Dagbok från Ukraina: 3. Gott Nytt År från Ukraina!

Jag försöker komma vardagen mer nära på min resa i Ukraina. Men jag börjar inse svårigheten med detta. Det är nyårshelg och julen står på tur (firas ju här i huvudsak kring vår trettonhelg) och alla har planer för mig att delta i firandet. Det är givetvis mycket trevligt och jag träffar en hel del folk men de tenderar att vara hyggligt utbildade, hyggligt framgångsrika arbetsmässigt, hyggligt unga och med hyggliga (eller mycket goda) språkkunskaper. Det är förstås intressant och givande att ta del av dessa människors tankar om nutiden och drömmar om framtiden. Men runt om finnas så många jag inte når. Gubbarna med pälsmössa som står och röker på torget, tanterna som vaggar fram med tunga kassar på landsvägen i småorter jag åkt igenom, familjerna som kommer forsande med hästdragna vagnar på motorlederna utanför staden eller gummorna som kommer och tigger när man handlar mat. Jag funderar emellanåt över vad de har för tankar på nyårsafton?

Drömmer de verkligen om EU eller önskar de sig tillbaka till den "gamla tiden" då allt var mer förutsägbart eller stabilt om man så vill? Bryr de sig alls om vilka som styr eller är det egalt bara de har råd att skaffa mat på bordet och värme i huset? En första förutsättning är hur som helst att de interna stridigheterna tar slut. President Porosjenkos tal häromdagen ger ett visst hopp då han betonat att det inte finns någon militär lösning på konflikten utan att den endast kan lösas med samtal.

Jag låter det bli min nyårsförhoppning för alla i Ukraina oavsett de lever i väst eller öst och anser sig pro-EU eller pro-ryska.

Med detta hälsar jag också alla läsare av min blogg Gott Nytt År och hoppas ni finner det mödan värt att följa den även nästa år!

Dagbok från Ukraina: 2. "Religionsfrihet i en liten "insnöad" by

De interna stridigheterna i Ukraina sker ingalunda bara på slagfälten i öst. Det pågår på flera plan och i många olika sammanhang. Jag får följa med OSSE-teamet på besök i den lilla byn Korytne där det pågår en konflikt om kyrkans tillhörighet, Kiev-patriarkatet eller Moskva-patriarkatet. Församlingen har sedan länge tillhört Moskva-patriarkatet men nu förs en kampanj i byn för att ändra till Kiev-patriarkatet. En kampanj som förts med en hel del hot och manipulativa metoder. Naturligtvis finns här konflikten med Ryssland i botten men det handlar kanske ännu mer om egendom. Det finns pengar i kyrkor på ett helt annat sätt än vi är vana vid hemma i Sverige.

Vid mitt förra besök i Ukraina var just den här konflikten under uppsegling. Liknande processer påbörjades då i byar runtom i regionen (distriktet Vizhnytsa) ibland under stor dramatik och hotfulla gester mot kyrkans företrädare. I en del byar har nu kyrkorna övergått till Kiev-patriarkatet men i andra byar, som Korytne, står kyrkans företrädare ännu emot påtryckningarna. Det handlar alltså om att politiska institutioner försöker ändra på kyrkliga dito vilket är en ganska delikat nöt att knäcka sett ur ett rättighetsperspektiv. Men här surrar många saker i luften samtidigt. Vem är den rättmätiga ägaren till kyrkorna? Staten? Är det någon skillnad mellan kyrkor byggda efter självständigheten respektive före dess? Det sägs också att många vill ha gudstjänster på ukrainska. Men är det inte något respektive kyrka bör avgöra själva om de vill tillhandahålla? Här ska det påpekas att det normalt sett är kyrkoslaviska som används vid gudstjänster och inte vanlig ryska.

Under mitt förra besök här, i början av september, rapporterade präster från de ortodoxa kyrkorna i Miliyevo och Kibaki om en bekymmersam situation med potential att bli explosiv. Delar av lokalbefolkningen, av vilka många var anhängare av radikalnationalistiska idéer, lade då fram listor med underskrifter innehållande kravet att kyrkorna skulle övergå i Kiev-patriarkatets ägo. Formulerat som en preferens "för Ukraina" i motsatsställning till "för Ryssland". Listorna användes också, enligt de lokala prästerna, som grund för att ockupera kyrkoegendomar och vid ett tillfälle, i Kiribaki, hade en hotfull folkmassa av kyrkvaktmästaren tilltvingat sig nycklarna till kyrkan


Vi är på väg till ett möte med byarådets ordförande i Korytne. Det snöar häftigt och gamla Lador med sommardäck slirar runt på de snöbemängda vägarna och försenar vår  ankomst. Längre fram är det skogsväg och oplogat och till slut fastnar vi själva i snön vid en t-korsning och blir tvungna att fatta beslutet att vända hemåt igen för att slippa köra samma väg i mörkret tillbaka. Det blev inget möte av alltså. Vilket åskådliggör ett av de stora problemen i Ukraina; det dåliga underhållet av infrastruktur vilket i sin tur är intimt förknippat med korruptionen. Pengarna försvinner på vägen (kunde inte låta bli vitsen).

Ska Ukraina kunna komma till rätta med sina ekonomiska problem är den eftersatta infrastrukturen ett av de viktigaste problemen de måste ta itu med. Vilket också kräver att den korruptionsstruktur som (egentligen) styr landet måste raseras. Frågan är bara hur? Det är tillräckligt många som har tillräckligt mycket att förlora på att systemet nedkämpas att det lär bli svårt att förändra på kort sikt åtminstone. Det finns skäl att också misstänka att ekonomiska syften ofta kläs i politiska termer för att dölja den egentliga avsikten. Allt är inte vad det ser ut att vara på ytan. Bakom många "spontana" protester kan det anas både en och två bottnar. Det gäller kanske också kampen om de ortodoxa kyrkorna?

Dagbok från Ukraina: 1. Åter till Chernivtsi

Dagbok från Ukraina

Jag är på väg till Chernivtsi i sydvästra Ukraina igen. Min sambo som tjänstgör som observatör för OSSE där har varit hemma över jul och nu gör jag henne sällskap tillbaka för att fira nyår tillsammans. En stor högtid i Ukraina, liksom i Ryssland. Jag har tänkt samla intryck under den vecka jag är här från människor jag träffar. Jag är nyfiken på vart landet är på väg och vilka stämningar som råder.

Det har hänt en hel del sedan jag var på besök senast, i början av september. Parlamentsval har hållits och det nya parlamentet har bland annat hunnit med att besluta om att lämna neutraliteten och söka medlemskap i Nato. Ekonomin är ännu mer ansträngd än senast och Nato-beslutet skulle kunna vara lika mycket ett ekonomiskt långsiktigt beslut som militärstrategiskt. Taxichauffören Dmitri som kör oss från flygplatsen i Kiev till järnvägsstationen berättar att el ransoneras genom att delar av staden mörkläggs i omgångar. Allt har blivit dyrare och den för honom så betydelsefulla bensinen har stigit i pris med mer än hundra procent det senaste året.
Nu vill alla glömma politiken och kriget under nyår och jul (firas här kring vår trettondagshelg) men det är svårt när mat och annat blivit så dyrt. Det blir nog lite mindre firande i år, tror Dmitri.

Kriget ja. Det pågår medan vi skumpar på nattåget till Chernivtsi. Men i andra änden av landet. Det unga par vi delar sovkupé med, Sofia och Roman (i tredje klass är det mixed) berättar om allt fler vänner och bekanta som kommer hem i kistor och om nya gravstenar på kyrkogårdarna med unga människors namn på. Det som de talar mest om annars är korruptionen. Det oligarkvälde som råder tär på landets utvecklingsmöjligheter menar de. Jag frågar om det gör det svårt att starta egna företag här och Sofia svarar med ett skratt att "det är omöjligt". Själva är de högutbildade men hon menar att det inte finns någon vidare framtid för sådana i Ukraina. Hon jobbar i Polen hos en världsomspännande konsultfirma och så gör många unga högutbildade, menar hon. Korruptionen är så utbredd att den omfattar alla samhällsskikt, förklarar hon. "Alla stjäl av alla. Istället för att skapa, uppfinna och utveckla så stjäl man", suckar hon. Det är svårt att sätta siffror på men ekonomin skulle naturligtvis vara i bättre skick om inte så mycket pengar hamnade i fickorna på oligarker och andra i maktpositioner på olika nivå. Även inom armen stjäls det, enligt vårt resesällskap, vilket inte gör det lättare att vinna framgångar mot separatisterna vid fronten.

Nu ankommer vi snart Chernivtsi. Det är mörkt ute och rufsiga passagerare kliver om varandra i gången mot de illaluktande toaletterna för att möjligen krama ut lite vatten ur kranarna att väta hår och händer med. En ny dag är här. Låt se vad den medbringar för Ukraina och för mig. Nästa dagboksanteckning lär ge svaret.

Fred på jorden – en naiv nyårsönskan

Så här års brukar vi försöka vara generösa och fridsamma. Fredsbudskap brukar strösslas rikligt omkring i världsledares högtidstal. Fred på jorden åt alla folk är en vanlig klyscha som många numera bemöter med en föraktfull fnysning med tanke på den dubbelmoral som de flesta högtidstalare besitter. Den eviga världsfreden har dock engagerat en hel del tänkare genom tiderna och det finns ett antal teorier om vad som krävs för att nå detta till synes så avlägsna mål.

Någon har föreslagit att demokratier är garanter för fred. Demokratier bekämpar inte varandra är tesen. Det har dock visat sig vara en sanning med modifikation. Att kapitalismen skulle garantera fred är en annan vanföreställning. Enligt denna tes är det alltför olönsamt att kriga och därigenom garanteras freden. Det motsägelsefulla är att krig kan vara tillväxtfrämjande och USA:s nästan ständiga krigföring sedan det senaste världskriget motsäger i alla fall tesen att människor i samhällssystem där de får producera fritt inget har att vinna på krig (Ayn Rand). Socialismen kan knappast heller betraktas som garant för fred medan däremot utsuddande av nationalstater är något som aldrig prövats konsekvent men förefaller avlägset, trots globalisering, EU, FN och WTO. En del skulle nog säga att EU och globaliseringen snarare framkallat en våg av nationalism i Europa.

Som metod för att uppnå fred är det emellertid diplomati som krävs. Därtill har det också skapats världsomspännande organisationer som FN. Diplomati behöver inte innebära en undfallande hållning gentemot motparten. Den kan till och med utföras hotfullt utan att provocera till krig. Tidningsredaktören Caskie Stinnett lär ha sagt att ”en diplomat är en person som kan be dig att dra åt helvete på ett sätt som gör att du faktiskt ser fram emot resan”.  Mer öppen hotfullhet blir det förstås om viljan till fredliga lösningar inte finns där från början.

Under det gångna året har vi kunnat se hur ordkriget eskalerats mellan USA/Nato/EU och Ryssland. Gamla fiender har blivit som nya. En utveckling som inte bådar gott för det vackra målet om evig världsfred. Det bådar inte heller gott hur de båda sidornas främsta representanter hanterar diplomatins ädla konst. I nuläget handlar det snarare om att be motparten dra åt helvete utan förskönande omskrivningar a´la Stinnett. Diplomati är en svår konstart och vissa utför sitt värv med briljans medan (alltför många) andra gör det betydligt sämre. Carl Bildt var en av den sistnämnda sorten. Hans ”twitterdiplomati” har kommenterats med spets av bland andra Torsten Kälvemark.

Att ha vilja och förmåga att sätta sig in i motpartens situation och se problem med dennes glasögon kräver viss kyla och besinning förutom kunskaper och säkrande av fakta. Rykten och myter på sociala medier kan leda diplomatin i en farlig riktning och det kan tyckas att utrikesministrar bör hålla sig utanför dessa medier och låta duktiga omvärldsbevakare göra sitt jobb.

Just nu pågår i väst en kampanj mot Putin och Ryssland som delvis bygger på fakta men som också innehåller överdrifter och påståenden som än så länge måste betraktas som rykten. Dessa fakta och rykten eller rena myter blandas till en giftig cocktail som provocerar Putins Ryssland. Putins maratonpresskonferens nyligen visade exempelvis hur det nu etableras en uppfattning i Ryssland att hela världen är emot dem och ingen kan väl säga att detta helt saknar sanningshalt? Den bilden och berättelsen används naturligtvis också för att internt avleda uppmärksamheten från egna brister i ledningen av detta väldiga Ryssland. Troligen med framgång eftersom ungefär 85 % av det ryska folket litar på och ställer sig bakom sin president vilket en färsk undersökning visar. Trots vikande rubel och ekonomi. Pressen utifrån stärker troligen uppbackningen för den nuvarande ledaren.

Nyligen antog också den amerikanska kongressen en resolution som fördömer Ryssland och öppnar för militärt stöd för Ukraina, Moldavien och Georgien. Enligt amerikanska fredsaktivister en upptrappning av tonläget mot Ryssland som kan liknas vid en krigsförklaring.

I denna resolution sägs att kongressen:

“affirms the right of Ukraine, Georgia, Moldova, and all countries to exercise their sovereign rights within their internationally recognized borders free from outside intervention, and to conduct their foreign policy in accordance with their determination of the best interests of their peoples;”

Det måste ifrågasättas om Ukraina verkligen tilläts göra detta när den folkvalda regering som valde att skriva handelsavtal med Ryssland istället för med EU kastades över ända genom det kuppliknande maktövertagande som Euromajdan åstadkom med uppbackning av USA. Victoria Nulands telefonsamtal med den amerikanska ambassadören i Kiev avslöjade dessförinnan en mycket långtgående aktivitet för att få en ny regering på plats. Hela den blivande regeringen diskuterades innan den hade kommit på plats. Hur var detta möjligt om inte direkta förbindelser hade upprättats med kuppmakarna? Om detta får vi inga som helst efterforskningar i media men vore oerhört intressant att veta mer om. Det rimmar hur som helst illa med formuleringarna om utövande av suveräna rättigheter inom nationsgränser fri från utländsk intervention som deklareras i den ovan nämnda resolutionen.

I Moldavien har det nyligen hållits val och detta lilla land har, liksom Ukraina, stått mellan valet att knyta starkare band med EU eller Ryssland. Det har vägt ganska jämnt mellan de politiska partiernas sympatier för det ena eller det andra men en viss övervikt för ett närmande till Ryssland. Vid parlamentsvalet nyligen förbjöds dock ett av de ”pro-ryska” partierna som förväntades få ungefär 15 % av rösterna. De EU-vänliga partierna fick därmed en liten majoritet i parlamentet trots att det ”pro-ryska” kommunistpartiet blev störst. Det dröjde inte många dagar efter valet innan den moldaviska regeringen beslutade att bjuda in NATO att öppna ett kontor i huvudstaden Chisinau för att ”etablera en direkt länk mellan den moldaviska regeringen och NATO”, enligt Mihai Gribincea, moldavisk ambassadör för NATO.

I närliggande Georgien planeras också ett träningsläger för NATO. Målet är att öka det georgiska deltagandet i NATO-övningar och expandera NATO:s verksamhet i landet.Det Putin-fixerade antiryska stämningsläget får många kommentatorer att ensidigt utpeka Ryssland som ett hot mot Georgiens självständighet och helt glömma utvecklingen i Georgien där EU genom den s.k. Tagliavinirapporten visat att det var georgisk aggression mot Sydossetien som provocerade fram en rysk intervention och att båda parter i konflikten brutit mot internationell lag samt att skulden för konflikten inte går att ensidigt lägga på någondera sida. Vår egen före detta utrikesministers Carl Bildt märkliga personliga relation till den georgiske presidenten (2004-2013) Saakasjvili har också varit en diplomatisk kuriositet i det tysta. Undantaget Per Gahrtons flitiga påpekanden. Bildt har varit en av de drivande för en aggressivare EU-linje gentemot Ryssland.

Det finns nu mycket liten vilja bland västeuropeiska och amerikanska politiker och skribenter att se förbi den enkla demoniseringen av Putin och Ryssland och att försöka dämpa vapenskramlet. Ett undantag är den appell om fred som nyligen framfördes till det tyska parlamentet av ett antal tyska politiker och intellektuella. Dessa manar till besinning och betonar vikten av att sända signaler om avspänning och fred istället för att skapa fiendebilder och ensidigt fördela skuldbördor för konflikter.    

Det är just detta som är min poäng med det här inlägget. Inte att förhärliga Putin eller att bagatellisera de ryska nyvaknade stormaktsambitionerna. Däremot att uttrycka min förhoppning om att såväl EU, NATO som Ryssland intar ett mer försoningsfullt tonläge gentemot varandra och avstår från militära och/eller politiska provokationer i det spända läge som nu råder mitt i Europa.

Att framföra en önskan om världsfred är närapå slentrianmässigt så här års. Det kan också betraktas som naivt önsketänkande. Men värst vore väl ändå om vi alla slutade att göra det?     

Desperata kristdemokrater vill rida på desperata flyktingar

Så kom det då. Ett migrations- och integrationspolitiskt utspel från ett av allianspartierna. Det var inte oväntat men kanske lite överraskande att det kom redan före jul. Kristdemokraterna (KD) säger sig nu vilja sänka invandrares etableringsersättning och införa tillfälliga uppehållstillstånd som regel. De rubricerar paketet ”Starkare incitament för bättre integration”. Ingen ska försöka inbilla mig att det är en slump att KD gör detta utspel just nu när vi har ett parlamentariskt läge där ett invandringsfientligt parti utövar utpressning mot de två blocken. Inte heller är det konstigt att utspelet kommer från just KD som enligt alla mätningar befinner sig i farligt opinionsläge kring riksdagens 4 %-spärr. Tanken är förstås att plocka en och annan röst från SD. En taktik som förvisso visat sig fungera illa då erfarenhet från exempelvis Danmark visar att väljarna oftast föredrar originalet. 

Själva förslagen i sak är i sig dåligt genomtänkta. Den sänkta etableringsersättningen bygger förvisso på samma missuppfattning som allianspartierna byggt hela arbetslinjemodellen på. Det vill säga att folk är arbetslösa för att de är lata och föredrar att leva på bidrag. KD och Hägglund finner det uppenbarligen lämpligt att i nuvarande migrations- och integrationspolitiska debatt gå ut och betona att just detta är det stora problemet med arbetslösheten bland invandrare. Den här etableringsersättningen handlar om maximalt 6-7000 kronor per månad. Göran Hägglund, som brukar påstå sig ha kontakt med ”verklighetens folk”, bör känna till att en normalhyra för en normalstor trea i Sverige ligger kring den här summan. Men det är tydligen inte tillräckligt incitament för att söka sig ut på arbetsmarknaden för att försöka öka sina inkomster, enligt KD:s sätt att resonera. Att ersättningen inte har höjts sedan 2010 borde dessutom snarare vara ett skäl att höja den.

Hur tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta ska bädda för en bättre integration är även det en julnöt som kristdemokrater nu måste fundera över under helgen hur de ska knäcka. Enligt Migrationsverket visar också tidigare erfarenheter att det system som KD föreslår skapar mycket extraarbete för myndigheten eftersom de måste hantera först en ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd och sedan, när tre år har gått, får hantera en ansökan om permanent uppehållstillstånd som i de flesta fall då kommer. Ingen bra åtgärd alltså ens om det är bara kostnadsbesparingar som ska jagas.

Just timingen för utspelet är dock det som upprör mest, inte det ogenomtänkta innehållet. Det tog inte många veckor efter budgetcirkusen i riksdagen innan KD bestämt sig för att hörsamma SD-kravet på övriga partier att kalibrera sin migrationspolitik efter deras kompassriktning.

Det tog inte heller många timmar förrän SD-ledaren Mattias Karlsson fällt sina första gillande kommentarer och förklarat att om hela alliansen ställer sig bakom detta finns chans till stöd från SD efter det kommande extravalet. 

Folkpartiets Jan Björklund har redan hummat lite medhåll i bakgrunden och Centern lär säkert också vilja profilera sig i frågan. Annie Lööf vill väl behålla ledartröjan hos allianskvartetten. Möjligen har de till och med en gemensam strategi och har knuffat fram Hägglund i täten för att sätta riktmärken för diskussionen. Det som känns helt avgörande är hur Moderaterna resonerar. På SvD Brännpunkt läser jag riksdagsledamoten Fredrik Schultes inlägg som börjar lovvärt. Han invänder mot det höga tonläget hos ”borgerliga debattörer” och ledarskribenter och mot det ständiga påståendet att migrationsfrågan inte ”får diskuteras” trots att, som han formulerar det, ”samhällsdebatten knappt handlar om annat än migration. Han invänder också mot anklagelsen att ”inte vilja ta debatten” och påpekar att de som mest ”eldar på åtstramningsdiskussionen gör sig till offer istället för samtalspartners, undviker fakta och bemöter invändningar aggressivt” och att de därmed själva utgör ”de främsta hindren i vägen för den diskussion de säger sig vilja föra”. Han pekar särskilt ut ledarsidorna i DN, SvD och Dagens Industri och menar att deras beskrivning av ”systemkrasch” inte överensstämmer med verkligheten. Så långt är jag beredd att hålla med men han avslutar med att berömma Göran Hägglund för att han lyfter frågan om bidragsnivåer och betonar att Moderaternas linje är att det ”krävs en högre grad av krav på att alla människor gör rätt för sig”. Han talar då inte om offentliga medel till välfärdstjänster som hamnar i Luxemburg eller offentliga tillgångar som köps för en spottstyver av moderata politiker eller deras bekanta och sedan säljs vidare för rejält högre summor eller om RUT-bidrag som finansierar städaren som varje vecka putsar på Djursholmsvillan. Nej, det är flyende från krig och förtryck som tär på statskassan och måste ”göra rätt för sig”.

Det börjar med en människosyn som bygger på misstänksamhet och misstro. Sänk bidrag för dem som redan har lite och piska in dem på arbetsmarknaden är fortfarande huvudlinjen för alliansen. Ett antagande som utgångspunkt för diskussionen som är lika felaktigt som det alltid varit. De flesta som kommer till Sverige vill jobba från första dagen och påverkas således inte av ersättningsnivåer. Däremot av arbetsgivares ovilja att anställa någon som heter Ismail eller Mohammed, vilket forskning på området visat.

Vi lär alltså få höra mer på det här temat från alliansen och risken är att Socialdemokraterna börjar trampa i samma spår. Oavsett alla partiernas bestämda avståndsmarkeringar mot SD får deras krav på anpassning genomslag i debatten. De har ritat spelplanen där matchen ska avgöras. Enda sättet att undvika den matchen är att rita en egen spelplan. Vad är problemen och hur ska de lösas? Men då talar vi om satsning på bostadsbyggande och förbättring av boendemiljöer, på arbeten som skapas när vi gör en nödvändig omställning av infrastruktur för ett energisnålare och mer hållbart samhälle, om hur både land och stad eller förort som innerstad ska kunna leva vilket innebär stöd för småskalighet, om utbildningsinsatser och om en mer solidarisk fördelning av de faktiska rikedomar som skapas i det här landet. Då kommer vi in på faktiska problem att lösa och där bör det finnas utrymme för kompromisser även efter extravalet. Människovärdet däremot kan inte kompromissas bort. Det hoppas jag innerligt att vi slipper få se i den valrörelse som nu kommer. Men jag har mina onda aningar.  

KD är i desperat behov av röster för att komma över spärren till riksdagen i det stundande extravalet. Det är inget annat än osmakligt att försöka klara det målet genom att ge sig på desperata flyktingar. Det skorrar inte heller mindre illa om KD-utspelet med tanke på att de är det parti som starkast betonar en kristen värdegrund. Så här står det beskrivet på partiets hemsida:

”KRISTDEMOKRATI ÄR DEMOKRATI byggd på kristen människosyn och värdegrund. Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad. Med detta menas en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.”

Nu hakar de alltså på SD i en diskussion som talar om människor i termer av kostnader och intäkter. Det förflyttar synen på människovärdet och etiska grundvärden långt ut i periferin. Vad blir konsekvenserna av en sådan syn på hur samhället ska planeras? Tänker på vad en fb-vän nyligen påminde om:

”Det tar i snitt 7 år för en invandrare att integreras, få fast arbete och bidra till välfärdssamhället med skattepengar. För en svensk ligger snittet på ca 23 år... ”

Hur fortsätter vi därifrån? Är det verkligen en diskussion vi vill ha? Inte jag i alla fall.

Ursprungsmärkning av Sverigedemokratisk modell – nej, tack!

Min äldste bror har en hobby. Han släktforskar. Faderssidan är utforskad så långt det går tillbaka tror jag. Där finns mest bönder, fiskare, bergsmän och smeder. Det ser väl ut som för de allra flesta svenskars släktled. De flesta återfinns endast som födslar och dödsfall i annalerna. En del har utmärkt sig negativt och återfinns i brottsregister. De har kommit från olika håll och etablerat sig på små platser i skärgården eller runt Stockholm. Så långt tillbaka det går att forska finns en sorts ”anfader” som begav sig från Danzig (nuvarande Gdansk i Polen) till Sverige vid slutet av 1600-talet. På moderssidan är det bara ett par generationer sedan som mormors far kom från Stuttgart i Tyskland. Det är inte heller ett särskilt ovanligt släktträd. Vid slutet av 1500-talet utgjorde det utländska inslaget i Stockholm ungefär 15 % av befolkningen (Stockholms Historia under 750 år, Lars Ericson Wolke). Vi har nästan alla rötter i andra länder, på ett eller annat sätt.

Nu vill Sverigedemokraterna införa registrering av nationalitet. Kriminalvården ska registrera om fångar med svenskt medborgarskap har föräldrar med utländskt ursprung. Kent Ekeroth, som representerar SD i justitieutskottet, vill göra detta ”eftersom kultur och värderingar inte försvinner bara för att någon erhållit ett medborgarskap”. Kent Ekeroth och SD inser att den svenska lagen förbjuder särbehandling utifrån ”ras eller etniskt ursprung” men vill utnyttja vad han kallar en ”lucka i lagen” vilket skulle möjliggöra att registrera nationalitet. Den rasbiologiska idén om att kunna fastställa benägenheten till kriminalitet genom utseende ligger dock inte långt borta. Cesare Lombroso (kriminologins fader) ansåg att vissa var födda till brottslingar och att det kunde avgöras genom att bedöma hur ”aplikt” utseende personen hade. En idé som följde med i kolonialmakternas packning när de lade den afrikanska kontinenten under sig. Samt i de nazistiska idéerna om den vita rasens överlägsenhet men också här i Sverige där Lombroso hade stor påverkan på arbetet inom Statens rasbiologiska institut lett av Herman Lundborg. Erfarenheterna från andra världskriget sopade bort dessa dumheter och etablerade en diskurs befriad från rasbiologiska element. 

Nu har vi ett parti i riksdagen som vill återinföra dessa tankegångar om än omskrivet med ordet ras ersatt av kultur. De vill antyda att det finns något särskilt brottsbenäget hos vissa kulturer, ungefär på det sätt som Lombardo och hans efterträdare försökt hitta rasbiologiska förklaringar till kriminalitet. Petter Larsson konstaterar mycket riktigt i Aftonbladet:

”Urskiljandet kommer först. Särbehandlingen är nästa steg”

Bland annat därför kommer jag idag att ta mig till Slussen klocka 15.00 för att delta i fackeltåget mot rasism och främlingsfientlighet. Men också för...

att jag vägrar acceptera Sverigedemokraternas beskrivning av sociala problem.

att jag är trött på det tilltagande ”kravet” på att debattera invandring på deras premisser.

att jag älskar det här landet.

att hedra mina utländska anfäder/mödrar.  

Politiskt arvegods från Sovjet och gatans parlament i Ukraina

Medan vi ojar oss över politisk kris här hemma i Sverige rullar politisk livet det på som vanligt i Ukraina. Vilket innebär politiska kriser, bråk, skandaler och demokratiskt tvivelaktiga beslut. Två fenomen är särskilt tydliga i den ukrainska politiken; kvardröjande sovjetiska beslutsmodeller och metoder samt å andra sidan ett gatans parlament. Det präglar den ukrainska, politiska vardagen och får vid jämförelse vår ”lilla” regeringskris att blekna.

Under hösten har president Porosjenko lanserat en utrensningslag, på engelska benämnd Law of lustration, för att komma till rätta med korruptionen inom den offentliga förvaltningen. Jag har skrivit om den en del tidigare. Den har kritiserats internt och kan innebära, om den genomförs konsekvent, avskedande av omkring en miljon statligt anställda vilket för det första skulle kunna bli en total brain-drain av den statliga förvaltningen och för det andra drabba helt oskyldiga som förlorar sina jobb på lösa grunder. Den genomförs också som en utrensning av Sovjetkommunister och tjänstemän under förre presidentens Janukovitj styre. I stort sett räcker det att ha varit anställd under Janukovitjs tid vid makten för att förlora jobbet. Det var inte så svårt att lista ut att en lag med denna dåliga precision snarare skulle bli ett nytt problem än en lösning på ett gammalt. 

Nu har också Europarådets Venedigkommission (Venice Commission) studerat reformen och i ett utlåtande starkt kritiserat denna utrensningslag. 

De huvudsakliga anmärkningarna kan sammanfattas i följande punkter:

1) Att applicera lagen på personer som tjänat under det sovjetiska kommuniststyret (före 1991) så många år efter regimens fall kräver mycket övertygande bevis för hot mot demokratin från dessa före detta kommunister. Kommissionen finner det mycket svårt att se att en sådan sen rensning (eng/lustration) kan vara försvarbar.

2) Att applicera rensningsåtgärder mot personer som tjänat under den förre presidentens Janukovytj styre bör i förlängningen innebära ett ifrågasättande av det nuvarande konstitutionella och legala ramverket i Ukraina och dess funktion som demokratisk rättsstat.

3) Lagen har flera allvarliga brister som kräver en omprövning åtminstone på följande punkter:

- Rensningen måste endast gälla positioner som utgör ett genuint hot mot mänskliga rättigheter eller demokratin; listan av positioner som ska rensas måste omprövas

- Skuld måste prövas i varje enskilt fall och kan inte endast antas på basis av enbart tillhörigheten till en speciell kategori av offentliga positioner; kriterierna för rensning måste omprövas

- Ansvaret för utförandet av rensningsprocessen måste fråntas justitiedepartementet och bör anförtros åt en särskilt inrättad, oberoende kommission som aktivt involveras civilsamhället

- Rensningsproceduren måste respektera garantier för en rättvis rättslig prövning (rätt till rättshjälp, en rättvis rättegång och muntlig förhandling); under rättegångsprocessen bör det administrativa beslutet om utrensning suspenderas tills dom fallit; Utrensningslagen bör specifikt utformas så att dessa rättigheter garanteras

- Utrensning av domare bör inte göras utan full respekt för deras konstitutionella oberoendestatus och endast Högsta Domstolen bör ansvara för avsättande av domare. Venedigkommissionen ser dessutom inget som rättfärdigar att alls inbegripa domare i Utrensningslagen eftersom de redan är föremål för en annan specifik Utrensningslag som togs för några månader sedan

- Information om personer som rensats ut bör inte lämnas ut offentligt förrän slutlig dom har tagits av en domstol

Venedigkommissionen visar här på den ukrainska oförmågan att ta itu med sitt korruptionsproblem utan att samtidigt äventyra rättssäkerheten. Som lagen är utformad och används är den mer ett verktyg för de nuvarande makthavarna att bli av med politiska motståndare snarare än med korrupta statstjänstemän. Det ironiska är också att de nuvarande makthavarna, i sin iver att rensa bort arvet från Sovjet, använder metoder som inte skiljer sig nämnvärt från just de summariska utrensningar och rättegångar som Sovjetunionen var så ökänt för.

Gatans parlament

Samtidigt pågår en lokal/regional maktkamp i landets olika städer och oblast (regioner). Smutskastning och anklagelser om brott och korruption ingår i denna kamp men också mer eller mindre våldsamma gatuaktioner. Dessa kan beskrivas som folkliga resningar mot korrumperade och/eller odugliga politiker men kan lika gärna handla om iscensatta kupper av andra lika korrumperade politiker som genom att mobilisera rena pöbelhorder kan kasta folkvalda över ända. Just nu pågår en sådan kamp i Vinnytsya där regionens olika politiska institutioner och ledare är inbegripna i en tvekamp som det inte är alldeles lätt att hänga med i. OSSE har varit på plats och ändå gjort ett försök att beskriva konflikten. Enklast är att helt enkelt klippa in deras rapport här:

”On 6 December, the police informed the SMM that a group of protestors of approximately 600 people had violently gained access to the regional administration building in Vinnytsya (300 km north-east of Chernivtsi), which they occupied for approximately two hours before a police force of 200 officers regained control of the building. The protest was organized by the Batkivshchyna and Svoboda parties and aimed to block the planned dismissal of the head of the regional council by the regional administration. In Vinnytsya, a representative of the Svoboda party told the SMM that the head of the regional council was elected by the pro-Maidan groups in Vinnytsya and that the planned dismissal was linked to the fact that he had actively started to fight corruption in the medical sector.”

Det är med andra ord en tämligen typisk ukrainsk politisk soppa/såpa där det inte är lätt att avgöra vem som är den största skurken och vad som är spontana folkliga protester och vad som är iscensatt. Här framgår i alla fall att representanter från regeringspartiet Batkivshchyna (Tymosjenkos parti) och högerextrema Svoboda är ledande figurer för de protesterande. OSSE rapporterar också att de sett bilar med Aidar-bataljonens emblem fyllda med militärklädda personer i närheten av demonstrationerna (som pågått i ett par dagar nu). Ett par hundra demonstranter har också bussats in från närliggande Khmelnitskyi. Oklart av vem. Under upploppet i lördags lär porträtt av president Porosjenko ha rivits ned och trampats sönder. 

Dagen efter stormningen av Regionrådets byggnad, 7 december, samlades ett par hundra personer återigen framför byggnaden och utsåg en egen ”folkets guvernör”, Aleksey Furman, från högerextrema Svoboda. Tält slogs upp kring stadens centrala torg av ”Euromajdan-aktivister”. Det är alltså rörelsen från Majdan-torget i Kiev som nu anför protesterna i Vinnitsya. Inrikesministern Arsen Avakov uttalade sig dock kritiskt mot demonstranterna och Aidar-bataljonen, som är knuten till försvarsministeriet, lär enligt vissa uppgifter närvara i staden för att lugna ned situationen. Ditkommenderade av den ukrainska regeringen? Stadens polischef säger sig dock inte känna till några sådana uppgifter för bataljonen.    

Föremålet för mobbens missnöje, guvernören Anatoliy Oliynyk, lär under måndagen ha sagt till OSSE:s observatörer att det nu var tid för de lokala politikerna att lägga meningsskiljaktigheterna åt sidan och se till att gå till beslut om den regionala budgeten. Det är alltså inte bara i Sverige det är problem med att få igenom en budget. I Ukraina går det emellertid lite våldsammare till.

Detta gatans parlament var något västvärlden jublade åt i våras då det centrala Majdan-torget i Kiev ockuperades under flera månader. Det är dock fortfarande oklart hur mycket av protesterna som var folklig spontan resning och vad som var politiskt styrda protester som sedan kulminerade i ett kuppartat maktövertagande. De makthavare som sitter i den nuvarande nya regeringen för landet har dock en svår uppgift framför sig då detta gatans parlament återigen kan användas för att uppvigla protester mot de folkvalda.

Det är oftast notoriskt svårt för utomstående bedömare (OSSE, journalister och vi som följer det hela på avstånd) att avgöra vem det är som protesterar mot vad, varför och i vilket långsiktigt syfte. Eller om det ens finns något sådant. Möjligen är desperationen så stor hos folket att det upplevs som att enda sättet att få till politisk förändring (eller en väg reparerad) är att demonstrera, ockupera och attackera. Men det kan också ofta vara så att gatans parlament används som spjutspets för politiska attacker på motståndarsidan.

Propagandakriget bidrar  till förvirringen. I ett Youtube-klipp från Ukraine Today visas bilder från upploppet under lördagen men den engelska speakerrösten talar om rysk provokation. Demonstranterna som stormar byggnaden i filmklippet är emellertid samlade under högerextrema Svobodas blå-gula och röd-svarta ultranationalistiska flaggor och beskrivningen motsäger helt OSSE:s rapportering som talar om demonstranterna som ”Euromajdan”-aktivister. Ukraine Today ägs delvis av den judiske oligarken Ihor Kolomoyskyi som också sägs sponsra det våldsamma högerextrema partiet Högra Sektorn, om nu det gör att bilden klarnar?  

Att vi inte har hört eller sett ett ljud om dessa protester och oroligheter i svenska medier kan möjligen bero på att de varit fullt uppslukade av den svenska politiska krisen. Eller också att det är så oerhört komplicerat att få ordning på vad det hela handlar om ... egentligen.

Sverigedemokraterna på riktigt II

Med anledning av det jag skrev igår tänker jag här visa varför jag inte tycker att finansminister Magdalena Andersson behöver be SD:s väljare om ursäkt för att hon hävdar att Sverigedemokraterna ”inte står för grundläggande värderingar om att alla människor är lika värda”. Eller att Stefan Löfven heller ska behöva be om ursäkt för sitt påstående att SD har sina rötter i nazismen. Den som röstar på SD får också finna sig i att vi som inte delar partiets värderingar klargör varför vi inte gör det och att det handlar om just värderingar. Inte om åsikter i olika sakfrågor vilket ju fullt naturligt kan skilja sig åt hos olika partier. Det är liksom poängen med demokrati. Men när ett parti har en klangbotten som avviker från normen om allas lika värde kan det knappast vara oförskämt att påvisa detta. 

Sverigedemokraterna bildades 1988 av bland andra folk ur BSS (Bevara Sverige Svenskt) och vit makt-rörelsen. Partiet tillhörde de ledande bland de som på 1990-talet varje 30 november marscherade till Karl XII:s staty i Kungsträdgården i Stockholm under såväl svenska som hakkorsprydda fanor. Enligt Daniel Poohl och Mikael Ekman (Ut ur skuggan, 2010) hade drygt 60 % av partiets styrelsemedlemmar mellan 1989-1995 kopplingar till nazistorganisationer som BSS, VAM (Vitt Ariskt Motstånd) och Nordiska Rikspartiet. Naturligt nog vill Jimmie Åkesson ogärna prata om vad det var som attraherade honom när han anslöt sig till SD 1995. Partiets nazistiska rötter är i alla händelser odiskutabla och Magdalena Andersson har således inget att be om ursäkt när hon häromdagen stod för den sakupplysningen.

Numera kallar sig partiet istället nationalkonservativt eller nationalistiskt alternativt Sverigevänligt. Den antisemitiska nazismen har också övergetts och partiet har växlat över till ett parallellspår som är mer framkomligt sedan 9/11-2001 (Twin Towers); en islamofobisk Eurabia-linje. Människosynen och värderingarna är desamma även om de har paketerats om och fått ett annat omslag.

Redan nationalismen som SD står för innebär en hel del problematiska frågeställningar. De flesta tänker nog att det inte är fel att älska sitt land. Detta är dock en helt annan sak än att kalla sig nationalist. Nationalismen uppstod under 1800-talet som en ideologi där den kulturella gemenskapen och någon form av blodsband förutsattes för att utgöra en ”naturlig” gemenskap som i sin tur krävde en egen nation. I den sakens natur låg också en syn på nationens ”renhet” från ”främmande” element. En reaktion på imperialismen men också en strömning som orsakat oerhört många konflikter, folkmord och folkfördrivningar. Antingen med våld eller med andra mer konstitutionella metoder. Det här tar också Annika Hamrud och Elisabet Qvarford upp i inledningen av boken ”Svensk, svenskare... ” i vilken de har närstuderat Sverigedemokraterna under valrörelsen inför valet 2010.

Den extremnationalism som SD bekänner sig till innefattar också mycket tankestoff från konspirationsteorin om Eurabia. Uppfattningen att muslimer är på väg att ”invadera” västvärlden och med ett ymnigt barnafödande så småningom tar över och inför någon form av islamistisk diktatur. Det var inte längre tillbaka än 2009 som Jimmie Åkesson skrev sin debattartikel om ”muslimerna som vårt största hot”. Det budskapet har sedan upprepats av mängder av Sverigedemokrater i olika positioner i partiet, lokalt såväl som på riksnivå. Hamrud & Qvarford beskriver i ovan nämnda bok hur Ted Ekeroth under valrörelsen inför valet 2010 åkte runt i skolor och talade om hur invandrarnas överrepresentation i brottsregistren inte har en social utan kulturell förklaring. Invandrare skulle vara mer benägna att gå brott än ”svenskar”. Vilket i så fall ger ett visst huvudbry för den som vill förklara varför Sverigedemokratiska förtroendevalda är överrepresenterade i dessa brottsregister i jämförelse med andra partiers politiker. Han talade också om för ungdomarna i skolorna att det är islam som är ”problemet” och sin övertygelse om att muslimer skulle vilja införa sharialagar i Sverige. Hans uppfattning är att alla invandrare ska assimilera sig och avsäga sig sin egen kultur. Då menar han antagligen inte att de som kommer från Finland bör upphöra med att bada bastu på midsommarafton eller att danskar som bosätter sig här måste överge sin förtjusning för smörrebröd. Hur invandrare rent praktiskt ska avsäga sig sin bakgrund framgår förstås inte heller. Men det bör ju i så fall inbegripa att han själv avsvär sig sin judiska bakgrund och sitt engagemang för sionismen vilket han kanske inte tänkt på. 

Det är tydligt hur detta hat mot muslimer omfamnande av Eurabia-teorin har ersatt de rasideologiska teorierna från partiets nazistiska barndom. Ryggmärgsreaktionen mot muslimer framträdde också i all sin tydlighet när Sverigedemokraternas meningsfrände Anders Behring Breivik genomförde sitt fruktansvärda terrordåd i Oslo och på Utöya. Linus Bylund, riksdagsledamot för SD och då pressekreterare för Åkesson, twittrade då:

”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!”

Partiets reklamfilm inför valet 2010 med en hord kvinnor i burka och niqab som med sina barnvagnar forsar förbi en uppskrämd pensionär pekar också tydligt ut den grupp som ska framställas som ”broms” för pensionerna. En kampanj som fortsatte med en aning mer subtila inslag inför årets val där pensionerna lyftes som en av SD:s hjärtefrågor men fortfarande ställdes i motsatsställning till ”massinvandringen”.  Ungdomsförbundets (SDU) valfilm i valrörelsen till EU-valet skickade, ackompanjerat av dramatisk musik, ut budskapet ”Europa tillhör oss”. Allvarliga ungdomar förkunnade med lätt hysterisk emfas hur ”ett sinnessjukt experiment med mångkultur och massinvandring” sliter sönder de stolta europeiska nationerna. Europas problem är med andra ord att den europeiska rasen (jo, det är lite förvirrat) blandas upp av folk från andra kontinenter. Eller hur vill SD att vi ska tolka den?

 Det är en lite märklig balansgång partiet ägnar sig åt när de å ena sidan gör ställningstaganden där de utpekar grupper av människor som onda eller som tärande element på samhällskroppen och å andra sidan kastar ut personer ur partiet som uttrycker politiken med lite grövre språk. Paketeringen är olika även om innehållet är detsamma. Bara kort före valet redogjorde Expressen för hur fyra av partiets kandidater i lokala val avslöjats med anonyma uttalanden på hatsajter:

”Om negroida personer deppar ihop får de väl flytta härifrån” (Ulla-Britt Wennell, kommunlistan Vallentuna)

”muslimernas handikapp sitter ju trotts [sic] allt i huvudet” (Nils Jungenäs, toppnamn i Solna)

(Om asylsökande) ”Otacksamma kräk, finns bara en väg för dom och det är hem till hyddan” (Sture Johannesson, kommunlistan Gislaved)

Björn Löfvenius, kandiderande för SD i Borås, kallar asylsökande för ”parasiter” 

Partitoppen slår ifrån sig, utesluter kandidater och svär sig fria i pressen. Det är som vore det ren otur att dessa personer sökt sig till just Sverigedemokraterna och inte att för att de gjort ett aktivt val av ett parti som de anser företräda deras åsikter. De ovan nämnda är ju bara några i den långa raden av kandidater för partiet som uttalat sig på liknande sätt. Om detta inte är ett resultat av partiets officiella hållning i synen på människor så har de i så fall ett enormt och svårbegripligt rekryteringsproblem.  

En annan ”fantastisk fyra” var de ledande sverigedemokrater som gav sig ut på ”blatteloverjakt” med järnrör för ett par somrar sedan. En av dem, Kent Ekeroth, är fortfarande riksdagsledamot med uppgifter i justitieutskottet. 

Ändå tycker Mattias Karlsson att det är ”konstiga beskyllningar” när finans- och statsministrarna framhåller att SD inte respekterar människors olikheter.

En del tycker att vi ska tiga ihjäl detta för att det bara gynnar SD om vi påtalar deras i grunden rasistiska värderingar. Det tycker inte jag. Det känns faktiskt som om det har blivit det nya ”som man inte får tala om”. En tabu-uppfattning som SD brukar spela på i invandringsfrågan. Däremot menar jag inte med detta (en del har reagerat på det jag skrev igår) att det är det här som valrörelsen huvudsakligen ska handla om. Självklart ska alla partier gå till val på sina hjärtefrågor, sina program för att komma till rätta med problem som finns med jobb, utbildning, bostäder, skola, sjuk- och äldrevård eller migration och integration. Det är viktigt att det finns olikheter och striden om budgeten har visat att det faktiskt gör det trots att tendensen har varit att klumpa ihop sig i en mittfåra politiskt.

Problemet är bara att vi har ett parti, SD, som inte vill prata om problemen utan att kasta in minskad invandring som generallösning. När sakfrågorna ska debatteras, som en del mycket riktigt påpekar att de bör, har SD inget annat att komma med. De som deltar i den lite gråa och vardagliga riksdagsdebatten eller i kommunalhus och landstingshus konfronteras med personer som Wennell och Jungenäs förstår kanske vad jag talar om. De som vill att övriga partier ska tala om integrationspolitik med SD har inte insett att de sistnämnda inte har någon sådan. De vill inte ha invandrare hit och den rännil de kan tänka sig att acceptera ska assimilera sig(avsvära sig sin kultur som Ted Ekeroth formulerat det).

Så hur ska man tolka att 13 % av svenska folket ändå röstar på dem? Kanske är det så att det finns så många som vill lösa alla problem med att minska invandringen? Kanske är det verkligen så att 13 % av den svenska väljarkåren sympatiserar med de här värderingarna? Kanske finns det ännu fler som gör det och kommer att rösta på SD i extravalet i mars? Då är det ett nytt och obehagligt läge som gäller för oss som motsätter oss dessa värderingar. Ett nytt läge att ta ställning till och som kräver nya strategier.

Men tillsvidare vill jag gärna tro att svenskar i allmänhet inte är rasister eller främlingsfientliga. Inte heller majoriteten av SD:s väljare. Det är också vad dessa själva oftast hävdar när de konfronteras med frågan. Mitt råd är i så fall är; rösta då inte på Sverigedemokraterna.

Och slutligen, nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver om vad SD står för... på riktigt!

Ansvar för din röst

Det pratades mycket om ansvar under veckan som gick. Politiker som menade att de hade tagit ett sådant och/eller menade att andra politiker inte hade gjort det. Väljare som tillfrågades av reportrar talade också mycket om ansvar och att politikerna nu borde ta sådant. Det balanserade under ett par dagar på gränsen till tramsighet men i grund och botten finns naturligtvis ett allvar avseende ansvarsfrågan. Ansvaret för hur vi hanterar demokratin och vad den hanteringen leder till. Ingen kan väl slå sig för bröstet i nuläget när det gäller just detta. Men om vi nu ska tala om ansvar för demokratin så vill jag lyfta även ansvaret hos väljaren. Det duger inte att kasta sin röst i valurnan och sedan gnälla om konsekvenserna. Demokrati är ingen självklarhet och väljaren kan av ren ovarsamhet och ouppmärksamhet rösta bort den. Det är med stigande irritation jag nu iakttar hur det daltas med Sverigedemokraternas väljare. Visst, de är medborgare vars röster är lika mycket värda att lyssna till som andras. Men vad är det egentligen de har röstat för? Och varför behöver vi hålla med? 

”Ordet demokrati betyder folkstyre, vilket innebär att all makt utgår från folket. I en demokrati har medborgarna ett gemensamt ansvar för samhället de lever i.” (Regeringskansliet, Det demokratiska systemet i Sverige)

Debatten kring Sverigedemokraterna, deras framgång i valet och agerande i budgetomröstningen har fått en del märkliga inslag. Vi måste vända oss till deras väljare och möta deras oro och missnöje, heter det bland annat. En del ägnar sig åt kritik av de övriga etablerade partierna och menar att de får skylla sig själva om folk röstar på SD eftersom de erbjuder dåliga alternativ. Politikerföraktet sägs vara en förklaring till att lägga en röst på SD. Detta parti har också ansträngt sig oerhört hårt för att framställa sig som ett anti-etablissemangsparti. Det måste således vara något fel på de etablerade partiernas politik, resonerar många debattörer. Det är läge för en självkritisk diskussion inom partierna och för att lyssna till dessa väljare, heter det. Det är också vad SD själva hävdar när de gör budgeten till en gisslan för just den saken. Lyssna på oss annars lägger vi krokben för varje budget oavsett vem som lägger fram den, säger de. Det vi nu ska tvingas lyssna på är inte krav på höjd A-kassa eller lägre skatt för pensionärer om nu någon trodde det utan kraftigt minskad invandring. Den tillfällige partiledaren Mattias Karlsson klargjorde läget på partiets presskonferens i veckan när han sa att ”vi lägger alla andra frågor åt sidan”. Linus Bylund, riksdagsledamot för SD, jublade i en tweet åt extravalet som att vi nu ska folkomrösta om massinvandringen. Deras ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt har också förklarat partiets strategi; att inte alls titta på budgetalternativen utan att göra frågan större att istället handla om hela regeringsfrågan. De menar därmed att 13 % av rösterna ger dem ett sorts mandat att avgöra vilken regering Sverige ska styras av och att denna regering endast kan styra om de accepterar SD-kravet om kraftigt minskad invandring.

Med stigande irritation har jag nu samlat på mig alla dessa röster från både SD och andra debattörer under de månader som gått efter valet. En del saker bör klargöras, tycker jag.

För det första; Sverigedemokraterna kan inte längre hävda att de är ett anti-etablissemangsparti. De har nu suttit i Sveriges riksdag under mer än en mandatperiod och deltagit i arbetet i de olika utskotten där politiken som ska leda Sverige avgörs. Det är ett demokratiskt ansvar som de axlat och, alldeles oavsett vad man tycker om deras åsikter, utfört utan några uppseendeväckande sabotageförsök. De tillhör nu det svenska, politiska etablissemanget vare sig de vill eller inte. Eller rättare sagt har de satt sig själva i det genom att ställa upp i demokratiska val. Det har en maktposition och slåss inte längre ur underläge. De tillhör maktetablissemanget vilket den senaste tidens politiska händelser med all önskvärd tydlighet visar. De får således också finna sig i att väljare nu kan lägga proteströster emot dem, exempelvis på Feministiskt Initiativ eller andra partier som befinner sig utanför riksdagen men vägrar acceptera deras hantering av sina riksdagsmandat. Att lägga sin röst på SD däremot är inte att lägga en proteströst, det är att lägga en röst på ett etablerat riksdagsparti med ett paket åsikter som man med sin röst stödjer och eventuellt hjälper till en ännu starkare maktposition. Det står förvisso var och en fritt men kräver en viss medvetenhet om vad det är man röstar för.

För det andra; det måste klargöras vilken värdegrund SD har. Finansminister Magdalena Andersson (s) uttryckte sin uppfattning nyligen när hon hävdade att SD är ”ett parti som inte står för grundläggande värderingar om att alla människor är lika värda”. SD:s Mattias Karlsson tyckte detta var okunnigt och oförskämt och menade att finansministern borde be deras väljare om ursäkt. Min uppfattning är snarare att det är läge för en folkbildningskampanj inför extravalet. SD:s väljare bör noga upplysas om vad det är de röstar för. De kan inte längre sitta i debattprogram i tv eller i fikarummen på våra arbetsplatser och säga att de inte är rasister och att SD inte alls är något rasistiskt parti. Statsminister Stefan Löfven har nyligen uttalat sig om SD som ett parti med rötter i nazismen och kallat det för ett nyfascistiskt parti. Vilket fick SD:s riksdagsledamot Richard Jomshof att i Svt:s Debatt göra en jämförelse med socialdemokraternas tidiga år som parti då det, enligt Jomshof, skulle ha funnits fullt med revolutionärer och kommunister i deras led. – Vad är skillnaden?, löd Jomshofs retoriska fråga. Den skulle kunna besvaras med; 100 år. Alla de personer, om vi förutsätter att hans påstående äger viss riktighet, är nu sedan länge döda och ett par mellanliggande generationer skiljer dagens socialdemokrater från dessa pionjärer från 1800-talets slut. Sverigedemokraternas nazistiska rötter ligger inte längre tillbaka än att samma personer som då deltog i uppbyggandet av partiet idag deltar i partiarbetet och sitter i ledande partipositioner. Inte minst partiledaren själv, Jimmie Åkesson. Jag lär återkomma till detta i senare inlägg.

För det tredje; det ovan sagda är något som ingen väljare i dagens samhälle enkelt kan bortförklara. Mängden av information är enorm och framför allt är tillgängligheten mycket god. Det krävs inte, som tidigare, att väljaren går på politiska möten och lyssnar eller köper böcker för att informera sig. Väljaren behöver inte heller hålla till godo med det som sägs i tv och radio eller det som kan läsas i tidningar och tidskrifter utan det kan inhämtas mängder av information genom ett par enkla klick på tangentbordet. Med detta följer ett visst ansvar för sin röst, anser jag. Demokrati är ingen självklarhet, det är något som omfattar varje medborgare och förutsätter deltagande och ett visst engagemang. Det kan förvisso uttryckas genom blanka röstsedlar eller genom att lägga sig på sofflocket. Det uttrycks också genom röstsedeln på Sverigedemokraterna. Men väljaren får själv stå för sin röst och inte skylla den på andra, vilket jag allt oftare får intrycket av. Väljaren av SD har mycket goda möjligheter att själv kunna ta reda på vad det är för parti de röstar på och vara beredd att försvara detta bättre än med att alla andra är så dåliga. Stå för att de är rasister eller invandrarfientliga om man så vill. Den ärligheten bör vi andra kunna kräva. Då kan debatten bli meningsfull och ärlig. Det finns ju emellertid ändå en möjlighet att en del är dåligt uppdaterade och behöver hjälp med den saken vilket lär bli en uppgift framöver för oss som vill bekämpa deras idéer.

Det är på ett sätt en beundransvärd tålmodighet med vilken SD har genomfört sin strategi att ta sig in i maktens boning. De senaste åren har stor möda lagts vid att formulera politiken i partiets officiella uttalanden och publikationer på ett sätt som döljer den rasistiska ideologin den bottnar i. Utrensningar av personer som i partiets namn uttalar sig rasistiskt eller hatiskt om invandrare ska visa att partiet brutit med sitt förflutna. Framgången i det senaste valet är troligen en frukt av detta arbete. Partiet har strävat efter att bli mer ”rumsrent” för att få fler röster. Det vi nu ser tror jag är en upptrappning där de uppenbarligen ser en möjlighet att utöka sin maktposition och vinna ännu större inflytande över politiken. Som jag skrev häromdagen kan SD betraktas som en ”alien in disguise”. När partiet vunnit tillräckligt många röster kan förklädnaden strippas av och den verkliga ideologin framträda i all sin avskyvärda gestalt. I värsta fall är då partiet i regeringsställning.

Risken med extravalet är alltså att det hjälper SD att ta ett steg framåt men det kan möjligen också bli tvärtom och att det likaväl är en möjlighet för deras motståndare att SD nu inför extravalet klargjort att de ”lägger alla andra frågor åt sidan”. Det är ett ställningstagande väljare bör ta med sig till vallokalen i mars då Sveriges närmaste framtid ska avgöras. Jag håller med Anna Johnsson i Trollhättan när hon säger;

”Även en missnöjesröst har man ansvar för”

Sverigedemokraterna på riktigt

Allians partierna raljerar nu i pressen om att Löfvens röd-gröna regering inte höll längre än två månader. Mycket väl medvetna förstås om att de själva gjort så lite de kunnat för att hjälpa den att regera landet i en parlamentariskt knivig situation. Samtidigt har de visat en oerhört stor vilja till samarbete kring frågan om att ändra regelverken kring budgetomröstningar. Mycket väl medvetna också om att det kunde ha varit en alliansregering som drabbats av Sverigedemokraternas (SD) praxisbrott. Och framför allt att det kan bli deras tur nästa gång. SD hävdade ju igår att de tänker fälla alla kommande budgetförslag som inte innehåller ett för dem välsmakande innehåll om minskad invandring. På den punkten är alltså allianspartierna oerhört ödmjuka inför blocköverskridande överenskommelser. Nå, det är förvisso vettigt nu när vi har ett rövarband i riksdagen som använder kammaren som lekplats och försöker kränga igenom politiska beslut som 87 % av väljarna inte har bett om.

”Wohooo! Vi ska ha en folkomröstning om massinvandringen”, twittrade SD:s riksdagsledamot Linus Bylund igår.

Sverigedemokrater har alldeles uppenbart en helt egen syn på vad demokratin ska användas till i Sverige, det land som de säger sig älska så högt över alla andra. Någon borde läsa högt för Linus och de övriga SD-ledamöterna ur Regeringsformens 1:a kapitel Statsskickets grunder. Där står bland annat;

”Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel ska användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning.”

Det innefattar så oerhört mycket mer än frågor om invandringen.

Aliens in disguise

Ni kanske har sett en eller annan science fiction-film? Många av dem har temat ”aliens in disguise”. Varelser från främmande planeter landar på jorden och sprider sig bland befolkningen förklädda som människor. Någon mystisk materia gör att de antar mänsklig skepnad för att vid ett visst tillfälle eller en viss exponering framträda med sitt egentliga utseende, som hiskeliga monster från någon främmande värld, nästan alltid med onda avsikter som att ta över världen. Jag tänker ibland på SD som ”aliens in disguise”.

Bylunds tweet är ännu ett bevis på att SD inte är något annat än ett enfrågeparti. Det är bara invandringen de är intresserade av. Under en hel mandatperiod har de gjort försök att framstå som ett bredare parti med ett allsidigare register än så. En titt på valmanifestet de gav ut innan valet ger onekligen det intrycket. Men det är alltså en förklädnad. Vi är nog en hel del som redan listat ut det men de som röstade i det val som förde fram SD till den vågmästarposition de nu har kan troligen ha förletts att tro just detta att partiet stod för annat också. På riktigt!

I detta valmanifest står bland annat det här:

”När vi sverigedemokrater säger att vi väljer välfärd så menar vi det. På riktigt. När vi sverigedemokrater säger att vi älskar Sverige så menar vi det. På riktigt.”

De säger sig vidare arbeta för ett Sverige ”där de svaga och utsatta, genom kraften i gemenskapen, skall kunna räkna med de starkares stöd” och säger sig därför vilja, bland annat, ”återställa högkostnadsskyddet till den nivå som rådde innan den borgerliga regeringen försämrade det”. Dessutom vill de, står det i SD-manifestet, ge extra lärarstöd till barn med särskilda behov och ge höjt underhållsstöd till ensamma föräldrar.

Detta kan jämföras med vad den röd-gröna budgeten innehåller som förslag om att läkemedel inom högkostnadsskyddet ska vara gratis för alla under 18 år samt fördelning av en större del av resurserna till barn med särskilda behov.

En annan punkt i SD-manifestet är ”en god, rättvis och lättillgänglig sjukvård” under vilken de sorterar förslag som kraftig resurshöjning för sjukvården och en förstärkt satsning på värdig och likvärdig vård i livets slutskede.

Vilket kan jämföras med den röd-gröna budgetens innehåll, som en övergång från riktade stimulansåtgärder till mer generella statsbidrag till vården som ger ett mer likvärdigt system i hela landet, en kraftig satsning på utbildning av sjuksköterskor och barnmorskor och satsningar på fler anställda inom äldreomsorgen.

I SD-manifestet säger sig partiet också arbeta för ett Sverige med full sysselsättning ”där löntagare kan känna sig trygga i vetskapen om att de är skyddade av en stark omställningsförsäkring i händelse av arbetslöshet”. Med andra ord vill de, påstår de i manifestet, höja taket för A-kassan och göra den obligatorisk.

I den röd-gröna budgeten avsattes avsevärda medel för jobbskapande satsningar på infrastruktur, traineejobb för unga och extratjänster inom offentlig sektor för långtidsarbetslösa. Samt medel för höjning av både taket och grundbeloppet för A-kassan.

SD vill vidare, enligt SD-manifestet, arbeta för ett Sverige med trygga och hälsosamma arbetsplatser och där ”löntagares intressen sätts i främsta rummet”. Vilket, påstås det, innebär att de bland annat vill minska underbemanningen inom välfärden och ge utökade resurser till Arbetsmiljöverkets inspektioner av arbetsplatser.

Den röd-gröna budgeten avsätter, som tidigare nämnts, avsevärda medel till utbildning av fler sköterskor och barnmorskor men också ger sammantaget anslagsökningar med 100 miljoner kronor till satsningar på arbetsmiljöområdet och företagshälsovården för 2015.  

Sist, men inte minst, innehåller manifestet den fråga som partiet lyfte kanske mest av alla inför valet, nämligen en punkt om de äldres situation. Slopande av pensionärsskatten och en kraftig höjning av garantipensionerna säger de sig vilja se.

Den röd-gröna budgeten innehåller även den sänkt pensionärsskatt.

Allt det här och lite till har Sverigedemokraterna valt att förbise och väljer att istället göra en markering för att tvinga igenom eftergifter för deras krav om minskad invandring.

Med andra ord kan de som nu tänkt rösta i extravalet stryka allt som står i valmanifest och annat kampanjmaterial från SD som inte handlar om invandring. Det betyder ingenting utan är bara en sorts materia som ska täcka kärnan, en ”alien in disguise”. Socialdemokraterna och Miljöpartiet däremot går till val på den budget som nu SD har röstat bort. 

Det är på ett sätt bra att väljare som tidigare letts att tro att SD står för allt det där som finns i deras manifest nu fått se vad Sverigedemokraterna är – på riktigt! 

Sverigedemokraterna har visat sitt rätta ansikte - det är och förblir ett enfrågeparti

Nu kom alltså det besked som alla väntat på i flera veckor. Sverigedemokraterna (SD) kommer att fälla regeringens budget genom att istället för att lägga ned sina röster lägga dem på alliansens budgetförslag i morgon. Konsekvenserna har redan debatterats i veckor och i förlängningen kan det bli nyval, eller extraval som det egentligen heter. Det är inte alls säkert att det går så långt men om det gör det har i alla fall väljarna fått ett viktigt besked från SD. Det är ett ENFRÅGEPARTI och ingenting annat. När den ställföreträdande SD-ledaren Mattias Karlsson idag kommenterade beslutet i Aktuellt talade han inte ett ord om annat än invandring.

De som i det senaste valet röstade på SD för att de lät sig imponeras av deras prat om pensionärer och arbetslösa har nu fått kvitto på att de blivit grundlurade. I de rödgrönas budgetförslag finns, till skillnad från alliansens, medel avsatta till sänkt skatt för pensionärer och satsningar på äldrevården såväl som förstärkningar av a-kasseersättningen. När det gäller invandringen finns dock ingen skillnad mellan förslagen. Vad SD hoppas på är förstås att frågan ska komma upp på bordet i kommande förhandlingar om ett nytt budgetförslag. Möjligen schabblar de därmed bort den vågmästarställning de hade vilket väl är det enda positiva som kan komma ut av detta. Här hade de en hel mandatperiod framför sig där de kunnat välja och vraka mellan blockens förslag i olika frågor och därmed få en avgörande roll i svensk politik. En blocköverskridande ny regering kan desavouera den ställningen. Ett extraval är inte heller alls säkert att ge SD en starkare ställning i riksdagen. Det kan mycket väl bli så att något av blocken får tillräckligt med röster för att bilda en starkare regering än vad det nuvarande parlamentariska läget erbjuder.

Hur som helst har de med agerandet i budgetfrågan visat att pensionärers skattesatser och nivån på a-kasseersättningar är frågor som är helt irrelevanta för dem. Det finns endast, bara och ingenting annat än en enda fråga som betyder något för dem och det är minskad invandring.

Jag hoppas nu att alla väljare kommer ihåg detta till nästa val (som ju kan bli snart) om SD:s valkampanj då innehåller populistiska fraser om pensionärers och arbetslösas väl och ve. Det enda som det här partiet tänker lägga någon krut på i riksdagen är att tjata om minskad invandring. Det håller inte att bygga ett land på. Sverigevänner? Nej, knappast!

Edward Snowden – prisad men risad

Idag delades det alternativa Nobelpriset Right Livelihood-priset ut. Det utdelas med målsättningen att ”hedra och stödja de som erbjuder praktiska och exemplariska lösningar på de viktigaste utmaningarna världen står inför”, enligt stiftelsens hemsida.  I år går priset till visselblåsaren Edward Snowden, vilket säkert inte undgått särskilt många. Det har skett alldeles innan jag skriver detta. Dock inte, som brukligt, i UD:s lokaler. Det såg Carl Bildt tidigt till att sätta stopp för när det tillkännagavs att det var just Snowden som skulle prisas. Istället fick riksdagens andrakammarsal duga och Snowden deltog via en länk från Ryssland dit han nu är ”förvisad” av demokratins stora försvarare USA.

Detta upprörde Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson Valter Mutt så till den grad att han föreslog att Sverige skulle ge honom asyl och hämta hit honom i regeringsplanet. Till mångas stora förvåning och hån. Ännu en stollighet från Miljöpartiet, går det att läsa mellan raderna i mediakommentarerna. Det skulle ”ses som en krigsförklaring mot USA”, det är ”inte förankrat i verkligheten”, är kommentarer i pressen. Wolfgang Hansson i Aftonbladet säger rentav att Valter Mutt borde ”styra tungan mer rätt i fortsättningen” om han ska fortsätta vara Miljöpartiets utrikespolitiske talesperson. Från regeringshåll kommer också de formellt riktiga kommentarerna att det inte är regeringens sak att ge asyl och att statens plan inte är ämnade för den sortens exkursioner. 

Det stämmer ju förstås och är formellt riktigt. USA skulle gå i spinn och det skulle vara uppseendeväckande och asyl är ett domstolsärende. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är djupt sorgligt att konstatera att försvarandet av demokratin och friheten med en sådan självklarhet sopas under mattan. Valter Mutt har ju i princip rätt.

Motiveringen till att ge priset åt Snowden idag (tillsammans med Guardian-journalisten Alan Rusbridger ska tilläggas) låter så här:

“... for his courage and skill in revealing the unprecedented extent of state surveillance violating basic democratic processes and constitutional rights.”

En tidigare aldrig överträffad statlig övervakning av medborgarna (inte bara de egna) alltså och brott mot grundläggande demokratiska processer och konstitutionella rättigheter är vad NSA ägnat sig åt. Då har vi ändå upplevt Sovjetunionen och DDR, KGB och Stasi. Stora ord alltså och vem säger emot? De som nu avfärdar Valter Mutt tror jag inte avfärdar att det här är precis vad NSA gjort sig skyldiga till. Eller? Angela Merkel lär inte ha varit överförtjust men hon är bara en av miljontals människor som avlyssnats eller fått sina mejl lästa.

Valter Mutt gör jämförelser med Nelson Mandela och Mahatma Gandhi vilket också har förlöjligats. Inte kan väl Snowden jämföras med dessa giganter? Nja, det kanske inte heller är avsikten utan istället att göra en principiell jämförelse. Ska civil olydnad och brott mot lagar alltid uppfattas som förkastligt alldeles oavsett vilka lagar som ohörsammas eller vilka tolkningar de som är satta att tyda lagarna gör? Den historiskt kunnige känner säkert till Gandhis saltmarsch som bröt mot den brittiska kolonialmaktens ensamrätt att framställa och sälja salt eller att Nelson Mandela brände sitt inrikespass som de svarta i Sydafrika var tvungna att bära med sig vartän de gick. Rätt eller fel? Skulle de ha låtit bli att bryta mot lagarna och fogat sig? Vad hade följderna blivit? Svårt att säga men få lär väl protestera mot det rättmätiga i att protestera. Eller?

Den amerikanska staten (NSA) hävdar sin rätt att hemligstämpla handlingar för att skydda nationens säkerhet och sina rättfärdigar sina aktioner med att de vill skydda mot terrorister. ”If you have nothing to hide, you have nothing to fear”, hette det. Men skalan på övervakningsapparaten överträffar allt vi tidigare sett. Tankarna går naturligtvis otvunget till Orwells ”1984”, obligatorisk läsning när jag gick i skolan åtminstone. ”Storebror ser dig” var ett citat som gav rysningar längs gymnasisters ryggrader. Då. Nu är det verklighet och inga samtal är längre privata. Men vi vill inte veta av den som avslöjat verksamheten. Eller?

Frågan är alltså vad som är det största brottet? Att utvidga hemligstämplarnas tillämpningsområde till att omfatta alla medborgare oavsett misstankar om brott eller att avslöja missbruket av lagarna och hemligstämplarna?

Nu plockar Putin demokratipoäng medan västvärlden väljer att titta bort och slå undan varje tanke på att bistå den som riskerat/riskerar sitt liv för att följa sitt samvete och avslöja något han visste men inte kunde leva med att hemlighålla för sina medmänniskor. Jo, vi skulle stöta oss med USA om Snowden fick en fristad här men skulle vi tveka att stöta oss med Ryssland om det istället gällde en ryss som avslöjat en liknande verksamhet hos ryska säkerhetstjänsten? Jag tror faktiskt inte det. Kanske är vi räddare för USA än för ryssen?

Våra principfasta förklaringar i högtidstal efter högtidstal där friheten, rättssäkerheten och integriteten framhålls som självklara hörnstenar för våra västerländska demokratier visar sig ibland skrämmande selektiva eller eklektiska om man så vill.

Så visst, politiskt smart vore det säkert inte att ge Snowden asyl i Sverige. Men Valter Mutt har rätt i att det vore rätt... rent principiellt. Eller?