Att på grushögar bygga en fred

Gaza har fått några timmars andrum. Israel har dragit tillbaka sina markstyrkor och det 72-timmars eldupphör som utlysts ser i skrivande stund ut att hålla. Gazas befolkning får en chans att andas. Låt oss hoppas att det blir ett slut för den här gången åtminstone på dödande och förstörelse. De nära tvåtusen människor som dött kan inte återupplivas. En del av de nära tiotusen skadades ärr kan komma att läkas men de mentala ärren kommer troligen att sitta för livet. Upp till en halv miljon hemlösa får försöka bygga upp sina hus eller hitta nya hem. Ingen lätt uppgift på ett område som är 41 km långt och mellan 6-12 km brett och med mellan 1,5-2 miljoner invånare. Ut kommer de knappast om de skulle vilja. Gränserna är stängda och bevakade sedan flera år tillbaka. In kommer inte heller mycket trots att behoven nu – efter att ha varit mycket stora tidigare - måste vara skriande. OCHA:s (UN:s Office for Coordination of Humanitarian Affairs) färska lägesrapport (publicerad 3 augusti) visar att sjukvårdssystemet står på randen till kollaps, att brist på el och bränsle stör sjukhusens funktioner och vattentillgången för hela befolkningen, bristen på vattenrening kan leda till en hälsokatastrof.

Detta är bara en del av de akuta svårigheterna. De långsiktiga utgör en alltför lång lista för att få plats här. Det räcker att fundera över var folk ska bo? En kvarts miljon människor bor nu i tillfälliga FN-läger och upp till en halv miljon kan vara hemlösa eller har illa tilltygade hus. Redan innan rådde brist på bostäder och FN beräknade i en rapport från 2012 (Five years of blockade) att det då saknades 71000 bostäder (housing units=bostad för en familj) för att täcka behoven. Importrestriktionerna blockaden innebär hade skapat brist på byggmaterial, maskiner och reservdelar. Trots vissa lättnader under åren därefter har inflödet varit långt ifrån tillräckligt för att täcka bristerna. Det vill säga före den totala förödelse som Israel nu åstadkommit i Gaza.

Ska Israels blockad av Gaza bara fortsätta? I så fall tror jag vi närmar oss ett kallhamrat folkmord. Ett långsamt och utdraget sådant. På ett vis kanske ännu grymmare än bombernas och granaternas omedelbara effekter.

Tillbaka till vardagen?

Även om Israel nu har dragit sig tillbaka och avslutat denna offensiv så betyder det inte att de ockuperade palestinska områdena lämnas ifred av Israel. Den normala vardagen finns inte i Gaza och inte heller på Västbanken. Den som vill ha en inblick i hur den ser ut kan studera OCHA:s nätsida för Occupied Palestinian Territory.

 Eller läsa vad ockupationsmaktens egna söner och döttrar berättar om sin tjänstgöring på ockuperad mark. I boken Bryt tystnaden – Israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena finns beskrivningen av en ständigt lågintensiv psykisk och fysisk press på de palestinier som lever där. I förordet till boken sammanfattas det hela så här:

”Om Israel kan förhindra en humanitär kris på Gazaremsan, när det anses nödvändigt, då har Israel också makt att skapa en sådan kris. Israels anspråk på att upprätthålla ´livets väv´ på Västbanken avslöjar den absoluta kontroll som ockupationsmyndigheterna har över det palestinska folket. De israeliska myndigheterna beslutar dag för dag vilka varor som kan överföras från en stad till en annan, vilka företag som kan startas, vem som får passera vägspärrarna och säkerhetsbarriärernas övergångar, vem som kan skicka sina barn till skolan, vem som kan ta sig till universitetet och vem som kan få den sjukvård han eller hon behöver. Israel har också beslagtagit tiotusentals palestiniers privata egendom. Ibland har man gjort det av påstådda säkerhetsskäl, andra gånger i syfte att expropriera mark. I ett stort antal fall tycks beslutet att konfiskera egendom vara helt godtyckligt. Hus, jordbruksmark, motorfordon, elektronik, boskap – allt kan beslagtas efter en regional befälhavares behag eller av en soldat i fält. Ibland ´konfiskerar´ soldater ur de israeliska försvarsstyrkorna till och med människor för att använda dem under en övning: för att öva procedurer vid gripanden kan trupperna tränga in i ett hus mitt i natten, gripa någon av de boende, och släppa honom senare. Således är, som denna del [av boken; min anm.] visar, själva ´livets väv´ godtyckligt och ständigt skiftande för palestinierna”.

Huvudstrategierna som israeliska armén använder för att terrorisera den palestinska befolkningen är att injaga fruktan i dem på olika sätt; massgripanden, misshandel och förnedring, riktade mord och husockupationer. Allt i syfte att ”avtrubba medvetandet”. Motstånd ska till slut ses som meningslöst och passivisera befolkningen. Den på många ställen flera meter höga muren tar ca 10-12 % av den ”palestinska” marken i anspråk och flertalet byar, bostäder och olivodlingar har jämnats med marken eller skövlats för att ge plats åt bygget och ett ingenmansland intill.

Detta är ockupationens vardag och i den ska palestinierna tänka på framtiden. Nya förhandlingsrundor, demokratiska val, nya ledare som återigen ska försöka behärska sin ilska och vanmakt vid förhandlingsbordet. Hamas har tappat det tålamodet och de får allt fler palestinier med sig. Det har betalat sig alltför dåligt med tålmodighet och fredliga samtal. En desperation präglar den väpnade kampen eftersom den är alldeles för underlägsen Israels vapenmakt. Den är också med alla sannolikhet kontraproduktiv eftersom den ger Israel skäl att utföra attacker som den mot Gaza nu. 

En grusad fred?

Freden som måste byggas för att möjliggöra en hållbar tvåstatslösning ser i nuläget ut att vara långt ifrån sitt påbörjande. Så länge rädslan finns för en attack från motparten kommer kompromissviljan att vara låg. Hamas terroriserar den israeliska befolkningen med sina raketattacker. Den godtyckliga målsökningen och dåliga träffsäkerheten och framför allt Israels försvarsvapen ”Iron Shield” gör att skadorna och offren på den israeliska sidan är begränsade. Likväl är det terror. Den israeliska mot Gaza är däremot träffsäker och oerhört mycket kraftfullare. Palestinierna har inte heller någon ”sköld” att gömma sig bakom. Den israeliska terrorn blir därmed så mycket mer förödande.

Både Hamas och Likud har uttalade politiska mål att förinta den andre. Rädslan är densamma på båda sidor och kommer aldrig att bli en grund för fredssamtal. Frågan är bara hur det ska gå till att komma ifrån den? Hur ska invånarna i Gaza förmås att glömma ”Operation Gjutet Bly” (2008-9) eller ”Protective Edge” 2014? Hur ska Västbankens invånare glömma de ständiga trakasserierna, morden, husrivningarna, de nattliga räderna med chockgranater eller dödsskjutningarna vid fredliga demonstrationer?

Israels förgrundsfigur David Ben Gurion sammanfattade ganska klarsynt Israels belägenhet redan vid landets födelse. Den militär stormakt Israel är idag grundar sig till stor del på den förklaring han gav om varför han, om han vore arab, aldrig skulle underteckna fredsfördrag med Israel;

 ”Vi har tagit deras land. Förvisso är det ett land som Gud lovat oss, men vad intresserar det dem? Vår Gud är inte deras Gud. Vi har vårt ursprung i Israel, det är sant, men det var för 2000 år sen. Vad angår det dem? Det har funnits antisemitism, nazisterna, Hitler, Auschwitz. Men var det deras fel? De ser bara ett enda faktum: Vi har kommit och vi har stulit deras land. Varför skulle de acceptera detta?
Vi måste förbli starka, ha en mäktig arme´. Däri ligger hela vår politik. I annat fall kommer araberna att förinta oss”.

(Citat ur Nahum Goldmans The Jewish Paradox: A Personal Memoir 1978)

Svårigheten att bygga en fred ligger i att få israelerna att sluta tro på palestiniernas förintelse av dem och att få palestinier att sluta vilja förinta Israel. Den senaste tidens israeliska offensiv adderar ytterligare en svårighet; att få palestinierna övertygade om att Israel inte vill förinta dem.