Vad händer i Ukraina egentligen? nr 3 – Ett land i sönderfall

Det är en splittrad bild av läget vi får av nyhetsflödet från Ukraina. Dels en bild av att regeringsstyrkor är på väg att besegra de pro-ryska rebellerna och utbrytarrepubliken Donetsk Peoples Republic (DPR) men också av materiell förstörelse och civila dödsoffer. Mer detaljerade redogörelser är det mer tunnsått med vilket jag har försökt belysa och råda bot på med ett par inlägg tidigare på denna blogg. Jag kommer själv att resa ned till Ukraina om ett par dagar för att besöka min sambo som är observatör för OSSE där. Det känns onekligen lite nervöst när läget är så instabilt trots att jag kommer att röra mig i delar som är förhållandevis lugna, som Lviv och Chernivtsi.

En liten lägesrapport för den intresserade tänkte jag ändå ge nu innan jag åker, med OSSE som huvudsaklig källa.

Förstörelse och uppbyggnad

Anna-Lena Laurén har i dagens SvD ett reportage från ett besök i området runt Slovjansk. Ett tidigare proryskt rebellfäste som nu fallit i regeringsstyrkornas händer. Förstörelsen är stor rapporterar hon och flera där boende privatpersoner vittnar om hur de fått uthärda en sommar utan el och vatten och hur de fått spendera stora delar av dygnen i bombskydd. Pressekreteraren för staden Slovjansk, Tatjana Sjulga, berättar att ungefär hälften av alla skolor och daghem i staden har skadats och 8 helt förstörda. Över en tredjedel av alla höghus är skadade och över 1500 bostäder måste repareras. Men pengar från centralregeringen i Kiev finns bara till de offentliga byggnaderna. Det är en känsla av övergivenhet som präglar människors uppgivna kommentarer. Ukraina är ett land på randen till bankrutt och krigets skador lär tära än mer på den ansträngda ekonomin. 

De inofficiella källor jag har bekräftar denna känsla av övergivenhet från människor som är internflyktingar från Donbass-området i öst. De är inte alltid väl sedda i de lugnare delarna i väst dit en del tagit sin tillflykt och hjälpen från regeringen är knapp eller obefintlig. Det går också rykten om trafficking i samband med de belägrade och förstörda städerna. Det sägs finnas ett pris för att komma säkert ut ur exempelvis staden Pervomaisk vars bebyggelse till cirka 60-70 % är förstörd vilket jag skrev om i mitt förra inlägg om läget i Ukraina.

 I Chernivtsi och Lviv och även andra städer finns också ett utbrett missnöje med inkallelser av unga män utan militär utbildning. I ett rapporterat fall ska de ha blivit uppmanade att ta med egen mat och annan utrustning. OSSE uppskattar att ungefär 200 inkallade ska ha vägrat att infinna sig för att kriga i öst. En regional militär talesperson lär ha bekräftat bilden för OSSE-observatörer och sagt att endast cirka 20 % av alla inkallade är villiga att slåss i öst. I Lviv ska också protester ha pågått mot vad som uppfatta som ett orättvist rotationssystem där vissa soldater har fått ligga vid östfronten i fem månader utan permission. Det är således en viss krigströtthet som här kan spåras och det är inte omöjligt att Porosjenkos segervissa uttalanden kan komma på skam om inte stridsmoralen bland de inkallade kan stärkas.

Missnöje pyr alltså på flera håll och inte bara i öst. Där är många öppet fientliga mot Porosjenko och Kiev-regeringen och tillmälen som ”fascister” används ofta när den kommer på tal. Å andra sidan är många i väst av uppfattningen att människorna i Donbass-området är ”Sovjetmänniskor” och bakåtsträvare. Den materiella uppbyggnaden är ett problem. Ett kanske ännu större är hur människorna i Ukraina ska kunna normalisera förhållandet till varandra. Det är inte ett språk av försoning som Porosjenko använder i sina officiella uttalanden vilket knappast lär underlätta i den normaliseringsprocessen.

Ett land i spillror och ett delat land – kan det bli ett igen?

Den tämligen nyvalda presidenten Porosjenko tar alla tillfällen i akt att försöka ge sken av att han har kontroll över situationen och att den militära segern över utbrytarrepublikerna och dess försvarare, som han kallar ”terrorister”, är nära förestående. Det kan möjligen vara så. Frågan är bara vad som ska hända efteråt i så fall? Vilka utsikter finns det för Ukrainas regering att ena landet?   

Det är märkligt hur exempelvis den till ukrainska försvarsministeriet knutna Aidar-bataljonen far fram vid fronten i öst, inte minst i Luhansk-trakten. Aidar-bataljonen är en av de enheter som bland annat svenska nazister lär ha sökt sig till för att slåss. Från OSSE kommer nu omfattande rapporter om vägspärrar där soldater ur bataljonen misshandlar och bortför människor på lösa grunder. Fall av utpressning förekommer också, enligt vittnesmål, där en summa pengar kan krävas för släktingar att få ut en kidnappad familjemedlem. OSSE uppger att Aidar-bataljonen befinner sig; ” at the centre of accusations of human rights abuses in the northern Luhansk region”.

En annan sådan här enhet är Azov-bataljonen som är en paramilitär gren av nationalgardet och underställd Ukrainas inrikesministerium. ”The men in black” som de kallas lär också ha haft svenska nazister i leden.

Dessa specialenheter är knutna till regeringen i Kiev och det är således kanske inte en helt grundlös ilska som människor i Donetsk och andra städer i öst ger uttryck för när de skriker ”fascister” åt de ukrainska soldaterna, som vid den groteska ”vallningen” av krigsfångar som de proryska rebellerna genomförde på Donetsks gator under firandet av nationaldagen igår.

Den stora frågan är om splittringen och förbittringen är för långt gången för att det ska kunna bli helt igen? Var finns den enande kraften? Hos Porosjenko? Jag tillåter mig att tvivla. Men det ska bli intressant att bilda sig en uppfattning på plats. Kanske får jag egna intryck som ger en annan bild? Jag lär skriva om det senare.

Oron i världen och svenskt ansvar eller Carl Bildts eget?

Det är oroligt i världen och många människor på flykt. Det här påpekandet har Carl Bildt framfört nyligen på en presskonferens tillsammans med Anders Borg och även framfört på sin blogg Alla Dessa Dagar. Inlägget han gör där bär titeln ”Ansvar i en orolig tid”.  

Det är mycket intressant eftersom Bildts eget ansvar för läget inte är alldeles obetydligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska gärning han stått för har bidragit till att underblåsa konflikter eller förvärrat dem med illa underbyggda eller enögda analyser.

Svensk utrikespolitik eller Carl Bildts högst egna politisk-ekonomiska agenda? Ja det är dessutom en fråga som sällan kan besvaras enkelt då hans uttalanden ofta görs i blogg- eller twitterform och utan någon som helst förankring i dialog och analysarbete inom utrikesdepartementet.  Allt som oftast i form av ett enögt och ensidigt stöd för någon sida i en konflikt. Vilket försvårar arbete med att i senare skeden försöka medla och inta en position för försoning och fred.

När nu Carl Bildt och Moderaterna talar om hur ett oroligt världsläge skapar stora flyktingströmmar är Bildts egen insats för att dämpa oron i världen ett sorgligt kapitel. Med en annan utrikespolitik och en annan utrikesminister hade kanske läget kunnat vara något mera hoppfullt.

Det är hur som helst en tämligen förskräckande historik som vår nuvarande utrikesminister lämnat bakom sig.     

Bosnien:

Bildts engagemang för militära interventioner vid vissa tillfällen (se Irak nedan) har vid andra tillfällen lyst med sin frånvaro och istället har han ägnat sig åt ”tyst diplomati” i lägen där åtminstone en mer högljudd sådan hade varit motiverat. Detta har jag skrivit om i ett par inlägg för två år sedan då Carl Bildt fick fly från sina kritiker på gatan i Sarajevo vid en minneshögtid för den på 90-talet belägrade stadens offer. Anledningen till varför hans närvaro provocerade var bland annat hans passivitet under massakern i Srebrenica då han i juli 1995 (i egenskap av EU:s högste representant) ungefär samtidigt som massakern ägde rum, satt och åt lunch med bödlarna Milosevic och Mladic utan att med ett enda ord ens ta upp frågan om de uppgifter om massmord som Bildt hade fått dessförinnan.  

Carl Bildt har bland annat i sin bok ”Uppdrag fred” framhävt sin egen betydelse för fredsprocessen för att få slut på Bosnien-kriget. En av Bildts partikamrater i moderaterna, den bosnienfödde Alen Musaenfendic, avfärdar detta helt och riktade i en Newsmill-artikel 27 maj 2011) knivskarp kritik mot utrikesministern och partikollegan;

”Det enda Bildt lyckades med var att sälja sin groteskt överdimensionerade betydelse för fredsprocessen till svenska folket”. 

Etiopien och SydSudan:

Det är numera väl känt att Carl Bildt under sin tid (2000-2006) som styrelseledamot av Lundin Oil (senare Lundin Petroleum) bland annat hade i uppdrag att ta ställning till huruvida bolaget skulle investera i den av centralmakten förtryckta Ogaden-provinsen i Etiopien. Frilansjournalisterna Schibbye-Perssons anhållande och fängslande 2011 kastade nytt ljus över Bildts historik i oljebolaget och diskussionen om jäv i agerandet för journalisternas frisläppande blev ett tag het. I just den frågan finns förvisso inte mycket att lasta Carl Bildt för. Schibbye-Persson blev ju frisläppta efter diplomatiska överläggningar med etiopiska myndigheter/regering.

Mer allvarligt är det etiska problemet med att bedriva oljeutvinning i krigshärjade länder. Detta framstår som kanske än mer allvarligt under Lundin Oil:s engagemang i SydSudan, där oljeutvinningen förknippats med allvarliga brott mot humanitär rätt. FN vittnade om brända byar och fördrivning av befolkningen i området (Block 5A kallat) som prospekterats för oljeutvinning. Den förundersökning om eventuella brott har sedan kommit att utredas av bland andra internationella åklagarkammaren i Stockholm till vilken Carl Bildt skulle kunna kallas till förhör. Mig veterligt har så inte skett, eller så har det helt passerat under min radar?

Det har varit mycket tyst om den här affären och förundersökningen om krigsbrott under senare tid och vi får kanske aldrig veta sanningen om Bildts inblandning men det är inte osannolikt att hans engagemang i Lundin Oil/Petroleum har varit präglat av den brist på ”emotionell intelligens” som ovan nämnde Musaenfendic hävdar att Bildt lider av. 

Irak:

För att elda på opinionen för en amerikansk militär aktion mot Irak under åren efter 9/11 2001 (Twin Towers) bildades i USA en lobbyorganisation med namnet Committee for the Liberation of Iraq (nedan kallad kommittén). Framstående politiker, företagare och fackföreningsbossar – framförallt med anknytning till milltär industri och infrastruktur - tillhörde de ledande för organisationen som ville sprida budskapet att Irak skulle utgöra en ”påtaglig och överhängande fara för sina grannar, för Förenta staterna och för fria folk över hela världen”. 

För att undanröja ”hindret” FN som motsatte sig planer på militär intervention och den folkliga opinionen mot detta i Europa tillfrågades Carl Bildt om han ville hjälpa till med krigsplanerna. Han kom då att ingå i kommitténs internationella rådgivande utskott och blev dess ordförande tillsammans med Adam Michnik, före detta polsk dissident. Enligt kommitténs direktör Randy Scheunemann var Carl Bildt mycket involverad och röststark i detta opinionsarbete som innebar ett bearbetande av ledande europeiska politiker ibland vilka Bildt förstås hade djupa förgreningar som svensk statsminister. På hemmaplan bedrevs lobbying i form av artiklar, som den i Expressen i november 2002 där han säger bland annat att: ”... vi/kan/ knappast vara likgiltiga om regimer i strid med åtaganden och internationella krav utvecklar massförstörelsevapen”.

Att Bildt samtidigt satt i styrelsen för det amerikanska företaget Legg Mason, med tunga investeringar i teknik- och krigsindustri, kryddar ytterligare Bildts engagemang för en amerikansk-ledd invasion av Irak. Sin vana trogen analyserade inte Bildt läget först utan kastade sig villigt in i ett spel som senare har visat sig vara falskt. Alternativt värnade han bara egna intressen? Det fanns hur som helst inga massförstörelsevapen i Irak. Möjligen har sådana kommit dit nu i och med det kaos som invasionen orsakat i landet. De öppnade istället gränserna för militanta grupper som inte haft fotfäste där tidigare och senare har dessa vällt över Iraks gränser till Syrien exempelvis. Det vilar ett tungt ansvar på USA för dagens situation i Irak med ett IS som sprider död och fruktan omkring sig och Carl Bildt har på ett betydelsefullt sätt bidragit med stöd och uppmuntran och lobbying i Europa och hemma i Sverige. 

Georgien:

Det är nog inte många som hänger med i svängarna när Georgien och Sydossetien debatteras. En som däremot är mycket kunnig är min partikollega Per Gahrton. Han är också oerhört kritisk till Carl Bildts engagemang i landet och dennes stöd till diktatorn Saakasjvili och Georgiens angrepp mot provinsen Sydoosetien 2008. Georgiens skuld till detta krig blev senare fästställt av EU genom Tagliavinirapporten. Bildt däremot fördömde endast Rysslands motreaktion och jämförde den med Hitlers annektering av Sudetområdet 1938. Den kopplingen var han tämligen ensam om att göra.

Den personliga relationen till Saakasjvili uppstod i samband med att Bildt värvade Georgien som kund till PR-byrån Kreab som Bildt då var styrelseledamot av (känns mönstret igen?). Att han senare när han blev utrikesminister avsagt sig formella uppdrag för Georgien hindrar ju inte att hans omdöme är präglat av den tidigare ”kundkontakten”.

Själv bloggade jag om denna relation med Saakasjvili för ett par år sedan och om hans twittrande av åsikter som färgats av denna täta relation.

Per Gahrton menade också i en artikel i våras att Carl Bildt riskerar att få lika fel gällande den fortfarande i högsta grad pågående konflikten i Ukraina och att han vill tvinga andra folk att göra ”sönderslitande val” mellan EU och Ryssland.

 Ukraina:

Carl Bildt är en av de ivrigaste pådrivarna av den anti-ryska stämning som råder kring Ukrainas inre konflikt. Att Ryssland har kulturella, politiska och affärsmässiga band till Ukraina är ingen hemlighet och när EU och Nato tryckte på för att få in en fot i landet uppstod den inre spänning som senare ledde till ett statskuppsliknande regimskifte och det nuvarande tillståndet av inbördeskrig. Bildts twitterkonto har flitigt utnyttjats för att underblåsa den infekterade inställningen till Ryssland som delvis är befogad men som ingen part vinner på att bygga på med halvsanningar och rena falsarier av verklighetsläget.

En del kanske minns hur Bildt i våras gick ut och kommenterade kravaller i Odessa som utmynnade i 38 döda i en mordbrand. Bildt var blixtsnabbt ute och antydde, innan elden i den byggnad som antänts hade lagt sig, att pro-ryska demonstranter skulle varit skyldiga till våldsamheterna. Det visade sig senare att det var högerextrema fotbollshuliganer som drog fram i staden och fick för sig att attackera den tältstad som pro-ryska aktivister upprättat utanför en fackföreningsbyggnad. Till denna byggnad flydde dessa för att undkomma huliganerna med påföljd att flera av dem istället brändes inne när angriparna kastade molotov-cocktails in genom fönstren.

Det är ganska typiskt för Carl Bildt att mitt i stridens hetta dela ut anklagelser och fördela skuldbördor i sociala medier utan att först informera sig om vad som verkligen hänt. Hans kommentarer blir till en del av rena desinformationskampanjer och i och med att hans tweets och blogginlägg läses av väldigt många, inte minst av journalister, vinner de stor spridning. Även internationellt eftersom han gärna sänder ut sina giftpilar i engelskspråkiga versioner.

Senast han sände iväg en sådan var 5 augusti då han antydde att Donetsk skulle vara folktomt för att befolkningen flytt ”gangstrarna”. Vilka dessa skulle vara behöver ingen som följt Bildts uttalanden i Ukraina-frågan tvivla på. Det faktum att större delen av dessa människor har tagit sin tillflykt till Ryssland (den faktiska siffran förefaller oklar men en del talar om 700000, andra betydligt färre men ändå fler än internflyktingarna i Ukraina) gör att uttalandet bara kan tolkas som ytterligare en provokation vars effekt inte kan bli annat än fortsatt polarisering internt i Ukraina och mellan Ryssland och USA/EU. Ett redan infekterat läge behöver inte mer bakterier än det redan innehåller.

Det krävs istället en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet”, för att citera en artikel i Aftonbladet nyligen som jag kommenterade i ett inlägg häromdagen.

Svensk utrikespolitik och det oroliga världsläget

Bildts påverkan på världsläget ska kanske inte överdrivas. Troligen är han en mindre betydelsefull person internationellt än han själv gärna vill framhäva. Men den kan inte heller underskattas eller avfärdas som obetydlig. Dessutom har hans poster som statsminister och senare utrikesminister självfallet gett hans uttalanden och aktioner en officiell svensk stämpel som påverkar synen på Sverige och som drar in oss i konflikter där vi enligt den uttalade neutralitetspolitiken bör hålla oss neutrala och som bryter mot den tradition vi har av fredsmäklande och humanitärt präglat engagemang före militärt.

När Carl Bildt nu talar om ett allt oroligare läge i världen och varnar för de flyktingströmmar som detta kan medföra bör inte hans eget agerande i olika konflikthärdar glömmas bort. Vilka flyktingströmmar hade kunnat undvikas med en annan utrikespolitisk approach från Sveriges och EU:s sida? Det är svårt att sia om och blir ett kontrafaktiskt resonemang med osäkra slutsatser. Men troligen hade en del av den oro som nu råder kunnat dämpas och det mänskliga lidandet (alldeles oavsett vilka som drabbats) kunnat undvikas med en mer försonande kraft som ledare av det svenska utrikesdepartementet än Carl Bildt.

Det är en sak att redogöra för läget i världen. En helt annan att agera för att dämpa eller förebygga fientligheter och våldsutbrott mellan och inom länder. Människor flyr inte utan anledning och en vettig svensk utrikespolitik borde bygga på att eliminera eller åtminstone minimera risker för att skäl till flykt ska uppstå. Då krävs tålmodig diplomati och inte hetsiga och illa underbyggda salvor från höften. Jag har i alla fall svårt att se det senare som ett sätt att ta ”ansvar i en orolig tid”.

Vad händer i Ukraina egentligen? Nr 2 – Facts on the ground

Jag skrev häromdagen om den undermåliga nyhetsrapporteringen från Ukraina och reste ett antal frågor som vore intressant att få veta svaren på och efterlyste mer heltäckande rapportering för att kunna bilda sig en balanserad uppfattning om vad som händer och hur människor har det. 

Nu läste jag i Aftonbladet idag ett intressant inlägg signerat ett antal debattörer av olika slag, bland andra min partikamrat Per Gahrton.

De efterlyser en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje för att hantera Ukraina-frågan och en linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet. De riktar alldeles särskilt allvarlig kritik mot utrikesminister Carl Bildt som de menar istället underblåser konflikten. I artikeln nämns bl.a. UNHCR:s rapport från 6 augusti som talar om förstörda hus och brist på dricksvatten, el och gas. Men också om människors rädsla för att uttrycka sin uppfattning och för tvångsrekrytering till Ukrainska armén. De nämner också att Human Rights Watch  i ett brev till president Petro Porosjenko den 22 juli där de påtalat de ukrainska myndigheternas likgiltighet eller ointresse för de tiotusentals internflyktingar som kriget skapat. En kvarts miljon civila sitter fast i Luhansk utan vatten och el, affärer och banker. Amnesty, påpekar artikelförfattarna, har särskilt kritiserat den frivilligbataljon som leds av Radikala Partiets Oleh Ljasjko (slagskämpen som jag skrev om i mitt förra inlägg om Ukraina länkat här ovan). Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och civila, enligt Amnesty.

De avslutar med att citera Carl Bildts tweet från 5/8 där han skrev:

”östra Ukraina är folktomt, människorna har flytt gangstrarna”.

Med ”gangstrarna” avser han naturligtvis de proryska rebellerna. Det är bara det att enligt UNHCR har 730000 människor flytt till Ryssland medan 117000 är internflyktingar i Ukraina. Bildts analys blir i ljuset av detta inte bara märklig utan kanske förfärande ohederlig. Nu florerar det ju en hel del märkliga och ohederliga texter bland sociala medier men det är bara det att just den här twittraren är vår utrikesminister. Det är bara att instämma i artikelförfattarnas upprördhet och önskan att få igång en seriös diplomati för att finna en fredlig väg att nå samförstånd i Ukraina. I värsta fall kan det vara för sent, tänker jag själv, men hoppas jag har fel. Det är en sak att tala om att det är oroligt i världen och en annan sak att göra något konstruktivt åt det.

I mitt förra inlägg (se ovan) antydde jag att det krävdes en hel del egen research för att få en mer utförlig bild av ”the facts on the ground” som det heter. Därför har jag denna vecka plöjt press-releaser och rapporter från OSSE som har en stor observatörsmission i Ukraina. Jag rekommenderar Carl Bildt att göra detsamma. Där kan han nämligen få en uppfattning om läget, som ser ut enligt följande:

Från Donetsk rapporteras kraftiga explosioner och skottlossning och vattenbristen är besvärande då det elektriska pumpsystemet är skadat. Men de lokala myndigheterna kör ut lastbilar med vatten till invånarna. Men trots allt är det ingen allvarligare brist på livsmedel och el och spårvagnarna rullar fortfarande till och med. På andra ställen är dock läget allvarligare. I Popasna talade observatörerna (SMM, Special Monitoring Mission) med internflyktingar som vittnade om att cirka 60-70 % av husen i närliggande staden Pervomaisk var förstörda av artilleribeskjutning och att invånarna där nu tryckte i källarvåningarna utan förnödenheter.

I hela landet talas det om en krigströtthet och om deserteringar eller ovilja att hörsamma inkallelser. Det börjar också komma tillbaka unga män i kistor till städer och byar runt om i landet, vilket inte gör det mer populärt bland den äldre befolkningen att skicka sina söner till fronten. Från Chernivtsi i sydväst, en annars lugn del av landet, rapporteras om ”mödrauppror” där mödrar till soldater eller inkallade (som vägrar infinna sig) upprättat ett tältläger utanför den lokala militärförläggningen i protest mot vad de betraktar som tvångsrekryteringar.

Observatörer vid gränsposteringar mot Ryssland rapporterar om ganska ymnig trafik över gränsen och i synnerhet från Ukraina till Ryssland. De som korsar gränsen kan, enligt observatörerna, delas in i fyra huvudkategorier; citat:

1. Families on foot or by car with a lot of luggage;
In several instances the OM observed that parents returned to Ukraine leaving their children in the Russian Federation.

2. Elderly people with few bags;
They usually do not return from Russia to Ukraine.

3. Adults (usually of younger age) with no luggage or empty cars;
A significant number of people are just crossing for short periods during the day and return in the evening. They commute across the border to extend their migration cards, to withdraw money and to buy medicine and other supplies in Russia, as, according to their assertion, it is extremely difficult if not impossible to do so in eastern Ukraine. Therefore the statistics do not accurately reflect the cross-border movement.

4. People wearing military-style dress with or without backpacks.

The profile of the people crossing the border is similar in both directions. The majority of people crossed from Ukraine into the Russian Federation. The majority of vehicles crossing the border hold number plates issued in the Luhansk region. The OM noticed a general tendency that there is no or only very low cross-border traffic during night hours. At around sunrise the number of travellers slowly increases until late morning. Attributed to the prevailing high temperatures (35 degrees Celsius and above), traffic flows decrease again but rise towards late afternoon and evening. 

Allt det här är ganska fjärran från Bildts analys om människor som flyr ”gangstrarna”. Däremot av ett land med stora problem, ett inbördeskrig med en centralregering som beskjuter sin egen befolkning och har ringa intresse för de som flyr undan elden, ett land i sönderfall helt enkelt. Men allt finns alltså att hitta i officiella källor från FN, Human Rights Watch, Amnesty och OSSE (går att prenumerera på deras press-releaser och nyhetsbrev genom deras hemsida).

Jag hoppas Bildt informerar sig bättre i fortsättningen men mest av allt hoppas jag på en ny regering så vi får en utrikesminister värd titeln. Själv åker jag ner till Ukraina om en vecka för att hälsa på min sambo som är OSSE-observatör där. Nöjer mig då förvisso med lugnare delar, Lviv och Chernivtsi. Men det kan säkert ge en hel del att få bilda sig en egen uppfattning om stämningen och en bild av ”the facts on the ground”.

Läget är allvarligt, sa Bill. Och dyrt, sa Bull.

En liten valsaga som kunde ha varit skriven av Gösta Knutsson (men inte är det):

- Läget är allvarligt, Bull.

- Hur så?, undrade Bull.

- I världen, Bull, sa Bill. Det är mycket, mycket allvarligt.

- Oj då, sa Bull, det låter dyrt.

- Det är det också, sa Bill, mycket, mycket dyrt.

- Aj då, sa Bull, då måste vi kanske göra något?

- Njaa, inte precis, men vi ska hålla en presskonferens och tala om det för alla andra.

- Jaha, varför då... egentligen? undrade Bull, och kliade sig i huvudet. Och vad ska vi säga?

- Jo, vi ser mycket, mycket allvarliga ut och du säger inte så mycket alls. Mer än att det är dyrt också. Det är mest jag som pratar.

- Jaha, vad ska du säga då?, undrade Bull.

- Att vi lever i en oroligare värld, sa Bill.

- Än när då? Undrade Bull.

- Än förut dummer, sa Bill irriterat.

- Hmm, men 1:a och 2:a världskriget då? Och kalla kriget och atombombshotet? Och Vietnam och Afghanistan och Balkankriget och Tjetjenien och Irak och de där stora skyskraporna som ramlade ihop och kriget mot terrorismen och Al-Qaida och Bin Laden och...

- Äsch, allt det där vet jag väl. Läget är mycket, mycket allvarligare än så, sa Bill, lite irriterad igen.

- Hur då? Undrade Bull.

- Vi håller för katten på att förlora ett val och makten och härligheten fattar du väl? Lite lätt högröd nu.

- Oj, sa Bull, det låter allvarligt.

- Jaa, det är det också, sa Bill.

- Bäst att se allvarlig ut då, sa Bull.

- Gör det, sa Bill, men låt mig sköta det mesta av snacket. Jag är nog liite, liite bättre än du på allvarliga världslägen.

- OK, ser jag tillräckligt allvarlig ut nu? undrade Bull.

- Det duger, sa Bill, men glöm inte att säga hur dyrt det är också.

Norge har inte råd med flyktingar och Reinfeldt lägger en smörpassning till Åkesson

Läser att Norge har nekat att ta emot 123 flyktingar från Syrien eftersom de varit alltför sjuka. Landets kommuner anses ha ”bristande kapacitet, menar regeringen. Det låter som ett smaklöst skämt, men förefaller vara alldeles sant.

Norge, ett av världens rikaste länder som alltid ligger med i tätstriden när det gäller BNP per capita. Som har en oljefond med tillgångar av ett värde som överstiger all olja som finns kvar att utvinna i landet. I siffror över 5000 miljarder kronor. Det gör fonden till den största statsfonden i världen. Det är mer än värdet på hela Stockholmsbörsen. 

Under vattenytan vid Svalbard tror de sig dessutom ha gjort guldfyndigheter och andra mineraler som koppar och kobolt till ett uppskattat värde av en biljon kronor.

Svenska läkare och i synnerhet sjuksköterskor strömmar till Norge för att få högre löner och drägligare arbetsvillkor. En tredjedel av alla i Sverige utexaminerade sjuksköterskor söker sig numera till Norge för att jobba. Någon brist på pengar syns inga tecken på i vården åtminstone.

De privata tillgångarna är det heller ingen brist på. Bland länder med högst snittförmögenhet per hushåll låg Norge trea i Credit Suisse Global Wealth Report 2013 med genomsnittlig förmögenhet på 2,6 miljoner kronor. 

Men 123 sjuka flyktingar har landet inte råd med.

Här hemma har Fredrik Reinfeldt, som väl de flesta noterat, lagt världens smörpassning till Jimmie Åkesson när han ställer kostnader för ökat antal flyktingar mot kostnader för välfärden och gör flyktingfrågan till en budgetfråga framför allt annat.

Samtidigt är de länder som är värdländer för flest flyktingar Pakistan och Iran. Räknar man pengar istället och mäter antal flyktingar per 1 USD BNP/capita är listan enligt följande ordning: Pakistan, Etiopien, Kenya, Sydsudan, Tchad, Kongo, Uganda, Bangladesh, Jemen och Syrien. I förhållande till värdlandets befolkning är Jordanien det land som har flest flyktingar följt av Tchad och Libanon.

Knappast länder som ligger i topp på ovan nämnda listor över BNP per capita eller snittförmögenhet.

Nog är det en underlig värld vi lever i?

Ett långt och lyckligt liv i ett annat Israel

Jag bläddrar i tidningen Metro på väg till jobbet. På en bild ser jag ett bröllopspar. De ser glada och lyckliga ut. Morel Malka och Mahmoud Mansour heter de, läser jag, och de har just gift sig i den israeliska staden Rishon Letzion. Ett varmt och vackert minne för livet förstås. Ändå har de hotats till livet och tvingats hyra in 33 livvakter. Utanför kyrkan protesterar ett par hundra människor mot deras bröllop. Lycka och kärlek kan uppenbarligen provocera. 

Vad är det då som provocerar så enormt? Jo, han är arabisk muslim och hon är född judinna. Det är orsaken till att de hundratals demonstranterna, de flesta från en extrem judisk högerorganisation, har samlats för att störa deras lyckliga stund. De är dock inte ensamma om att ogilla detta bröllop.

- Vi har varit tillsammans i fem år och jag har aldrig tidigare upplevt en sådan rasism, säger Mahmoud, enligt Metro.

Det är märkvärdigt egentligen. Med tanke på hur raslagarna i Nazityskland omöjliggjorde giftermål mellan någon med judiskt påbrå och en ”renrasig” partner. Är det så dessa högerextrema israeler vill ha det? Är det ett sådant Israel de eftersträvar? Jag har oerhört svårt att begripa hur minnet av förföljelser och rasåtskillnad kan kopplas bort så totalt hos dessa s.k. högerextrema israeler.

Det är dessvärre en rörelse som tycks växa i Israel. Ökad polarisering och ökat hat mellan israeliska judar och palestinska och israeliska araber parallellt med en allt högre grad av åtskiljande. Den flera meter höga muren mot Västbanken är den fysiska barriären men också vägar reserverade för judiska israeler och särskilda bussar med mera ingår i repertoaren för att förhindra att araber och judar ska mötas. Uppfinningsrikedomen är stor hos rasåtskillnadens ingenjörer. Det är inte otroligt att detta fysiska isärhållande ger en mental motsvarighet hos människor. Var och en hos sina egna. Ingen blandning eller kontakt över gränserna.

Då provocerar ett bröllopspar som Morel och Mahmoud. De bryter normen och raserar barriärer som omsorgsfullt har byggts upp av apartheidregimens förespråkare.

Som tur är har dessa inte helt övertygat alla israeler om att krigföring, separation och åtskillnad är de enda medlen för att lösa konflikten Israel-Palestina. I lördags i Tel Aviv hölls den största demonstrationen för fred sedan det senaste Gaza-kriget bröt ut. 10000 deltagare samlades vid Rabin-torget och författaren David Grossman uppmanade/vädjade till sina israeliska landsmän att leva som grannar med Gaza-borna. Det känns hoppfullt att en sådan rörelse finns. Men det är viktigt att vi uppmärksammar och stödjer dessa modiga israeler för att de ska våga fortsätta bryta normer och orka stå ut emot glåporden och mordhoten. Jag har skrivit om det tidigare men det tål att upprepas.

Jag får en stark lust att sända mina lyckönskningar till Morel och Mahmoud. En sådan skulle kanske lyda så här; Må ni få ett långt och lyckligt liv tillsammans... i ett annat Israel.

Vad händer i Ukraina egentligen? – vad är spekulation och vad är fakta?

På senare tid har det blivit alltmer tunnsått med rapportering om vad som händer i Ukraina. När den största uppståndelsen efter att Malaysian Airlines-planet (MH17) störtade (med alls sannolikhet nedskjutet av en missil) har nyhetsflödet närapå stannat av. I tidningarna kommer det en rännil i notisform baserade på de stora nyhetsbyråernas korthuggna redogörelser. De djupgående analyserna och reportagen är få till antalet och ofta baserade på intervjuer av enskilda personer som på så sätt får ge en bild av läget som kanske inte alls är heltäckande eller rentav missvisande. I övrigt har det mest handlat om Rysslands bojkott av varor från väst och vice versa.

Europeiska demokrater med samma värderingar som våra?

En mycket stor politisk händelse inträffade för cirka tre veckor sedan, men har nästan helt förbigåtts med tystnad. Trots att den borde ha fått de liberala ledarsidorna att gå i taket av indignation om deras annars så storvulna demokrativurmen ska tas på allvar.

Kommunistpartiet förbjuds och tvingas lämna parlamentet där de suttit på mandat motsvarande de 13 % av rösterna de fick i senaste valet. Fler än en av tio röstande i Ukraina har alltså nu ingen som representerar dem i parlamentet. Deras röster har underkänts kan man säga. Det är inte brukligt i en demokrati att en majoritet i parlamentet röstar för att förbjuda oppositionen. Tidigare har ledaren för kommunistpartiet Petro Simonenko attackerats med basebollträ och partiets lokaler ockuperades av fascistpartiet Svoboda under Majdan-upproret, uppger Aftonbladet i en liten artikel för några veckor sedan.

En av de drivande bakom bannlysningen är parlamentsledamoten Oleh Ljasjko, ledare för högerpopulistiska partiet Radikala Partiet. En man som är känd för att ha en benägenhet att hamna i slagsmål i parlamentet. Senast för bara några dagar sedan då han kallade en parlamentskollega (oberoende ledamot) för ”kulmagat fetto” vilket inte uppskattades. Ljasjko ställde upp i presidentsvalet och kom trea. Tidigare i våras organiserade han en paramilitär grupp som stod för ett antal dödsskjutningar av proryska separatister.

EU har emellertid inte sagt ett knyst om detta såvitt jag vet och endast den röda gruppen i EU-parlamentet har gjort ett uttalande i protest. Här i Sverige har händelsen förbigåtts med sådan tystnad att den först undgått mig helt. Jag ser mig själv ändå som en relativt stor nyhetskonsument med stort utrikespolitiskt intresse. Tystnaden har dock kommenterats, bland annat i Expressen för några dagar sedan.

EU-parlamentet antog däremot redan i februari i år en resolution som är ganska intressant och som även den refererades väldigt sparsamt till bland journalister och ministrar som då uttalade sig om Ukraina. Den finns här och innehåller formuleringar som bör kunna aktualiseras i synnerhet i ljuset av den nämnda bannlysningen av kommunistpartiet. Där stod bland annat följande, direkt klippt ur resolutionen:

G.     Som ett direkt gensvar på maktskiftet i Kiev efterlyste ledaren för det extrema högerpartiet Svoboda, Oleh Tjahnybok, avskaffandet av politisk och demokratisk pluralism i Ukraina, en etnisk rensning av hela landet och återinförandet av Ukrainas ställning som kärnvapenmakt,

H.     Kommunistpartiets högkvarter i Ukraina har förstörts av radikala krafter på den politiska högerkanten och kommunistpartiet har förbjudits i vissa regioner i Ukraina. Minnesplatsen över andra världskriget och andra minnesplatser har förstörts.

I.      De antisemitiska angreppen mot judiska medborgare i Kiev ökar snabbt och Kievs rabbin har rått de judiska medborgarna att lämna staden. Synagogan i Zaporizjzja attackerades och förstördes.

12.    Europaparlamentet fördömer kraftfullt och uttrycker stor oro över de extrema politiska högerkrafternas antisemitiska handlingar.

13.    Europaparlamentet uppmanar kraftfullt Ukrainas övergångsinstitutioner att stå fast vid landets internationella åtaganden, särskilt med hänsyn till att landet är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen och medlem av Europarådet, och att säkra en strikt respekt för de demokratiska rättigheterna och friheterna, de mänskliga rättigheterna, skyddet av minoriteter, pressfriheten samt mötes- och yttrandefriheten. Parlamentet uppmanar alla EU-institutioner och medlemsstaterna, såväl som andra utländska politiska aktörer, att inte bara uttrycka vädjanden i detta avseende, utan även göra alla former av ekonomiskt stöd till Ukraina beroende av respekten för dessa normer och åtaganden.

14.    Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen, Ukrainas parlament och regering samt OSSE:s och Europarådets parlamentariska församlingar.

Hur var det nu Carl Bildt formulerade sin uppfattning om de ukrainska politikerna?:

”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”

Mer frågetecken att räta ut

Hur går det med utredningen om nedskjutningen av MH17? De tidigare så självsäkra anklagelserna mot proryska miliser och Ryssland har så gott som tystnat helt. Vad beror detta på? Att utredningen pågår och att de tidigare så säkra talespersonerna för USA och EU helt enkelt inte alls var så säkra egentligen och ligger lågt till utredarna kommit till någon form av slutsats? Eller att de vet vilka som är skyldiga och att det inte alls är proryska ukrainare eller ryssar utan Ukrainska armén?

Den som vill informera sig om detta får läsa bloggar vars trovärdighet kan vara mycket svårbedömd eller söka i utländska nättidningar. Den FN-tillsatta utredningsgruppen kräver utredningsmaterial från flera länders säkerhetstjänster och överväger ”tvingande bestämmelser” för att få dem, heter det i en korthuggen DN-artikel för några dagar sedan. Vilka länder och varför det behövs tvingande bestämmelser framgår inte? En uppgift som jag själv ser som ganska avgörande för att bedöma skuldfrågan i sammanhanget. 

Hur mycket trovärdighet kan vi tillmäta en site som globalresearch.ca? Enligt denna finns bevismaterial för att det var två ukrainska stridsflygplan som sköt ned MH17? Jag har väldigt svårt att bedöma graden av trovärdighet i dessa uppgifter. 

Men när frågetecknen hopar sig och de trovärdiga svaren uteblir infaller tvivlet på tidigare så självsäkra uttalanden om rysk inblandning. Finns bevismaterial bör det ju ligga i ”åklagarsidans” intresse att lägga fram det, eller?

Vad händer med den konvoj med humanitär hjälp som Ryssland skickat mot Ukraina för att bistå befolkningen i belägrade östukrainska städer som Luhansk och Donetsk? De fåordiga rapporter som synts i svensk media talar om cirka 300 fordon som nu sägs ha fått klartecken att köra in i landet efter inspektion av lasten och bemanningen av fordonen. Ukrainska regeringsrepresentanter har uttalat farhågor för en förtäckt invasion vilket verkar vara en misstanke med mer politisk udd än verklighetsförankring. Om Ryssland vill invadera på riktigt lär de kunna rulla över med tanks och militärfordon utan större problem och behöver knappast gömma sig i Röda Kors-bilar för att hoppa ut vid fronten som ur en trojansk häst. Däremot är det säkert besvärande för ukrainska regeringen att medge att humanitär hjälp faktiskt behövs till deras egna medborgare som följd av den egna arméns bombardemang. Troligen ska den ryska hjälpsändningen också ses ur det perspektivet. Det vill säga betraktas som ett ganska smart politiskt drag. Men det kan ju inte uteslutas att det också finns faktiska känslor för det folk som nu lider under belägring. Banden mellan Ryssland och människorna i Donbass-området är väl omvittnad. Likaväl som en majoritet i västra Ukraina känner sig övertygade om att framtiden finns hos EU så är en majoritet i Donbass-området lika övertygade om att det är Ryssland som är den naturliga partnern för handel och säkerhetssamarbete och till vilka Ukraina har de starkaste kulturella banden.

Hur människorna i Donbass har det får vi också höra väldigt lite om. Egen research direkt hos källor som Röda Korset och FN är nästan nödvändigt för att informera sig. Laurent Corbaz, chef för Röda Korsets verksamhet i Europa och Centralasien, beskriver situationen i östra Ukraina som kritisk med brist på medicinsk utrustning, vatten och el i många städer. Enligt FN har över 1300 civilpersoner dödats i Ukraina i det som nu, enligt Röda Korsets klassificering, är att betrakta som ett inbördeskrig. Så många som 285.000 människor ska vara på flykt enligt FN:s siffror. Andra siffror som florerar är större än så och ryska källor gör gällande att så många som uppemot 700.000 skulle ha sökt skydd i Ryssland. Vad är sant? Vad är propaganda? Vi lämnas i ovisshet eftersom inte heller public service-kanaler gör särskilt mycket för att reda ut frågetecknen.

Det är illa när en så helt avgörande konflikt omgärdas av rykten och propagandaspridning. Man bör inte göra sig några illusioner om att inte både Väst och Öst gör sig skyldiga till friserade uppgifter och rena falsarier. Hur var det exempelvis med de brittiska journalister som för ett par dagar sedan sade sig ha bevittnat hur 23 ryska pansarfordon ska ha forcerat ett ”hål” i stängslet över gränsen till Ukraina? Det låter som en tämligen dramatisk uppgift och inte blev den mindre dramatisk av att ukrainska regeringskällor inte långt därefter hävdade att de skjutit sönder 23 ryska pansarfordon på ukrainskt territorium. Det borde inte vara alldeles omöjligt att med satellitbilders hjälp avgöra sanningshalten i båda dessa påståenden. Jag förmodar att en del satteliter har kameralinsen noggrant inställt på just Ukraina. Uppgifterna lär ha diskuterats på EU:s utrikesministermöte häromdagen men jag har inte kunnat finna några uttömmande rapporter om de här tämligen osäkra påståendena om pansarfordon har någon som helst sanningshalt och om EU-mötet tagit några beslut om sanktioner baserade på dessa obekräftade uppgifter. Enligt den senaste press-releasen från OSSE:s observatörer (SMM, Special Monitoring Mission) i Ukraina har intrånget av ryska militärfordon inte gått att få bekräftat eller dementerat. 

Vi lämnas att gissa lite på egen hand. Sociala medier flödar av spekulationer och rykten, bilder och sanningar. De stora militärmakterna mullrar och rustar för krig. Det börjar bli oroväckande likt kalla kriget igen och det känns inte alls tryggt att de granskande organen (media) har tappat sina spadar och slutat gräva och förlitar sig på uppgifter som planterats av underrättelseorgan av olika nationalitet och av parter i konflikten i Ukraina, som båda har intresse av att framhålla sin sida av saken.

Är det ett nytt kallt krig på gång? Kanske mindre ”kallt” dessutom än tidigare? Hur är det med USA:s och EU:s intresse av att behålla kontrollen över världsekonomin och energitillgångarna? Är BRICS-ländernas (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina/China och Sydafrika) ökande inflytande över världsekonomin och bildande av en stark global reservvaluta (konkurrent till US-dollarn) samt en egen utvecklingsbank (konkurrent till Världsbanken/IMF) en orsak till USA:s och EUS:s ökade aggressivitet mot Putins Ryssland? Eller handlar det bara om Krim?

Det är en analys som är oerhört viktig att göra för att kunna bedöma trovärdigheten hos de båda parternas talespersoner. Och för att kunna informera svenska folket om vilken utrikespolitik de vill rösta på i kommande val. Är våra svenska media kapabla att leverera den djupgående och balanserade analysen? Jag tvivlar tyvärr. Till dess kan vi bara spekulera.

Stoppa det organiserade tiggeriet – vill SD verkligen det?

Sverigedemokraterna (SD) kommer att valkampanja bland annat med budskapet ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Vi som åker med stadens bussar kommer att sitta i mobila reklampelare med den här ordalydelsen, som antyder att de - företrädesvis romer - som försöker skramla ihop några kronor till livets nödtorft genom att tigga, skulle tillhöra någon sorts organisation som håvar in lättförtjänta pengar på det viset. 

Trots att denna skröna har avfärdats från flera håll. Regeringens nationella samordnare i kampen mot hemlöshet, Michael Anefur, som på nära håll sett hur dessa tiggare har det, menar att de kan få ihop cirka 2000 kronor på en månad och lever i värsta tänkbara misär. ”Det finns ingen som står bakom och tar pengarna”, säger han i GT. 

Varg Gyllander, som är pressansvarig för polisen i Stockholms län, ger inte heller något som helst stöd för uppfattningen om organiserat tiggeri. Han menar bestämt att det inte handlar om organiserad brottslighet men möjligen ”familjekonstellationer” vilket varken är ”konstigt eller olagligt”, säger han i en artikel i Expo som klär av SD:s spridning av dessa skrönor.

Flera andra företrädare för polisen bekräftar att de inte har funnit något som helst stöd för ryktet om förekomst av organiserade tiggeriligor. Det framgår av en rundfrågning som Fria Tidningen gjorde för ungefär ett halvår sedan.

Det är således samma typ av skröna om romer som att de skulle äga stora stenhus i Göteborg (!?) eller bryta upp parketten i vardagsrummet för att odla potatis. Vandringssägner som har en skrämmande livskraft över generationer. Det finns också en skrämmande likhet med de bilder av tiggare som nazisterna spred i 30-talets Tyskland. Detta har Torbjörn Jerlerup skrivit ett mycket intressant och läsvärt inlägg om på sin blogg Motargument. Efter nazisternas maktövertagande 1933 började tysk press publicera artiklar med rubriker som ”stoppa tiggarplågan”, ”stoppa det organiserade tiggeriet” och ”yrkestiggarna är en plåga”. Skrönor om förmögna tiggare och romer som köpte ”dyra hästar” och annat piskade upp stämningen hos allmänheten. Det som började som propagandakampanjer slutade med tusentals människors död i de fruktansvärda koncentrationslägren. Tiggare bar en svart triangel som kännetecken i koncentrationslägren där de till slut hamnade. Den nazistiska regimens slutliga lösning på ”problemet”. Aldrig mer ska världen svälja den fruktansvärda nazistiska propagandan har det hetat i många högtidstal sedan andra världskrigets slut. Men skit går igen, brukar det väl heta? Eller är smutsen bara förbaskat svår att få bort? 

Det har ju dessvärre visat sig att SD ingalunda är ensamma i sin tro på dessa skrönor. Vissa kommuner har försökt förbjuda tiggeri (vilket inte är möjligt med nuvarande lagar) och Moderaterna beslutade på sin senaste stämma att utreda frågan om att kriminalisera ”organiserat tiggeri” och nyligen orsakade Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson en del rabalder i leden med en debattartikel där hon framförde krav på förbud mot tiggeri.

 Så om frågan om förbud mot organiserat tiggeri ska drivas konsekvent, vad blir då följden av detta? Vilka organisationer kommer att omfattas av en sådan lag?

Ska Unicef sluta be om gåvor för att hjälpa undernärda barn?

Ska Barncancerfonden sluta vädja om pengar till forskning för att utrota barncancer?

Ska Röda Korset upphöra med budskapet att skänka pengar för att hjälpa katastrofdrabbade människor i andra länder?

Eller ska Stadsmissionen tvingas hitta andra finansieringsformer för att stödja människor som saknar tak över huvudet?

”Tiggeri” möter oss överallt i vardagen och listan över organisationer som vädjar om pengar kan göras mycket längre än så här. Vi har alla möjligheten att avgöra om vi vill skänka pengar, allt efter den egna uppfattningen om vikt och relevans, efter eget samvete och ekonomisk förmåga. Vi kan välja att titta bort och lägga våra slantar på annat. Precis som vi kan välja att gå förbi den vädjande blicken och den slitna muggen som sträcks emot oss på gatan. Möjligen tycker SD och vissa moderater att dessa organisationers "tiggeri" också ska förbjudas? Var och en för sig själv? Kanske inte? 

Men det parti (SD) som nu basunerar ut det här människofientliga budskapet på bussar och torg är själva en organisation som ägnar sig åt tiggeri. För ett par år sedan gick de ut med en vädjan om pengar till medlemmar och andra som velat stödja partiets framtagande av reklamfilmer, flygblad och affischer inför valet 2014. Med andra ord bland annat den här ganska kostsamma SL-affischeringen om att stoppa organiserat tiggeri.

Partikassören Per Björklund sa så här till Expressen när partiets egen tiggerikampanj inleddes:

”Vi har alltid samlat in pengar på det här viset”

Kanske är det slut med det nu, undrar jag?

Med sorg i hjärtat förordar jag vapenmakt mot IS

Det är med sorg i hjärtat jag skriver detta. Det är första gången i mitt liv som jag förordar vapenmakt. Jag tänker på IS framfart bland irakiska minoriteter vilken knappast kan ha undgått någon. Fruktansvärda bilder och berättelser om mördande, våldtäkt och kidnappningar kommer från de flyende som har klarat sig undan de framryckande låtsasmuslimerna. De som överlevt och kommit undan har gjort det under enorma umbäranden. Barn och gamla dör under hettan och vattenbristen. Jag skriver låtsasmuslimer eftersom IS perverterade tolkning av koranen har mycket lite med islam som religion att göra. Det är inte ens en tolkning av koranen. Liksom Hitler har dessa personer en tvistad idé om vad som är rätt och tar sig också rätten att döda dem som inte böjer sig för deras horribla verklighetsuppfattning. Det finns ingen underliggande konflikt. Tills alldeles nyligen levde muslimer och kristna sida vid sida utan problem i de av IS nu erövrade byarna och städerna. Något att förhandla om finns alltså inte och IS har hittills inte heller visat några som helst tecken på reson. Här finns inget utrymme för diplomati och samtal. Det finns inga förmildrande omständigheter. Ingen tid att reparera tidigare misstag av framför allt USA. Läget är akut om ett folkmord ska undvikas.

Således stödjer jag alltså de som nu vill beväpna den kurdiska peshmerga-milis som tycks vara de enda styrkorna på marken som på allvar ställer sig i vägen för det hänsynslösa IS. Bland andra de svenskar med kurdiska rötter som i SvD uppmanade Sverige och andra demokratier att bistå kurdiska armén med militärt - och de nödlidande med humanitärt - bistånd.

Ikväll beslutade EU i ett blixtinkallat utrikesministermöte också att enskilda länder ”som vill och kan” ge kurderna militärt bistånd har övriga EU-länders fulla stöd. Sverige däremot tänker inte bistå med vapen. Det är naturligt med tanke på svensk lag som förbjuder oss att förse krigförande nationer med svenska vapen. Nu är det väl lite si och så med traditionen att följa den lagen egentligen men det är fullt rimligt att även här inta denna hållning. Ändå skaver det lite att vi därmed överlåter till Storbritannien, Frankrike och Tjeckien att ge den modiga kurdiska peshmerga-milisen mer kraftfulla medel att försvara sig och de övriga folk som befinner sig på flykt eller blir angripna av IS. Vi litar på att andra utrustar den illa beväpnade milisen som trots detta håller galningarna stången. Jag förväntar mig då istället att Sverige bidrar rejält till det humanitära bistånd som är så akut för de som undkommit slakten. Det antydde åtminstone Carl Bildt efter EU-mötet ikväll.

Samtidigt meddelar Rapport i kvällens sändning att Migrationsverket utvisar asylsökande yezidier till Irak med hänvisning till att situationen i norra Irak är ”stabil”. Det låter nästan alltför horribelt för att jag ska tro att det är riktigt sant. Åtminstone skriver SvD idag att myndigheten under dagen har beslutat att slå fast att det råder en allvarlig humanitär situation i Irak och att detta ska bli vägledande vid asylprövningar.

Fattas bara, säger jag. Om nu inte Sverige ger militär hjälp så vore det skamligt om vi inte gav humanitär sådan och ser till att de som söker sig bort från regionen för att få andrum för sig själva och sin familj får en tillflyktsort här. Ingen kan säga säkert hur länge de tappra peshmerga-soldaterna kan hålla stånd mot de bättre utrustade motståndarna. De slåss för alla minoriteter i Irak och de slåss även åt oss. Låt oss då åtminstone avlasta dem ansvaret för tusentals flyktingar.   

BOOM! Där sköt sig Moderaterna i foten!

Moderaternas valkampanj har satt igång på allvar. Här i Stockholm, närmare bestämt bara på Östermalm, sätts valaffischer upp med texten ”Boom! Där rök försvaret”. Meningen är att folk som gillar stark militärmakt ska skrämmas att rösta rödgrönt. Det komiska är att Moderaterna själva var med om att rösta bort värnplikten och har gjort kraftiga nedskärningar i den militära budgeten under sina år vid regeringsmakten. Så pass kraftiga att dåvarande (2007) moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgick från sin post med buller och bång. Låt vara att de på senare tid har upptäckt att Putin sitter vid makten i Ryssland och börjar undra vart det där försvaret tog vägen egentligen?

Det är alltså inte med någon större trovärdighet Moderaterna nu utmålar sig som försvarsivrarnas bästa vän. Att kampanjen förs endast på Östermalm ger det hela ytterligare en komisk knorr. Där är nämligen nämnde f.d. försvarsminister Odenberg född och boende. Skulle vara kul att höra vad han har att säga om kampanjen?

Alliansens brinnande ointresse för klimatfrågan

Det brinner i skogarna i Västmanland och många människors bostäder och livnäring står på spel. Värden för miljarder kan ha gått förlorade. Även människoliv har förlorats även om det lyckligtvis inte har blivit många. Naturligtvis en tragedi för alla drabbade och en ångestfylld väntan på att branden ska vara helt under kontroll och kunna släckas för de som bor i området.

Under veckan har företrädare för oppositionen, bland andra Miljöpartiets Per Bolund och Åsa Romson, kritiserat regeringen för dess passivitet när det gäller förebyggande arbete med att skydda mark och människor från klimatförändringens effekter. Det har de fått kritik för från borgerliga ledarsidor och förstås från alliansregeringens företrädare. Centerledaren Annie Lööf, försvarsminister Karin Enström såväl som statsminister Reinfeldt har uttryckt denna kritik och menat att vi inte ska göra politik av den här tragiska händelsen. ”Osmakligt” och ”cyniskt” är ett par omdömen som utdelats.

Jag får erkänna att min egen första reaktion lutade åt det hållet. Kanske borde man väntat tills branden släckts med att peka på bristerna. Men ju mer jag satt mig in i frågan har jag svängt åt andra hållet. Fortfarande kan jag tycka att utspelet kom lite för tidigt men samtidigt menar jag bestämt att det är ett alldeles utmärkt tillfälle att tala om de här frågorna. Alliansregeringens ointresse för klimatfrågor är ett problem för Sveriges beredskap inför de problem som kan komma, eller snarare som alldeles säkert kommer att komma eller redan är här. Det mest osmakliga i den här historien är enligt min mening alliansregeringens ointresse för frågor om klimatanpassning och åtgärder för att möta de klimathot som vi redan ser prov på.

Varningsflagg hissad sedan länge

Den alldeles direkta kopplingen är vilka befogenheter och resurser som ska tilldelas exempelvis MSB (Myndigheten för säkerhet och beredskap). Dessutom om myndigheten har rapporterat till regeringen om brister i beredskap inför klimatrelaterade hot generellt i Sverige.

Det finns gott om varningsflaggor hissade bland myndighetens publikationer för klimatförändringens konsekvenser mer allmänt. I rapporten ”Övergripande utmaningar för samhällsskydd och beredskap” framhåller MSB utmaningar för framtiden och pekar ut klimatanpassning som en av dessa. ”Utan klimatanpassning blir vi mer sårbara”, heter det i rapporten, och MSB framhåller att ” Klimatförändringarna är en av de potentiellt största utmaningarna samhället går till mötes i framtiden. Att verka för att samhället anpassas till ett förändrat klimat är därför en övergripande utmaning för samhällsskydd och beredskap”.

 Den första svenska nationella riskbedömningen lämnades över till regeringen för ett par år sedan; ”Risker och förmågor 2012: Redovisning av regeringsuppdrag om nationell riskbedömning respektive bedömning av krisberedskapsförmåga”. I den finns riskbedömningar som innefattar scenarior som exempelvis ”långvarig värmebölja”. I riskanalysen för detta scenario framhålls torra marker med återkommande vegetationsbränder som följd, försämring av vattenkvalitet, trafikolyckor till följd av halka på varma asfaltsvägar och i tågtrafiken till följd av solkurvor på rälsen samt värmeåskväder med stora nederbördsmängder och ett stort antal blixtnedslag med bland annat risk för skogsbränder. I myndighetens sannolikhetsbedömning för ett ovanstående scenario framhålls att en sådan värmebölja sannolikt kommer att inträffa inom en 5-10 års period och att ”sannolikheten ökar i takt med klimatförändringarna”.

Det finns gott om andra underlag för regeringen att bläddra i för att informera sig om vikten av klimatanpassat samhällsbyggande. Klimat- och sårbarhetsutredningens slutbetänkande (SOU 2007:60) publicerades redan i oktober 2007. Sammanfattningen av utredningen ser ut så här;

”Sverige kommer att påverkas kraftigt av klimatförändringarna. Anpassningen till klimatförändringarna bör påbörjas redan idag. Den slutsatsen drar Klimat- och sårbarhetsutredningen i sitt slutbetänkande, och föreslår bland annat ökat ansvar för kommuner och länsstyrelser liksom statligt stöd för storskaliga kostnadskrävande insatser”.

SKL, Sveriges kommuner och landsting, begärde också innan sommaren ökade insatser från miljödepartementet för att bygga bättre beredskap mot översvämningar, jordskred och bränder, vilket framgår av en DN-artikel för några dagar sedan.

En del länsstyrelser har också påpekat för regeringen att de medel som avsätts för skydd mot klimathot inte ens är i närheten av att vara tillräckliga. ”Det krävs miljardbelopp”, säger till exempel Pär Persson, Länsstyrelsen i Skåne.

Sverige underskattar riskerna för stora katastrofer menar också FN:s chef för organet som jobbar med riskreducering och katastrofberedskap, Margot Wahlström. Hon påpekar också, i en SvD-artikel, följande;

”Att man inte har råd eftersom en katastrof händer så sällan är ingen bra politik. Erfarenheterna visar att det visst lönar sig eftersom det blir så mycket dyrare när väl olyckan är framme”.

Alliansregeringens standardsvar på frågan om vad som ska göras åt klimatfrågan är; tillväxt. Således blir en del av problemet till lösning av detsamma i alliansregeringens egen värld, låt oss kalla den klimatbubblan. I den löser sig allt med hjälp av marknadskrafter och höga tillväxttal. Verkligheten visar däremot att tillväxt av ekonomin ger tillväxt av miljöproblem och att marknadiseringen av infrastrukturutveckling ger rädsla för investeringar som inte genast kan sättas in i en mall för prestationsmätning eller resultat. Resultatstyrningens problem är en våt filt som ligger över alla offentliga verksamheter där produktionen inte rör sig om direkt mätbara produkter utan handlar om service inom vård, omsorg och utbildning eller om infrastruktursatsningar och underhåll, som järnvägsnät exempelvis. Aftonbladets Wolfgang Hansson tillhör de skribenter som nyligen snuddat vid dessa tankegångar.

Per Lindvall, ekonomiskribent i SvD, skriver också om att det är ett ”underbetyg” åt inblandade myndigheter att branden i Västmanland kunnat få sådan utbredning och att ”de återkommande väderberoende katastroferna” inom skogsbruket är på väg att bli ”det nya normala”. Han fortsätter:

”Klimatförändringarna är ju ett återkommande politiskt tema, inte minst i ett valår. Men det verkar handla mest om varm luft. De faktiska insatserna på marken och i verkligheten lyser med sin frånvaro”.

Dags att välja

Åsa Romson klargjorde i en Expressen-intervju i juni 2013 sin åsikt om regeringens passivitet i klimatfrågor:

”Vi ser att vi har redan klimatförändringar som påverkar, vi ser att vi får en ökad medvetenhet om negativa miljökonsekvenser av olika kemikalier och annat. Det är förändringar som Sverige borde ta in och bli en mästare i att generera en positiv jobbstrategi kring snarare än att jag i partiledardebatten blir utskälld av finansministern eller statsministern för att vi vill höja bensinskatten med några ören. Det gynnar inte Sverige att man inte ser klimat och miljöfrågor som en så viktig fråga som det egentligen är”.

Per Bolunds och Miljöpartiets kritik av regeringens passiva hållning till klimatfrågor är således inte någon nyvunnen insikt och populistiskt påfund som lanserats för att gripa ett tillfälle i flykten inför valrörelsen. Det är uttryck för en frustration över kortsiktighet och ointresse från alliansregeringen när det gäller frågor som har med klimatproblemen att göra. Det är mycket begripligt att denna regering inte vill göra politik av branden i Västmanland. Men de får nog finna sig i att åtminstone Miljöpartiet kommer att göra just det. Jag tror nämligen inte att allmänheten delar regeringens ointresse och laissez-faire attityd. Alldeles i synnerhet inte de som bor i Västmanland.

Nu får vi snart tillfälle att välja; att vidta kraftfulla åtgärder för att bygga om samhället anpassat efter hot som kommit eller kan komma av klimatförändringens effekter eller att krypa in i alliansregeringens bubbla och hoppas att det ordnar sig ändå.

Kolla också gärna in: Huddingeperspektiv om behovet av att peka på behov av klimatanpassning. 

Bestraffa våldet och belöna fredssträvanden – israeler och palestinier allt längre ifrån varandra

På senare tid har det förekommit en del antisemitiska yttringar och attentat som uppenbarligen kan kopplas till Israels attack mot Gaza. Det är sorgligt, avskyvärt och dessutom korkat. De som utför dessa handlingar eller hatbrott har inte förstått någonting av konflikten Israel-Palestina. De är bara ute efter att parasitera på den för att få utlopp för sin otäcka rasism. Sanningen är ju att många av de främsta rösterna mot Israels krigföring och politik gentemot palestinierna har judiskt påbrå. Dror Feiler, djupt engagerad i Ship to Gaza bland annat, är en av dem. GöranRosenberg är en annan. 

I Israel finns också många judar som är kritiska mot krigshetsen och behandlingen av palestinier inom Israel och på de ockuperade områdena. Men de får allt svårare att göra sina röster hörda.

På Euronews tv-nyhetssändningar ser jag hur glada israeliska soldater bussas ut ur Gaza. Kanske är de lättade att få åka därifrån? Kanske är de nöjda med sin insats och lyckliga över vad de ser som en stor seger? Det kan ju inte uteslutas att deras uppsluppenhet kan ha sin förklaring i båda dessa saker. Det senare är, enligt en artikel i SvD, i alla fall troligt. Israelerna tycks sluta upp bakom sin armé som aldrig förr. Det är åtminstone bilden som syns utåt. Mycket talar för att den stämmer. En undersökning som gjordes mitt under attacken mot Gaza visade att hela 87 % av de tillfrågade ville fortsätta slåss hellre än att dra sig ur Gaza.

Likud har suttit vid makten en längre tid och i regeringen och parlamentet finns stödpartier som står ännu längre ut på den nationalistiska högerskalan. Utrikesministern Avigdor Lieberman, ledare för Likuds alliansparti Yisrael Beiteinu kungjorde för en månad sedan att partiet skulle bryta sitt samarbete med Likud eftersom de ville gå hårdare fram än Netanyahus Likud. Det säger ju en del, med facit i hand. Finansministern Yair Lapid som representerar partiet Yesh Atid har uppmanat folk att säga upp sina prenumerationer på tidningen Haaretz, som kritiserat offensiven mot Gaza. En annan ledande politiker, Yariv Levin, tycker att tidningens kanske mest krigskritiska journalist, Gideon Levy, borde ställas inför rätta för förräderi. En universitetslärare som uttryck sin sorg över de döda i Gaza varnas av ledningen som säger att hans medkännande åsikter inte var ”förenliga med universitetets värderingar”. 

Det har emellertid förekommit demonstrationer mot kriget i flera städer. En i Tel Aviv lär ha samlat 5000 personer. Men det rapporteras också om motdemonstrationer med inslag av våld och om hatiska kommentarer från förbipasserande åskådare till manifestationerna för fred. Fredsrörelsen i Israel är vanligen vänster och de för en tynande tillvaro i ett högerextremistiskt och nationalistiskt dominerat politiskt debattklimat. I Haifa haglade stenar och flaskor mot de judiska och arabiska demonstranter som sida vid sida ropade ut sin vägran att vara fiender med varandra. 

Det tycks bli allt svårare att uttrycka en annan uppfattning än den hatiska och fanatiskt nationalistiska eller rent rasistiska. Inte ens att visa medkänsla för de civila dödsoffren i Gaza ses alltså som ”politiskt korrekt”.  

Det här får vi se och höra väldigt lite av i nyhetsrapporteringen men jag tycker mig ändå skönja ett visst ökat intresse för den israeliska hemmadebatten i svenska tidningar. I dagens SvD kunde vi exempelvis läsa om organisationen Julia Chaitin som är styrelseledamot i Other Voice Sderot som arbetar för ökad kontakt med palestinierna på andra sidan gränsen till Gaza. Sderot är ett av de israeliska grannsamhällen som drabbats av Hamas raketbeskjutning men det finns ändå de som trotsar den dominerande krigshetsopinionen. De är i minoritet men övertygade om att det inte finns någon militär lösning utan att den måste vara politisk. I samma artikel träder också Hagit Ofran, från organisationen Peace Now, fram och berättar om ”en fruktansvärd stämning” i Israel och hur svårt det är att få gehör för åsikter som vill mana till besinning. Aftonbladets ledare idag (av Karin Pettersson) nämner också hur en radioannons från den israeliska fredsorganisationen B´tselem förbjudits att sändas av israeliska myndigheter för att den var ”för politiskt kontroversiell”. Det kontroversiella bestod i att en röst läste upp namnen på några av de cirka 400 barn som dödats i kriget i Gaza den senaste månaden.  Hon framhåller dessutom Palmecentrets arbete i Gaza och på Västbanken. De ägnar sig där åt demokratibyggande och stöttar palestinska fredsorganisationer och folkrörelser. 

Alla dessa organisationer, på båda sidor om gränser och murar, är i skriande behov av internationell stöttning. Inte främst ekonomiskt utan moraliskt. Journalister och allmänhet måste hjälpa dem som försöker ”se Gazaborna som grannar” istället för att se dem som fiender. Som försöker hitta vägar till kontakter med ”den andre”. Som förstår att raketer och bomber oundvikligen föder fler raketer och bomber och fyller människors huvuden med hat.

Om de här organisationerna förbjuds, tystas och mobbas ut från såväl den offentliga som privata debatten i Israel kommer en hållbar tvåstatslösning att glida allt längre bort från möjligheten att realiseras.

Vi som sitter här hemma i säkerheten kan gå in på de här organisationernas facebookgrupper och gilla dem, skriva uppmuntrande kommentarer, hjälpa till med spridning av material osv. Att få gensvar utomlands tror jag är oerhört viktigt och stärker de modiga israeler och palestinier som vill kämpa för fred och en framtid i normal samexistens med sin granne.

Den som vill stödja Palmecentrets arbete i Palestina kan skänka pengar till Aftonbladets insamling (se länk till ledaren ovan) på postgironr 570-2 märkt ”Du och jag för Gaza”.

Mer akut hjälp till de krigsdrabbade barnen i Gaza kan ges till Radiohjälpen som berättar mer här.

 Men vi kan också sätta mer press på våra folkvalda att ta politiska beslut som belönar fredsträvanden och bestraffar övervåld, från båda sidor i Israel-Palestina konflikten. Excesser i våld ska inte belönas med handelsavtal. Det är den politiska signal omvärlden måste skicka för att skapa såväl det inre som yttre tryck på Israel som är nödvändigt för att få en tvåstatslösning till stånd. Vilket tillfälle kan vara bättre att ställa frågor till partiföreträdare än nu när valrörelsen drar igång?

Att på grushögar bygga en fred

Gaza har fått några timmars andrum. Israel har dragit tillbaka sina markstyrkor och det 72-timmars eldupphör som utlysts ser i skrivande stund ut att hålla. Gazas befolkning får en chans att andas. Låt oss hoppas att det blir ett slut för den här gången åtminstone på dödande och förstörelse. De nära tvåtusen människor som dött kan inte återupplivas. En del av de nära tiotusen skadades ärr kan komma att läkas men de mentala ärren kommer troligen att sitta för livet. Upp till en halv miljon hemlösa får försöka bygga upp sina hus eller hitta nya hem. Ingen lätt uppgift på ett område som är 41 km långt och mellan 6-12 km brett och med mellan 1,5-2 miljoner invånare. Ut kommer de knappast om de skulle vilja. Gränserna är stängda och bevakade sedan flera år tillbaka. In kommer inte heller mycket trots att behoven nu – efter att ha varit mycket stora tidigare - måste vara skriande. OCHA:s (UN:s Office for Coordination of Humanitarian Affairs) färska lägesrapport (publicerad 3 augusti) visar att sjukvårdssystemet står på randen till kollaps, att brist på el och bränsle stör sjukhusens funktioner och vattentillgången för hela befolkningen, bristen på vattenrening kan leda till en hälsokatastrof.

Detta är bara en del av de akuta svårigheterna. De långsiktiga utgör en alltför lång lista för att få plats här. Det räcker att fundera över var folk ska bo? En kvarts miljon människor bor nu i tillfälliga FN-läger och upp till en halv miljon kan vara hemlösa eller har illa tilltygade hus. Redan innan rådde brist på bostäder och FN beräknade i en rapport från 2012 (Five years of blockade) att det då saknades 71000 bostäder (housing units=bostad för en familj) för att täcka behoven. Importrestriktionerna blockaden innebär hade skapat brist på byggmaterial, maskiner och reservdelar. Trots vissa lättnader under åren därefter har inflödet varit långt ifrån tillräckligt för att täcka bristerna. Det vill säga före den totala förödelse som Israel nu åstadkommit i Gaza.

Ska Israels blockad av Gaza bara fortsätta? I så fall tror jag vi närmar oss ett kallhamrat folkmord. Ett långsamt och utdraget sådant. På ett vis kanske ännu grymmare än bombernas och granaternas omedelbara effekter.

Tillbaka till vardagen?

Även om Israel nu har dragit sig tillbaka och avslutat denna offensiv så betyder det inte att de ockuperade palestinska områdena lämnas ifred av Israel. Den normala vardagen finns inte i Gaza och inte heller på Västbanken. Den som vill ha en inblick i hur den ser ut kan studera OCHA:s nätsida för Occupied Palestinian Territory.

 Eller läsa vad ockupationsmaktens egna söner och döttrar berättar om sin tjänstgöring på ockuperad mark. I boken Bryt tystnaden – Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena finns beskrivningen av en ständigt lågintensiv psykisk och fysisk press på de palestinier som lever där. I förordet till boken sammanfattas det hela så här:

”Om Israel kan förhindra en humanitär kris på Gazaremsan, när det anses nödvändigt, då har Israel också makt att skapa en sådan kris. Israels anspråk på att upprätthålla ´livets väv´ på Västbanken avslöjar den absoluta kontroll som ockupationsmyndigheterna har över det palestinska folket. De israeliska myndigheterna beslutar dag för dag vilka varor som kan överföras från en stad till en annan, vilka företag som kan startas, vem som får passera vägspärrarna och säkerhetsbarriärernas övergångar, vem som kan skicka sina barn till skolan, vem som kan ta sig till universitetet och vem som kan få den sjukvård han eller hon behöver. Israel har också beslagtagit tiotusentals palestiniers privata egendom. Ibland har man gjort det av påstådda säkerhetsskäl, andra gånger i syfte att expropriera mark. I ett stort antal fall tycks beslutet att konfiskera egendom vara helt godtyckligt. Hus, jordbruksmark, motorfordon, elektronik, boskap – allt kan beslagtas efter en regional befälhavares behag eller av en soldat i fält. Ibland ´konfiskerar´ soldater ur de israeliska försvarsstyrkorna till och med människor för att använda dem under en övning: för att öva procedurer vid gripanden kan trupperna tränga in i ett hus mitt i natten, gripa någon av de boende, och släppa honom senare. Således är, som denna del [av boken; min anm.] visar, själva ´livets väv´ godtyckligt och ständigt skiftande för palestinierna”.

Huvudstrategierna som israeliska armén använder för att terrorisera den palestinska befolkningen är att injaga fruktan i dem på olika sätt; massgripanden, misshandel och förnedring, riktade mord och husockupationer. Allt i syfte att ”avtrubba medvetandet”. Motstånd ska till slut ses som meningslöst och passivisera befolkningen. Den på många ställen flera meter höga muren tar ca 10-12 % av den ”palestinska” marken i anspråk och flertalet byar, bostäder och olivodlingar har jämnats med marken eller skövlats för att ge plats åt bygget och ett ingenmansland intill.

Detta är ockupationens vardag och i den ska palestinierna tänka på framtiden. Nya förhandlingsrundor, demokratiska val, nya ledare som återigen ska försöka behärska sin ilska och vanmakt vid förhandlingsbordet. Hamas har tappat det tålamodet och de får allt fler palestinier med sig. Det har betalat sig alltför dåligt med tålmodighet och fredliga samtal. En desperation präglar den väpnade kampen eftersom den är alldeles för underlägsen Israels vapenmakt. Den är också med alla sannolikhet kontraproduktiv eftersom den ger Israel skäl att utföra attacker som den mot Gaza nu. 

En grusad fred?

Freden som måste byggas för att möjliggöra en hållbar tvåstatslösning ser i nuläget ut att vara långt ifrån sitt påbörjande. Så länge rädslan finns för en attack från motparten kommer kompromissviljan att vara låg. Hamas terroriserar den israeliska befolkningen med sina raketattacker. Den godtyckliga målsökningen och dåliga träffsäkerheten och framför allt Israels försvarsvapen ”Iron Shield” gör att skadorna och offren på den israeliska sidan är begränsade. Likväl är det terror. Den israeliska mot Gaza är däremot träffsäker och oerhört mycket kraftfullare. Palestinierna har inte heller någon ”sköld” att gömma sig bakom. Den israeliska terrorn blir därmed så mycket mer förödande.

Både Hamas och Likud har uttalade politiska mål att förinta den andre. Rädslan är densamma på båda sidor och kommer aldrig att bli en grund för fredssamtal. Frågan är bara hur det ska gå till att komma ifrån den? Hur ska invånarna i Gaza förmås att glömma ”Operation Gjutet Bly” (2008-9) eller ”Protective Edge” 2014? Hur ska Västbankens invånare glömma de ständiga trakasserierna, morden, husrivningarna, de nattliga räderna med chockgranater eller dödsskjutningarna vid fredliga demonstrationer?

Israels förgrundsfigur David Ben Gurion sammanfattade ganska klarsynt Israels belägenhet redan vid landets födelse. Den militär stormakt Israel är idag grundar sig till stor del på den förklaring han gav om varför han, om han vore arab, aldrig skulle underteckna fredsfördrag med Israel;

 ”Vi har tagit deras land. Förvisso är det ett land som Gud lovat oss, men vad intresserar det dem? Vår Gud är inte deras Gud. Vi har vårt ursprung i Israel, det är sant, men det var för 2000 år sen. Vad angår det dem? Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz. Men var det deras fel? De ser bara ett enda faktum: Vi har kommit och vi har stulit deras land. Varför skulle de acceptera detta?
Vi måste förbli starka, ha en mäktig arme´. Däri ligger hela vår politik. I annat fall kommer araberna att förinta oss”.

(Citat ur Nahum Goldmans The Jewish Paradox: A Personal Memoir 1978)

Svårigheten att bygga en fred ligger i att få israelerna att sluta tro på palestiniernas förintelse av dem och att få palestinier att sluta vilja förinta Israel. Den senaste tidens israeliska offensiv adderar ytterligare en svårighet; att få palestinierna övertygade om att Israel inte vill förinta dem.