Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 4: Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Jag rundar här av min presentation av tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland genom att göra mina egna sammanfattande reflektioner baserade på böckerna och tillfoga mina egna tankar om Ukrainakonflikten och det spända världsläget. I tidigare inlägg har jag redogjort för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev, John Pilgers Strangeloveeffekten samt Alexander Mercouris Kan Ukrainakonflikten lösas påfredlig väg? som har undertiteln Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk.

Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Det viktiga med dessa böcker som jag redogjort för i mina inlägg är att öppna ögonen för andra perspektiv på världsläget och på den ukrainska krisen än det som vi oftast serveras i etablerade medier. Spekulationer som blir till självklara sanningar och förstärks genom ytterligare spekulationer eskalerar en propagandakamp som leder till en ökad spänning som gör läget betydligt farligare än det skulle behöva vara. Låt mig säga på en gång att propagandan flödar från båda sidor. Jag har inga som helst illusioner om den ryska berättelsen som innehåller propaganda som överdriver det fascistiska hotet och tonar ned eller förnekar den egna inblandningen i den ukrainska konflikten.

Propagandakriget är en självgående del av maktkampen mellan USA och Ryssland och vi andra är ofta hänvisade till två poler vilket distraherar oss från att söka sanningen som oftast finns någonstans däremellan. Ryssland har sin säkerhetspolitiska agenda och agerar utifrån denna. De vill inte ha NATO som närmaste granne och Krim, med den mer än tvåhundra år gamla ryska marinbasen i Sevastopol, kunde egentligen vem som helst med viss baskunskap om historia och statsvetenskap förstå att Ryssland ville skydda till varje pris. Det råder inget tvivel om detta men däremot tror jag inte ett dugg på att de skulle ha några territoriella anspråk på övriga Ukraina. Åtminstone inte initialt. Där är istället den ukrainska regeringens agerande efter maktskiftet i Kiev 2014 i så fall orsaken till provokationer som i sig kan göra rysk invasion ”nödvändig” sett ur rysk synvinkel.

Jag har genom hela denna ukrainska konflikt fascinerats av den ukrainska regeringens dubbla budskap när det gäller Donbass. Dels vägrar Kiev-regimen diskutera varje annan form av styre än den centraliserade statsbildning som nu gäller. En federation i någon form har alltid avfärdats kategoriskt. Samtidigt avfärdas också folkets i Donbass rätt till varje inflytande över landets politik. Den etniska rensningen ligger inte långt borta om denna politik ska kunna genomdrivas konsekvent. Mercouris formulerar det så här:

”[Majdanrörelsen är] besluten att utesluta östra Ukraina från makten [men] benhårt emot att låta dem gå”.

Folket i Donbass beskrivs av ukrainare i maktpositioner ända upp till president Porosjenko som ”terrorister”, ”slödder”. ”upprorsmakare” och ”Kremls hejdukar”. Acceptera vårt Ukraina eller åk till Ryssland, är budskapet. Inte sällan helt uttalat. Vilket rimmar illa med Porosjenkos, inför amerikansk och europeisk publik, uttalade ambition att ”införa frihet, demokrati och europeiska värderingar” i Ukraina. Det som uttalas inom Ukraina (vilket vi får mycket lite information om) är mer likt den fascistanstrukna Banderas vision om ett etniskt rent Ukraina fritt från ryssar, judar och polacker. Oppositionen i öst förminskas alltid till beväpnade banditer och terrorister av Kiev-regimen vilket också färgar rapporteringen i väst. Sällan framkommer att det finns en civil befolkning i Donbass som bara vill leva normala liv och inte utsättas för förföljelser för sitt språk, sina politiska åsikter eller kulturella arv. Det vill säga, enkla anspråk på att omfattas av de ”europeiska värderingar” som Porosjenko och andra ukrainska EU-tillvända politiker så gärna talar om. Här kan det Orwellska språkbruket som Pilger talar om i sin bok anas.

EU-kommissionären Caroline Ashton uttryckte den 17januari 2014 sin oro avseende Janukovytj-regimens antiprotestlagar som infördes för att stävja protesterna vid Majdan:

“I am particularly concerned by the changes to the judicial code which impose worrying restrictions on the rights of assembly and on the freedom of speech and media, and are contrary to Ukraine's international obligations”

Var finns Caroline Ashton idag när demonstrationsrätten och den politiska friheten begränsas av lagar och förföljelser av Kiev-regeringen och de fundamentala rättigheterna sätts ur spel?

Här delar jag Parrys och Pilgers indignation över tystnaden i västvärldens mainstreammedia. Som kontrasterar mot den bullersamma rubriksättningen om det ”ryska hotet”.

Hotet från Ryssland är något som ständigt trummas in även i svenska medier medan det hot som ryssarna upplever från USA förbigås med tystnad. Från rysk sida är det uppenbart varifrån detta kommer. Omringade av det militärt vida överlägsna NATO och med en amerikansk strategi att utvidga NATO-tillhörigheten österut är den ryska oron, eller snarare rädslan, äkta och klart uttalad. Vilket vi fick prov på när Putin höll tal på ”segerdagen” den 9 maj i år då han gav sin syn på denna amerikanska strategi;

”Efter kriget grundades FN. Man stiftade internationell rätt. I dag struntar man i den. Man vill bygga en unipolär värld. Det är illa för stabiliteten.”

Den ryska oron är inte alldeles ogrundad. Numera är antalet kärnstridsspetsar betydligt lägre än under 1980-talets peak och väger ganska jämnt mellan USA och Ryssland. Båda satsar nu på att förnya sina arsenaler men det är inte många rubriker om att Barack Obama kommer att lägga ungefär 1100 miljarder dollar på detta. Däremot får vi ofta höra att Putins Ryssland rustar för fullt. Vilket förvisso stämmer. Eftersom de genomförde en betydande nedrustning under 1990-talet anser de sig ha goda skäl att upprusta, liksom Obama. Det är inte heller ofta vi får siffror som ger perspektiv på rubriksättningen. De ger dock ett mer nyanserat perspektiv än bilden av ”det stora ryska hotet”.

SIPRI för statistik över storleken på försvarsbudgetar och visade 2013 en lista över de femton största. USA ledde överlägset (600,4 miljarder kronor) före Kina (112,2 miljarder kr) och därefter hamnade Ryssland (68,2 miljarder kr). Ryssland hade alltså endast tio procent av USA:s militärbudgetstorlek. Detta avstånd har krympt något på senare tid men USA har fortfarande den överlägset största försvarsbudgeten. Av världens tio största vapenproducenter är hela sju stycken amerikanska medan ett är brittiskt, ett italienskt och ett alleuropeiskt. Inget av dem är ryskt. Att den ryska militärbudgeten förväntas krympas med 10 procent rimmar inte heller helt med bilden av det växande ryska hotet.

Därmed inte sagt att heller den stora oron för hotet från Ryssland är helt ogrundad. Men att ytterligare spä på dessa hotbilder ökar spänningen och motverkar krafter som vill verka för avspänning och normalisering av förhållandet mellan Västmakterna och Ryssland och bringa en för alla parter nöjaktig fred till Ukraina.

Min främsta tanke är att det finns all anledning att sansa ned sig lite och ställa sig frågan vilka mått och steg som krävs för att minska spänningen mellan Öst och Väst och vad som gagnar freden och det ukrainska folket bäst? En ökad polarisering underblåst av hysterisk rubriksättning om hotbilder eller en saklig genomgång av vad de säkerhetspolitiska motiven som driver såväl USA som Ryssland egentligen handlar om och var i allt detta Ukraina hamnar? 

Både Robert Parry och John Pilger har i de böcker jag presenterat i tidigare inlägg en uppskruvad ton som säkert förskräcker många. Mercouris genomgång av avtal och offentliga deklarationer är en mer saklig framställning av ungefär samma sak. Nämligen en kritik av det närapå totalt ensidiga perspektiv på Ukrainakrisen som vi blir matade med i västvärlden. Den ryska propagandaapparaten är å sin sida naturligtvis uppskruvad i samma tonläge men med en motsatt berättelse skriven ur rysk, säkerhetspolitisk synvinkel. Det vore välgörande med fler försök att bringa reda i argumentationen och klargöra faktiska förhållanden. Inte minst för att staka ut en väg att undvika ett nytt kallt krig, eller ännu värre ett nytt världskrig. Men också för det ukrainska folkets skull. Alldeles oavsett om de bor i västra eller östra Ukraina. De som bara vill ha fred och leva vanliga, normala liv och är trötta på sina politikers – såväl tidigare som nuvarande - manövrerande för egen vinning. 

Oron i världen och svenskt ansvar eller Carl Bildts eget?

Det är oroligt i världen och många människor på flykt. Det här påpekandet har Carl Bildt framfört nyligen på en presskonferens tillsammans med Anders Borg och även framfört på sin blogg Alla Dessa Dagar. Inlägget han gör där bär titeln ”Ansvar i en orolig tid”.  

Det är mycket intressant eftersom Bildts eget ansvar för läget inte är alldeles obetydligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska gärning han stått för har bidragit till att underblåsa konflikter eller förvärrat dem med illa underbyggda eller enögda analyser.

Svensk utrikespolitik eller Carl Bildts högst egna politisk-ekonomiska agenda? Ja det är dessutom en fråga som sällan kan besvaras enkelt då hans uttalanden ofta görs i blogg- eller twitterform och utan någon som helst förankring i dialog och analysarbete inom utrikesdepartementet.  Allt som oftast i form av ett enögt och ensidigt stöd för någon sida i en konflikt. Vilket försvårar arbete med att i senare skeden försöka medla och inta en position för försoning och fred.

När nu Carl Bildt och Moderaterna talar om hur ett oroligt världsläge skapar stora flyktingströmmar är Bildts egen insats för att dämpa oron i världen ett sorgligt kapitel. Med en annan utrikespolitik och en annan utrikesminister hade kanske läget kunnat vara något mera hoppfullt.

Det är hur som helst en tämligen förskräckande historik som vår nuvarande utrikesminister lämnat bakom sig.     

Bosnien:

Bildts engagemang för militära interventioner vid vissa tillfällen (se Irak nedan) har vid andra tillfällen lyst med sin frånvaro och istället har han ägnat sig åt ”tyst diplomati” i lägen där åtminstone en mer högljudd sådan hade varit motiverat. Detta har jag skrivit om i ett par inlägg för två år sedan då Carl Bildt fick fly från sina kritiker på gatan i Sarajevo vid en minneshögtid för den på 90-talet belägrade stadens offer. Anledningen till varför hans närvaro provocerade var bland annat hans passivitet under massakern i Srebrenica då han i juli 1995 (i egenskap av EU:s högste representant) ungefär samtidigt som massakern ägde rum, satt och åt lunch med bödlarna Milosevic och Mladic utan att med ett enda ord ens ta upp frågan om de uppgifter om massmord som Bildt hade fått dessförinnan.  

Carl Bildt har bland annat i sin bok ”Uppdrag fred” framhävt sin egen betydelse för fredsprocessen för att få slut på Bosnien-kriget. En av Bildts partikamrater i moderaterna, den bosnienfödde Alen Musaenfendic, avfärdar detta helt och riktade i en Newsmill-artikel 27 maj 2011) knivskarp kritik mot utrikesministern och partikollegan;

”Det enda Bildt lyckades med var att sälja sin groteskt överdimensionerade betydelse för fredsprocessen till svenska folket”. 

Etiopien och SydSudan:

Det är numera väl känt att Carl Bildt under sin tid (2000-2006) som styrelseledamot av Lundin Oil (senare Lundin Petroleum) bland annat hade i uppdrag att ta ställning till huruvida bolaget skulle investera i den av centralmakten förtryckta Ogaden-provinsen i Etiopien. Frilansjournalisterna Schibbye-Perssons anhållande och fängslande 2011 kastade nytt ljus över Bildts historik i oljebolaget och diskussionen om jäv i agerandet för journalisternas frisläppande blev ett tag het. I just den frågan finns förvisso inte mycket att lasta Carl Bildt för. Schibbye-Persson blev ju frisläppta efter diplomatiska överläggningar med etiopiska myndigheter/regering.

Mer allvarligt är det etiska problemet med att bedriva oljeutvinning i krigshärjade länder. Detta framstår som kanske än mer allvarligt under Lundin Oil:s engagemang i SydSudan, där oljeutvinningen förknippats med allvarliga brott mot humanitär rätt. FN vittnade om brända byar och fördrivning av befolkningen i området (Block 5A kallat) som prospekterats för oljeutvinning. Den förundersökning om eventuella brott har sedan kommit att utredas av bland andra internationella åklagarkammaren i Stockholm till vilken Carl Bildt skulle kunna kallas till förhör. Mig veterligt har så inte skett, eller så har det helt passerat under min radar?

Det har varit mycket tyst om den här affären och förundersökningen om krigsbrott under senare tid och vi får kanske aldrig veta sanningen om Bildts inblandning men det är inte osannolikt att hans engagemang i Lundin Oil/Petroleum har varit präglat av den brist på ”emotionell intelligens” som ovan nämnde Musaenfendic hävdar att Bildt lider av. 

Irak:

För att elda på opinionen för en amerikansk militär aktion mot Irak under åren efter 9/11 2001 (Twin Towers) bildades i USA en lobbyorganisation med namnet Committee for the Liberation of Iraq (nedan kallad kommittén). Framstående politiker, företagare och fackföreningsbossar – framförallt med anknytning till milltär industri och infrastruktur - tillhörde de ledande för organisationen som ville sprida budskapet att Irak skulle utgöra en ”påtaglig och överhängande fara för sina grannar, för Förenta staterna och för fria folk över hela världen”. 

För att undanröja ”hindret” FN som motsatte sig planer på militär intervention och den folkliga opinionen mot detta i Europa tillfrågades Carl Bildt om han ville hjälpa till med krigsplanerna. Han kom då att ingå i kommitténs internationella rådgivande utskott och blev dess ordförande tillsammans med Adam Michnik, före detta polsk dissident. Enligt kommitténs direktör Randy Scheunemann var Carl Bildt mycket involverad och röststark i detta opinionsarbete som innebar ett bearbetande av ledande europeiska politiker ibland vilka Bildt förstås hade djupa förgreningar som svensk statsminister. På hemmaplan bedrevs lobbying i form av artiklar, som den i Expressen i november 2002 där han säger bland annat att: ”... vi/kan/ knappast vara likgiltiga om regimer i strid med åtaganden och internationella krav utvecklar massförstörelsevapen”.

Att Bildt samtidigt satt i styrelsen för det amerikanska företaget Legg Mason, med tunga investeringar i teknik- och krigsindustri, kryddar ytterligare Bildts engagemang för en amerikansk-ledd invasion av Irak. Sin vana trogen analyserade inte Bildt läget först utan kastade sig villigt in i ett spel som senare har visat sig vara falskt. Alternativt värnade han bara egna intressen? Det fanns hur som helst inga massförstörelsevapen i Irak. Möjligen har sådana kommit dit nu i och med det kaos som invasionen orsakat i landet. De öppnade istället gränserna för militanta grupper som inte haft fotfäste där tidigare och senare har dessa vällt över Iraks gränser till Syrien exempelvis. Det vilar ett tungt ansvar på USA för dagens situation i Irak med ett IS som sprider död och fruktan omkring sig och Carl Bildt har på ett betydelsefullt sätt bidragit med stöd och uppmuntran och lobbying i Europa och hemma i Sverige. 

Georgien:

Det är nog inte många som hänger med i svängarna när Georgien och Sydossetien debatteras. En som däremot är mycket kunnig är min partikollega Per Gahrton. Han är också oerhört kritisk till Carl Bildts engagemang i landet och dennes stöd till diktatorn Saakasjvili och Georgiens angrepp mot provinsen Sydoosetien 2008. Georgiens skuld till detta krig blev senare fästställt av EU genom Tagliavinirapporten. Bildt däremot fördömde endast Rysslands motreaktion och jämförde den med Hitlers annektering av Sudetområdet 1938. Den kopplingen var han tämligen ensam om att göra.

Den personliga relationen till Saakasjvili uppstod i samband med att Bildt värvade Georgien som kund till PR-byrån Kreab som Bildt då var styrelseledamot av (känns mönstret igen?). Att han senare när han blev utrikesminister avsagt sig formella uppdrag för Georgien hindrar ju inte att hans omdöme är präglat av den tidigare ”kundkontakten”.

Själv bloggade jag om denna relation med Saakasjvili för ett par år sedan och om hans twittrande av åsikter som färgats av denna täta relation.

Per Gahrton menade också i en artikel i våras att Carl Bildt riskerar att få lika fel gällande den fortfarande i högsta grad pågående konflikten i Ukraina och att han vill tvinga andra folk att göra ”sönderslitande val” mellan EU och Ryssland.

 Ukraina:

Carl Bildt är en av de ivrigaste pådrivarna av den anti-ryska stämning som råder kring Ukrainas inre konflikt. Att Ryssland har kulturella, politiska och affärsmässiga band till Ukraina är ingen hemlighet och när EU och Nato tryckte på för att få in en fot i landet uppstod den inre spänning som senare ledde till ett statskuppsliknande regimskifte och det nuvarande tillståndet av inbördeskrig. Bildts twitterkonto har flitigt utnyttjats för att underblåsa den infekterade inställningen till Ryssland som delvis är befogad men som ingen part vinner på att bygga på med halvsanningar och rena falsarier av verklighetsläget.

En del kanske minns hur Bildt i våras gick ut och kommenterade kravaller i Odessa som utmynnade i 38 döda i en mordbrand. Bildt var blixtsnabbt ute och antydde, innan elden i den byggnad som antänts hade lagt sig, att pro-ryska demonstranter skulle varit skyldiga till våldsamheterna. Det visade sig senare att det var högerextrema fotbollshuliganer som drog fram i staden och fick för sig att attackera den tältstad som pro-ryska aktivister upprättat utanför en fackföreningsbyggnad. Till denna byggnad flydde dessa för att undkomma huliganerna med påföljd att flera av dem istället brändes inne när angriparna kastade molotov-cocktails in genom fönstren.

Det är ganska typiskt för Carl Bildt att mitt i stridens hetta dela ut anklagelser och fördela skuldbördor i sociala medier utan att först informera sig om vad som verkligen hänt. Hans kommentarer blir till en del av rena desinformationskampanjer och i och med att hans tweets och blogginlägg läses av väldigt många, inte minst av journalister, vinner de stor spridning. Även internationellt eftersom han gärna sänder ut sina giftpilar i engelskspråkiga versioner.

Senast han sände iväg en sådan var 5 augusti då han antydde att Donetsk skulle vara folktomt för att befolkningen flytt ”gangstrarna”. Vilka dessa skulle vara behöver ingen som följt Bildts uttalanden i Ukraina-frågan tvivla på. Det faktum att större delen av dessa människor har tagit sin tillflykt till Ryssland (den faktiska siffran förefaller oklar men en del talar om 700000, andra betydligt färre men ändå fler än internflyktingarna i Ukraina) gör att uttalandet bara kan tolkas som ytterligare en provokation vars effekt inte kan bli annat än fortsatt polarisering internt i Ukraina och mellan Ryssland och USA/EU. Ett redan infekterat läge behöver inte mer bakterier än det redan innehåller.

Det krävs istället en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet”, för att citera en artikel i Aftonbladet nyligen som jag kommenterade i ett inlägg häromdagen.

Svensk utrikespolitik och det oroliga världsläget

Bildts påverkan på världsläget ska kanske inte överdrivas. Troligen är han en mindre betydelsefull person internationellt än han själv gärna vill framhäva. Men den kan inte heller underskattas eller avfärdas som obetydlig. Dessutom har hans poster som statsminister och senare utrikesminister självfallet gett hans uttalanden och aktioner en officiell svensk stämpel som påverkar synen på Sverige och som drar in oss i konflikter där vi enligt den uttalade neutralitetspolitiken bör hålla oss neutrala och som bryter mot den tradition vi har av fredsmäklande och humanitärt präglat engagemang före militärt.

När Carl Bildt nu talar om ett allt oroligare läge i världen och varnar för de flyktingströmmar som detta kan medföra bör inte hans eget agerande i olika konflikthärdar glömmas bort. Vilka flyktingströmmar hade kunnat undvikas med en annan utrikespolitisk approach från Sveriges och EU:s sida? Det är svårt att sia om och blir ett kontrafaktiskt resonemang med osäkra slutsatser. Men troligen hade en del av den oro som nu råder kunnat dämpas och det mänskliga lidandet (alldeles oavsett vilka som drabbats) kunnat undvikas med en mer försonande kraft som ledare av det svenska utrikesdepartementet än Carl Bildt.

Det är en sak att redogöra för läget i världen. En helt annan att agera för att dämpa eller förebygga fientligheter och våldsutbrott mellan och inom länder. Människor flyr inte utan anledning och en vettig svensk utrikespolitik borde bygga på att eliminera eller åtminstone minimera risker för att skäl till flykt ska uppstå. Då krävs tålmodig diplomati och inte hetsiga och illa underbyggda salvor från höften. Jag har i alla fall svårt att se det senare som ett sätt att ta ”ansvar i en orolig tid”.

Läget är allvarligt, sa Bill. Och dyrt, sa Bull.

En liten valsaga som kunde ha varit skriven av Gösta Knutsson (men inte är det):

- Läget är allvarligt, Bull.

- Hur så?, undrade Bull.

- I världen, Bull, sa Bill. Det är mycket, mycket allvarligt.

- Oj då, sa Bull, det låter dyrt.

- Det är det också, sa Bill, mycket, mycket dyrt.

- Aj då, sa Bull, då måste vi kanske göra något?

- Njaa, inte precis, men vi ska hålla en presskonferens och tala om det för alla andra.

- Jaha, varför då... egentligen? undrade Bull, och kliade sig i huvudet. Och vad ska vi säga?

- Jo, vi ser mycket, mycket allvarliga ut och du säger inte så mycket alls. Mer än att det är dyrt också. Det är mest jag som pratar.

- Jaha, vad ska du säga då?, undrade Bull.

- Att vi lever i en oroligare värld, sa Bill.

- Än när då? Undrade Bull.

- Än förut dummer, sa Bill irriterat.

- Hmm, men 1:a och 2:a världskriget då? Och kalla kriget och atombombshotet? Och Vietnam och Afghanistan och Balkankriget och Tjetjenien och Irak och de där stora skyskraporna som ramlade ihop och kriget mot terrorismen och Al-Qaida och Bin Laden och...

- Äsch, allt det där vet jag väl. Läget är mycket, mycket allvarligare än så, sa Bill, lite irriterad igen.

- Hur då? Undrade Bull.

- Vi håller för katten på att förlora ett val och makten och härligheten fattar du väl? Lite lätt högröd nu.

- Oj, sa Bull, det låter allvarligt.

- Jaa, det är det också, sa Bill.

- Bäst att se allvarlig ut då, sa Bull.

- Gör det, sa Bill, men låt mig sköta det mesta av snacket. Jag är nog liite, liite bättre än du på allvarliga världslägen.

- OK, ser jag tillräckligt allvarlig ut nu? undrade Bull.

- Det duger, sa Bill, men glöm inte att säga hur dyrt det är också.