Bestraffa våldet och belöna fredssträvanden – israeler och palestinier allt längre ifrån varandra

På senare tid har det förekommit en del antisemitiska yttringar och attentat som uppenbarligen kan kopplas till Israels attack mot Gaza. Det är sorgligt, avskyvärt och dessutom korkat. De som utför dessa handlingar eller hatbrott har inte förstått någonting av konflikten Israel-Palestina. De är bara ute efter att parasitera på den för att få utlopp för sin otäcka rasism. Sanningen är ju att många av de främsta rösterna mot Israels krigföring och politik gentemot palestinierna har judiskt påbrå. Dror Feiler, djupt engagerad i Ship to Gaza bland annat, är en av dem. GöranRosenberg är en annan. 

I Israel finns också många judar som är kritiska mot krigshetsen och behandlingen av palestinier inom Israel och på de ockuperade områdena. Men de får allt svårare att göra sina röster hörda.

På Euronews tv-nyhetssändningar ser jag hur glada israeliska soldater bussas ut ur Gaza. Kanske är de lättade att få åka därifrån? Kanske är de nöjda med sin insats och lyckliga över vad de ser som en stor seger? Det kan ju inte uteslutas att deras uppsluppenhet kan ha sin förklaring i båda dessa saker. Det senare är, enligt en artikel i SvD, i alla fall troligt. Israelerna tycks sluta upp bakom sin armé som aldrig förr. Det är åtminstone bilden som syns utåt. Mycket talar för att den stämmer. En undersökning som gjordes mitt under attacken mot Gaza visade att hela 87 % av de tillfrågade ville fortsätta slåss hellre än att dra sig ur Gaza.

Likud har suttit vid makten en längre tid och i regeringen och parlamentet finns stödpartier som står ännu längre ut på den nationalistiska högerskalan. Utrikesministern Avigdor Lieberman, ledare för Likuds alliansparti Yisrael Beiteinu kungjorde för en månad sedan att partiet skulle bryta sitt samarbete med Likud eftersom de ville gå hårdare fram än Netanyahus Likud. Det säger ju en del, med facit i hand. Finansministern Yair Lapid som representerar partiet Yesh Atid har uppmanat folk att säga upp sina prenumerationer på tidningen Haaretz, som kritiserat offensiven mot Gaza. En annan ledande politiker, Yariv Levin, tycker att tidningens kanske mest krigskritiska journalist, Gideon Levy, borde ställas inför rätta för förräderi. En universitetslärare som uttryck sin sorg över de döda i Gaza varnas av ledningen som säger att hans medkännande åsikter inte var ”förenliga med universitetets värderingar”. 

Det har emellertid förekommit demonstrationer mot kriget i flera städer. En i Tel Aviv lär ha samlat 5000 personer. Men det rapporteras också om motdemonstrationer med inslag av våld och om hatiska kommentarer från förbipasserande åskådare till manifestationerna för fred. Fredsrörelsen i Israel är vanligen vänster och de för en tynande tillvaro i ett högerextremistiskt och nationalistiskt dominerat politiskt debattklimat. I Haifa haglade stenar och flaskor mot de judiska och arabiska demonstranter som sida vid sida ropade ut sin vägran att vara fiender med varandra. 

Det tycks bli allt svårare att uttrycka en annan uppfattning än den hatiska och fanatiskt nationalistiska eller rent rasistiska. Inte ens att visa medkänsla för de civila dödsoffren i Gaza ses alltså som ”politiskt korrekt”.  

Det här får vi se och höra väldigt lite av i nyhetsrapporteringen men jag tycker mig ändå skönja ett visst ökat intresse för den israeliska hemmadebatten i svenska tidningar. I dagens SvD kunde vi exempelvis läsa om organisationen Julia Chaitin som är styrelseledamot i Other Voice Sderot som arbetar för ökad kontakt med palestinierna på andra sidan gränsen till Gaza. Sderot är ett av de israeliska grannsamhällen som drabbats av Hamas raketbeskjutning men det finns ändå de som trotsar den dominerande krigshetsopinionen. De är i minoritet men övertygade om att det inte finns någon militär lösning utan att den måste vara politisk. I samma artikel träder också Hagit Ofran, från organisationen Peace Now, fram och berättar om ”en fruktansvärd stämning” i Israel och hur svårt det är att få gehör för åsikter som vill mana till besinning. Aftonbladets ledare idag (av Karin Pettersson) nämner också hur en radioannons från den israeliska fredsorganisationen B´tselem förbjudits att sändas av israeliska myndigheter för att den var ”för politiskt kontroversiell”. Det kontroversiella bestod i att en röst läste upp namnen på några av de cirka 400 barn som dödats i kriget i Gaza den senaste månaden.  Hon framhåller dessutom Palmecentrets arbete i Gaza och på Västbanken. De ägnar sig där åt demokratibyggande och stöttar palestinska fredsorganisationer och folkrörelser. 

Alla dessa organisationer, på båda sidor om gränser och murar, är i skriande behov av internationell stöttning. Inte främst ekonomiskt utan moraliskt. Journalister och allmänhet måste hjälpa dem som försöker ”se Gazaborna som grannar” istället för att se dem som fiender. Som försöker hitta vägar till kontakter med ”den andre”. Som förstår att raketer och bomber oundvikligen föder fler raketer och bomber och fyller människors huvuden med hat.

Om de här organisationerna förbjuds, tystas och mobbas ut från såväl den offentliga som privata debatten i Israel kommer en hållbar tvåstatslösning att glida allt längre bort från möjligheten att realiseras.

Vi som sitter här hemma i säkerheten kan gå in på de här organisationernas facebookgrupper och gilla dem, skriva uppmuntrande kommentarer, hjälpa till med spridning av material osv. Att få gensvar utomlands tror jag är oerhört viktigt och stärker de modiga israeler och palestinier som vill kämpa för fred och en framtid i normal samexistens med sin granne.

Den som vill stödja Palmecentrets arbete i Palestina kan skänka pengar till Aftonbladets insamling (se länk till ledaren ovan) på postgironr 570-2 märkt ”Du och jag för Gaza”.

Mer akut hjälp till de krigsdrabbade barnen i Gaza kan ges till Radiohjälpen som berättar mer här.

 Men vi kan också sätta mer press på våra folkvalda att ta politiska beslut som belönar fredsträvanden och bestraffar övervåld, från båda sidor i Israel-Palestina konflikten. Excesser i våld ska inte belönas med handelsavtal. Det är den politiska signal omvärlden måste skicka för att skapa såväl det inre som yttre tryck på Israel som är nödvändigt för att få en tvåstatslösning till stånd. Vilket tillfälle kan vara bättre att ställa frågor till partiföreträdare än nu när valrörelsen drar igång?