Vad händer i Ukraina egentligen? Nr 2 – Facts on the ground

Jag skrev häromdagen om den undermåliga nyhetsrapporteringen från Ukraina och reste ett antal frågor som vore intressant att få veta svaren på och efterlyste mer heltäckande rapportering för att kunna bilda sig en balanserad uppfattning om vad som händer och hur människor har det. 

Nu läste jag i Aftonbladet idag ett intressant inlägg signerat ett antal debattörer av olika slag, bland andra min partikamrat Per Gahrton.

De efterlyser en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje för att hantera Ukraina-frågan och en linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet. De riktar alldeles särskilt allvarlig kritik mot utrikesminister Carl Bildt som de menar istället underblåser konflikten. I artikeln nämns bl.a. UNHCR:s rapport från 6 augusti som talar om förstörda hus och brist på dricksvatten, el och gas. Men också om människors rädsla för att uttrycka sin uppfattning och för tvångsrekrytering till Ukrainska armén. De nämner också att Human Rights Watch  i ett brev till president Petro Porosjenko den 22 juli där de påtalat de ukrainska myndigheternas likgiltighet eller ointresse för de tiotusentals internflyktingar som kriget skapat. En kvarts miljon civila sitter fast i Luhansk utan vatten och el, affärer och banker. Amnesty, påpekar artikelförfattarna, har särskilt kritiserat den frivilligbataljon som leds av Radikala Partiets Oleh Ljasjko (slagskämpen som jag skrev om i mitt förra inlägg om Ukraina länkat här ovan). Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och civila, enligt Amnesty.

De avslutar med att citera Carl Bildts tweet från 5/8 där han skrev:

”östra Ukraina är folktomt, människorna har flytt gangstrarna”.

Med ”gangstrarna” avser han naturligtvis de proryska rebellerna. Det är bara det att enligt UNHCR har 730000 människor flytt till Ryssland medan 117000 är internflyktingar i Ukraina. Bildts analys blir i ljuset av detta inte bara märklig utan kanske förfärande ohederlig. Nu florerar det ju en hel del märkliga och ohederliga texter bland sociala medier men det är bara det att just den här twittraren är vår utrikesminister. Det är bara att instämma i artikelförfattarnas upprördhet och önskan att få igång en seriös diplomati för att finna en fredlig väg att nå samförstånd i Ukraina. I värsta fall kan det vara för sent, tänker jag själv, men hoppas jag har fel. Det är en sak att tala om att det är oroligt i världen och en annan sak att göra något konstruktivt åt det.

I mitt förra inlägg (se ovan) antydde jag att det krävdes en hel del egen research för att få en mer utförlig bild av ”the facts on the ground” som det heter. Därför har jag denna vecka plöjt press-releaser och rapporter från OSSE som har en stor observatörsmission i Ukraina. Jag rekommenderar Carl Bildt att göra detsamma. Där kan han nämligen få en uppfattning om läget, som ser ut enligt följande:

Från Donetsk rapporteras kraftiga explosioner och skottlossning och vattenbristen är besvärande då det elektriska pumpsystemet är skadat. Men de lokala myndigheterna kör ut lastbilar med vatten till invånarna. Men trots allt är det ingen allvarligare brist på livsmedel och el och spårvagnarna rullar fortfarande till och med. På andra ställen är dock läget allvarligare. I Popasna talade observatörerna (SMM, Special Monitoring Mission) med internflyktingar som vittnade om att cirka 60-70 % av husen i närliggande staden Pervomaisk var förstörda av artilleribeskjutning och att invånarna där nu tryckte i källarvåningarna utan förnödenheter.

I hela landet talas det om en krigströtthet och om deserteringar eller ovilja att hörsamma inkallelser. Det börjar också komma tillbaka unga män i kistor till städer och byar runt om i landet, vilket inte gör det mer populärt bland den äldre befolkningen att skicka sina söner till fronten. Från Chernivtsi i sydväst, en annars lugn del av landet, rapporteras om ”mödrauppror” där mödrar till soldater eller inkallade (som vägrar infinna sig) upprättat ett tältläger utanför den lokala militärförläggningen i protest mot vad de betraktar som tvångsrekryteringar.

Observatörer vid gränsposteringar mot Ryssland rapporterar om ganska ymnig trafik över gränsen och i synnerhet från Ukraina till Ryssland. De som korsar gränsen kan, enligt observatörerna, delas in i fyra huvudkategorier; citat:

1. Families on foot or by car with a lot of luggage;
In several instances the OM observed that parents returned to Ukraine leaving their children in the Russian Federation.

2. Elderly people with few bags;
They usually do not return from Russia to Ukraine.

3. Adults (usually of younger age) with no luggage or empty cars;
A significant number of people are just crossing for short periods during the day and return in the evening. They commute across the border to extend their migration cards, to withdraw money and to buy medicine and other supplies in Russia, as, according to their assertion, it is extremely difficult if not impossible to do so in eastern Ukraine. Therefore the statistics do not accurately reflect the cross-border movement.

4. People wearing military-style dress with or without backpacks.

The profile of the people crossing the border is similar in both directions. The majority of people crossed from Ukraine into the Russian Federation. The majority of vehicles crossing the border hold number plates issued in the Luhansk region. The OM noticed a general tendency that there is no or only very low cross-border traffic during night hours. At around sunrise the number of travellers slowly increases until late morning. Attributed to the prevailing high temperatures (35 degrees Celsius and above), traffic flows decrease again but rise towards late afternoon and evening. 

Allt det här är ganska fjärran från Bildts analys om människor som flyr ”gangstrarna”. Däremot av ett land med stora problem, ett inbördeskrig med en centralregering som beskjuter sin egen befolkning och har ringa intresse för de som flyr undan elden, ett land i sönderfall helt enkelt. Men allt finns alltså att hitta i officiella källor från FN, Human Rights Watch, Amnesty och OSSE (går att prenumerera på deras press-releaser och nyhetsbrev genom deras hemsida).

Jag hoppas Bildt informerar sig bättre i fortsättningen men mest av allt hoppas jag på en ny regering så vi får en utrikesminister värd titeln. Själv åker jag ner till Ukraina om en vecka för att hälsa på min sambo som är OSSE-observatör där. Nöjer mig då förvisso med lugnare delar, Lviv och Chernivtsi. Men det kan säkert ge en hel del att få bilda sig en egen uppfattning om stämningen och en bild av ”the facts on the ground”.