13851 orsaker till att förhandlingarna Israel-Palestina bröt samman – eller Elefantens fot i Mellanöstern

Jag ser i SvD en liten notis från TT-Reuters som låter oss veta att Israel har godkänt byggplaner för 13851 bostäder för judiska bosättare på ockuperade Västbanken under de nio månader som den senaste vändan av fredssamtal mellan Israel och Palestina pågått. Det är den israeliska (!) fredsorganisationen Fred Nu som räknat ut detta. Det är en siffra som skulle få vilken stadshuspolitiker i Stockholm att bli grön av avund. Jag har i tidigare blogginlägg hävdat att den israeliska bosättningspolitiken varit en medveten provokation av motparten och att de aldrig varit allvarliga i sin fredsiver. Varför bygga nya bostäder på den mark som ska bli en del av en framtida palestinsk stat? 

Bredvid den lilla notisen har SvD lagt in en bild på en man som uppgivet plockar saker ur ruinerna av vad som kanske varit hans hem. Bildtexten talar om att israeliska styrkor rivit ett flertal byggnader i den palestinska byn Khirbat-al-Tawil på Västbanken. Dessutom en moské. Mer får vi inte veta. Den lilla plats detta tar i anspråk i tidningen är signifikativt för tystnaden som omger den lågintensiva israeliska terrorn på Västbanken där caterpillars ena stunden demolerar (palestinska) hus för att i nästa stund bereda mark för nybyggen av judiska bosättningar. Kanske är det så att omvärlden vant sig vid situationen och inte ser det uppenbart orätta? Kanske fungerar den israeliska bosättningspolitiken precis så som den israeliska regeringen vill? För varje ny judisk bosättning blir det svårare att åstadkomma den tvåstatslösning som är den enda rimliga lösningen på konflikten. Den israeliska bosättnings- och rivningspolitiken är ingalunda någonting nytt alltså utan har pågått alltsedan ockupationen av Västbanken, Gaza och Golan 1967 eller egentligen ända sedan Nakban 1948.

Jag kommer att tänka på Sven Lindqvists bok Elefantens fot som handlar om den ryska/sovjetiska strategin att sätta ned sin tunga fot i jorden där de vill befästa sina intressen, låta den tynga ned ordentligt innan nästa tunga steg tas. Uttrycket lånade han från den afghanske emiren Abdur Rahman som år 1900 skrev följande rader:

”Ryssarnas sätt att röra sig framåt liknar elefantens- han granskar först grundligt den plats där han ska sätta ned sin fot och när han väl har överfört sin tyngd dit drar han sig inte tillbaka och har heller ingen brådska att ta nästa steg innan han låtit sin fulla tyngd vila på den första foten och krossat allt som ligger under den”.

Han skrev boken under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan under 1980-talet. Men just därifrån backade sedan faktiskt sovjetryssen och tog steget tillbaka igen under vapenhot, ekonomiska svårigheter och inför en opinion – även en inhemsk - som blev alltför besvärande. Vad ska få Israel att ta samma reträttsteg? Det borde vara i allas intresse att det inte blir vapenhotet. Men då krävs dels ett mycket hårdare opinionstryck. Det mediala intresset är i nuläget alldeles för sporadiskt för att elda på ett sådant. Dels krävs också ett mycket hårdare ekonomiskt och politiskt tryck. Där har EU en nyckelroll, men har hittills visat alltför lite handlingsvilja.

Bryr vi oss helt enkelt inte eller har vi bara vant oss vid att elefanten står där den står?