Det brinner i skogarna i Västmanland och många människors
bostäder och livnäring står på spel. Värden för miljarder kan ha gått
förlorade. Även människoliv har förlorats även om det lyckligtvis inte har
blivit många. Naturligtvis en tragedi för alla drabbade och en ångestfylld
väntan på att branden ska vara helt under kontroll och kunna släckas för de som
bor i området.
Under veckan har företrädare för oppositionen, bland andra
Miljöpartiets Per Bolund och Åsa Romson, kritiserat regeringen för dess
passivitet när det gäller förebyggande arbete med att skydda mark och människor
från klimatförändringens effekter. Det har de fått kritik för från borgerliga
ledarsidor och förstås från alliansregeringens företrädare. Centerledaren Annie
Lööf, försvarsminister Karin Enström såväl som statsminister Reinfeldt har
uttryckt denna kritik och menat att vi inte ska göra politik av den här
tragiska händelsen. ”Osmakligt” och ”cyniskt” är ett par omdömen som utdelats.
Jag får erkänna att min egen första reaktion lutade åt det
hållet. Kanske borde man väntat tills branden släckts med att peka på
bristerna. Men ju mer jag satt mig in i frågan har jag svängt åt andra hållet.
Fortfarande kan jag tycka att utspelet kom lite för tidigt men samtidigt menar
jag bestämt att det är ett alldeles utmärkt tillfälle att tala om de här
frågorna. Alliansregeringens ointresse för klimatfrågor är ett problem för
Sveriges beredskap inför de problem som kan komma, eller snarare som alldeles
säkert kommer att komma eller redan är här. Det mest osmakliga i den här
historien är enligt min mening alliansregeringens ointresse för frågor om
klimatanpassning och åtgärder för att möta de klimathot som vi redan ser prov
på.
Varningsflagg hissad sedan länge
Den alldeles direkta kopplingen är vilka befogenheter och
resurser som ska tilldelas exempelvis MSB (Myndigheten för säkerhet och
beredskap). Dessutom om myndigheten har rapporterat till regeringen om brister
i beredskap inför klimatrelaterade hot generellt i Sverige.
Det finns gott om varningsflaggor hissade bland myndighetens
publikationer för klimatförändringens konsekvenser mer allmänt. I rapporten ”Övergripande utmaningar för samhällsskydd
och beredskap” framhåller MSB utmaningar för framtiden och pekar ut
klimatanpassning som en av dessa. ”Utan klimatanpassning blir vi mer sårbara”,
heter det i rapporten, och MSB framhåller att ” Klimatförändringarna är en av
de potentiellt största utmaningarna samhället går till mötes i framtiden. Att
verka för att samhället anpassas till ett förändrat klimat är därför en
övergripande utmaning för samhällsskydd och beredskap”.
Den första svenska
nationella riskbedömningen lämnades över till regeringen för ett par år sedan; ”Risker och förmågor 2012: Redovisning av
regeringsuppdrag om nationell riskbedömning respektive bedömning av
krisberedskapsförmåga”. I den finns riskbedömningar som innefattar
scenarior som exempelvis ”långvarig värmebölja”. I riskanalysen för detta
scenario framhålls torra marker med återkommande vegetationsbränder som följd,
försämring av vattenkvalitet, trafikolyckor till följd av halka på varma asfaltsvägar
och i tågtrafiken till följd av solkurvor på rälsen samt värmeåskväder med
stora nederbördsmängder och ett stort antal blixtnedslag med bland annat risk
för skogsbränder. I myndighetens sannolikhetsbedömning för ett ovanstående
scenario framhålls att en sådan värmebölja sannolikt kommer att inträffa inom
en 5-10 års period och att ”sannolikheten ökar i takt med klimatförändringarna”.
Det finns gott om andra underlag för regeringen att bläddra
i för att informera sig om vikten av klimatanpassat samhällsbyggande. Klimat-
och sårbarhetsutredningens slutbetänkande (SOU 2007:60) publicerades redan i
oktober 2007. Sammanfattningen av utredningen ser ut så här;
”Sverige kommer att påverkas kraftigt av
klimatförändringarna. Anpassningen till klimatförändringarna bör påbörjas redan
idag. Den slutsatsen drar Klimat- och sårbarhetsutredningen i sitt
slutbetänkande, och föreslår bland annat ökat ansvar för kommuner och
länsstyrelser liksom statligt stöd för storskaliga kostnadskrävande insatser”.
SKL, Sveriges kommuner och landsting, begärde också innan
sommaren ökade insatser från miljödepartementet för att bygga bättre beredskap
mot översvämningar, jordskred och bränder, vilket framgår av en DN-artikel för några dagar sedan.
En del länsstyrelser har också påpekat för regeringen att de
medel som avsätts för skydd mot klimathot inte ens är i närheten av att vara
tillräckliga. ”Det krävs miljardbelopp”, säger till exempel Pär Persson,
Länsstyrelsen i Skåne.
Sverige underskattar riskerna för stora katastrofer menar
också FN:s chef för organet som jobbar med riskreducering och
katastrofberedskap, Margot Wahlström. Hon påpekar också, i en SvD-artikel, följande;
”Att man inte har råd eftersom en katastrof
händer så sällan är ingen bra politik. Erfarenheterna visar att det visst lönar
sig eftersom det blir så mycket dyrare när väl olyckan är framme”.
Alliansregeringens standardsvar på frågan om vad som ska
göras åt klimatfrågan är; tillväxt. Således
blir en del av problemet till lösning av detsamma i alliansregeringens egen värld,
låt oss kalla den klimatbubblan. I den löser sig allt med hjälp av
marknadskrafter och höga tillväxttal. Verkligheten visar däremot att tillväxt
av ekonomin ger tillväxt av miljöproblem och att marknadiseringen av
infrastrukturutveckling ger rädsla för investeringar som inte genast kan sättas
in i en mall för prestationsmätning eller resultat. Resultatstyrningens problem
är en våt filt som ligger över alla offentliga verksamheter där produktionen
inte rör sig om direkt mätbara produkter utan handlar om service inom vård,
omsorg och utbildning eller om infrastruktursatsningar och underhåll, som
järnvägsnät exempelvis. Aftonbladets Wolfgang Hansson tillhör de skribenter som
nyligen snuddat vid dessa tankegångar.
Per Lindvall, ekonomiskribent i SvD, skriver också om att
det är ett ”underbetyg” åt inblandade myndigheter att branden i Västmanland kunnat
få sådan utbredning och att ”de återkommande väderberoende katastroferna” inom
skogsbruket är på väg att bli ”det nya normala”. Han fortsätter:
”Klimatförändringarna
är ju ett återkommande politiskt tema,
inte minst i ett valår. Men det verkar handla mest om varm luft. De faktiska
insatserna på marken och i verkligheten lyser med sin frånvaro”.
Dags att välja
Åsa Romson klargjorde i en Expressen-intervju i juni 2013
sin åsikt om regeringens passivitet i klimatfrågor:
”Vi ser att vi har redan klimatförändringar som
påverkar, vi ser att vi får en ökad medvetenhet om negativa miljökonsekvenser
av olika kemikalier och annat. Det är förändringar som Sverige borde ta in och
bli en mästare i att generera en positiv jobbstrategi kring snarare än att jag
i partiledardebatten blir utskälld av finansministern eller statsministern för
att vi vill höja bensinskatten med några ören. Det gynnar inte Sverige att man
inte ser klimat och miljöfrågor som en så viktig fråga som det egentligen är”.
Per Bolunds och Miljöpartiets kritik av regeringens passiva
hållning till klimatfrågor är således inte någon nyvunnen insikt och populistiskt
påfund som lanserats för att gripa ett tillfälle i flykten inför valrörelsen.
Det är uttryck för en frustration över kortsiktighet och ointresse från
alliansregeringen när det gäller frågor som har med klimatproblemen att göra.
Det är mycket begripligt att denna regering inte vill göra politik av branden i
Västmanland. Men de får nog finna sig i att åtminstone Miljöpartiet kommer att
göra just det. Jag tror nämligen inte att allmänheten delar regeringens
ointresse och laissez-faire attityd.
Alldeles i synnerhet inte de som bor i Västmanland.
Nu får vi snart tillfälle att välja; att vidta kraftfulla
åtgärder för att bygga om samhället anpassat efter hot som kommit eller kan
komma av klimatförändringens effekter eller att krypa in i alliansregeringens
bubbla och hoppas att det ordnar sig ändå.
Kolla också gärna in: Huddingeperspektiv om behovet av att
peka på behov av klimatanpassning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar