På senare tid har det blivit alltmer tunnsått med
rapportering om vad som händer i Ukraina. När den största uppståndelsen efter
att Malaysian Airlines-planet (MH17) störtade (med alls sannolikhet nedskjutet
av en missil) har nyhetsflödet närapå stannat av. I tidningarna kommer det en
rännil i notisform baserade på de stora nyhetsbyråernas korthuggna
redogörelser. De djupgående analyserna och reportagen är få till antalet och
ofta baserade på intervjuer av enskilda personer som på så sätt får ge en bild
av läget som kanske inte alls är heltäckande eller rentav missvisande. I övrigt
har det mest handlat om Rysslands bojkott av varor från väst och vice versa.
Europeiska demokrater
med samma värderingar som våra?
En mycket stor politisk händelse inträffade för cirka tre
veckor sedan, men har nästan helt förbigåtts med tystnad. Trots att den borde
ha fått de liberala ledarsidorna att gå i taket av indignation om deras annars
så storvulna demokrativurmen ska tas på allvar.
Kommunistpartiet förbjuds och tvingas lämna parlamentet där
de suttit på mandat motsvarande de 13 % av rösterna de fick i senaste valet.
Fler än en av tio röstande i Ukraina har alltså nu ingen som representerar dem
i parlamentet. Deras röster har underkänts kan man säga. Det är inte brukligt i
en demokrati att en majoritet i parlamentet röstar för att förbjuda
oppositionen. Tidigare har ledaren för kommunistpartiet Petro Simonenko
attackerats med basebollträ och partiets lokaler ockuperades av fascistpartiet
Svoboda under Majdan-upproret, uppger Aftonbladet i en liten artikel för några
veckor sedan.
En av de drivande bakom bannlysningen är parlamentsledamoten
Oleh Ljasjko, ledare för högerpopulistiska partiet Radikala Partiet. En man som
är känd för att ha en benägenhet att hamna i slagsmål i parlamentet. Senast för
bara några dagar sedan då han kallade en parlamentskollega (oberoende ledamot)
för ”kulmagat fetto” vilket inte uppskattades. Ljasjko ställde upp i
presidentsvalet och kom trea. Tidigare i våras organiserade han en paramilitär
grupp som stod för ett antal dödsskjutningar av proryska separatister.
EU har emellertid inte sagt ett knyst om detta såvitt jag vet och
endast den röda gruppen i EU-parlamentet har gjort ett uttalande i protest. Här
i Sverige har händelsen förbigåtts med sådan tystnad att den först undgått mig
helt. Jag ser mig själv ändå som en relativt stor nyhetskonsument med stort
utrikespolitiskt intresse. Tystnaden har dock kommenterats, bland annat i
Expressen för några dagar sedan.
EU-parlamentet antog däremot redan i februari i år en resolution som är
ganska intressant och som även den refererades väldigt sparsamt till bland
journalister och ministrar som då uttalade sig om Ukraina. Den finns här och
innehåller formuleringar som bör kunna aktualiseras i synnerhet i ljuset av den
nämnda bannlysningen av kommunistpartiet. Där stod bland annat följande, direkt klippt ur resolutionen:
G. Som
ett direkt gensvar på maktskiftet i Kiev efterlyste ledaren för det extrema
högerpartiet Svoboda, Oleh Tjahnybok, avskaffandet av politisk och demokratisk
pluralism i Ukraina, en etnisk rensning av hela landet och återinförandet av
Ukrainas ställning som kärnvapenmakt,
H. Kommunistpartiets
högkvarter i Ukraina har förstörts av radikala krafter på den politiska
högerkanten och kommunistpartiet har förbjudits i vissa regioner i Ukraina.
Minnesplatsen över andra världskriget och andra minnesplatser har förstörts.
I. De
antisemitiska angreppen mot judiska medborgare i Kiev ökar snabbt och
Kievs rabbin har rått de judiska medborgarna att lämna staden. Synagogan i
Zaporizjzja attackerades och förstördes.
12. Europaparlamentet
fördömer kraftfullt och uttrycker stor oro över de extrema politiska
högerkrafternas antisemitiska handlingar.
13. Europaparlamentet
uppmanar kraftfullt Ukrainas övergångsinstitutioner att stå fast vid landets
internationella åtaganden, särskilt med hänsyn till att landet är part i
fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen och medlem av Europarådet,
och att säkra en strikt respekt för de demokratiska rättigheterna och
friheterna, de mänskliga rättigheterna, skyddet av minoriteter, pressfriheten
samt mötes- och yttrandefriheten. Parlamentet uppmanar alla EU-institutioner
och medlemsstaterna, såväl som andra utländska politiska aktörer, att inte bara
uttrycka vädjanden i detta avseende, utan även göra alla former av ekonomiskt
stöd till Ukraina beroende av respekten för dessa normer och åtaganden.
14. Europaparlamentet
uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet, kommissionen,
Ukrainas parlament och regering samt OSSE:s och
Europarådets parlamentariska församlingar.
Hur var det nu Carl Bildt formulerade sin uppfattning om de
ukrainska politikerna?:
”europeiska
demokrater som arbetar för värderingar som är våra”
Mer frågetecken att
räta ut
Hur går det med utredningen om nedskjutningen av MH17? De
tidigare så självsäkra anklagelserna mot proryska miliser och Ryssland har så
gott som tystnat helt. Vad beror detta på? Att utredningen pågår och att de
tidigare så säkra talespersonerna för USA och EU helt enkelt inte alls var så
säkra egentligen och ligger lågt till utredarna kommit till någon form av slutsats?
Eller att de vet vilka som är skyldiga och att det inte alls är proryska
ukrainare eller ryssar utan Ukrainska armén?
Den som vill informera sig om detta får läsa bloggar vars trovärdighet
kan vara mycket svårbedömd eller söka i utländska nättidningar. Den FN-tillsatta
utredningsgruppen kräver utredningsmaterial från flera länders
säkerhetstjänster och överväger ”tvingande bestämmelser” för att få dem, heter
det i en korthuggen DN-artikel för några dagar sedan. Vilka länder och varför det
behövs tvingande bestämmelser framgår inte? En uppgift som jag själv ser som
ganska avgörande för att bedöma skuldfrågan i sammanhanget.
Hur mycket trovärdighet kan vi tillmäta en site som
globalresearch.ca? Enligt denna finns bevismaterial för att det var två
ukrainska stridsflygplan som sköt ned MH17? Jag har väldigt svårt att bedöma graden av trovärdighet i dessa uppgifter.
Men när frågetecknen hopar sig och de trovärdiga svaren
uteblir infaller tvivlet på tidigare så självsäkra uttalanden om rysk
inblandning. Finns bevismaterial bör det ju ligga i ”åklagarsidans” intresse
att lägga fram det, eller?
Vad händer med den konvoj med humanitär hjälp som Ryssland
skickat mot Ukraina för att bistå befolkningen i belägrade östukrainska städer
som Luhansk och Donetsk? De fåordiga rapporter som synts i svensk media talar
om cirka 300 fordon som nu sägs ha fått klartecken att köra in i landet efter
inspektion av lasten och bemanningen av fordonen. Ukrainska
regeringsrepresentanter har uttalat farhågor för en förtäckt invasion vilket
verkar vara en misstanke med mer politisk udd än verklighetsförankring. Om
Ryssland vill invadera på riktigt lär de kunna rulla över med tanks och
militärfordon utan större problem och behöver knappast gömma sig i Röda
Kors-bilar för att hoppa ut vid fronten som ur en trojansk häst. Däremot är det
säkert besvärande för ukrainska regeringen att medge att humanitär hjälp
faktiskt behövs till deras egna medborgare som följd av den egna arméns
bombardemang. Troligen ska den ryska hjälpsändningen också ses ur det perspektivet.
Det vill säga betraktas som ett ganska smart politiskt drag. Men det kan ju
inte uteslutas att det också finns faktiska känslor för det folk som nu lider
under belägring. Banden mellan Ryssland och människorna i Donbass-området är
väl omvittnad. Likaväl som en majoritet i västra Ukraina känner sig övertygade
om att framtiden finns hos EU så är en majoritet i Donbass-området lika
övertygade om att det är Ryssland som är den naturliga partnern för handel och
säkerhetssamarbete och till vilka Ukraina har de starkaste kulturella banden.
Hur människorna i Donbass har det får vi också höra väldigt
lite om. Egen research direkt hos källor som Röda Korset och FN är nästan nödvändigt
för att informera sig. Laurent Corbaz, chef för Röda Korsets verksamhet i
Europa och Centralasien, beskriver situationen i östra Ukraina som kritisk med
brist på medicinsk utrustning, vatten och el i många städer. Enligt FN har över
1300 civilpersoner dödats i Ukraina i det som nu, enligt Röda Korsets
klassificering, är att betrakta som ett inbördeskrig. Så många som 285.000 människor ska vara på flykt enligt FN:s
siffror. Andra siffror som florerar är större än så och ryska källor gör
gällande att så många som uppemot 700.000 skulle ha sökt skydd i Ryssland. Vad är
sant? Vad är propaganda? Vi lämnas i ovisshet eftersom inte heller public
service-kanaler gör särskilt mycket för att reda ut frågetecknen.
Det är illa när en så helt avgörande konflikt omgärdas av
rykten och propagandaspridning. Man bör inte göra sig några illusioner om att inte både Väst och Öst gör sig skyldiga till friserade uppgifter och rena falsarier.
Hur var det exempelvis med de brittiska journalister som för ett par dagar
sedan sade sig ha bevittnat hur 23 ryska pansarfordon ska ha forcerat ett ”hål”
i stängslet över gränsen till Ukraina? Det låter som en tämligen dramatisk
uppgift och inte blev den mindre dramatisk av att ukrainska regeringskällor
inte långt därefter hävdade att de skjutit sönder 23 ryska pansarfordon på
ukrainskt territorium. Det borde inte vara alldeles omöjligt att med
satellitbilders hjälp avgöra sanningshalten i båda dessa påståenden. Jag
förmodar att en del satteliter har kameralinsen noggrant inställt på just
Ukraina. Uppgifterna lär ha diskuterats på EU:s utrikesministermöte häromdagen
men jag har inte kunnat finna några uttömmande rapporter om de här tämligen
osäkra påståendena om pansarfordon har någon som helst sanningshalt och om
EU-mötet tagit några beslut om sanktioner baserade på dessa obekräftade
uppgifter. Enligt den senaste press-releasen från OSSE:s observatörer (SMM,
Special Monitoring Mission) i Ukraina har intrånget av ryska militärfordon inte
gått att få bekräftat eller dementerat.
Vi lämnas att gissa lite på egen hand. Sociala medier flödar
av spekulationer och rykten, bilder och sanningar. De stora militärmakterna
mullrar och rustar för krig. Det börjar bli oroväckande likt kalla kriget igen
och det känns inte alls tryggt att de granskande organen (media) har tappat
sina spadar och slutat gräva och förlitar sig på uppgifter som planterats av
underrättelseorgan av olika nationalitet och av parter i konflikten i Ukraina,
som båda har intresse av att framhålla sin sida av saken.
Är det ett nytt kallt krig på gång? Kanske mindre ”kallt”
dessutom än tidigare? Hur är det med USA:s och EU:s intresse av att behålla kontrollen
över världsekonomin och energitillgångarna? Är BRICS-ländernas (Brasilien,
Ryssland, Indien och Kina/China och
Sydafrika) ökande inflytande över världsekonomin och bildande av en stark
global reservvaluta (konkurrent till US-dollarn) samt en egen utvecklingsbank
(konkurrent till Världsbanken/IMF) en orsak till USA:s och EUS:s ökade aggressivitet
mot Putins Ryssland? Eller handlar det bara om Krim?
Det är en analys som är oerhört viktig att göra för att
kunna bedöma trovärdigheten hos de båda parternas talespersoner. Och för att
kunna informera svenska folket om vilken utrikespolitik de vill rösta på i
kommande val. Är våra svenska media kapabla att leverera den djupgående och
balanserade analysen? Jag tvivlar tyvärr. Till dess kan vi bara spekulera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar