Plötsligt är försvaret poppis i alla läger. Inför valet tas
alla chanser att vinna poäng på hur många miljarder som nu ska satsas för att
möta det ”nya” hotet från Ryssland. Alliansen kan inte hålla sig utan gör till
och med avsteg från den viktiga principen att ta brett grundade försvarsbeslut
över blockgränserna. Nu ska det köpas JAS-plan och byggas U-båtar som aldrig
förr.
Den nyvakenhet som präglar agerandet är oroväckande. Dels
för att det är samma personer som tagit en rad försvarspolitiska beslut som
bäddat för invasionsförsvarets nedmontering och dels för att de nu gör en
omvärdering på ungefär lika grund analys som de stöpte om det gamla
invasionsförsvaret till ett insatsförsvar.
Historien om hur Sverige gick från att ha haft ett
invasionsförsvar till att vara en liten del av västvärldens insatsförsvar är
intressant. Denna utveckling pågick i ett tiotal år utan någon högljudd debatt.
När muren fallit och de sista Sovjetresterna skakats ut i randen av ett sargat
Ryssland ansågs den gamla försvarsberedskapen hopplöst obsolet. I något som
ligger farligt nära högmod utvecklades Nato till en världspolis som tog sig
friheten att invadera länder utan FN:s godkännande och utan att analysera
följderna särskilt noga. Sverige rycktes med och trycket på oss att överge den
gamla neutralitetspolitiken har varit konstant sedan dess.
Hur kunde då den svenska försvarspolitiken och
organiserandet av landets försvar styras av så grunda analyser? Enligt Mikael Nyberg hade en amerikansk
säkerhetskonsult, SAIC, en stor del i det hela.
Själv har jag länge intresserat mig för det här transformationsskedet för svenska försvaret och skrev ett par uppsatser i statsvetenskap om
omvandlingen från invasionsförsvar till insatsförsvar för några år sedan. Jag ser det mer som att en ny militärdoktrin vunnit alltmer mark efter murens
fall. De amerikanska konsulterna Nyberg skriver om ser jag bara som profitörer
på en nyöppnad marknad och troligen försäljare av en taskig produkt.
De svenska politikernas förvåning över det försvunna
invasionsförsvaret förefaller däremot antingen falsk eller istället
häpnadsväckande eftersom de varit synnerligen medvetna om omvandlingsprocessen
och tagit en rad viktiga beslut som lett i riktning mot insatsförsvaret. För
politiska beslut är vad transformationsprocessen har handlat om.
Vägen framåt
År 2004 publicerades en liten skrift av Försvarsmakten med
titeln ”Vägen framåt – en liten bok om en stor förändring”. Det är nog inte
många utanför den egna myndigheten som läst den. Kanske inte ens ansvariga
politiker som nu verkar så förvånade över vad som hänt med försvaret. Doktrinen
om insatsförsvaret går i all korthet ut på att hoten inte längre finns vid
gränserna utan i tredje land där hotet ska mötas på hemmaplan, det vill säga
innan det kommer hit.
”Det innebär att Försvarsmakten på
ett helt annat sätt än hittills måste sätta den internationella förmågan i
centrum. Det måste nu slå igenom i förbandsutbildning, personalförsörjning,
värnpliktssystem, materielförsörjning och övningsverksamhet” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor
förändring)
Det är naturligtvis en högst självbelåten och självsvåldig
doktrin. Men så hamrades den ju ut av amerikanska militärstrateger efter murens
fall och i terroristjakten efter 9/11.
”Hoten mot vår säkerhet och mot de
humanitära och demokratiska värden som vi bekänner oss till kan bara mötas och
hanteras genom gemensamma åtgärder och gemensam förmåga...Med erfarenheter från
världssamfundets misslyckanden och otillräcklighet under det senaste decenniet
understryks nu behovet av snabbt insättbar förmåga” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN FRAMÅT- en liten bok om en stor
förändring)
Bildandet av Nordic Battle Group blev en av de stora
satsningarna och på flera håll framhölls denna som förebild och modell för
framtida förband. Terrorism och spridning av massförstörelsevapen skulle
stoppas genom snabba insatser, de gamla förråden bommas igen och materielen
införskaffas inför varje insats istället, anpassat efter dennas speciella behov.
”Ingen skall tro att vi klarar av
allt detta med lagar och regler från kalla kriget. Därför måste politikerna
hjälpa oss med att skapa nya förutsättningar... Jag är själv otålig och ivrig.
Jag vill komma vidare” (Försvarsmakten, Internet, VÄGEN
FRAMÅT- en liten bok om en stor förändring)
Dåvarande ÖB Håkan Syrén missade
inga tillfälligheter att prata om den här transformationen och var flitig
resenär till olika möten inte minst inom EU. Genom att åta sig att bilda en av
de snabbinsatsstyrkor (EU Battle Groups) som EU, på fransk-brittiskt initiativ,
ville etablera i EU ville Sverige ”markera ett starkt stöd för EU:s ambition
att på detta sätt stärka den europeiska krishanteringsförmågan” (Försvarsmakten(2010);
VAKTOMBYTE – Reflektioner efter fem år
som ÖB).
I EU formas försvarspolitiken som en del av den
gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken, GUSP. EU:s förlorade prestige under
krigen på balkan under 1990-talet förefaller ha varit en utlösande faktor för
en starkare gemensam europeisk försvarsorganisation med gemensamma operativa
styrkor att snabbt sätta in i närheten av EU:s gränser men också i tredje land.
. Den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) togs i december 2003 och är ett
viktigt dokument, där en omvärldsanalys ger en beskrivning av EU:s uppfattning
av hotbilder och lösningar samt dessutom en indirekt uppmaning till
medlemsstaterna att på frivillig väg reformera sina nationella försvar så att
de får kapacitet att tillhandahålla mobila insatsstyrkor.
Från invasionsförsvar till insatsförsvar
Det bör vara uppenbart för de
flesta att en försvarspolitik som går ut på att aktivt med militär trupp träda
in i konflikter i tredje land och en organisation som är uppbyggd för
snabbinsatser av mobila militära enheter avviker tämligen klart från den
svenska neutralitetspolitiken och militära organisationens tyngdpunkt vid
invasionsberedskap. Ändå har doktrinen om behovet av snabba förebyggande
insatser utan större invändningar inkorporerats i den svenska försvarspolitiska
diskursen och resulterat i en radikal omvandling av försvarsorganisationen. Det
gick tämligen snabbt också. I regeringens försvarsproposition (1995/96:12
Totalförsvar i förnyelse) framlades följande bestämda förklaring:
”Militär
alliansfrihet är också i det förändrade Europa den nationella säkerhetspolitiska
ram som sammantaget bäst förmår tillgodose svenska säkerhetspolitiska
intressen”
För att
drygt tio år senare istället låta så här i Proposition 2008/09:140 Ett
användbart försvar:
”Medlemskapet
i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte
har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt
ansvar för Europas säkerhet. I detta ligger att en neutralitetsoption inte är
möjlig vid en konflikt i närområdet”
EU, USA och Nato måste ses som
nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden med tillhörande
handlingslogik som dominerande och styrande för förändring av
försvarsorganisationer.
Insatsförsvaret sågs som den nya sortens design av militär
verksamhet som, oavsett dess effektivitet i att möta exempelvis terroristhot,
etablerades som ett modernt och ansvarsfullt sätt att organisera sig på.
Regeringen framhåller, exempelvis i
försvarspropositionen 2009 (Proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar) skapandet
av rörliga militära förband för snabba insatser som en ”trend” inom hela
västvärlden. De betonar att ”expeditionära militära förband” är ”efterfrågade
och prioriterade” av EU, FN och Nato. Förändringen av den svenska
försvarspolitiken kan alltså mycket väl ses som uttryck för en respons på en
tilltagande internationalisering och ett narrativ om lämpligaste
problemformulering och lösningar som formulerats i mycket vidare kretsar än
Europa.
Långsiktig plan; in i Nato?
I dagsläget är det väl säkert så att det är Nato snarare än
EU man tänker på när det gäller det svenska försvarets internationalisering.
Kanske var omvandlingen en hemlig, långsiktig plan för att föra oss in i NATO? De
senare årens samordnade övningar talar knappast emot detta. Det är också numera
en fullt gångbar politisk åsikt att plädera för Nato-medlemskap vilket det inte
var före 2000-talet. Bland andra Birger Schlaug har kommenterat denna Nato-vurm
under flera år (vilket framgår här) och menar också att exempelvis SvD fört en
längre tids kampanj för att styra opinionen i den riktningen.
Gammal rysskräck blir nu hur som helst som ny och kalla krigets
realpolitiska strategispel kommer sannolikt att leda till nya försvarsdoktriner
som kan ge nya organisationsplaner och öppna nya marknader för de
säkerhetskonsulter som vill sälja sina produkter och profitera på rädslan och
osäkerheten. Inte för att det framkommit någon ny analys av läget utan för att
en ny trend är på väg att infinna sig som kan komma att ge ett nytt ideal för
militär organisation.
Vapenskrammel som
valfläsk
Alliansen ger sig alltså i detta läge ut och lanserar
försvarssatsningar för glatta livet. Invasionsförsvar som valfläsk är ju lite
ovanligt men så är också alliansens opinionsläge ovanligt skakigt. Detta med
försvars- och säkerhetsfrågor tycker jag dock är alldeles för allvarliga saker
för att göra valfläsk av. Framför allt ska inte nya stora försvarspolitiska
beslut fattas för att allianspartierna har dåliga opinionssiffror utan måste
naturligtvis grunda sig på en djupare omvärldsanalys och vara långsiktig i sin
utformning. Alliansens försvarssatsningar är inte finansierade ens (se deras
egen DN-artikel ovan om att ytterligare finansieringsförslag ”bedöms behövas”
efter 2018). Dessutom ska en del finansieras genom minskade anslag för miljö-
och kärnkraftssamarbete med Ryssland. Vi är väl ändå några som hellre skulle se
utökade samarbeten om en hållbar värld istället för ytterligare JAS-plan? Jag
är åtminstone helt överens med Per Olsson, ordförande Mp Stockholms Stad, som
twittrat:
”Med tanke på hur fort
Regeringen svängt i försvarsfrågan under våren är det otänkbart att beskedet i
dag är grundat i vettig analys”
Är det detta som är svenskt invasionsförsvar 2.0 ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar