Vändningen i Kragh-affären en del av NATO-kampanjen?

Debatten kring Martin Kragh har tagit en märklig vändning. Från början handlade den om den vetenskapliga nivån på hans (och Sebastian Åsbergs) artikel "Russia's strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case" i Journal of Strategic Studies 2017. Artikeln anmäldes för oredlighet och Uppsala Universitet överlämnade anmälan till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning. Den bedömdes inte vara exempel på forskningsfusk men omdömet var ändå tämligen förödande då det bland annat konstaterades att "svagheterna (i artikeln) är i så stor grad uppenbara för en noggrann läsare, att det knappast är ett medvetet försök att vilseleda läsaren".

Den vetenskapliga undermåligheten var dock inte det viktigaste. Det andra skälet till den stora uppmärksamheten gällde de namngivna och icke namngivna, men lätt identifierbara, personer som de i artikeln mer eller mindre utpekar som Kremls språkrör. Det var också detta som framkallade en häftig reaktion från inte minst de utpekade men också andra fredsaktivister och företrädare för Miljöpartiet och Vänstern.

De uppfattade sannerligen inte anklagelserna som ringa och håller givetvis inte med bland andra Aaron Korewa som i NATO-bloggen tycker att farhågan om att alla Natomotståndare nu riskerar att bli utpekade som ryska propagandister kan betraktas som ”trams”. Korewa är knuten till McCain Institute for International Leadership vid Arizona University men han skriver också för Stockholm Free World Forum, Svenska Dagbladet och Atlantic Council. Den sistnämnda tankesmedjan är ett sorts nav i hela den här historien och att Korewa också skriver inlägg på NATO-bloggen är förstås signifikativt. Därför är hans blogginlägg från 8/3-19 intressant och jag får anledning att återkomma till det eftersom det ger upphov till en del reflektioner.

Kritiken mot Martin Kraghs undermåliga artikel och de anklagelser som han i denna slungar mot enskilda och organisationer har nu fallit helt i glömska och det har istället uppstått ett allas krig mot Aftonbladet Kultur. Detta efter att Åsa Linderborg även hon kritiserat Kraghs artikel men också rest frågan (inte påståendet som hennes kritiker hävdar) om inte Martin Kragh går främmande makts ärenden, ställd med anledning av uppgifterna om Integrity Initiative. Ett projekt som enligt läckta dokument har som uppgift att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa. Det var förstås ett misstag och gav Kraghs uppbackare en möjlighet att vända hela diskussionen 90 grader.

Nu etableras istället bilden att det är Martin Kragh som smutskastats av AB och givetvis kom fällningen från PO i fallet med AB:s olyckliga publiceringar om Kulturhuset Stadsteater-VD:n Benny Fredriksson som en gudagåva och används flitigt för att misstänkliggöra allt som skrivs och har skrivits i AB Kultur.

På köpet kunde frågorna kring Integrity Initiative också lättare lämnas obesvarade. Korewa i ovan nämnda inlägg på NATO-bloggen tillhör de som viftar bort uppgifter om projektet och tycker att de inte behöver tas på allvar eftersom det sannolikt är ryska hackers som tagit fram uppgifterna. Detta trots att det i brittisk media framfördes stark kritik mot att Integrity Initiative kampanjat mot Labour och dess partiledare Jeremy Corbyn och att brittiska UD inte har bestridit uppgifternas äkthet utan snarare styrkt dem i en egen utredning av saken. Det vill säga, ett regeringsfinansierat underrättelseprojekt används för att misstänkliggöra det främsta oppositionspartiet och dess ledare. ”Inte alls någon skandal”, säger Korewa. Man kan ju förstås ha den åsikten att det regeringsbärande partiet kan göra vad det vill för att bekämpa sin opposition men det liknar i mina ögon metoder som hörde hemma i Sovjetunionen och som idag tillämpas flitigt i exempelvis Ryssland. 

Lika bortglömt i Kragh-debatten är nu den rapport som publicerades hösten 2018 av Atlantic Council med titeln ”Kremls Trojan Horses” i vilken Henrik Sundbom, som haft tätt samröre med Kragh, stod för ett kapitel om Sverige och i detta i princip upprepade Kraghs anklagelser. Där finns bland andra den Mp-tjänsteman, liksom i Kraghs artikel, med bland dem som anklagas för att gå Kremls ärenden vilket föranledde honom att gå ut med sitt namn (som de flesta initierade redan visste) i ett försök att rentvå det en andra gång. Han var förvisso redan rentvådd av Säpo som avfärdat alla anklagelser mot honom men det hindrade ju inte Sundbom för att använda uppgifterna igen. Det är ju så det fungerar med falska anklagelser (och fake news). De får eget liv och upprepas igen och igen trots dementier och motbevisning.

Även våra nordiska grannländer blev granskade i rapporten vilket i NATO-landet Norge bemöttes med häftig kritik i norska medier, bland annat från förre Höyre-ledaren Kåre Willoch som ansåg att dess innehåll angrep den fria opinionsbildningen. Samma invändning kan givetvis göras för innehållet i det svenska kapitlet, som alltså till stora delar var identiskt med det som Kragh publicerade i sin artikel. 

Attacker mot fredsrörelsen och NATO-kritiker

Själv ser jag det som en kampanj som förs på bred front sedan ett par år tillbaka och med ibland ganska försåtliga metoder. DN var bland de första att sätta riktmärke när de före detta svenska toppdiplomaterna Hans Blix och Sven Hirdman i en ledare den 20/3-16 kallades för ”Putins svenska brigad” eftersom de argumenterade emot svenskt NATO-medlemskap. De namngavs inte men då det hänvisade till ett seminarium om Ryssland och Östersjöregionen på Utrikespolitiska Institutet. Det var således inte svårt att lista ut vilka det handlade om och DN fick ändra rubriksättningen vid senare tillfälle. Det var trots allt respekterade diplomater som avsågs. Om fredsaktivister av ”lägre rang” är det dock mindre nogräknat vad som skrivs och rubriksättningen kan sättas i liknande stil, det vill säga att använda uttryck som ”Putins/Kremls nyttiga idioter” som exempelvis Södermanlands Nyheter 28/8-17, HD 8/9-17, eller Claes Arvidsson i Svd 13/2-19 med flera.

En annan försåtlig metod är exempelvis att förse ordet fredsvänner med citationstecken som Korewa gör i NATO-bloggen för att på detta sätt ironisera över fredsvänners verkliga agenda. Sällan är den utpekade gruppen mer preciserad än vara just fredsvänner och blir därmed också svepande över ett helt spektrum fredsaktivister. Det är en metod som används av flera andra NATO-förespråkare, bland andra Erik Thyselius som varit projektledare på Frivärld och numera knuten till mediaföretaget Axess och som tidigare skrev återkommande i SvD. Den 11sep2017 skrev han i SvD att Fredsrörelsen är ”Kremls bästa vän i Sverige”, fast i rubriksättningen hade Fredsrörelsen satts inom citattecken. Antydande alltså att den inte egentligen skulle vara det den utger sig för att vara. Nato-entusiasten Per T Ohlsson använder det också när han närmast ursinnigt angriper aktionsgruppen Nej till Nato i HD/Sydsvenskan (26/8-18) och kallar dess medlemmar för ”självutnämnda fredsvänner” vars främsta avsikt enligt Ohlsson är att ”störa relationen till Nato”. En anonym ledare i BoråsTidning (18/5-18) går längre än så när den påstår att många ”så kallade fredsvänner” gör vad de kan för att motverka och misstänkliggöra Sveriges samövande med ”andra demokratier inom ramen för Natos partnerskap för fred”; att dessa ”fredsvänner” inbegriper allt ”från före detta ministrar och riksdagsledamöter till gatuaktivister”; samt att dessa ”fredsvänner” gärna försvarar ”ett allt aggressivare och mer auktoritärt Ryssland och dess militära uppbyggnad”. 

En absurd anklagelse som också syntes i flera artiklar före fredsmötet Åland17 som hölls i Mariehamn i september 2017 samtidigt med den NATO-ledda övningen Aurora17 och den ryska Zapad17. Patrik Oksanen skrev då i Gefle Dagblad att ”fredsaktivisterna” (jo med citationstecken kring) skulle bidra till att ”öka spänningen i området”. Ett fullkomligt horribelt påstående om ett möte som samlade svenskar, finnar och ryssar till samtal om fredsfrämjande åtgärder som kan bidra till avspänning mellan folken med förhoppningen att det ska sprida sig till makthavarna i respektive länder. Jag var själv med och skrev om det här på denna blogg. Bland de ryska deltagarna fanns åtminstone två som befann sig i exil i Sverige för sina åsikters skull och flera av de övriga hade antingen suttit i fängelse eller åtminstone häkte och hade myndigheternas ögon på sig. De påstods hemma att gå USA:s ärenden genom att delta i mötet på Åland och i svenska och finska medier påstods de vara Putin-agenter. Sannolikt finns intresse från både USA och Ryssland att underblåsa fiendskap och misstänksamhet så vi lär få mer av den här varan.

Denna typ av fria fantasier eller svepande anklagelser slungas nu allt tätare och i allt fler olika sammanhang.

Kampanj för NATO och svenskt medlemskap i NATO?

Det ser onekligen ut som en kampanj styrd från USA när Washington Post på sin förstasida publicerar en svartlista över 200 webbsidor som framtagits av den anonymt drivna researchgruppen PropOrNot. Webbsidorna påstods ha spridit rysk propaganda och de som stod bakom kallades ”nyttiga idioter”. Någon förklaring vilka kriterier som stod bakom denna bedömning gavs inte mer än att om nyhetssajter innehåller kritik av mainstream-medier, EU NATO, Ukraina, judiska personer, USA-allierade, Clinton, Merkel eller andra inom den politiska mittfåran så är det tecken på rysk propaganda.

De läckta dokumenten från Integrity Initiative dyker förstås upp i tankarna. Hur mycket ligger det i detta med en orkestrerad kampanj för att svärta ner Natokritiska medier och politiker i Europa? Det är en av de frågor som nu sopas undan och överröstas av klagokören mot Aftonbladet.

Samtidigt som NATO- och USA-kritik också helt enkelt censureras. Som när Facebook inleder ett samarbete med Atlantic Council (återigen) för att hålla rent från ”fake news”. Vips försvann närmare tusen sajter. Efter stora protester togs en del av dem åter, som Venezuelanalysis, Haiti analysis och Telesur english. Facebook tog också bort delade artiklar från väletablerade tidningar, som exempelvis en i NY Times som handlade om hungersnöden i Jemen, orsakat av bland annat USA/NATO-bomber som släpps över landet av saudiska plan. Negativa bilder av USA/NATO raderas alltså ur Facebook-flödet vilket rimmar illa med den fria opinionsbildning vi anses ha i västvärldens demokratier. 

Det är inte heller bara Atlantic Council som håller ett öga på sociala medier utan även bland andra German Marshall Fund of the United States, GMF, som tipsade CNN att granska en Facebook-sida (”In the Now”) som de inte gillade vilket ledde till att den stängdes ned från Fb men öppnades igen efter stark kritik. De två unga kvinnor som driver sidan kommenterar hela affären ganska kvickt och slagfärdigt på twitter och ger också en liten snabblektion i hur det kan gå till när fri opinionsbildning kvävs på ett subtilare sätt än i diktaturer. Svenska UD sponsrar f.ö. GMF med pengar och i storleksordningen mellan en halv till en miljon USD förra året.

Här i Sverige ser vi dock om och om igen hur kopplingar går mellan FriVärld och Atlantic Council och vidare till publikationer som framför allt SvD men också annan liberal press. Det ingår förvisso i idén om fritt meningsutbyte att kunna föra fram åsikter för eller emot något men det måste ändå noteras att det knappast är ett resultat av slumpens skördar att vi översköljts av NATO-propaganda just de två-tre senaste åren. Det jag här kallar kampanjen vill jag påstå tog fart under 2017 då stora militärövningar hölls i väst som öst och då Sverige övervägde att underteckna FN:s resolution om kärnvapenförbud, ungefär vid samma tid också som Sverige just ingått ett värdlandsavtal med NATO.

Överallt dyker tankesmedjan Atlantic Council upp. Jag skrev om detta institut redan i januari 2016 - då jag för övrigt bodde en tid i Ukraina och såg på saken därifrån – och noterade då hur en av dess svenska medarbetare, Albin Aronsson, skrivit en artikel publicerad i Newsweek i vilken han öppet uppmanar NATO:s medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.

Bland donatorerna till Atlantic Council finns, förutom ett antal vapentillverkande företag, också en rad stater varav USA förstås är den största. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet”. Den svenska näringslivsfinansierade tankesmedjan FriVärld har frekvent utbyte med Atlantic Council och har som mål att Sverige och Finland ska gå med i NATO och säger sig därför vilja föra ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”.

Den stora frågan är bara om FriVärld, Atlantic Council och andra som nu bedriver hetskampanj mot fredsrörelsen är intresserade av ett fritt meningsutbyte om frågan? Eller om de sakta men säkert vill mala ned NATO-motståndet genom demonisering av såväl Ryssland som fredsrörelsen och dess aktiva? En fråga är också varför svenska UD donerar till tankesmedjan i storleksordning mellan 100.000-250.000 USD årligen? En fråga som för övrigt ställts till utrikesminister Margot Wallström som endast levererade ett intetsägande svar.

Tankesmedjor och stater utan agenda?

Aaron Korewa, för att återkomma till honom, anser i tidigare nämnda inlägg på NATO-bloggen att det är ”naivt” av Åsa Linderborg i AB att påstå att ”alla har en agenda”. Det är förvisso ett lite svepande påstående men det intressanta är att Korewa på sin NATO-blogg och de övriga i den här NATO-kören ser sig som, eller i vart fall påstår sig vara, helt åsiktsneutrala och inte - till skillnad från meningsmotståndarna – har någon agenda. Frågan är om Korewa på fullt allvar tycker att NATO-bloggen är åsiktsneutral? Det vore i sammanhanget det mest naiva, men nästan mer önskvärt än om det istället är en del av en fullt medveten kampanj av lögner och halvsanningar som påverkar oss i våra val, riksdagsvalet i höstas, EU-valet som kommer och i en eventuellt framtida folkomröstning om NATO-medlemskap. Jag tror nämligen att en sådan kommer inom ungefär 3-4 års tid (kom ihåg var ni läste det först 😊).

Det står givetvis alla fritt att tala för ett svenskt NATO-medlemskap men det måste också vara tillåtet att vara emot (?). Nu säger Kragh själv att målet med kritiken mot honom är att få honom att sluta forska. Patrik Oksanen har påstått att det är många som aktar sig för att skriva kritiskt om Ryssland för att de riskerar påhopp. Det är ju ett intressant påstående i den pågående diskussionen där nu den ”massiva kritik” mot AB, som Korewa listar på sin blogg, snarare visar att förhållandet är precis det motsatta. Det vill säga hur Karin Ohlsson i Expressen, Patrik Oksanen i sina landsortstidningar, och SvD med en serie artiklar av Claes Arvidsson, Lisa Irenius, Olof Ehrenkrona och Mathias Ståhle öser galla över AB och sprider bilden av att Aftonbladets kulturchef gör sig till en ”nyttig idiot för Kreml”, för att direkt citera Korewa, som också tillägger att han hoppas att kritiken blivit ”tillräckligt stark för att något liknande inte ska upprepar på Aftonbladet Kultur”. Det vill säga vad han ser som förtal av forskare och spridande av rysk desinformation via en ”stor medieplattform”.

I förhållande till fredsrörelsens resurser vill jag påstå att den medieplattform som dessa kritiker av AB har att tillgå är förkrossande. För att inte tala om institutioner som har stöd av NATO-pengar och amerikanska statens. Så när Aftonbladet Kultur nu har skrämts till tystnad (?), ja vad finns det då för kanaler för NATO-motståndet att tillgå?

Åland17 - en övning i att hålla fred

Medan bomberna faller i norra Sverige och i Vitryssland där tiotusentals soldater övar sig att föra krig så träffas ett tjugotal personer från Sverige och Ryssland på Åland för att göra öva sig i att hålla fred. Läser man svenska och finska tidningar innan evenemangen tycks det senare provocera mer än det förra. Det är mycket fascinerande och märkligt. Åland17 målades upp som det hotfulla och Aurora17 som det hoppfulla.

Fredslägret på Åland är ”rysk propaganda” sa den finske före detta Moskva-ambassadören Hannu Himanen i början av sommaren redan, utan att veta ett smack om vilka som skulle befolka Gregersös lilla kursgård i september. Patrik Oksanen hävdade i Gefle Dagblad på fullt allvar att fredsaktivisterna (som han dessutom satt inom citattecken) bidrar till att ”öka spänningen i området”. 

Jag var alltså en av dessa deltagare som bidrog till spänningen. Bland de övriga fanns de svenska riksdagsledamöterna, miljöpartisterna Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter. De ryska deltagarna är konstnärer, journalister eller aktivister engagerade i olika nätverk som kämpar för människorättsfrågor, fredsfrågor och miljöfrågor. Det är en mycket fragmentarisk och bräcklig fredsrörelse, men det är oerhört viktigt att den finns och får vårt stöd. De kämpar på i en rysk verklighet där de riskerar sina jobb eller till och med sina liv, i vart fall fängelse för sina åsikter och sitt engagemang mot krig och mot konfrontationsretoriken som förstås är den spegelvända mot den som regerar i vårt land. De är alltså i opposition mot regimen och Putin men kallas av många svenska och finska debattörer för Putins agenter. Ryssarna på Åland17 skrattar uppgivet åt anklagelserna. Många är tydligt ängsliga för vilka konsekvenser deras deltagande i övningen kan medföra. Hemma kritiseras de dessutom i media för att gå USA:s ärenden. Och här för att vara Putins agenter.

Människor med ett sådant enormt civilkurage och en ryggrad stark nog att stå emot den sortens dubbla tryck borde vi istället se som hjältar i vardagen. Människor som lever i Ryssland och vill skapa en opinion för avspänning och demilitarisering borde vi väl rimligen betrakta som våra allra bästa vänner och allierade? Eller VILL vi så gärna få kriga? Frågor som snurrade i huvudet medan jag diskuterade med dem, skrattade med dem, delade sovsal med dem.

Det är väl egentligen de som har mest att lära oss hur man gör för att bevara freden och kämpa emot när det politiska och mediala trycket blir stort? Men det viktiga med Åland17, som jag känner det, har varit just mötet människor emellan, utbytet av tankar och erfarenheter. Det kan hjälpa oss att argumentera emot när andra vill skapa monster och övertyga oss om hur rädda vi bör vara för varandra. Övningar i fred behövs i en tid då världen skramlar högre än på länge med vapen och förbereder sig för krig. Avhumanisering är första steget mot sådana. Det är viktigt att komma ihåg.

Under själva lägret har framför allt finska media, men även tv4, gjort inslag och skrivit om evenemanget och det tycks som om det fysiska mötet också gjort tonen mer mild än dessförinnan. Ålands radio sätter rubriken ”Ogrundade anklagelser om fredsövning”. I ett annat inslag har radiokanalen intervjuat direktören för Ålands fredsinstitut som ”välkomnar fredsövning” och påpekar att man inte ska ”marginalisera ryska röster utan också ge utrymme för dem”. Ett uttalande som förvisso i mina ögon avslöjar ett perspektiv som utgår ifrån att de här grupperna svenska och ryska aktivister på något sätt skulle befinna sig på var sida av en åsiktsbarriär. I själva verket jobbar vi ju för samma sak men under helt olika förutsättningar och miljöer. Tv4 gjorde ett ganska långt inslag som var vänligt nyfiket. Och finska statliga tv-kanalen Yle likaså. 

En av de ryska deltagarna, Leda Garina, får stort utrymme i Hufvudstadsbladet. ”Man måste vara på sin vakt hela tiden. Nån kan komma och sätta dig i fängelse när som helst och du drar på dig hela samhällets hat”, upplyser hon om. Givetvis oförstående till anklagelserna om att vara Putins agent. Hon som ägnat sju år åt att bekämpa den ryska statens politik.

Det har varit en omtumlande upplevelse att delta. Så många skiftande människoöden, så många berättelser om kamp och sorg och oro för framtiden. Så mycket av gemensam oro för utvecklingen. Hela dagen (efter) har jag känt en sällsam sorgsenhet när jag tänker på vad jag upplevt och tagit del av under Åland17. Flera gånger har jag gråtit i smyg på jobbet. Men jag hämtar hoppfullhet ur minnet av sångerna. De svenska och ryska folksångerna som steg mot den mörka Ålandshimlen endast upplyst av lägereldens glöd och gnistor. I sångerna finns samma vemod. Ett vemod som vittnar om att vi bär på samma känslor av litenhet, av svårmod, men också av kärlek och hopp om framtiden. Ett vittnesmål som behövs i en tid då avhumaniseringsprocessen eskalerar på båda sidor av våra gränser. Det bär jag med i hjärtat så länge jag lever.

Jag torkar tårarna och går vidare…

Egen bild. Åland17 på väg mot sitt slut. Förhoppningsvis inte den sista övningen i sitt slag.

Bestraffa våldet och belöna fredssträvanden – israeler och palestinier allt längre ifrån varandra

På senare tid har det förekommit en del antisemitiska yttringar och attentat som uppenbarligen kan kopplas till Israels attack mot Gaza. Det är sorgligt, avskyvärt och dessutom korkat. De som utför dessa handlingar eller hatbrott har inte förstått någonting av konflikten Israel-Palestina. De är bara ute efter att parasitera på den för att få utlopp för sin otäcka rasism. Sanningen är ju att många av de främsta rösterna mot Israels krigföring och politik gentemot palestinierna har judiskt påbrå. Dror Feiler, djupt engagerad i Ship to Gaza bland annat, är en av dem. GöranRosenberg är en annan. 

I Israel finns också många judar som är kritiska mot krigshetsen och behandlingen av palestinier inom Israel och på de ockuperade områdena. Men de får allt svårare att göra sina röster hörda.

På Euronews tv-nyhetssändningar ser jag hur glada israeliska soldater bussas ut ur Gaza. Kanske är de lättade att få åka därifrån? Kanske är de nöjda med sin insats och lyckliga över vad de ser som en stor seger? Det kan ju inte uteslutas att deras uppsluppenhet kan ha sin förklaring i båda dessa saker. Det senare är, enligt en artikel i SvD, i alla fall troligt. Israelerna tycks sluta upp bakom sin armé som aldrig förr. Det är åtminstone bilden som syns utåt. Mycket talar för att den stämmer. En undersökning som gjordes mitt under attacken mot Gaza visade att hela 87 % av de tillfrågade ville fortsätta slåss hellre än att dra sig ur Gaza.

Likud har suttit vid makten en längre tid och i regeringen och parlamentet finns stödpartier som står ännu längre ut på den nationalistiska högerskalan. Utrikesministern Avigdor Lieberman, ledare för Likuds alliansparti Yisrael Beiteinu kungjorde för en månad sedan att partiet skulle bryta sitt samarbete med Likud eftersom de ville gå hårdare fram än Netanyahus Likud. Det säger ju en del, med facit i hand. Finansministern Yair Lapid som representerar partiet Yesh Atid har uppmanat folk att säga upp sina prenumerationer på tidningen Haaretz, som kritiserat offensiven mot Gaza. En annan ledande politiker, Yariv Levin, tycker att tidningens kanske mest krigskritiska journalist, Gideon Levy, borde ställas inför rätta för förräderi. En universitetslärare som uttryck sin sorg över de döda i Gaza varnas av ledningen som säger att hans medkännande åsikter inte var ”förenliga med universitetets värderingar”. 

Det har emellertid förekommit demonstrationer mot kriget i flera städer. En i Tel Aviv lär ha samlat 5000 personer. Men det rapporteras också om motdemonstrationer med inslag av våld och om hatiska kommentarer från förbipasserande åskådare till manifestationerna för fred. Fredsrörelsen i Israel är vanligen vänster och de för en tynande tillvaro i ett högerextremistiskt och nationalistiskt dominerat politiskt debattklimat. I Haifa haglade stenar och flaskor mot de judiska och arabiska demonstranter som sida vid sida ropade ut sin vägran att vara fiender med varandra. 

Det tycks bli allt svårare att uttrycka en annan uppfattning än den hatiska och fanatiskt nationalistiska eller rent rasistiska. Inte ens att visa medkänsla för de civila dödsoffren i Gaza ses alltså som ”politiskt korrekt”.  

Det här får vi se och höra väldigt lite av i nyhetsrapporteringen men jag tycker mig ändå skönja ett visst ökat intresse för den israeliska hemmadebatten i svenska tidningar. I dagens SvD kunde vi exempelvis läsa om organisationen Julia Chaitin som är styrelseledamot i Other Voice Sderot som arbetar för ökad kontakt med palestinierna på andra sidan gränsen till Gaza. Sderot är ett av de israeliska grannsamhällen som drabbats av Hamas raketbeskjutning men det finns ändå de som trotsar den dominerande krigshetsopinionen. De är i minoritet men övertygade om att det inte finns någon militär lösning utan att den måste vara politisk. I samma artikel träder också Hagit Ofran, från organisationen Peace Now, fram och berättar om ”en fruktansvärd stämning” i Israel och hur svårt det är att få gehör för åsikter som vill mana till besinning. Aftonbladets ledare idag (av Karin Pettersson) nämner också hur en radioannons från den israeliska fredsorganisationen B´tselem förbjudits att sändas av israeliska myndigheter för att den var ”för politiskt kontroversiell”. Det kontroversiella bestod i att en röst läste upp namnen på några av de cirka 400 barn som dödats i kriget i Gaza den senaste månaden.  Hon framhåller dessutom Palmecentrets arbete i Gaza och på Västbanken. De ägnar sig där åt demokratibyggande och stöttar palestinska fredsorganisationer och folkrörelser. 

Alla dessa organisationer, på båda sidor om gränser och murar, är i skriande behov av internationell stöttning. Inte främst ekonomiskt utan moraliskt. Journalister och allmänhet måste hjälpa dem som försöker ”se Gazaborna som grannar” istället för att se dem som fiender. Som försöker hitta vägar till kontakter med ”den andre”. Som förstår att raketer och bomber oundvikligen föder fler raketer och bomber och fyller människors huvuden med hat.

Om de här organisationerna förbjuds, tystas och mobbas ut från såväl den offentliga som privata debatten i Israel kommer en hållbar tvåstatslösning att glida allt längre bort från möjligheten att realiseras.

Vi som sitter här hemma i säkerheten kan gå in på de här organisationernas facebookgrupper och gilla dem, skriva uppmuntrande kommentarer, hjälpa till med spridning av material osv. Att få gensvar utomlands tror jag är oerhört viktigt och stärker de modiga israeler och palestinier som vill kämpa för fred och en framtid i normal samexistens med sin granne.

Den som vill stödja Palmecentrets arbete i Palestina kan skänka pengar till Aftonbladets insamling (se länk till ledaren ovan) på postgironr 570-2 märkt ”Du och jag för Gaza”.

Mer akut hjälp till de krigsdrabbade barnen i Gaza kan ges till Radiohjälpen som berättar mer här.

 Men vi kan också sätta mer press på våra folkvalda att ta politiska beslut som belönar fredsträvanden och bestraffar övervåld, från båda sidor i Israel-Palestina konflikten. Excesser i våld ska inte belönas med handelsavtal. Det är den politiska signal omvärlden måste skicka för att skapa såväl det inre som yttre tryck på Israel som är nödvändigt för att få en tvåstatslösning till stånd. Vilket tillfälle kan vara bättre att ställa frågor till partiföreträdare än nu när valrörelsen drar igång?