Demokratins EU 2014 – en kort lägesrapport

Många var de som utropade slutet för åsiktsförtryck och totalitarism när muren föll och Stasi-arkiven öppnades på vid gavel. Demokratin och marknadsekonomin skulle kroka arm och gå segrande över världen, göra slut på krig och osämja och bringa frihet åt alla. Det såg ett tag ut att stämma ganska väl.

I högtidstalen för EU brukar ordet demokrati nämnas i första meningen. Carl Bildt har också varit flitig att använda ordet när han kommenterat Ukraina på sin blogg exempelvis. Där framställs EU som ett mönster för hur demokrati ska se ut.

Men hur är det egentligen med hälsotillståndet för demokratin i EU?

Grekland och Spanien

Grekland; kan man längre säga att det är en demokrati? Läs den här korta artikeln i Veckans Affärer.

Den grekiska regeringen har föreslagit reformer och trojkan (EU/ECB/IMF) har godkänt dem och därför lovat pengar i juli. Bland annat har en ny myndighet skapats som fått i uppgift att privatisera statliga tillgångar till ett värde av 50 miljarder euro!! Men trojkan nöjer sig inte med detta. I ett pressmeddelande skriver de:

”Signifikanta framsteg har skett, speciellt inom finanspolitisk konsolidering. Det krävs dock ytterligare finanspolitiska- och breda strukturella reformer för att minska budgetunderskottet och nå den kritiska massa av reformer som behövs för att förbättra näringslivsklimatet och bana väg för uthållig ekonomisk återhämtning".

Det torde vara uppenbart för vilken läsare som helst att se att Grekland inte längre har något folkstyre värdigt namnet. Vad än folket tycker om trojkans önskemål kommer de att genomdrivas förr eller senare eftersom de sitter på pengapåsen och det är trojkan som avgör när och hur landet når den ”kritiska massan av reformer”. Åtstramningarna är nödvändiga brukar det heta.  Därom tvista dock de lärde, som det heter, och i en demokrati är det brukligt att de folkvalda får sista ordet i fattandet av viktiga beslut. Enligt FN är kriterier för demokrati inte bara att hålla fria och regelbundna val utan också att det finns ett flerpartisystem, att oppositionen har en viktig uppgift, att det finns en transparens med kontrollmekanismer, yttrandefrihet och att medborgarna kan påverka också mellan valen och delta i en politisk dialog.

Spanien: Hur många vet att det för två veckor sedan i Madrid samlades runt två miljoner människor i en enorm demonstration mot nedskärningar, vräkningar och arbetslöshet. Enligt det TT-meddelande som är det enda som majoriteten av svenska folket har kunnat hitta om saken deltog över 100.000 människor i ”Värdighetsmarschen”. Det förekommer dock uppgifter om att det skulle varit omkring två miljoner deltagare. Det är förvisso över 100.000 men lite märkligt beskrivet i så fall.

I vilket fall som helst trotsade en väldig massa människor de antiprotestlagar som den spanska regeringen införde tidigare i år. De gäller inte bara demonstrationer utan också bildande av facebook-grupper och liknande protester mot makthavarna. Yttrandefriheten och demonstrationsrätten som uttryck för opposition är starkt hotad i ett av de största EU-länderna. Antiprotestlagarna påminner om Janukovytjs antiprotestlagar som upphävdes efter kort tid. Spaniens motsvarighet gäller dock och utgör uttryck för något som förefaller vara en obehaglig trend i EU. 

Arbetsrätt och organisationsrätt

Europafacket (EFS) gav i höstas ut en rapport som passerat ganska obemärkt där den här tendensen uppmärksammas.  

Rapportförfattarna (Degryse, Jepsen, Pochet) menar att det som har kallats EU:s sociala dimension är på väg att helt raderas ut eller förminskas till en obetydlig rest av något som skulle utgöra en sorts motvikt mot strukturella obalanser i Maastricht-fördraget. I synnerhet den ekonomiska krisen 2008 öppnade ett ”window of opportunity” för drakoniska reformer som slagit mot arbetsrätten och sociala skyddsnät.

” While justified in official discourse by ‘the crisis’, these reforms bear virtually no relationship to the economic cycle. They are actually aimed at reconfiguring whole areas of the European social model – labour law, collective bargaining, social dialogue, wage formation systems, relations between the two sides of industry, the foundations of social protection, and so forth – in spite of the fact that the best components of this model had proved efficacious in the crisis for avoiding a serious deterioration of the situation within the economy and on the labour market. The countries that experienced the lowest unemployment rates in the wake of the crisis are indeed those which have the strongest industrial relations institutions and collective bargaining partnerships”.

Det förefaller också klart att de socialpolitiska rekommendationer som formuleras av EU och av EU-länder bär med sig tydliga signaler om hur socialpolitik ska föras. Huvudingredienserna i detta budskap ser rapportörerna som:

— the costs of health care and pension systems should be pegged or even reduced;

— wage formation systems should be brought within the realm of competition;

— social benefit systems create disincentives to labour market participation;

— labour costs must be reduced.

Politikens sociala dimension ligger alltmer fastställd i ett spår och avvikelser betraktas som omöjliga. Att det bara finns en väg att gå är budskapet som allt som oftast framförs. Folkets vilja betraktas allt oftare som en irriterande störning och här har finanskris och IMF-paket spelat en stor roll för utvecklingen. Den är inte heller begränsad till EU eller Europa. Naomi Klein gav ut sin Chockdoktrinen före krisen 2008 men tendensen hon observerat känns igen. Den lankesiska regeringens tal om tsunamikatastrofen 2004 som ”en unik möjlighet” eller republikanska politikers och markexploatörers prat om konsekvenserna av orkanen Katrina som en ”intressant möjlighet”. Katastrofer och kriser som tillfällen för öppnandet av nya marknader, nytillförsel av investeringsobjekt och rivande av hinder för kapitalrörelser.

På senare år har IMF talat om en ändrad attityd till olika länders behov och att de inte längre skulle vara intresserade av att ställa krav på avregleringar och privatiseringar.

Det har dock inte hindrat dem från att ställa just sådana (oerhört långtgående) krav på Grekland och de övriga s.k. PIIGS-länderna och att de i bakfickan för Ukraina har liknande paket, låt vara att innehållet ännu inte är riktigt klart.

Allt väl på hemmafronten?

Men demokratin är väl bara på dekis i krisande sydeuropeiska länder eller i Ungern? Nja, om det vore så väl. Under det att vi börjat vänja oss vid att bli övervakade av FRA och NSA har en utredning som föreslår åsiktsregistrering landat på regeringens bord, När vi bryr oss (SOU 2013:81).  

Vår demokratiminister Birgitta Ohlsson (fp) överväger nu om hon ska låta myndighetspersoner kalla in människor till ”bekymringssamtal” om deras åsikter anses för radikala. Hur en för radikal åsikt kan se ut lär bli svårdefinierat så det lär bli upp till de enskilda poliser, lärare och socialarbetare som är tänkta att identifiera de unga människor som ska kallas in för samtal. Det här luktar unken öststatsdiktatur lång väg och frågan är hur en demokratiminister tänker här? Är det så att vi inte längre är förmögna att känna igen yttrandefrihet och åsiktsfrihet? Är det så att det inte längre betraktas som en viktig hörnsten i demokratier? Är det så att demokratin är på väg att endast bli en tom titel att glänsa med i världssamfundet?

Det är hur som helst alltså inte bara från brunskjortor som hotet mot demokratin kommer i dagens EU utan det uppträder i många skepnader, även i form av demokratiministrar.

Det gör skillnad vilka som sitter i EU-parlamentet

FN har sedan ett antal år tillbaka en särskild högtidsdag för demokratin. 15 september är FN:s International Day of Democracy (Internationella Demokratidagen). På dess hemsida uppmärksammas det ovanstående under rubriken ”Globalisering – ett hot mot demokratin”. 

FN ställer där frågan vad som är poängen med demokrati när beslut om handel, investeringar, finansflöden och valutarörelser fattas utom räckhåll för de nationella parlamenten;

”What is the advantage of popular control over government if governments themselves are unable to determine what matters for the wellbeing of their citizens?”

Lösningen är, enligt FN, att stärka de internationella organen för kollektivt beslutsfattande och reglering och genom regionala och internationella institutioner med rättvisa system för nationers representation.

Med andra ord exempelvis EU. Men om parlamentet befolkas av liberala frihandelsreligiösa, nationalkonservativa och högerextrema populister lär inte utvecklingen jag tecknat lite kort här ovan brytas.

Det här, menar jag, är ytterligare ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet 25 maj och att rösta röd-grönt. 

Vi behöver mer insyn i beslutsprocesserna, mindre inflytande för lobbyister och istället stärkande av den enskilde medborgarens möjlighet att påverka.