Korruption, lobbying och stängda dörrar – ett öppnare EU måste till för att motverka populismen

Transparency International har gett ut en ganska uppmärksammad rapport som visar hur utbredd korruptionen är inom EU-institutionerna. 15000 lobbyister som rör sig i korridorerna utan fungerande regelverk för hur deras inflytande ska gå till är ett stort problem, enligt rapporten. Rapporten tar också upp hur beslut allt oftare tas genom s.k. ”trialog”. Då möts representanter för parlamentet, kommissionen och ministerrådet och gör upp viktiga frågor informellt bakom stängda dörrar och utan protokollföring.

Detta med den bristande öppenheten har varit en konstant kritik alltsedan vi debatterade för och emot EU inför folkomröstningen 1994. Många, bland andra ledande socialdemokrater, bemötte detta självsäkert med att om bara Sverige gick med i EU så skulle det blir ändring. Vår fina tradition av öppenhet skulle väl sippra igenom EU-institutionerna antar jag att de föreställde sig. Ganska naivt tyckte jag då, som kampanjande för Nej-sidan, och tvingas ständigt konstatera att jag (vi) hade rätt även på denna punkt. Den svenska statens ”neutrala” information till medborgarna inför folkomröstningen lät så här kortfattat om saken:

”Den svenska offentlighetsprincipen är en del av svensk grundlag. Den fortsätter alltså att gälla, vilket har klargjorts för EU” (”Ja eller nej till svenskt medlemskap i EU”, s 4)

Den här informationsbroschyren som skickades ut till alla hushåll glömde här en liten detalj, nämligen att EU genast replikerat att det är EU:s regler som gäller före svenska och att regeringens ensidiga deklaration saknar juridiskt värde. Sekretess som huvudprincip gällde då och har gällt alltsedan dess. Den svenska offentlighetsprincipen har inte vunnit genomslag i EU och utvecklingen har snarare gått åt motsatt håll, menar exempelvis Nils Funcke i en artikel på DN Debatt för några veckor sedan. 

Nu är vi dock med sedan snart 20 år och det är hög tid att göra allvar av löftena om att skapa ett öppnare EU. Det är dags att sluta tjura nu och ta initiativet istället.

Det finns flera skäl till att åstadkomma den här förändringen men ett är särskilt brännande, som jag ser det. Den stora frammarsch av högerextrema och högerpopulistiska partier som vi sett på senare år kan inte brytas om inte EU växlar spår. Den populistiska åsiktsgemenskapen om en styrande elit som gör upp bakom ryggen på folken är oerhört lätt att odla när det ser ut på det vis som Transparency Internationals rapport redovisar.

En röst på Miljöpartiet i EU-valet är en bra början!

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Hemligstämplat i hemlighet

Riksdagen har nu beslutat att ändra offentlighetsprincipen. Handlingar som rör EU-samarbetet ska kunna hemligstämplas av svenska myndigheter. Som påpekats av bland andra journalisten och tryckfrihetsexperten Nils Funcke är bestämmelsen så generell att den kan användas mycket godtyckligt av svenska tjänstemän och att det därmed också finns risk för överanvändning. Det vill säga att akter hemligstämplas för säkerhets skull. ”Det blir som en våt filt över all skriftväxling med myndigheter inom EU och med EU-länderna”, säger han, vilket framgår av en SvD-artikel och tidigare i EU-portalen.

Det är signifikativt att endast V och Miljöpartiet röstade emot lagparagrafen som riskerar att än mer hemlighålla Sveriges förhållande till EU och Sveriges hållning i frågor som förhandlas. Företrädare för andra partier ser inte dramatiken i det hela och menar att detta ibland är en förutsättning för att Sverige ska få vara med och förhandla. Det här är alltså den slutliga anpassningen (?).

För sedan 1994 när Sverige beslutade att gå med i EU har 65 ändringsförslag i offentlighets- och sekretesslagen gjorts på grund av EU:s direktiv, förordningar eller konventioner. Kanske har vi på så sätt varit utsatta för en tillvänjning. Det har tummats lite i taget, liksom i hemlighet, på den svenska offentlighetsprincipen. Den öppenhet som den svenska offentlighetsprincipen stått för var en het potatis i medlemsförhandlingarna inför inträdet till EU. Troligen av många EU-länder med en helt annan princip sedd som en skavande sten i skon. I exempelvis Storbritannien råder i stort sett en omvänd princip. Allt är hemligt från början och regeringen bestämmer vad som ska släppas. 

Per Gudmundsson på SvD ironiserar lite över Miljöpartiets och Vänsterns motstånd och undrar var motståndet varit de övriga 65 tillfällen då den svenska offentlighetsprincipen tummats på och antyder att motståndet skulle kunna kopplas till valrörelsen.

Jag som varit med i Nej till EU-kampanjen inför 1994 kan lugna honom med att den här kritiken inte är ny från Miljöpartiet. De var ett av de mest EU-kritiska och offentlighetsprincipen var ett av de stora debattämnena då och har förblivit så även därefter. Det tror jag faktiskt de flesta känner till. Möjligen Per Gudmundsson undantagen.

Inför valet om EU-medlemskap förklarade Ja-sidan att den svenska offentlighetsprincipen skulle förbli orubbad efter Sveriges inträde i EU. Sverige hade ju, menade de, med en stolt förklaring i förhandlingarna fastslagit att offentlighetsprincipen och grundlagsskyddet för meddelarfriheten tillhörde ”grundläggande principer som utgör en del av Sveriges konstitutionella, politiska och kulturella arv”. Att EU kontrat med att bara notera den svenska förklaringen och förutsätta att Sverige som medlem skulle ”fullt ut följa gemenskapsrätten i detta avseende” glömdes gärna bort eller gömdes. Det ”hemligstämplades” eller bortförklarades av ja-sidan. Tyvärr fick vi rätt, som i så mycket annat vi förutsade under EU-valkampanjen 1994.

Carl Schlyter som är Miljöpartiets kanske mest kända EU-parlamentariker har alltid slagits för offentlighetsprincipen och kritiserat sekretessen som omgärdas det mesta inom EU. På senare tid är det hemlighetsmakeriet kring EU:s handelsavtalsförhandlingar med USA som han försöker rikta vår uppmärksamhet mot. Han har till och med lanserat en ny blogg för att där föra ut sina åsikter om detta. Där skriver han också om den lagändring som klubbades igår.

Det har han också gjort i en artikel i Aftonbladet där han, liksom Nils Funcke, varnar för godtycke i hanteringen av den nya paragrafen. Han lyfter också fram kritiken från Justitiekanslern (JK) som i sitt remissyttrande om lagändringen kritiserar att regeringen ges ökade befogenheter att åsidosätta riksdagen.

För en bredare allmänhet är kanske det där med regering och riksdag inget dramatiskt, bara en stor gröt av mer eller mindre pålitliga politiker. Men det är faktiskt riksdagen som är den folkvalda församling som valts att representera oss väljare. I förlängningen är det vi som sitter där, representerade av dem vi valt, och regeringen är endast en exekutiv makt som ska utföra det som folket/riksdagen beslutar. Det är med andra ord ingen liten sak att regeringen alltmer tycks utgöra en isolerad ö som förhandlar om stort och smått med EU-giganten utan att svenska folket/parlamentet får vara med. 

Vi bör vara oroliga över det lättsinne med vilket majoriteten av dessa folkvalda hanterar frågan om öppenhet. Det är inte fler slutna rum Europa behöver för att överleva och bli den folkgemenskap över gränserna som drömmarnas EU är tänkt att bli. Det behövs istället öppnas en hel del fönster och vädras rejält!