionens klimatmål men är emot dem. Det lär bli jobbigt. Men möjligen har de samma uppfattning om att ”ta på sig ledartröjan” och vara internationellt föredöme som partiledaren Annie Lööf? Det vill säga genom att sälja utsläppsrätter som hade kunnat frysas inne. Marknadslösningar för att minska utsläppen kan knappast beskrivas som någon succé om det är klimatmål man vill nå åtminstone.

 

Ek och Hatt – mindre glatt (Bild: ERA)

 

Regeringen har i handling varit lika passiv i den här frågan som i många andra. Tilltron till marknaden och till branschers självsanering tycks orubblig. Även gällande klimatfrågan. Det har väl gått sisådär...