Krimtatarer och schlagerslag

Eurovisionsschlagerfestivalen har kopplat grepp om händelserna i huvudstaden. Solen skiner och mängder av folk minglar i öltält och åker upp och ner i utsiktstorn i Kungsan. Det är fullt på krogarna och hotellen och blickarna riktas mot Stockholm från platser långt utanför Europa. Festivalscenen är med andra ord en perfekt arena för politiska budskap.

Det verkar också ha blivit en trend att framföra sådana. Budskapet i de bidrag som behandlade flyktingfrågan vet jag inte om jag riktigt förstod. De kändes dock inte helt smakliga med tanke på vad som sker på Medelhavet och på gränsen mellan Grekland och Turkiet just i samma stund. Mer politiskt sprängstoff fanns däremot i den armeniska artistens flaggviftande igår. Inte många av tv-tittarna känner väl igen Nagorno-Karabachs flagga men de azeriska tittarna och närvarande tv-direktörer gick i alla fall i taket, vilket bör ha varit den avsedda effekten. "Inga sångtexter, tal eller gester av politisk eller liknande natur är tillåtna under Eurovision Song Contest", enligt EBU:s regler. Glöm det.  

Imorgon kväll få vi också det ukrainska bidraget till den här genren när krimtatariska sångerskan Jamala framför ”1944” som anspelar på året då Sovjet tvångsdeporterade hundratusentals krimtatarer från Krim till andra delar av Sovjetunionen. Nu hävdar artisten och andra företrädare för Ukraina att sången inte alls är politisk, men med tanke på den centrala roll Krim spelar i konflikten mellan Ukraina och Ryssland kan det knappast vara en slump att den framförs just nu och att udden riktas österut. Texten är förvisso inte speciellt överdrivet dramatisk eller tillspetsad. Hundratusentals krimtatarer fördrevs verkligen med början 1944 och tilläts inte komma tillbaka förrän på 1980-talet. Att hon vann den ukrainska uttagningen torde dock handla mer om att många sett chansen att dela ut ett tjuvnyp till Ryssland. Det kan dock vara lite intressant att se på hur krimtatarerna behandlats i Ukraina historiskt.

Krimtatarerna har haft en lång och mödosam vandring och det är inte obefogat att de får viss uppmärksamhet. Om de utsattes för folkmord 1944 eller ”bara” etnisk rensning är omtvistat. Likaså om de som etnisk grupp härstammar från mongolerna som intog halvön på 1200-talet eller om de från början var turkar. Troligen en blandning av flera folkgrupper, kanske även goter. 

Det ukrainska intresset för tatarerna är dock tämligen nyvaket. Det framgår bland annat av en ett år gammal artikel i the Guardian. Innan den ryska annekteringen av Krim var de ukrainska myndigheterna måttligt förtjusta i krimtatarernas politiska anspråk. En aktivist säger så här till the Guardian:

“Those same guys from the Ukrainian security services who were threatening me and accusing me of separatism are now wearing Russian uniforms. Look who turned out to be the separatists. Us Crimean Tatars have just kept the same position – that this is our homeland and it always will be.”

Tatarerna fick överhuvudtaget inte vara med vid förhandlingarna om Krims status som följde på den ukrainska självständighetsförklaringen och de kände sig också ignorerade i den lag för minoriteters rättigheter som togs 1992.

Bishkek-överenskommelsen från 1993 stakade ut ett antal åtaganden för Ukraina att fullfölja för att ”återställa den historiska rättvisan” för de till Krim - från den långa deportationen - återvändande tatarerna. Den skulle gälla i tio år men blev sedan förlängd i tio år till. Enligt en OSSE-rapport från hösten 2013 har den ukrainska staten ”dragit fötterna efter sig” med att uppfylla sina löften.

För många ukrainare utgör tatarerna en ärkefiende (kosackerna slogs i århundraden mot Krimtatarerna). Islamofobi och stereotyp misstänksamhet mot folkgruppen har präglat den ukrainska (såväl som ryska) hållningen gentemot Krimtatarerna.

Den stora ukrainska uppslutningen bakom tatariska Jamala imorgon handlar alltså i första hand om en politisk markering. Men varför inte ta ett steg till? Kanske kan Ukraina göra en gest och avstå från anspråken på Krim och ge halvön till det folk som bott där längst, krimtatarerna. Motsvarande vad Jordanien och Egypten gjort med Västbanken och Gaza. Områden de förlorat till Israel men avstår från anspråk på till förmån för en palestinsk stat. Vad skulle Ryssland säga om det?

Kherson, Krim och statligt stödd (?) terrorism

Jag skulle vilja anknyta till det jag skrev häromdagen om den franska film, ”Les Masques de la Revolution”, som visar hur högerextrema nationalister fått fotfäste i Ukraina efter Euromajdan. Jag nämnde där det parallellsamhälle som jag menar har vuxit fram i Ukraina. En parallell infrastruktur där exempelvis polis och militär får ”konkurrens” av privata initiativ. Detta handlar dock inte om upphandling av tjänster utan en skuggzon där dessa konkurrenter rör sig med oklar status. Vanligen brukar militär och polis vara bärande för en stats våldsmonopol. Våldsmonopol som begrepp lär ha myntats av Max Weber och innebär att en suverän stat har den exklusiva rätten att utöva våld mot sina medborgare. I den moderna demokratin behöver det inte heller nödvändigtvis handla om fysiskt våld, utan olika typer av tvångsmetoder. Men poängen - och vanligen ett villkor för erkännande av stater - är att det inte råder någon som helst tvekan om att det är staten som utövar våldet/tvånget. I annat fall utgör det ju brottslighet som vi kanske känner igen från maffia och gangstergäng och liknande som utövar utpressning, ”inkassouppdrag”, mord och kidnappningar etc.

Så hur bör vi uppfatta Azov-bataljonen och andra frivilligbataljoner och ”självförsvarsenheter” som mer eller mindre tungt beväpnade rör sig i det ukrainska samhället? Är de accepterade av ukrainska myndigheter eller inte? Ibland ges intrycket att de inte är det och ibland förefaller de så självklart integrerade i det ukrainska samhället. Det är, som den franske filmaren Paul Moreira uttrycker det i sin film (se ovan), tämligen oklart (”a blur”). Jag tänkte i ett par inlägg fördjupa mig lite i frågan.

Hur är det exempelvis med den blockad av Krim som påbörjades i mitten av september? Denna blockad är minst sagt underrapporterad i svenska media så jag tar det från början.

Blockaden av gränshandel med Krim

Den 20 september 2015 påbörjades en blockad mot Krim som framför allt riktade sig mot lastfordon som hindrades att komma in till halvön med sin last. Ett par km innan gränsövergångarna Kalanchak, Chaplynka och Chonhar i regionen Kherson upprättade blockadens arrangörer check-points som patrullerades av beväpnade grupper i kamouflagekläder. Officiellt inleddes aktionen av Krimtatarer, med Refat Chubarov i spetsen, men huvuddelen av fotfolket utgjorde personer tillhörande olika mer eller mindre extrema nationalistgrupper och miliser. OSSE har i sina rapporter observerat, förutom uniformsklädda utan beteckningar, folk från Högra Sektorn, Sich, Majdan Self-Defence, Automajdan, Union of Anti-terrorist Operation Veterans, Kherson-bataljonen, Aidar-bataljonen, Donbass-bataljonen och Azov-bataljonen.

Ukraina måste upphöra med sin handel med Krim, menade arrangörerna, och uttalade också att inga lastbilar skulle släppas igenom till Krim om inte Ryssland tillmötesgick följande krav: frisläppande av politiska fångar, stopp för trycket mot oberoende media, säkrad tillgång till halvön för internationella observatörer samt stopp för förtrycket mot Krimtatarer.

De lokala polismyndigheterna och regionens administration förklarade blockaden för ”olaglig och felaktig” men lokal polis och säkerhetstjänsten SBU gjorde i stort sett inga ingripanden alls och var i bästa fall passivt närvarande, men ofta inte alls på plats. Trots att de mottagit, enligt uppgifter till OSSE, mängder av både officiella och inofficiella klagomål på blockadaktivisternas uppträdande. Hot om att skära sönder däck på lastfordonen och hotfull genomsökning av privatfordon tillhörde de mindre allvarliga anklagelserna. De boende i gränsbyarna drabbades också av blockadaktivisternas aggressivitet. Vid ett möte i Karanchak den 25 december samlades 700 personer för att ta upp problemen. Vid detta möte anklagade lokala entreprenörer och bönder blockadaktivister från Aidar-bataljonen för att ha utfört kidnappningar och väpnade rån, ägnat sig åt utpressning och våldsamma attacker och konfiskerat fordon, boskap och annan egendom. Mötet beslutade att det skulle bildas en egen självförsvarsenhet för att skydda sig mot blockadaktivisterna.

Så vad har vi då här? Jo, fyra frivilligbataljoner knutna till inrikesministeriet (Azov, Kherson och Donbass) respektive försvarsministeriet (Aidar) som beväpnade rör sig i närheten av gränsen mot Krim och (tillsammans med diverse organisationer utan regeringsanknytning) utför kontroller och skickar tillbaka lastfordon med hot om våld men som också agerar hotfullt och våldsamt mot lokalbefolkningen. Vi har lokal polis som är i stort sett helt passiv och tittar på. Vi har nya medborgargarden (självförsvarsenheter) som bildas för att utföra det jobb polisen borde göra och som därmed stärker bilden av parallellsamhället. Folk i det här landet har tappat tålamodet med myndigheter och börjar alltmer ta egna initiativ vilket i värsta fall innebär att ta lagen i egna händer. En farlig tendens i ett samhälle men dessvärre en mycket vanlig ukrainsk företeelse.

Vid mitten av januari kom beskedet från blockadarrangörerna att stoppandet och visitationerna av fordon skulle upphöra och att de i fortsättningen endast skulle ”övervaka” gränsvakternas kontroller. Så är läget idag alltså. Lokala bönder, frukt- och grönsakshandlare menar att de förlorat cirka 30 % av sin förtjänst genom att Krim-marknaden stängts för dem under denna tid.

Elblockaden

Parallellt med blockaden av gränshandeln har det också varit en elblockad mot Krim. Den 7 oktober gjordes försök att spränga en elmast i närheten av Chonhar, utan någon större effekt dock. Den 20 oktober utfördes ytterligare ett sådant attentat med större kraft men reparationsarbeten utfördes ganska omgående. Den 20 november upprepades attacken, men denna gång mot tre elmaster och med betydligt större sprängkraft. Blockadarrangörerna tog inte på sig ansvaret för attacken men deklarerade genast att de skulle göra allt för att förhindra reparation av masterna och kallade detta för början av en ”elblockad” mot Krim. Eltillförseln till halvön ströps helt eller delvis i flera veckor. Blockadaktivisterna tältade vid elmasterna och polisen lyste med sin frånvaro, enligt OSSE. Jatsenjuk var upprörd… över elavtalet mellan Ukraina och Krim. Däremot inte över terrordådet att spränga elmaster. Elbolaget UkrEnergo fick förhandla med blockadaktivisterna för att kunna utföra reparationerna och fick fr.o.m. 29 november börja utföra dem, övervakade av män från Högra Sektorn med AK-47:or, senare ersatta av män från Azov-bataljonen.

Befolkningen på Krim

Om nu inte den här blockaden uppskattades av lokalbefolkningen i Kherson så kanske de boende på Krim ändå varit glada för ”stöttningen” från Ukraina? Nja, inte om man lyssnar på representanter från Almenda Human Rights Group.

“If prior to these actions it was possible to definitely say that Russia was the only player permanently violating human rights in Crimea, and that for the restoration of these rights it would be necessary to have the peninsula de-occupied, now that is not the case”, säger Vissarion Aseyev från Jalta-baserade Almenda till Kyiv Post (“Activists:Crimea energy blockade does not help Ukraine´s cause on peninsula”, 11 december-15).

“Ukraine is now also violating the human rights of Crimeans. And it is becoming systematized”, tillägger han.

Enligt Kyiv Post säger många boende på Krim att de aldrig någonsin mer kommer att lita på ukrainska myndigheter. Blockaden har kostat dem dyrt och många menar att blockadarrangörerna har köpslagit med människors liv. Enligt Aseyev finns otäcka likheter mellan blockaden och de händelser som skakade Krim i Februari-April 2014. Vid den tiden blockerades också tillfarten till halvön av maskerade och beväpnade män, som kallade sig Krims självförsvarsstyrkor. De genomsökte, liksom nu de ukrainska blockadvakterna, också fordon, konfiskerade egendom, fråntog folk deras rättigheter och misshandlade dem.

“There is practically no difference in terms of their methods”, säger Aseyev till Kyiv Post.

Blockadens organisatörer har en dold agenda, menar Almenda-gruppen, men maskerar detta med förevändningen att skydda mänskliga rättigheter och bry sig om Krimtatarer och andra Krimbor.

Ukrainas blockad eller…?

Vi har alltså haft (har) en situation där delvis regeringsanknutna personer deltar i något som kallas en civil blockad av Krim, vi har polis och gränsvakter samt militär personal som ställer sig vid sidan av och vi har lokal befolkning på båda sidor av gränsen som klagar och lider av blockaden, dess olika effekter och av blockadvakternas brottsliga och hotfulla uppträdande.

Hur ska vi uppfatta detta? Hur tänker sig den ukrainska regeringen att utomstående ska uppfatta situationen? Jag har, trots att jag bor i landet sedan tre månader, inte fått klart för mig detta.

Är det en officiell ukrainsk blockad av Krim som genomförts och fortfarande till viss del genomförs eller är det att uppfatta helt som ett civilt initiativ? Det förstnämnda alternativet ställer den ukrainska regeringen i dålig dager med tanke på klagomålen som redogjorts för i det här inlägget. I värsta fall skulle det kunna kallas statligt stödd terrorism. Det senare alternativet däremot, pekar mer på Ukraina som en s.k. ”failed state”.

I alla händelser visar den här blockaden en av de saker som jag uppfattar att Paul Moreira försöker säga med sin film ”Les Masques de la Revolution”. I mitt nästa inlägg tittar jag närmare på Azov-bataljonen och planerna på att använda dem som polisstyrka som ska ”rensa gatorna”.

Krim – vem minns nu Krim?

Nyhetsflödet från Ukraina har i stort sett avstannat efter Minsk-uppgörelsen. Kanske är det inte lika spännande att rapportera när inte granater och raketer regnar längre? Strider förekommer dock fortfarande i öst och rapporter om skadade och döda återkommer löpande från nyhetsbyråerna. Det sker också en hel del politiskt som borde vara av intresse men av detta ser vi mycket lite i svenska media.

Ännu mindre får vi rapporter om vad som sker på Krim. Vid ettårsdagen av annekteringen skrevs förvisso en del och det nuvarande läget på Krim fick en del uppmärksamhet.

Vad som händer i Donetsk och Luhansk har dock under flera månaders tid varit i blickfånget hos de stora mediehusen och, som det förefaller, på bekostnad av Krim. Minns vi ens att det var med den ryska annekteringen av halvön som de militära fientligheterna började? De ”små gröna männen” intog snabbt och i princip utan skottlossning alla viktiga punkter och institutioner och hela västvärlden verkade chockat och taget på sängen. Likaså de ukrainska arméenheter som fanns på plats vars reaktion kan beskrivas som handlingsförlamning snarare än agerande. Den i all hast anordnade folkomröstningen om Krims nationella tillhörighet följde knappast vedertagna kriterier för sådana och tjänade förstås endast syftet att ge ett stänkt av legitimitet åt det ryska införlivandet av halvön. Därmed inte sagt att utfallet av en folkomröstning annars hade blivit i huvudsak annorlunda. Vid den ukrainska självständigheten 1991 uppstod genast en konflikt om Krims autonoma status och den i huvudsak ryska eller rysktalande befolkningen motsatte sig ukrainsk överhet. Den 5 maj 1992 utropade Krim sitt självstyre vilket redan nästa dag ändrades av det ukrainska parlamentet som ändrade konstitutionen i vilken Krim fastställdes som en autonom republik i Ukraina. Den förre presidenten Janukovytj hade stöd av cirka 80-90 % av Krims röstande befolkning och de etniska ryssarna bestod före annekteringen av cirka 60 % av befolkningen medan närmare 80 % var ryskspråkiga. De ukrainska myndigheternas försök till ukrainisering har aldrig varit särskilt framgångsrikt på Krim. Folkomröstningens officiella resultat som gav 97 % av rösterna för en anslutning till Ryssland lär med andra ord vara friserat men med all sannolikhet skulle även en helt regelrätt genomförd folkomröstning ha utfallit till fördel för rysk anslutning. 

Just språkfrågan är något som många Krim-bor tar upp som orsak till ”nödvändigheten” av beskydd från Ryssland mot den nya Kiev-regim som tog över makten i februari 2014. Ryska skyltar ersätter nu ukrainska, det ryska språket införs där tidigare ukrainskan varit det officiella och även andra infrastrukturella förändringar russifierar i snabb takt samhällsinstitutionerna på Krim. Detta sker inte utan ekonomisk ansträngning för Ryssland. Den ryske tidigare finansministern Alexej Kudrin beräknar att kostnaderna för Krims införlivande med Ryssland kommer att hamna kring 150-200 miljarder USD under de kommande 3-4 åren.  

Det är mycket möjligt att Kalle Kniivilä har rätt när han i sin nyutgivna bok ”Krim tillhör oss – Imperiets återkomst” hävdar att språkfrågans vikt överdrivs och att den tidigare tillhört de mindre heta politiska ämnena på Krim. Att beskriva det ryska språkets status som hotat kan förstås ingå i legitimiseringsprocessen av annekteringen.

De som är statligt anställda är givetvis också nöjda med den fördubbling (eller i vissa fall ännu mer) av lönen som den ryska staten givit dem vilket spär på uppfattningen om att allt blir bättre under ryskt styre. Enligt Kniivilä ett sätt att köpa sig lojalitet (här finns förstås poliser och militärer bland de statsanställda) men det bör inte glömmas bort att de flesta vill leva normala liv, utan krig och med tillräckligt i plånboken för att köpa det som behövs och kanske till och med unna sig lite extra med jämna mellanrum. Den ukrainska ekonomin imponerar naturligtvis inte och än så länge håller den ryska vid jämförelse. Det kan förvisso vara en tidsfråga innan den bilden spricker.

Krimtatarerna – vart hör de nu?

En grupp som egentligen borde kunna göra anspråk på tillhörighet till Krim mer än ryssar och ukrainare är krimtatarerna som troligen härstammar från de mongoler som erövrade Krim på 1200-talet. De har alltså funnits där sedan dess men med avbrott för den förvisning som Stalin genomförde under andra världskriget då så gott som samtliga (cirka 200000) krimtatarer tvångsförflyttades till framför allt Uzbekistan och Kazakstan. Efter Sovjetunionens sammanbrott och i samband med utropandet av det självständiga Ukraina flyttade en stor del av denna diaspora tillbaka till Krim och bestod vid den ryska annekteringen till ungefär 250000 invånare, cirka 12 % av Krims totala befolkning. Dessa krimtatarer är naturligt nog de kanske största motståndarna till annekteringen och mindre imponerade av Putins anspråk på Krim som naturligt ryskt område.

Den sista ukrainska flaggan som vajade offentligt på Krim prydde just den krimtatariska organisationens (som av en del beskrivs som parlament) Majlis (Meclis) högkvarter. Den togs ned av rysk säkerhetstjänst och militär i september 2014 då byggnaden tömdes och förseglades av oklara, juridiska svepskäl. Den kraftigaste politiska oppositionen mot den ryska annekteringen hade därmed tystats. Dock inte helt eftersom krimtatariska nyhetskanaler och tidningar ändå fortsatt att verka. Tills nu, närmare bestämt igår då det officiella sändningstillståndet gick ut och inte förnyats av ryska myndigheter, enligt Amnesty trots att ansökningar om förlängt tillstånd skickats in i tid. En del har helt enkelt inte fått sina ansökningar bevarade och andra har fått avslag utan godtagbar förklaring. 

Bland de som nu får stänga finns nyhetskanalen ATR, som har varit en oas för krimtatarer som törstat efter nyheter på sitt eget språk (krimtatariska eller krimturkiska) och dessutom utan de ryska vinklingarna och perspektiven. ATR var en av få som lyckades få ut tv-sändningar under den ryska invasionen i början av mars 2014. När alla ukrainska rikstäckande kanaler stängts av (se klipp nedan) fortsatte ATR att sända lokalt.

En del ukrainska program förlades då till denna kanal eftersom det var enda sättet att få ut nyheter och tv-program över huvud taget. Kalle Kniivilä har i ovan nämnda bok talat med ATR-reportern Jelena Michanik som var på plats vid ryssarnas stormning av en ukrainsk militäranläggning i närheten av Sevastopol 8 mars. Hon och en fotograf filmade stormningen och försökte komma i kontakt med kanalens tv-hus för att få komma in i den direktsändning som just då pågick under den kände programledaren Savik Sjuster. Denne hade just besök av den av ryssarna nytillsatte ledaren för Krim, Sergej Aksionov, som försäkrade att allt var lugnt på Krim och att inga stormningar av militärförläggningar förekom. Medan han gör det pågår en biljakt på journalisten Michanik, hennes fotograf och en grekisk journalist som till slut tvingas till vägkanten och får kameror sönderslagna och blir misshandlade av maskerade män.

Helt tystade har de alltså inte blivit förrän nu. Det fria ordet, den oppositionella debatten och nyheter på det krimtatariska språket har nu med andra ord upphört helt. Det sker också under nästan totalt ointresse från västerländska media, åtminstone de svenska där denna nyhet har fått minimalt med utrymme.

Har vi totalt glömt bort Krim? Är Krim inte längre intressant? Eller är det bara krimtatarerna som inte intresserar väst? De hör ju inte till de ”vanliga” ukrainarna och är i huvudsak muslimer. Kanske är inte ens de ukrainska myndigheterna intresserade av deras situation? Kanske är krimtatarerna, som påstås i en Guardian-artikel, offer för både ukrainska och ryska löften? Eller hot för den delen. En krimtatarisk aktivist, Zair Smedlyayev, berättar för the Guardian:

“Those same guys from the Ukrainian security services who were threatening me and accusing me of separatism are now wearing Russian uniforms. Look who turned out to be the separatists. Us Crimean Tatars have just kept the same position – that this is our homeland and it always will be.”

Befogad rädsla eller russofobi, krigshets eller fredsmäkleri – viktigt vägval för EU

Demoniseringen av Ryssland och Putin har pågått en längre tid i medier och bland västvärldens toppolitiker. Alltför ofta har media okritisk svalt det perspektiv som företrädare för EU, USA eller NATO har intagit och serverat den kost som gått att tillaga med de ingredienserna för sina nyhetskonsumenter. Vi ser hur en lätt hysteri piskas fram där Putin jämförs med Hitler och Ryssland med Nazityskland. Det är historielöst och, enligt min mening, ett farligt tillstånd som helt i onödan kan provocera fram en situation som verkligen faktiskt är så farlig som många menar att den nu är.

Torsten Kälvemark har påpekat ungefär detta i en utmärkt sammanfattande artikel i Aftonbladet. Han anser att svenska medier har ”noll koll på läget i Ukraina”. 

Men det är inte bara okunskap som gör att hela Ukraina-frågan har hamnat snett. Det är också en medveten strategi från USA, Nato och EU som givetvis sprider den bild de vill ska gälla som ram för konflikten. Det är egentligen lite skrämmande hur okritiskt hycklande vi kan se på Ryssland och Ukraina och sedan på oss själva och vårt EU. Vad sker inom EU? I Spanien och Grekland? Hur agerar vi om upplopp uppkommer i missnöje över politiken? Hur kommer ukrainarna själva att reagera på de IMF-åtgärder som troligen väntar efter valet? Kanske kommer de springa i armarna på Ryssland när det går upp för dem vilken medicin som väntar?

Självklart är det så att Putin är mycket tacksam att rikta en demoniseringskampanj emot. Putin är maktfullkomlig och manipulativ, det vet vi sedan länge. Hans metoder för att sitta i toppen av det väldiga Rysslands hierarki har framkallat många huvudskakningar och hans otäcka sätt att undanröja fiender och kritiker är väl dokumenterat och ingen nyhet. Därför är det naturligtvis lätt att frammana den där Hitler-bilden av oberäknelig galning som bland andra vår egen utrikesminister Carl Bildt försöker få oss att ta till oss.

Putin ser jag inte alls som särskilt oberäknelig. Däremot en man uppfödd i det Ryssland som var en del av Sovjetunionen, utbildad då (70-tal) i internationell rätt vid Leningrads universitet och skolad i KGB. För den underrättelsetjänst som intresserar sig för Putin finns här naturligtvis en hel del att hämta om den vill förutsäga dennes nästa drag eller hitta ett beteendemönster.

Däremot just detta faktum - att vi har en utrikesminister som plötsligt twittrar och bloggar något om Quisling och sätter igång ordkrig som eskalerar situationen - anser jag personligen vara mer oberäkneligt än Putins schackdrag. Carl Bildt som dessutom genom sin karriär visat sig ha ett sällsynt dåligt sinne för utrikespolitik och haft samma oförmåga att skilja på minkar och ubåtar som han har haft att sortera angripare och angripna i vissa konflikter. Som den i Georgien där han envist framhärdar i sitt stöd till den förre diktatorn Saakasjvili. Detta beskriver Per Gahrton i en upplysande artikel, för den som inte hängde med då i svängarna kring Sydossetien.  

Själv är jag alltså klart bekymrad över hur Carl Bildt ska formulera den svenska ståndpunkten i förhållande till Ryssland i Krim-krisen. Vilka rent personliga lojalitetsförankringar får honom att bortse från realpolitiska fakta? Eller från att ens se konflikter från mer än ett perspektiv? Det är en diplomatisk konst att frigöra sig från tunnelseende och sätta sig in i en motståndares situation och läge för att finna möjligheter till lösningar av tvister och lätta på trycket. Carl Bildt är inte den mannen utan snarare dess motsats. Vi får bara hoppas att han inte hinner orsaka så stor skada till för svensk utrikespolitik innan höstens val. För nog tar hans utrikesministerkarriär slut då?

Samtidigt står det nog klart för alla inblandade att utrymmet för kännbara sanktioner från EU:s sida mot Ryssland är oerhört litet med tanke på det beroende av olja och gas därifrån som snarare gör EU sårbart för ryska åtgärder. Så det vi ser är kanske snarare ett spel för gallerierna. Jag önskar bara att någon i så fall kunde tala om det för Bildt.  

Yttrandefrihet a´la Ukraina

I gårdagens Aktuellt fick vi bevittna en fullkomligt häpnadsväckande scen från dagens Ukraina. Tre parlamentsledamöter från det högerextrema Svoboda tvingar under hot och våld tv-chefen att skriva under sin egen avskedsansökan för att han släppt fram ”ryssvänliga” nyheter. Den som misshandlar tv-chefen (Oleksandr Pantelejmonov, vd för nationella ukrainska tv-bolaget NKTU) är inte bara parlamentsledamot utan dessutom – hör och häpna här – vice ordförande i Ukrainas parlamentariska yttrandefrihetskommitté, Igor Mirosjnitjenko. Det är han med hästsvansen.

Carl Bildt har envist hävdat att de rysktalande på Krim inget har att frukta av den nya regimen i Kiev. Scener som dessa talar inte precis för den analysen. Han har också beskrivit denna regim som ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. Kanske dina, Carl Bildt, men inte mina, säger jag.

EU och USA är nu så uppe i att krigshetsa att de har fullkomligt glömt av allt vad demokrati och frihetsdrömmar för ukrainska folket heter. Det viktiga nu är att formera styrkorna och sprida Putin-skräcken så mycket det går. Då är det kanske helt egalt vilka det är man håller om ryggen? Om det så är värsta sortens flåbus-fascister.