Billström, poliser och nazister – sakta men säkert förskjuts ramarna och problemformuleringarna

Tobias Billström gör nu en liten, liten ”pudel” angående sitt uttalande att det skulle finnas klasser i Malmö där 25 % av eleverna är undantagna från simundervisning av kulturella eller religiösa skäl. Billström ville uppenbarligen måla upp en bild av ett stort problem. Som visade sig inte riktigt fanns. Enligt Sydsvenskans kartläggning finns bara två elever i hela Malmö som undantagits simundervisning av dessa skäl. 

Men Billström backar ändå inte helt. Det var ”olyckligt att använda just den uppgiften”, säger han i en skriftlig kommentar till SvD. Men pressekreteraren Anna Erhardt argumenterar ändå emot och hävdar att simkunnigheten i Malmö varierar. Av någon anledning vill Moderaterna att det hela ska framstå som ett stort problem.

Varför? Tja, det är valår, Moderaterna backar katastrofalt och det är väl dokumenterar att många väljare lämnar M för Sverigedemokraterna. Där kan ett skäl finnas till det här röstfisket i de grumliga vatten där tidigare Folkpartiet har haft fiskafänge vid ett flertal tillfällen.

Det som är oerhört bekymmersamt är inte att Malmö skulle ha problem med simkunnigheten utan istället normaliserandet av rasism och den förskjutning av problemformulering som smugit sig på under senare år. Som får SvT att ordna debatt med rubriken ”Hur mycket invandring tål Sverige?” istället för ”Hur mycket rasism tål Sverige?” exempelvis.

Eller att polisen i Jönköping, för det första, ger nazistiska Svenskarnas parti tillstånd att demonstrera på just 1 maj, inte minst med tanke på oroligheter som uppstod vid deras demonstration i staden på 1 maj förra året. Men framför allt att de kan komma på tanken att uppmana människor att hålla sig inomhus när Svenskarnas Parti marscherar genom staden. Det är en oerhört märklig logik. Polisen som gett tillståndet har gjort det med hänvisning till yttrandefriheten och hävdar att de klarar av att upprätthålla ordningen.

Men ändå rekommenderar Jönköpingspolisen folk att ”hålla sig ur färdvägen” för nazisternas demonstration. Varför? För att de befarar våld? I så fall borde kanske inte tillstånd ha getts? Eller för att de ostört ska få sprida nazismens ideologi i yttrandefrihetens namn? 

Ska nazisternas ”gatukamp” som ytterst har målet att störta demokratin och kväsa yttrandefriheten få stöd av polisen i yttrandefrihetens namn? 

Efter händelserna i Kärrtorp och Malmö anser alltså polisen i Jönköping att det är lämpligt med ytterligare en chans för nazister att visa upp sig och provocera med sina antidemokratiska, antisemitiska och rasideologiska budskap. 

Samtidigt som vi alltså har en migrationsminister och talesperson för Moderaterna i integrationsfrågor som muttrar om simkunnighet i Malmö. Vi har sannerligen, sannerligen större problem än detta att diskutera. Men vem ska ta upp diskussionen? Tobias Billström?

Spana också in:

Nazismen seglivad

Mehmet Kaplan (Mp) om Billströms uttalande

Klyftor som växer eller ökade inkomstskillnader – a figure of speech

OECD har publicerat en rapport om inkomstklyftor. Den visar att Sverige är det land där den relativa fattigdomen ökar mest bland OECD-länderna.

I dagens SvD är detta förstasidestoff. I artikeln kommenterar Hans Heggemann på SCB det hela med att han hellre talar om ”inkomstspridningen i ett land”. Stefan Fölster, chef för näringslivsfinansierade Reforminstitutet, säger sig vara nöjd eftersom han tycker att ”inkomststrukturen har varit för sammanpressad i Sverige”.

Någon stor överraskning är det emellertid inte. Den nuvarande regeringen har sedan tillträdet 2006 arbetat konsekvent för att ”öka incitamenten att arbeta”. Det har kallats arbetslinjen. De arbetande har också fått högre disponibla inkomster, även de i lägre inkomsskikt, om än bara inte alls i samma utsträckning som de som befinner sig i de högsta skikten. De stora förlorarna är, medger Heggemann på SCB, sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer som istället har fått lägre disponibla inkomster sedan 2006.

Föga förvånande förstås eftersom regeringens arbetslinje-politik utgår ifrån antagandet att människor avstår från att arbeta eftersom de får så mycket pengar från försäkringssystemen. Fölster utvecklar det hela i SvD-artikeln; ”Drivkraften till arbete ökar, och det bidrar i sin tur till ökad sysselsättning och skatteintäkter”. 

Det är ganska riskfritt att göra sådana påståenden eftersom vi inte kan stoppa in Sverige i ett laboratorium och ”köra om” landet från 2006 utan denna arbetslinje. Hur hög sysselsättning hade vi haft nu i så fall och hur skulle skatteinkomstnivån sett ut då? Kontrafaktiska resonemang är alltid vanskliga så det kan vi bara spekulera i, men de reella siffrorna för sysselsättning och skatteinkomster mellan 2006-2012 kan väl knappast tala om något uppenbart stöd för Fölsters teser? 

Men det jag funderar främst över nu är däremot språkbruk, problemformuleringar och inramning av dessa frågor. LO:s chefsekonom sätter fingret på detta när han får avsluta SvD-artikeln med att påpeka att regeringen Reinfeldt knappast vill gå ut med budskapet att ”vi vill skapa ett samhälle med större inkomstskillnader”. Den lär inte heller gå till val på ”vi vill göra det ännu sämre för de sämst ställda”, vill jag tillägga. Ändå är det i princip vad de gjort och med all sannolikhet vill fortsätta att göra. 

Det brukar istället heta att man vill ”öka incitamenten att arbeta”, ”bli kvitt bidragsberoendet” eller att ”bekämpa utanförskapet”. Ändå har beroendet av socialbidrag ökat sedan 2006 till följd av försämringarna i försäkringssystemen för arbetslösa och sjuka.

Verkligheten kan alltså beskrivas på många sätt. Det är alltid intressant att iaktta. Jag tänkte på detta också när jag läste häromdagen om Socialdemokraternas nya ordförande i kommunstyrelsen i Malmö, Katrin Stjernfeldt Jammeh. Hon framhöll i en artikel det mycket intressanta faktum att fashionabla Östermalm i Stockholm har fler brott per capita än Rosengård i Malmö. Ändå har den senare stadsdelen blivit någon sorts symbol för våld och kriminalitet. I denna beskrivning har både media och politiker deltagit på olika vis.

Det kräver ofta ganska hårt tankearbete, kunskap och efterforskningar att tränga in i problembeskrivningarnas faktagrund. Det är en ganska krävande journalistisk uppgift bland annat och det är därför oroande att de flesta tidningar drar ned på antalet undersökande journalister. Kvar blir PR-byråers och partistrategers dolda budskap och nyhetsbyråers korta meddelanden. Jag har skrivit om detta vid tidigare tillfällen, bland annat här.

Det finns alltså all anledning att rusta sig med kunskap om hur det går till att gripa problemformuleringsinitiativet nu när de stora berättelserna om Sverige kommer att presenteras under valåret som kommer. En som skrivit en hel del om inramning eller framing som är en mer sofistikerad form av styrning av våra tankegångar är bloggaren Rikard Linde som med kan läsas här.

Och bloggaren Johan Westerholm (mitt-i-steget) skriver om Socialdemokraternas tappade problemformuleringsinitiativ här.

Det kanske kan vara lite tänkvärd läsning medan inkomstskillnaderna vidgas, om nu tid finnes när incitamenten att arbeta hopar sig?