Palestinas framtid helt i Israels händer – eller EU:s?

Nej, det blev inget avtal mellan Palestina och Israel den här gången heller. Inget gyllene fredsavtal som för all framtid skulle lösa konflikten som plågat Mellanöstern och inte minst det palestinska folk som omvärlden har så svårt att erkänna ens existerar.

John Kerry, den amerikanske utrikesministern, hade säkerligen bespetsat sig på Nobels fredspris eller åtminstone någon form av eftermäle som den store fredsmäklaren som en gång för alla ledde parterna till försoning och fixade den stora FREDEN.

Många var väl redan i inledningsskedet förra sommaren skeptiska till den amerikanska optimismen och liksom jag själv såg att Israels bosättningspolitik var helt oförenlig med någon form av överenskommelse. Det går inte att komma överens om bildandet av en palestinsk stat intill Israel så länge det parallellt pågår en annektering av land som i en sådan överenskommelse skulle behöva lämnas tillbaka innan sista tegelstenen murats. En omöjlig tanke och lätt absurd ordning vilket givetvis Israel varit medvetna om hela tiden vilket jag kommenterade för ungefär en månad sedan på denna blogg.

Nu fick Israel en förevändning att dra sig ur genom Fatah och Hamas överenskommelse om försoning. På så sätt slapp de ange de egentliga skälen. Intressant nog har den israeliska tidningen Haaretz i en ledare uppmanat Netanyahu att erkänna att de aldrig velat ha något fredsavtal utan istället bygga ut bosättningarna. Ledaren avslutar resonemanget med (enligt översättning i SvD):

”Det är först då som israelerna har en ärlig chans att välja vilket land de vill leva, en demokratisk stat som respekterar lagar och mänskliga rättigheter, eller en messiansk, isolationistisk stat med drag av apartheidregim, där en privilegierad judisk befolkning styr över miljoner palestinier”.

Det är således en ödesfråga för Israel på ett sätt som sällan debatteras. Det finns en intern kritik mot Netanyahu och Likuds konfrontativa politik som behöver stöd hos omvärlden för att inte kvävas. Det behövs ett regeringsskifte i Israel för att komma någon vart i förhandlingar om hur framtiden ska se ut för såväl israeler som palestinier. Fortsatt fientlighet kommer att vara katastrofal för palestiniernas men även för israeler som vill leva i en fredlig och avspänd relation till sina grannar, slippa rädslan för våld och skammen över en orättfärdig politik gentemot de palestinier som lever inom Israels gränser såväl som det som lever på Västbanken och i Gaza. Att ge stöd till de israeliska organisationer som arbetar för fred och normalisering av förhållandet till Palestina och palestinierna och protesterar mot den repressiva israeliska politiken är viktigt. En del av dem finns listade i ett av mina tidigare inlägg om Israel-Palestina på denna blogg.

Det vore också önskvärt om EU kunde agera betydligt mer kraftfullt för att sätta press på Israel att återvända till förhandlingsbordet och använda de instrument EU innehar vilket framför allt är ekonomiska. EU är Israels största exportpartner och näst största importpartner. Israel är betydligt mer beroende av EU än tvärtom och skulle långsiktigt ha mycket svårt att avstå från denna omfattande handel med den europeiska gemenskapen. Hittills har dock EU istället skrivit avtal på avtal med Israel och avstått från att använda detta effektiva vapen och istället producerat fördömanden. Ord istället för handling. Sedan 1975 har Israel samarbetsavtal med EU och fick år 2000 ett nytt associationsavtal. Frihandel råder på industri- och läkemedelsprodukter och från 2018 ska Israel integreras i den europeiska flygtrafikmarknaden är det tänkt.

De snabba fördömanden som nu haglar över Ryssland visar att EU inte saknar förmåga att ta snabba beslut om sanktioner och sanktionshot. När är det dags att visa denna handlingskraft gentemot Israel?