Vad händer i Ukraina egentligen? nr 3 – Ett land i sönderfall

Det är en splittrad bild av läget vi får av nyhetsflödet från Ukraina. Dels en bild av att regeringsstyrkor är på väg att besegra de pro-ryska rebellerna och utbrytarrepubliken Donetsk Peoples Republic (DPR) men också av materiell förstörelse och civila dödsoffer. Mer detaljerade redogörelser är det mer tunnsått med vilket jag har försökt belysa och råda bot på med ett par inlägg tidigare på denna blogg. Jag kommer själv att resa ned till Ukraina om ett par dagar för att besöka min sambo som är observatör för OSSE där. Det känns onekligen lite nervöst när läget är så instabilt trots att jag kommer att röra mig i delar som är förhållandevis lugna, som Lviv och Chernivtsi.

En liten lägesrapport för den intresserade tänkte jag ändå ge nu innan jag åker, med OSSE som huvudsaklig källa.

Förstörelse och uppbyggnad

Anna-Lena Laurén har i dagens SvD ett reportage från ett besök i området runt Slovjansk. Ett tidigare proryskt rebellfäste som nu fallit i regeringsstyrkornas händer. Förstörelsen är stor rapporterar hon och flera där boende privatpersoner vittnar om hur de fått uthärda en sommar utan el och vatten och hur de fått spendera stora delar av dygnen i bombskydd. Pressekreteraren för staden Slovjansk, Tatjana Sjulga, berättar att ungefär hälften av alla skolor och daghem i staden har skadats och 8 helt förstörda. Över en tredjedel av alla höghus är skadade och över 1500 bostäder måste repareras. Men pengar från centralregeringen i Kiev finns bara till de offentliga byggnaderna. Det är en känsla av övergivenhet som präglar människors uppgivna kommentarer. Ukraina är ett land på randen till bankrutt och krigets skador lär tära än mer på den ansträngda ekonomin. 

De inofficiella källor jag har bekräftar denna känsla av övergivenhet från människor som är internflyktingar från Donbass-området i öst. De är inte alltid väl sedda i de lugnare delarna i väst dit en del tagit sin tillflykt och hjälpen från regeringen är knapp eller obefintlig. Det går också rykten om trafficking i samband med de belägrade och förstörda städerna. Det sägs finnas ett pris för att komma säkert ut ur exempelvis staden Pervomaisk vars bebyggelse till cirka 60-70 % är förstörd vilket jag skrev om i mitt förra inlägg om läget i Ukraina.

 I Chernivtsi och Lviv och även andra städer finns också ett utbrett missnöje med inkallelser av unga män utan militär utbildning. I ett rapporterat fall ska de ha blivit uppmanade att ta med egen mat och annan utrustning. OSSE uppskattar att ungefär 200 inkallade ska ha vägrat att infinna sig för att kriga i öst. En regional militär talesperson lär ha bekräftat bilden för OSSE-observatörer och sagt att endast cirka 20 % av alla inkallade är villiga att slåss i öst. I Lviv ska också protester ha pågått mot vad som uppfatta som ett orättvist rotationssystem där vissa soldater har fått ligga vid östfronten i fem månader utan permission. Det är således en viss krigströtthet som här kan spåras och det är inte omöjligt att Porosjenkos segervissa uttalanden kan komma på skam om inte stridsmoralen bland de inkallade kan stärkas.

Missnöje pyr alltså på flera håll och inte bara i öst. Där är många öppet fientliga mot Porosjenko och Kiev-regeringen och tillmälen som ”fascister” används ofta när den kommer på tal. Å andra sidan är många i väst av uppfattningen att människorna i Donbass-området är ”Sovjetmänniskor” och bakåtsträvare. Den materiella uppbyggnaden är ett problem. Ett kanske ännu större är hur människorna i Ukraina ska kunna normalisera förhållandet till varandra. Det är inte ett språk av försoning som Porosjenko använder i sina officiella uttalanden vilket knappast lär underlätta i den normaliseringsprocessen.

Ett land i spillror och ett delat land – kan det bli ett igen?

Den tämligen nyvalda presidenten Porosjenko tar alla tillfällen i akt att försöka ge sken av att han har kontroll över situationen och att den militära segern över utbrytarrepublikerna och dess försvarare, som han kallar ”terrorister”, är nära förestående. Det kan möjligen vara så. Frågan är bara vad som ska hända efteråt i så fall? Vilka utsikter finns det för Ukrainas regering att ena landet?   

Det är märkligt hur exempelvis den till ukrainska försvarsministeriet knutna Aidar-bataljonen far fram vid fronten i öst, inte minst i Luhansk-trakten. Aidar-bataljonen är en av de enheter som bland annat svenska nazister lär ha sökt sig till för att slåss. Från OSSE kommer nu omfattande rapporter om vägspärrar där soldater ur bataljonen misshandlar och bortför människor på lösa grunder. Fall av utpressning förekommer också, enligt vittnesmål, där en summa pengar kan krävas för släktingar att få ut en kidnappad familjemedlem. OSSE uppger att Aidar-bataljonen befinner sig; ” at the centre of accusations of human rights abuses in the northern Luhansk region”.

En annan sådan här enhet är Azov-bataljonen som är en paramilitär gren av nationalgardet och underställd Ukrainas inrikesministerium. ”The men in black” som de kallas lär också ha haft svenska nazister i leden.

Dessa specialenheter är knutna till regeringen i Kiev och det är således kanske inte en helt grundlös ilska som människor i Donetsk och andra städer i öst ger uttryck för när de skriker ”fascister” åt de ukrainska soldaterna, som vid den groteska ”vallningen” av krigsfångar som de proryska rebellerna genomförde på Donetsks gator under firandet av nationaldagen igår.

Den stora frågan är om splittringen och förbittringen är för långt gången för att det ska kunna bli helt igen? Var finns den enande kraften? Hos Porosjenko? Jag tillåter mig att tvivla. Men det ska bli intressant att bilda sig en uppfattning på plats. Kanske får jag egna intryck som ger en annan bild? Jag lär skriva om det senare.