Erkännandet av Palestina ett beslut i rättan tid

Svenska regeringens erkännande av Palestina har väckt kritik. Israel är förstås missnöjt och hemkallar sin Sverige-ambassadör för konsultationer. Men även andra, inte minst liberala, röster talar framför allt om "dålig tajming". Just detta går verkligen att diskutera. För när kommer den rätta tajmingen att infinna sig i en konflikt som pågått (åtminstone) sedan staten Israel bildades 1948?

Fakta på marken ger snarare vid handen att Israel med sin nuvarande bosättningspolitikär på väg att bygga bort alla rimliga utsikter för en framtida tvåstatslösning. Som jag skrev igår har Israel bara under de månader förhandlingar faktiskt fördes under medling av John Kerry beslutat om byggrätter för nästan 14000 nya bostäder på ockuperad palestinsk mark. Bosättningarna har mer än dubblerats sedan 2010 och den israeliske premiärministern Netanyahu sa så sent som i måndags att man vill skynda på planerna på 1000 nya bosättningar i östra Jerusalem.

FN släppte (snacka om tajming) igår en rapport som ger svidande kritik till Israel för just denna bosättningspolitik. Men också för brott mot mänskliga rättigheter. Rapporten är framtagen av FN:s människorättskommitté och sammanställts av 18 olika experter på olika områden. De talar om Israels oproportionerliga dödande av civila under sommarens Gaza-offensiv, om angrepp mot FN-anläggningar, om blockaden av Gaza som hindrar människors rörlighet och tillgång till grundläggande tjänster och livsnödvändiga förnödenheter, användandet av överdrivet våld mot civila inklusive barn, om tortyr och misshandel i fängelser, om systematisk misshandel av palestinska barn.

Anledningen till att palestinierna inte har full kontroll över sitt territorium, en folkrättslig princip vid statsbildning, är att det befinner sig under ockupation. En del liberala tyckare verkar ha missat den detaljen helt. Eller hur ska man annars tolka ett uttalande som det Per Gudmundson står för i dagens SvD? Han säger att ett erkännande av Palestina nu "belönar destruktivitet" eftersom palestinierna just har "bedrivit ett anfallskrig mot Israel". Tänk så olika man kan se på saker. Liberaler brukar annars vara väldigt snara att tala om vikten av mänskliga rättigheter.

Läsning av en färsk FN-rapport rekommenderas, Per. Men du kanske inte gillar rapportens tajming?

Israels framtid hotas inte av raketer

Sverige har nu tagit regeringsbeslutet att erkänna Palestina. Det är ett modigt beslut och det är ett beslut som gör skillnad. Kritikerna menar att det inte gagnar fredsprocessen. Margot Wallström gav för ett par veckor sedan ett bra svar på den kritiken; - Vilken fredsprocess?

Israel har under de senaste decennierna intagit en allt mer hårdhudad attityd gentemot Palestina och obstruerat varje ansats till avspänning och samtal. Som ifjol när förhandlingar med USA:s utrikesminister John Kerry som medlare skulle påbörjas och Israel inledde med att ta beslut om nya bosättningar. Under det dryga halvår som förhandlingarna pågick godkände Israel byggrätter för 13851 nya bostäder på ockuperad mark. Med den takten skulle Stockholm snart ha byggt bort bostadsbristen. Men för Israels del handlar det förstås om annat. För varje bosättning på ockuperad mark försvåras bildandet av en palestinsk stat. Att ”rulla tillbaka” hela samhällen över 1967 års gräns till Israel igen är naturligtvis inte praktiskt rimligt eller ekonomiskt försvarbart. Så varför bygga nytt? Naturligtvis för att en närastående lösning inte eftersträvas.

Israel har också kritiserat palestinierna för att de är splittrade. Hur ska de kunna styra ett land när de inte kan leva ihop, har det hetat. När Hamas och Fatah enades i somras vänder Israel på kuttingen och kritiserar palestinierna för att de söker enhet istället. Självfallet är det senare ett större hot för Israels planer på fortsatt ockupation och bosättningsexpansion. En enad ”nation” istället för splittrad och söndrad är förstås mindre lätthanterlig för Israel.

Nu har den israeliska regeringen gått i taket och kallar hem sin ambassadör som reaktion på Sveriges erkännande av Palestina. Jag tror inte det ger dem särskilt mycket goodwill internationellt utan kan vara ett tecken på att argumenten nu börjar brista för israelerna när omvärlden visar tecken på bristande tålamod med den israeliska politiken och oviljan att komma någonvart med förhandlingarna om den tvåstatslösning som alla seriösa bedömare menar är den enda rimliga lösningen på konflikten om det forna mandatet Palestina som började redan vid första världskriget. Hundra år av bittra strider och fiendskap. Vill Israel verkligen fortsätta i hundra år till? Med vilka metoder ska de få palestinierna att vekna och erkänna Israels rätt att ta över hela mandatet Palestina? Hur har de tänkt att detta ska gå till och se ut? Vad bygger en sådan israelisk stat på för legitimitet? Hur har de tänkt leva i fred? Genom att utrota alla fiender?

Det är en blind denna tro på Eretz Israel som står i vägen för konstruktiva förhandlingar och lösningar. De Likud-ledda regeringar som drivit denna politik de senaste decennierna har kommit till vägs ände. Omvärlden börjar tappa tålamodet. Det brittiska parlamentet röstade bara för någon vecka sedan för att erkänna Palestina och tidigare benhårda israelvänner medgav nu att de tröttnat. En förkrossande majoritet bland de brittiska parlamentarikerna röstade för erkännandet av Palestina och det återstår bara att regeringen gör som de folkvalda vill. 

Kanske är det dags för EU att bli en aktiv kraft för att få tvåstatslösningen till stånd och med ekonomiska medel sätta press på Israel, och för all del den palestinska myndigheten också, att komma framåt i förhandlingar.

Inte heller bara för palestiniernas skull utan för Israels egen skull. Som jag ser det är staten Israel sakta men säkert på väg att sluta sig inom ett hårt pansarskal och utvecklas alltmer till ett militäriskt apartheidsamhälle. Ja, rent ut sagt till en militärdiktatur. Den inhemska fredsrörelsen och kritikerna av den förda politiken kämpar i allt svårare motvind. De behöver också vårt stöd. För att förändring också ska kunna komma inifrån.

Jag har vid flera tidigare tillfällen försökt lyfta fram vikten av att uppmärksamma och stödja dessa människor och organisationer som alla vill se ett annat Israel (för att låna titelnamnet på Susan Nathans bok).

Det mest glädjande jag läst på länge var Avraham Burgs debattartikel i SvD igår där han tackar den svenska regeringen och statsministern för erkännandet av Palestina. Han säger också så här om den israeliske labourledaren Isaac Herzog:

”Herzog och andra säger att ett erkännande av en palestinsk stat är ett ’unilateralt’ steg som hotar chanserna för fred. Jag tror istället deras motstånd mot erkännandet är det verkliga hotet eftersom det skapar en framtid där ockupationens orättvisor bara fortsätter. Det finns definitivt unilaterala element iden israelisk-palestinska konflikten, men sanningen är att de flesta av dem kan tillskrivas Israel. Att säga något annat är att förtränga verkligheten. Palestinierna lever sedan 50 år under israelisk ockupation utan någon som helst bilateral överenskommelse”.

Han menar vidare att Israel ”blivit en stat som systematiskt diskriminerar invånare utifrån etniska grunder” och att ett internationellt erkännande av en palestinsk stat ”förebygger att den utvecklingen fortsätter”.

Denne Avraham Burg är inte vilken tyckare som helst. Han var tidigare talman för israeliska parlamentet Knesset och han har också varit ordförande för Jewish Agency samt World Zionist Organization. Då bör man veta om att den förstnämnda organisationen har och har haft som främsta uppgift att samla in pengar för att få människor att flytta till Israel och hade en central roll i bildandet av staten Israel men också för möjligheten att befolka ockuperad palestinsk mark. World Zionist Organization kan väl beskrivas som dess moderorganisation och den drivande kraften för förverkligandet av staten Israel. Det är knappast så att denne Burg önskar se Israel förintas eller försvagas. Hans artikel bär på en smått desperat vädjan till resten av världen, när han säger detta:

”Men som israelisk medborgare vilken aldrig slutat tro på att fred är möjlig vill jag uttrycka min djupa tacksamhet till den svenska regeringen och till statsministern för beslutet att erkänna en palestinsk stat. Då vi för bara några veckor sedan firade det judiska nyåret Rosh Hashanah är min nyårsbön att flera länder följer efter”.

Ukraina efter valet – Europeiska Ukraina eller Vilda Östern?

Så är då parlamentsvalet i Ukraina över. Enligt alla rapporter har det gått hyggligt lugnt tillväga och inga observationer ännu i alla fall av uppenbart valfusk.

Rösterna räknas fortfarande men enligt den ukrainska valkommissionen, CEC, ska nu 99 % av rösterna nu vara räknade så äntligen kanske man kan börja spekulera i hur parlamentet kommer att forma sig och vilket underlag för regeringsbildning det finns.

Resultatet när dessa 99 % av rösterna är räknade meddelades idag 16.35 lokal tid (15.35 svensk) och gav följande fördelning bland de partier som passerat spärren på 5 %:

Jatsenjuks Folkfront 22,17 %, Petro Porosjenkoblocket 21,81 %, Självhjälp/Samopomich 10,99 %, Oppositionsblocket 9,38 %, Oleh Ljasjkos Radikala Parti 7,44 %, Tymosjenkos Fäderneslandsförbund/Batkivsjtjyna 5,68 %.

Svoboda, som ligger på 4,71 %, kommer alltså inte in i parlamentet även om det kan vara vanskligt att säkert säga än då röster är kvar att räkna. 

Därmed har också den sittande premiärministern Jatsenjuk tagit på sig ansvaret att bilda ny koalitionsregering. Han gjorde tidigare idag uttalandet att han såg framför sig en fempartiregering där alla partier som passerat spärren, utom Oppositionsblocket, skall ingå. Han deklarerade också att han vill döpa regeringen till ”Europeiska Ukraina” för att hedra de som stod på Majdan. Han måste dock lugna sig någon dag tills alla rösterna räknats in.

Dessutom måste ytterligare en viss reservation göras då halva parlamentet väljs i enmansvaldistrikt vilket kan ge platser till kandidater från partier som inte passerat spärren eller som är helt oberoende kandidater. 

Tips och överraskningar

Valresultatet avviker ganska markant från exit polls som gjordes i söndags men framför allt från de väljarundersökningar som gjordes innan valet. Även de mest färska av dem.

Porosjenkoblocket utropades i söndags till valets största parti då exit polls pekade på att de var ett par procentenheter större än Jatsenjuks Folkfront. Det visade sig dock vara en för tidig reaktion då Folkfronten ju fler röster som räknats närmat sig och gått förbi Porosjenkos parti. I väljarundersökningar före valet spåddes Porosjenkoblocket bli störst parti med mycket stor marginal, cirka 20 procentenheter större än näst största parti som tippades bli Radikala Partiet. Nu ser det ut att bli bara tvåa. Trea kom nu en överraskande uppstickare, Samopomich eller Självhjälp på svenska. De har inte alls funnits med i förhandstipsen. 

Ytterligare notabelt är att de högerpopulistiska och högerextrema inte alls lyckats få gehör för sin knytnävspolitik. Att Svoboda skulle backa var förväntat. Enligt många tips skulle de få svårt att komma över spärren på 5 %. Det lyckades de inte heller med, får vi förmoda nu, och har backat från dryga 10 % till mindre än 5 %. Mer oväntat var att Oleh Ljasjkos Radikala Parti inte lyckades bättre. Ljasjkos har tidigare utmärkt sig genom att slåss i parlamentet och under valkampanjen med att vifta med högafflar (som han vill sticka i baken på de gamla politikerna) och lägga upp filmklipp på Youtube där han förnedrar tillfångatagna separatister. Nästan alla väljarundersökningar innan valet pekade ut partiet som näst störst och tippades få mellan 10-15 % av rösterna. Nu ser de alltså ut att sluta som blott femte största parti. Högra Sektorn däremot blev precis så små och obetydliga som väntat och kom inte i närheten av att nå över spärren. Vilket inte hindrar att de skulle kunna vinna något säte genom enmansdistrikten. Inte heller hindrar det dem att fortsätta med sina utomparlamentariska och demokratiföraktande våldsaktioner. Kanske snarare tvärtom.

Den första reaktionen är lättnad över att mer moderata krafter dominerar parlamentet istället. Men en närmare titt på kandidaterna ger en lite mångtydigare bild, vilket jag återkommer till längre fram i detta inlägg. 

Oberäknelig äro den ukrainska politiken

Själv har jag ägnat ett flertal inlägg åt det ukrainska valet. Jag har försökt kartlägga det politiska landskapet och jag har studerat fyra olika analyser inför valet. Jag tror jag därmed kan påstå att jag informerat mig väldigt väl och noggrant. Ändå blir jag lite tagen på sängen av framför allt en sak, framgången för Samopomich.

Jag visste om att de ukrainska väljarundersökningarna har rykte om sig att vara notoriskt opålitliga men jag har försökt kompensera detta genom att titta på flera olika. Men ingen av dem jag tagit del av hade Samopomich över 5 %-spärren. I en av valanalyserna jag studerade närmare inför valet låg partiet kring 1,5 % i väljarundersökningar och Susann Wohrschech som specialstuderat den nya typen av politiker - aktivisterna och journalisterna - bedömde att de flesta av dessa hade chans att ta sig in i parlamentet, med undantag av de som stod på partiet Samopomichs lista.

Det var också lite överraskande att Tymosjenkos Fäderneslandsförbund inte lockade fler väljare än att med nöd och näppe klara spärren. Men än mer överraskande att Jatsenjuks helt nybildade Folkfront lyckades ta drygt 22 % av rösterna, att jämföras med de cirka 8-10 % som prognoserna talade om.

Just det här med Samopomich kan jag trösta mig med att de flesta medierapporter hade missat också. Anna-Lena Laurén skrev dock i allra sista stund i SvD om partiets frammarsch.  SvT:s Elin Jönsson rapporterade också i Rapport/Aktuellt från deras valvaka så dessa två hade möjligen nosat fram att något var på gång hos just detta parti? DN däremot var inte lika lyckosamma utan förutspådde fortfarande på valdagen framgång för nämnde Ljasjko och nämnde inte Samopomich med ett ord. Dessutom hade de lyckats missa Oppositionsblocket helt i valprognosen. Istället gav de Serhiy Tihipkos parti Starka Ukraina beskrivningen; ”rester av expresidenten Janukovytjs proryska maktparti”. Vilket alltså är en mer korrekt beskrivning av Oppositionsblocket även om Tihipko förvisso har varit med i Janukovytjs Regionernas Parti för ett antal år sedan.  

Glöm inte enmansvaldistrikten

Halva parlamentet väljs alltså i enmansvaldistrikt enligt modellen ”first-past-the-post”. Det vill säga ungefär som i Storbritannien. Flest röster i distriktet ger en plats i parlamentet för den segrande. De här lokala valrörelserna brukar gå ganska hett till och valfusk är allra vanligast i samband med dessa val. Enligt valkommissionen (CEC) har det förekommit tekniska problem såväl som problem med oerfarna rösträknare. Våld och hot har också förekommit och i flera distrikt har det lämnats in stämningsansökningar från förlorande kandidater. En talesperson för CEC menar dock att detta är helt normalt och tycks inte alls förvånad;

”Today, there is no reason to say that the results of elections will be cancelled in certain regions. We are expecting lawsuits. This is a traditional reality of Ukrainian election campaigns; I would not rule out that they have already been prepared at the district level,” 

I Lutsk, ett av valdistrikten, räknades Ihor Lapin, en kommendant i den ökända Aidar-bataljonen, in som segrare med endast 28 rösters marginal. När den lokala valkommissionens administratörer ville invänta sent inkommande underlag för att färdigställa resultatprotokollen samlades arga medlemmar ur bataljonen utanför kommissionens kontor. De tände bland annat på bildäck enligt Majdan-manér och nya konfrontationer är tydligen att vänta.

Denne Lapin ställde upp för Folkfronten. Alltså det parti som nu ser ut att bli störst och som med Jatsenjuk som ledare framställs som ett av de mest EU-vänliga.

Seger för de EU-vänliga och bakåt för fascisterna?

En seger för europavänligheten utropas alltså unisont av både ukrainska och utländska media. Det ligger förstås mycket i detta men det är ändå något av en sanning med modifikation.

För det första deltog bara knappt 50 % av befolkningen i valet. Vad tycker den andra halvan egentligen? Det förefaller sannolikt att den inte är lika EU-entusiastisk då det framför allt i östra Ukraina var ett lågt valdeltagande. Det ska heller inte glömmas bort att de partier som är mindre EU-entusiastiska eller rent pro-ryska, Oppositionsblocket, Kommunistpartiet och Starka Ukraina ändå tillsammans fick cirka 17 % av rösterna. De två sistnämnda dock inte tillräckligt för att nå över spärren. Dessutom deltog inte alls 14 distrikt som ligger inom de självutropade republikernas Donetsk och Luhansk områden. Ungefär tre miljoner människor har alltså inte kunnat rösta alls. Dessa väljare för också förmodas vara mindre EU-entusiaster än övriga landets väljare. Hur många som har skrämts till tystnad får vi naturligtvis aldrig heller veta. Men de högerextremas framfart har väl inte undgått någon och det mest ”oskyldiga” tilltaget är kanske den ”soptunnekampanj” som har drabbat politiker som försökt hålla torgmöten och framföra andra åsikter än de nationalistiska brösttoner som dominerar debatten. En särskild sajt har pekat ut vilka politiker som är mest värda att åka på huvudet före i en soptunna.

Huruvida framför allt Jatsenjuks Folkfront är enbart EU-vänlig kan också ifrågasättas i och med det stora antal krigskommendanter som rekryterats till partiets lista och som nu bereds plats i parlamentet. Där finns bland andra en sådan som Andreij Parubiy som grundade det nynazistiska Social-nationalpartiet i Ukraina modellerat efter det tyska (i omvänd ordning) Nationalsocialistiska partiet. Samt befälhavare från Azov-bataljonen och tillika ledare för nämnda nazistparti, som Ihor Mosiychuk och Andriy Biletsky. Så sent som i somras ordnade de en revolutionsmarsch i Kiev med sitt Social-Nationalparti. 

Här finns också Arsen Avakov, inrikesminister i den förra övergångsregeringen och efterlyst av Interpol anklagad för olagliga markaffärer. Han tillkännagav också för bara några veckor sedan att den ovan nämnda Azov-bataljonen ska införlivas med Nationalgardet. De har utmärkt sig i strid och ska få chansen att ytterligare ”utvecklas militärt”, ansåg han. 

Här finns Yuri Bereza, kommendant i Dnipro-bataljonen som enligt rykten ska ha varit inblandad i nedskjutningen av Malaysian Airlines-planet i somras. Bland annat hackade facebook-konversationer sägs peka på detta men kan förvisso mycket väl vara konspirationsteorier.Han är i alla händelser inte någon vän av förhandlingar då han nyligen sagt att det inte kan bli tal om sådana eftersom Ryssland bara förstår makt och vapen och han hade också alldeles före valet följande synpunkt om regeringen: ”These people are not mentally healthy”.

Igor Mosiychuk till vänster och Andrew Biletsky. Photo: Olena Belozerska

Det är den här typen av parlamentariker alltså som nu utgör en god del av det parlamentariska stödet för den regeringskoalition som Folkfronten nu vill bilda. I vilken också Oleh Ljasjkos Radikala Parti är tänkta att ingå, vilket inte precis har en lugnande effekt.

Det visar att det inte är alldeles enkelt att förutse vilken sorts politik denna nya regering kommer att föra. Det visar också att det inte heller enkelt går att säga att de nazistanstrukna har gått bakåt i detta val. Den ukrainska politiken är oberäknelig och partierna är sällan ideologiskt homogena utan består av personligheter med ibland ganska disparata ståndpunkter och bakgrund. Den ukrainska politiken analyseras främst genom att syna personerna bakom partinamnen och inte partiernas program.

Den EU-vänliga fasaden som nu tillkännages från Ukraina visar sig, när man skrapar lite på fernissan, dölja en murknare kärna. Att Folkfronten blir största parti istället för Porosjenkoblocket kan möjligen ge en hårdare linje i förhandlingar med separatisterna och med Ryssland. Vilket inte bådar gott för den som hoppas på en snar fred och försoning och ett enande av det sönderskjutna landet.

Intressant och oroande att USA just i detta läge passar på att skeppa in vapen till Ukraina. Precis vad Ukraina behöver nu?

Kolla också in:

Senaste valresultaten (still counting) här

SvD som gläds åt det EU-vänliga valresultatet och de många nya kandidaterna

Kritisk valanalys som spår instabilitet från gästbloggaren Pål Teigan på bloggen Jinge.se 

SvD:s nödanrop ett tryckfrihetsbrott?

SvD gick 18 oktober ut med uppgiften att ett nödanrop uppfattats från en förmodad undervattensfarkost och att det skulle kommit från Kanholmsfjärden och vara riktat till Kaliningrad. Dessutom att det skulle finnas ett krypterat svar därifrån.

”Uppgifterna är tillräckligt säkra för att publicera dem”, säger SvD:s Mikael Holmström på en chatt-fråga i nättidningen ett par dagar senare.

Dagen efter att SvD släppt uppgiften dementerade dock Försvarsmakten dessa uppgifter och har inte ändrat sig sedan dess. SvD däremot fortsätter att ta upp nödanropet och det krypterade svaret i sina beskrivningar av händelseförloppet för den nyligen avslutade u-båtsjakten i Stockholms skärgård.

Detta med nödanropsuppgiften är det jag själv tycker är mest märkligt i denna ubåtshistoria. Det är också märkligt att inte fler har ställt kritiska frågor om dessa påstådda signaler. Nu har dock DN vaknat och påstår istället självsäkert att det aldrig funnits något nödanrop och att SvD har fantiserat ihop allting. De hänvisar till ”en källa på Marinens underrättelsetjänst”. En enhet som inte finns... enligt SvD som framhärdar i sina påståenden om nödanropet och svaret från Kaliningrad. Enligt chefredaktören finns ”inga skäl att misstro uppgifterna” men vill inte uppge någon antydan om källan med hänvisning till sekretessen. Han tillägger också att den säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström har hög trovärdighet och ”gjort viktiga avslöjanden kring försvaret” förut.

Här ser det ut som att något av ett morgondrakarnas skyttegravskrig har uppstått vilket inte stillar behovet av klarlägganden precis. Ju mer tidningarna valsar runt i spekulationer och mothugg baserade på dubiösa källor desto mer skrattar väl ryssen. Ja, övriga världen också kanske?

Det här med nödanropsuppgiften har hur som helst gnagt i mig sedan den släpptes 18 oktober. Jag har ställt mig själv flera stycken frågor. Men jag är inte säker på svaren. Därför ställer jag dem här så att jag får dem ”ur systemet” så att säga. Kanske är det någon som har intelligenta gissningar åtminstone om hur de ska besvaras?

Om vi som utgångspunkt har att uppgifterna stämmer så infinner sig dessa frågor:

1) Varför skulle Försvarsmakten förneka uppgifterna om de stämmer? Vad skulle det strategiska vara att undanhålla konkreta bevis om sådana fanns och istället publicera ett suddigt foto på något som lika gärna kan vara en kanot? Det vore ju trumf på hand om det fanns konkreta bevis för undervattensverksamhet i svenska vatten som dessutom pekar ut nationaliteten för undervattensfarkosten. Sökningen hade kunnat begränsas avsevärt kring Kanholmsfjärden och regeringen hade genast kunnat skicka en protestnot till Ryssland och avkräva en förklaring. Istället irrade sökstyrkan omkring längs mer än halva skärgårdens kustlinje och lät media och andra civila röra sig fritt i Kanholmsfjärden med sina båtar. Regeringen uttrycker sig fortfarande mycket försiktigt i allmänna ordalag utan utpekande av nationer.

2) Har SvD andra källor än Försvarsmakten? I så fall vilka? I normala fall gäller ju källskydd men om det gäller rikets säkerhet lär det kunna undantas. Har SvD kanske utsatts för medveten desinformation? I så fall från vilken källa (nation)? Har SvD i och med detta gjort sig skyldiga till tryckfrihetsbrott enligt tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4,5 samt 9?

3) Har SvD medvetet fabricerat uppgifterna eller medvetet eller av ren okunskap feltolkat information de fått? Är det i så fall försvarbart att gå ut med uppgifterna i ett potentiellt allvarligt läge? Är det inte att äventyra rikets säkerhet att lägga fram anklagelser på falsk eller svag grund som pekar ut en främmande nation som olovlig inkräktare på svenskt territorium?

Bör inte vår gemensamma public service tv och radio här fylla en viktig funktion? Hittills under denna ubåtsaffär har de mest läst högt ur morgontidningarna. Kan det inte vara dags för en klargörande genomgång för vad som är troligt och sannolikt i signalsoppan? Någon mer som undrar, undrar jag?

Påminnelse om tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4 samt 5 samt 9:

4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 6. Analys inför valet

Efter att jag har gått igenom valsystem, partier och oligarkernas betydelse för parlamentsvalet i Ukraina på söndag avslutar jag här med att sammanställa en analys inför valet baserad till allra största del på fyra valanalyser från olika länder. De finns länkade nedanför inlägget för den som vill läsa dem i sin helhet. De har alla lite olika approach och dateras från början av september till 20 oktober så de ger lite spännvidd över tid men också en diversifierad input från olika horisonter.

Den mest genomarbetade av analyserna är tysk, publicerad av DGO, Deutsche Gesellschaft für Osteuropakunde e. V som är knutet till Universitetet i Bremen. Den publicerades 15 oktober och är därför tämligen färsk. Den ena författaren Irina Solonenko gör en ganska lång och bred analys inför valet medan hennes kollega Susanne Worschech har specialstuderat kandidater från civilsamhället. Ett nytt och aktuellt fenomen i den ukrainska politiken. Jag refererar här till denna analys som DGO/Solonenko respektive Worschech.

Vidare en polsk, från en fristående forskningsinstitution med det polska namnet OSW, Osrodek Studiow Wschodnich eller på engelska The Centre for Eastern Studies. Författare till denna är Tadeusz A. Olszanski och refereras till som OSW/Olszanski. Den är publicerad tidigt i september.

Den tredje analysen kommer från European Council of Foreign Relations, ECFR vilket är en oberoende think-tank med kontor på flera ställen i Europa. Den startades 2007 och leddes då av bland andra finske Martti Ahtisaari och tyske Joshka Fischer. Finansieringen står både näringsliv, ett antal nationella regeringar och välgörenhetsorganisationer för. Analysen här står Andrew Wilson (Författare till boken “Ukraine Crisis: What it Means for the West”) för och den publicerades 20 oktober och är därmed rykande färsk. Den refereras här till som ECFR/Wilson.

Slutligen en kortare analys i artikelform publicerad i Washington Post 6 september. Den är skriven av Erik Herron och Nazar Boyko. Herron är statsvetare vid West Virginia University och Boyko tillhör CIFRA Group, en ukrainsk analysgrupp baserad i Lviv. Refereras här till som WP/Herron&Boyko.

Jag gör inga direkta citat men texten baseras som sagt huvudsakligen på dessa texter, men översatt av mig från engelska och tyska och med viss ifyllnad av mina egna observationer från min research inför den här serien inlägg om det ukrainska parlamentsvalet, varav detta är det sista.

Bara valvaka på söndag som återstår och då kanske den här analysen kan vara bra att ha tillhands?

Val i krigets skugga

Kriget, eller anti-terrorist operationerna som ukrainarna helst kallar det, kastar en mycket stor och mörk skugga över valet på söndag. DGO/Irina Solonenko framhåller att Ukraina befinner sig i det mest turbulent läget någonsin i nationens unga historia. Parlamentsvalet ses som en chans att förnya systemet för styret av denna nation men det är oklart om det kommer att skapa grund för den handlingskraft som behövs för de reformer som Euromajdan gav kvitto på att folket önskar se. Aggressionen från Ryssland och den interna turbulensen i öst med beväpnade separatister gör läget än mer komplicerat och svårt än det är i utgångsläget.

WP/Heller&Boyko påminner om att det gamla partisystemet har blivit rejält omskakat av Janukovytjs flykt och kollapsen för hans Regionernas Parti. Partiidentiteterna är med några undantag helt nya och väljarna kan få svårt att reda ut vilka kandidater som egentligen ligger bakom partibeteckningarna och vad de egentligen har för agenda.

Valet handlar i huvudsak om personer och slogans och mindre om programförklaringar och idédebatt, påpekar DGO/Solonenko . Det framstår alltså inte som alldeles glasklart vad de olika partierna egentligen står för och vilka reformer de tänker stödja vilket förvisso inte är något nytt fenomen i den ukrainska politiken. Den retorik som används knyts i huvudsak till nationalistisk patriotism med militaristiska och anti-ryska slogans eller i motsats till dessa kring begrepp som enhet, stabilitet, fred och försoning. Det förra ser dock ut att vara den dominerande hållningen.

 En aspekt som inte tas upp i någon av analyserna såvitt jag kan se är hur ett parlament som har en övervikt för ledamöter med en populistiskt anti-rysk, nationalistisk-militäristisk agenda ska kunna hantera relationerna med Ryssland i det svåra diplomatiska läge som råder. Tankarna går till efterkrigs-Finland där en revanschistisk inställning till Ryssland sannolikt hade kunnat bli ödesdiger för Finland. Ukraina kan inte besegra Ryssland militärt utan är tvungna att hantera relationen med sin stora granne på ett sätt som inte är undergivet men samtidigt inte heller överdrivet aggressivt. En politik som kräver en koncentrerad balansgång och kalla hjärnor. Det förefaller i denna fråga som att Poroshenko-blocket trots allt kan fungera bäst som bärare av en diplomatisk linje som kan leda till avspänning, fred och handel länderna emellan. En alltför ivrig Euromajdan-retorik kan möjligen öka spänningar och försätta landet i ett ännu farligare läge än nu.

I de krigshärjade områdena i öst och på Krim kommer valet inte att kunna hållas vilket emellertid kommer att ge parlamentet just den här ensidigt anti-ryska sammansättningen. Dessa distrikt kan dock vid senare tillfälle få göra fyllnadsval men det lär dröja tills den ukrainska suveräniteten över områdena är återställd. Totalt handlar det om 32 distrikt i de här regionerna som får vänta på att välja sina kandidater, enligt OSW/Tadeusz A. Olszanski . Den halva av parlamentet som väljs enligt proportionerligt system kommer dock, om jag förstått rätt, inte att få några röster från de här områdena.

OSW/Olszanski framhåller också det faktum att Värdighetsrevolutionen (en benämning som numera används i Ukraina för att beskriva Euromajdan och dess konsekvenser) inte har frambringat något nytt starkt parti. Men många officerare ur frivilligbataljonerna och aktivister från Euromajdan finns dock på listorna för alla pro-europeiska partier och har troligen också bidragit till populariteten för Ljasjkos Radikala Parti och uppstickaren Civic Position, menar OSW/Olszanski. Jag hittar faktiskt ingen svensk översättning som verkar vedertagen men Medborgarståndpunkt eller Medborgarställningstagande bör väl vara betydelsen men jag använder i fortsättningen Civic Position som är mindre omständligt. 

DGO/Susann Worschech noterar dock att det för första gången sedan Ukraina blev självständigt finns ett stort antal kandidater från civilsamhällets olika organisationer och från media med som kandidater i ett parlamentsval. På Petro Poroshenko-blockets lista finns flera journalister med. Från organisationer av olika slag finns kandidater med på listorna från framför allt Jatsenjuks Folkfront, Tymosjenkos Fäderneslandsförbund och uppstickaren Civic Position. Detta nya parti ser ut att klara spärren med viss råge vilket kan tyda på ett genomslag bland folk som tröttnat på de ”gamla” korrumperade eller förmodat korrumperade politikerna. Worschechs analys visar att tolv av alla dessa kandidater var aktiva under Majdan-protesterna i vintras. Det är svårt att avgöra om man ska tycka det är många men kommer de alla in utgör de i så fall cirka 2,5 % av ledamöterna. Större blir dock inte representationen från folkets Euromajdan men tillsammans med övriga aktivister som kandiderar kan det ändå bli några procent ledamöter från civilsamhällets NGO:er och olika kampanjorganisationer och folkliga initiativ. Hälften är emellertid journalister, bland andra sju stycken från nättidningen Ukrainska Pravda som är rätt uppmärksammad. 

Bland NGO:erna är aktivistgruppen Reanimation Package of Reforms (RPR) en omtalad och viktig aktör i debatten. Den utgör ett nätverk eller en plattform för ett hundratal olika Think Tanks och NGO:er med olika expertis som i  arbetsgrupper under olika teman/samhällsfrågor försöker sammanställa önskvärda reformer och bedriva lobbying för att få dem till stånd. Från denna grupp finns fem kandidater men de flesta för små partier utan chans att passera spärren.  Även kampanjen Stop Censhorship har haft en central roll inte minst som förbindelse mellan journalistkår och aktivister.

Den fråga som engagerar mest tycks emellertid vara att ta itu med korruption och maktmissbruk. Men Worschech medger att 20-30 aktivister inte är tillräckligt för att genomföra grundläggande förändringar av det politiska systemet men att det ändå är notabelt att Euromajdan förs in i parlamentet.

Konfliktytor

OSW/Olszanski framhåller att den ukrainska väljarkåren är djupt delad mellan supportrar för en pro-europeisk respektive pro-rysk linje även om den senare försvagas rejält av utvecklingen i öst. Han påpekar också att valet kommer att hållas i en mycket spänd atmosfär. Den lag som Porosjenko drev igenom 16 september och som innebar vissa eftergifter till separatisterna i öst och ett löfte om större autonomi för utbrytarregionerna Donetsk och Luhansk har blivit mycket omstridd och har använts som propaganda emot presidenten Porosjenkos parti av de mer militanta partierna.

DGO/Solonenko beskriver detta som att det går en konfliktlinje mellan de som önskar fred och försoning respektive de som intar en mer militant kompromisslöshet (med separatisterna). I det förra lägret placerar hon Petro Porosjenko-blocket, Starka Ukraina, Oppositionsblocket och Kommunisterna medan den militanta kompromisslösheten företrädsa av de flesta av de övriga partierna helt enkelt, men i olika hög grad.

Enligt ECFR/Wilson hoppas Porosjenkoblocket men också Fäderneslandsförbundet att vinna röster I södra och östra Ukraina men att det främst är tre andra partier som satsar sitt mesta krut på dessa områden, Kommunistpartiet CPU i synnerhet som står under stark press och hot om bannlysning men som kan tänkas gynnas av nedgången för den förre presidentens Janukovytj Regionernas Parti.

En annan konfliktlinje som OSW/Olszanski lyfter fram som viktigast är den som beskrivs som kampen inom det pro-europeiska lägret. Det finns en klar skiljelinje, menar han alltså, mellan ”fredspartier” och ”krigspartier” även inom detta pro-europeiska läger. De första företräds egentligen bara av Porosjenkoblocket men inklusive stödpartiet UDAR och de s.k. ”krigspartierna” utgörs av de övriga pro-europeiska partierna med Jatsenjuks Folkfront och Tymosjenkos Fäderneslandsförbund i spetsen. Det är dock svårt att avgöra, enligt Olszanski, om Jatsenjuk egentligen förordar en militär lösning på konflikten med separatisterna eller om det bara är en taktisk hållning inför valet för att inte tappa patriotiska röster till rivalen Tymosjenko. Han påpekar dock att väljarkåren tycks efterfråga den militanta linjen och att den ovan nämnda lagen om utökad autonomi för utbrytarregionerna och amnesti för de stridande separatisterna där av somliga rentav betraktas som kapitulation eller högförräderi.

DGO/Irina Solonenko framhåller slutligen också den klara skiljelinje som går mellan partier som kan beskrivas som pro-majdan eller som non-majdan. Det sistnämnda lägret kan innehålla rena motståndare till maktskiftet i Kiev och som betraktar det som en kupp till de som accepterar utvecklingen men önskar en mer rysstillvänd politik men med det gemensamma att de inte identifierar sig med Majdanrörelsen.

I Pro-majdan fältet samlas de partier som suttit i den tillfälliga koalitionsregeringen eller stöttat denna. I spetsen förstås Poroshenkoblocket med UDAR, Jatsenjuks Folkfront, Tymosjenkos Fäderneslandsförbund men också Svoboda.

I Non-majdan fältet finns Regionernas Parti som dock beslutat att inte gå till val annat än i enmansvaldistrikten (se nedan). Men kan den vägen ändå ta platser i parlamentet. Många av de gamla politikerna i Regionernas Parti ställer nu istället upp som Oppositionsblocket, då heller inte enbart i enmansvaldistrikten. Här finns också partiet Starka Ukraina med oligarken Serhiy Tihipko som ledare. Han tillhörde tidigare Regionernas Parti men drog sig snabbt ur detta vid Janukovytjs flykt. Ett annat namn på deras lista är oligarken Valerij Choroshovski . Kommunistpartiet är ytterligare ett parti som sannolikt har tappat de flesta av sina röster i den anti-ryska stämning som råder. De hade vid förra valet ungefär 13 % av rösterna men lär inte klara spärren denna gång. Vilket inte hindrar att de kan få några platser genom enmansvaldistrikten. 

En outsider mellan dessa fält är, enligt Solonenko, Oleh Ljasjkos Radikala Parti. Möjligen menar hon då att de inte funnits med i övergångsregeringen efter maktskiftet och att de därför inte har någon klar ”Majdan-identitet”.

Enmansvaldistrikten och uppstickaren Civic Position

I enmansvalkretsarna/distrikten väljs en kandidat per distrikt enligt systemet “first-past-the-post”, det vill säga den kandidat som får flest röster tar platsen I parlamentet för distriktet. Det innebär att en kandidat från ett mycket litet parti kan vinna plats i parlamentet om denne lockar till sig tillräckligt många röster. Det ska inte heller glömmas bort att det ställer upp många oberoende kandidater. Det kan röra sig om lokala personligheter av olika slag. Bland dessa oberoende finns flera av oligarkernas kandidater som backas ekonomiskt av dessa och därför har möjlighet att göra påkostade kampanjer. Halva parlamentet utgörs av dessa ledamöter vilket gör valet lite mer oberäkneligt. Att klara spärren på 5 % för partierna är alltså ett sätt att komma åt några av parlamentsplatserna men det gäller endast halva parlamentet alltså. Som det ser ut nu lär, som tidigare nämnts, en del av dessa distrikt - de som idag är utropade som självständiga republiker i öst - få avgöras genom senare fyllnadsval. 

WP/Heller&Boyko betonar just denna detalj men påpekar att distrikt som deltar I valet måste rapportera resultaten alldeles oavsett hur många röstlokaler som har hållits öppna, enligt artikel 95 i vallagen. Det betyder, i princip, att även om endast en enda vallokal kunnat hållas öppen och tagit emot röstande i distriktet på ett godkänt sätt så ska det resultatet räknas in som distriktets slutresultat. Denna valtekniska detalj kan föra med sig lokala stridigheter med märkliga resultat och utmaningar för legitimiteten för valet. De framhåller också att valadministrationen på flera platser i dessa områden kan komma att lida av brist på personal och att säkerheten inte kan garanteras överallt vilket också kan öppna för påtryckningar och manipulation av resultatet. De framhåller erfarenheterna från vårens presidentval där också en mängd lokala borgmästarval hölls. Medan utfallet av presidentvalet ansågs vara helt legitimt fanns däremot tveksamheter i de lokala valen där potentialen för mutor och manipulation var större. Det finns farhågor att detta mönster kan upprepas i parlamentsvalet när distriktens representanter ska väljas.

Opinionsundersökningarna visar att mellan 5 och 10 partier har chans att passera över 5 %-spärren. Men ECFR/Wilson varnar för att dessa prognoser endast mäter den halva som väljs partivis enligt representativ modell och påminner om att inte glömma bort den halva som väljs enligt den ovan beskrivna “first-past-the-post”-modellen i enmansvaldistrikten. I ett land som Ukraina, framhåller han, ger detta system en stor fördel för de som har tillräckligt med pengar för att köpa sig röster, med andra ord lokala oligarker eller deras politiska allierade. Han menar att det var ett misstag att hålla fast vid denna modell och att det kan betyda att endast ett femtiotal av de nya parlamentsledamöterna blir helt nya ansikten.

DGO/Irina Solonenko framhåller slutligen en annan viktig poäng. Pro-majdan partierna i vissa valdistrikt har kommit överens om att stå bakom en gemensam kandidat. Dessutom får inte glömmas bort det som redan nämnts att kandidater från Regionernas Parti ställer upp i vissa distrikt. Några för partiet men en del som oberoende kandidater, vilket kanske ger större chanser då partiet misskrediterats av Janukovytj och Majdan-händelserna.

WP/Heller&Boyko framhåller även de vikten av koordinera stödet till en enda stark kandidat i enmansvaldistrikten. De påminner om att framför allt Fäderneslandsförbundet och Svoboda gjorde så i flera distrikt inför valet 2012 men att de misslyckats med detta inför det kommande valet. En orsak till detta kan vara att de förra gången hade fyra månader på sig jämfört med knappt två denna gång. De tror att detta kan kosta dem platser i parlamentet, kanske tvåsiffriga till antalet. Hur som helst lär det bli en bitter kamp om dessa distriktsröster mellan partinominerade och oberoende kandidater och att koordination bakom kulisserna kan förekomma. I annat fall blir det ett krig alla mot alla i distrikten.

Uppstickaren Civic Position

Ett parti som jag inte haft med i den genomgång av partier som ingått i min serie inlägg om valet i Ukraina är Civic Position, som tidigare nämndes. Många av de aktivister som fanns med på Majdan-torget - men kanske framför allt de som efter maktskiftet engagerat sig i olika upprop, kampanjer och organisationer för att få till stånd en kursändring för landet – finns nu på partiet Civic Positions lista. 

Detta parti är inte nytt utan bildades redan 2005 men gick då under namnet Starka Ukraina. Det nuvarande namnet har hängt med sedan 2010 och ledaren sedan dess är den, enligt ECFR/Wilson, respekterade före detta försvarsministern Anatoliy Hrytsenko, som kom fyra i presidentvalet tidigare i år med 5,5 % av rösterna.

 Enligt OSW/Olszanski  är partiets program konservativt, pro-europeiskt och anti-ryskt och förespråkar en hårdför linje gentemot separatisterna i öst. Han menar också att det är dåligt organiserat och kallar det ett marginellt parti som nått sin största popularitet tack vare Hrytsenkos aktivitet under Majdan-händelserna.

DGO/Susann Worschech framhåller däremot partiet som en växande kraft som samlar flera av de aktivister inom Majdan-rörelsen som försöker ta sig in i parlamentet för att förändra landet inifrån maktens korridorer. De ser också ut att vinna stöd hos tillräckligt många för att komma över spärren på 5 % och i en del mätningar ligger de till och med uppåt det dubbla.

Euromajdan. Bild: hd.se

Vilka vinner? Prognoser och gissningar

Över 20 partier ställer upp I valet men det lär bli runt 8-9 som blir betydande i parlamentet. Enligt väljarundersökningarna leder framför allt Porosjenkoblocket (kanske är det här dags att bara påminna om att det faktiskt leds av Jurij Lutsenko) men också Ljasjkos Radikala Parti. I övrigt lär det bli en fight mellan Tymosjenkos Fäderneslandsparti och Jatsenjuks Folkfront om tredjeplatsen. Det ovan nämnda Civic Position ser ut att klara spärren men däremot inte Svoboda eller Starka Ukraina. OSW/Olszanski  tror dessutom, liksom de allra flesta, att chanserna för Kommunistpartiet och Oppositionsblocket är små. I enmansvaldistrikten ser han störst chans för kandidater tillhörande Porosjenkoblocket, Starka Ukraina, Folkfronten och Fäderneslandsförbundet. De pro-europeiska krafterna lär hur som helst få ett definitivt övertag men att det blir svårt att få till en koalition för regeringsbildning stark nog att kunna driva igenom tillräckligt radikala reformer och ändringar av konstitutionen som lär behövas för att förändra det politiska systemet grundligt.

DGO/Irina Solonenko gör en djupare analys och menar att den forna strålglansen kring Tymosjenko har falnat väsentligt och att hon har tappat i popularitet och i takt med detta också hennes parti Fäderneslandsförbundet. Partiet har försökt reparera detta med att introducera nya personer på vallistan. Jatsenjuks Folkfront har en militant framtoning med många kandidater från frivilligbataljoner och använder mycket militär symbolik i sin kampanj vilket åtminstone lär ta partiet förbi spärren på 5 % om prognoserna stämmer. Svoboda däremot ser, som redan nämnts, ut att ha tappat mycket och lär få svårt att nå spärren. Då de fick 10 % i det tidigare valet hade den nationalpatriotiska framtoningen en lockelse eftersom den fyllde ett otillfredsställt behov under Janukovytj. Nu när denna patriotism är i praktiken ”statsideologi” har de inte längre ensamrätten på den och kan därför ha tappat anhängare, menar Solonenko.

Kommunisterna lär inte nå upp till 5 %-spärren men är traditionellt starka i de distrikt som nu inte kan delta i valet. Dessa platser är som sagt tänkta att tillsättas genom senare fyllnadsval så ett litet tillskott av kommunister kan nog tänkas tillkomma parlamentet senare. Det är dock helt avhängigt av vad som kommer att hända med dessa självutnämnda republiker Donetsk och Luhansk förstås.

Oleh Ljasjkos Radikala Partiet har gått ut hårt mot oligarkernas makt, vilket är ett populistiskt drag, men, påpekar Solonenko, inför valet har det uppdagats att denne Ljasjko själv bor i en lyxig villa utanför Kiev, har dyra bilar och flyger privat-jet. Han uppträder också regelbundet i en oligarkägd tv-kanal. Men de prognoser som gjorts visar ändå på ett tämligen starkt stöd och hans parti kan bli näst störst, vilket förvisso inte behöver innebär mer än en röstandel på cirka 10 %.

 Ingen av de analyser jag studerat tror på någon dominerande kraft i parlamentet utan att vi lär få se ett splittrat sådant som i värsta fall kan underminera den politiska stabilitet landet så väl behöver. Som bland andra WP/Heller&Boyko framhåller kan detta i så fall – för ett land vars suveränitet sedan flera månader är hotad – bli en källa till en än större oro över landets framtid alltmedan politiker och partier slåss vildsint om bytet.

Porosjenko. Bild: SvD/Gleb Garanich

Hur kan en tänkbar regeringskoalition se ut?

Enligt alla bedömare lär inget enskilt parti, inte ens Porosjenkoblocket, få tillräckligt mycket röster för att kunna regera ensamt. Som det ser ut blir det mellan 30-40 % av rösterna vilket ändå inte räcker till majoritet. ECFR/Wilson tror att den mest sannolika regeringskoalitionen blir mellan dem, Folkfronten och Civic Position och att Jatsenjuk i så fall skulle kunna fortsätta som premiärminister. Men, tilläger han, det krävs att dessa partier vinner mycket röster i enmansvalkretsarna för att vinna nog med lokalt stöd över landet för att överleva som regering.

Mest optimistisk är OSW/Olszanski som menar att parlamentet ändå kommer att få en stabil pro-president majoritet. Han ser främst en koalition mellan Porosjenkoblocket med UDAR (icke att förglömma), Folkfronten samt en stor del av distriktskandidaterna, där Porosjenkoblockets kandidater, enligt hans bedömning, i vissa fall kan räkna med stöd från ledamöter från Civic Position, Fäderneslandsförbundet, Svoboda och till och med Radikala Partiet och i vissa fall Starka Ukraina. Han ser dock inte heller han att det blivande parlamentet kommer att få en tillräckligt kvalificerad majoritet för att kunna genomföra nödvändiga konstitutionsändringar eller tillägg utan att långtgående kompromisser kan förväntas.

Olszanski ser i alla händelser ett samarbete mellan Porosjenkoblocket och Folkfronten som mest troligt då de under valkampanjen undvikit att kritisera varandra och Jatsenjuk har redan före valet för Porosjenko föreslagit en formell koalition

DGO/Solonenko noterar också detta närmande men med invändningen att deras oenighet om hur problemet med separatisterna ska lösas kan göra denna tänkbara koalition komplicerad. Porosjenkos förhandlingsväg eller Jatsenjuks militära väg?

Det kan alltså istället, enligt Solonenko, sluta med att det bildas en koalition som utesluter alla Pro-majdan partier och att Poroshenko istället samlar en majoritet bland partier och fria kandidater som förordar en fredlig lösning i öst och en enhet och försoningslinje för landet. Detta befaras av vissa kunna hämma reformivern eftersom den anses större hos Pro-majdan partierna. 

Det enda parti som ser ut att bli riktigt stort i parlamentet är alltså Porosjenko-blocket men utan att dominera helt. Därtill kommer ledamöterna från enmansvaldistrikten vars lojaliteter är mycket blandade och svåra att förutse. Alla analyserna här tvivlar på möjligheterna att bilda en stark regering runt Porosjenkos parti. Själv ställer jag mig slutligen också frågan hur stor skillnad en ny regering gör? I vilken omfattning har den kontroll över vad som händer i detta slitna land? De ständigt pågående insamlingarna till utrustning för soldaterna vid fronten är tecken inte bara på patriotisk offervilja utan också det pinsamma faktum att en del av statens medel för försvaret försvinner någonstans på vägen. Porosjenko som president har försökt framstå som en offensiv militär strateg under sommarens kraftsamling för att ta kontroll över områden som separatister försvarat. Frågan är bara hur bra koll han har på trupperna och fronten? Häromdagen beordrade han artilleritystnad vid sydöstfronten men med tillägget: ”We announce ‘artillery silence’ and we’ll see what will happen”.  

Han har också nyligen begärt (ja, ordet ”demand” och inte ”request” används) fler observatörer från OSSE till Donetsk- och Luhansk-regionerna. Han vill också att dessa förses med utrustning som drönare, bepansrade fordon och radar. 

Samtidigt måste vinterns gasleveranser säkras för att inte folket ska frysa ihjäl vilket landet inte klarar utan nya lån från EU.

Porosjenko får, om det går som prognoserna säger, efter söndagens val kopplat ett grepp om den ukrainska politiken då han kommer att ha inte bara posten som regeringschef utan också har ett fastare grepp om parlamentet genom sitt parti. Ändå måste det ifrågasättas om Porosjenko har tillräckligt starka nypor för att hålla ihop landet? Eller är det möjligen så att sönderfallet hos det Ukrainska samhällets struktur och institutioner är så långt gånget att det är irreparabelt i nuvarande läge?

Det är hur som helst en svår sits för den nya regeringen hur den än kommer att sammansättas. Många viktiga och tunga beslut behöver tas. En stark regering kan vara det viktigaste för landet framöver. Den samlade bedömningen här måste bli att det är mycket tveksamt om det nya parlamentet som väljs på söndag kommer att kunna leverera en sådan. 

Analyserna i sin helhet:

European Council of Foreign Relations, ECFR/Andrew Wilson (Författare till boken “Ukraine Crisis: What it Means for the West”(20 oktober)

The Centre for Eastern Studies/OSW, OsrodekStudiow Wschodnich, /Tadeusz A. Olszanski (tidigt september)

DGO, Deutsche Gesellschaft für Osteuropakundee.V/Irina Solonenko, Susanne Worschech (15 oktober)

Washington Post/Erik Herron & Nazar Boyko (West Virginia University resp. CIFRA Group)(6 september)

Artiklar inför valet:

Anna-Lena Laurén i SvD

Sten Sjöström, Sveriges Radio

Fredrik Wadströms kritik på SR mot Aftonbladets Ukraina-rapportering

... och Aftonbladets Åsa Linderborg svar

Linus Valtersson i Fria Tidningen

Katja Johansson, Svenska YLE

Klipp med Ingmar Nevéus på DN-webb

Tidigare inlägg i serien om parlamentsvalet i Ukraina:

1. Valsystemet ochdess komplikationer

2. Partierna: De trestora och ett stödhjul

3. Partierna: Devänsteroppositionella

4. Partierna: Dehögerextrema

5. Partierna: Oligarkernaskamp om Ukraina – Follow the money trail

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 5. Oligarkernas kamp om Ukraina – Follow the money trail

Ett av huvudkraven från de protesterande människorna på Majdan-torget i Kiev i vintras var att få slut på korruption och på oligarkernas makt. Politikernas allianser med stenrika affärsmän där tjänster och pengar byttes i det tysta på en okontrollerad marknad för makt var något som provocerade ”vanligt folk”, såväl i arbetarled som bland småföretagare. Oppositionspolitikerna som skyndade sig till Majdan-torget stämde in i fördömanden av oligarkernas makt och den utbredda korruptionen men det är tämligen svårt att finna någon enda ledande politiker som inte har haft kontakter med någon eller några av dessa oligarker, eller till och med är att betrakta som en sådan själv.

Medan liberala revolutionsromantiker, som folkpartisten Jasenko Selimovic, gick omkring på Majdan-torget och tog intryck av den folkliga resningen så pågick redan intrigerna på affärsmännens och politikernas arbetsrum där planer för Ukrainas framtid möjligen redan låg på ritborden. Det är dock inte alldeles lätt att följa med i alla förvecklingar och försänkningar mellan politiker och oligarker. Spelet kring den ekonomiska och politiska makten i Ukraina innehåller intriger som räcker för minst ett dussin tv-serier som skulle få gamla Dallas att blekna vid jämförelse.

Folket som nu går till val hade kanske trott att Majdan-upproret skulle bli någon sorts reningsbad från korruption och oligarkvälde. Men de partier de röstar på är så gott som alla sammanflätade med en eller annan oligark och mångmiljardär och den ukrainska politiken lär inte heller efter detta val se särskilt annorlunda ut än tidigare då den i mångt och mycket varit att betrakta som en oligarkernas kamp.

Investeringar i politik

Oligarkerna har sällan något problem att skifta lojalitet i detta politiska spel. Som de slipade affärsmän de är (ja, de är så gott som uteslutande män) har de som enda lojalitet sina egna pengar eller möjligen andras om de lånat upp stora belopp för investeringar av olika slag. För dem är politiker en investering som alla andra, eller kanske bättre beskrivet en försäkring. En del oligarker sprider sina investeringar/risker genom att satsa på flera politiker. Man kan säga att de ägnar sig åt hedging (wikipedia: engelska:( inhägna, gardera sig) innebär att med hjälp av mot- eller täckningsaffärer i en investeringsstrategi minska eller eliminera risk) . Det här sättet att agera är egentligen inte alls unikt även om vi här i Sverige är tämligen oskuldsfulla när det gäller investeringar i politik (möjligen lite för oskuldsfulla?). Det är bara att exempelvis se på hur mycket pengar som satsas på respektive presidentkandidat i USA när det börjar dra ihop sig till val där. Många amerikanska storföretag och mångmiljardärer gör dessutom precis som kollegorna i Ukraina, det vill säga sprider sina risker och satsar på båda kandidaterna. De har ju fördelen av att på förhand veta vilka två som har realistisk chans att bli vinnaren och en satsning har alltså på förhand 50/50-chans att ge avkastning. I Ukraina är det dock mer komplicerat.

Som jag har försökt visa i min genomgång av det partipolitiska fältet inför det ukrainska parlamentsvalet på söndag så är den ukrainska politiken oerhört snårig, svårbedömd och oberäknelig. Allianser kommer och går, partier byter namn, dör ut eller uppgår i något annat och för det mesta är partierna knutna till en person vilket gör att dennes preferenser/nycker styr partiets. I valet på söndag finns uppemot 30 partier att välja på varav åtminstone tio har realistisk chans att nå över 5 %-spärren samtidigt som det är tämligen osannolikt att det blir just så många som gör det. En investering i ett sådant här fält blir därmed en ganska riskfylld historia. Så hur lösa detta?

Den amerikanske investeraren i politik nöjer sig som regel med att i tysthet casha in fördelarna, i form av gynnsamma beslut, med att ha satsat på en vinnare. Den ukrainske oligarken har troligen större incitament att själv ge sig in mer handgripligen i det politiska livet för att få större inblick och inflytande i vad som sker eftersom risken är så pass mycket större att de satsar fel. Just kontroll för att vinna ett stabilt och gynnsamt läge kan vara mycket värt långsiktigt. I Ryssland sägs oligarkerna helt enkelt hålla sig utanför politiken. Där finns en enda stark kraft, Vladimir Putin, kring vilket hela den politiska beslutsprocessen cirkulerar. Det räcker möjligen att vinna hans vänskap eller åtminstone att inte bli dennes fiende. De ukrainska oligarkerna är betydligt mer aktiva inom politiken.

Den nuvarande presidenten Petro Poroshenko är förstås det givna exemplet. I det kommande parlamentsvalet är hans eget parti Poroshenko-blocket det som ser ut att bli störst. Han kommer således ha stor kontroll både över den lagstiftande och verkställande makten. Men det finns fler exempel. Julia Tymoshenko, som leder partiet All-ukrainska Fäderneslandsförbundet, kallades tidigare för ”gas-prinsessan”, skaffade sig stora tillgångar, och bör därför räknas till oligarkerna som ett undantag från ”gubbväldet”. Hennes utfall mot oligarker och korruption bör alltså tas med en stor dos salt då hon har haft både politiska och affärsmässiga duster med dessa.

Den rikaste av dem alla i Ukraina, Rinat Akhmetov, var parlamentsledamot för Regionernas Parti mellan 2006-07 samt i ytterligare en period 2007-2012 och sägs nu ha ”investerat” i partiet Oppositonsblocket (se tidigare inlägg). En annan, Victor Pinchuk, satt i två mandatperioder under 1998-2006 i parlamentet. Han är för övrigt också gift med dottern till en tidigare president, Leonid Kuchma. Ytterligare en, Vadim Novinsky, vann ett fyllnadsval i Sevastopol på Krim för bara ett år sedan, vilket är en intressant historia för sig, men finns nu som elfte namn på listan för Oppositionsblocket inför parlamentsvalet på söndag. Han utpekas ha varit Kremls ”pointman” eller ”piska” i det ukrainska parlamentet före maktskiftet. Ihor Kolomoyskyy är en annan intressant figur som varit guvernör i Dnipropetrovsk, men inblandad i en hel del i övrigt vilket jag återkommer till.

En ytterligare detalj att lägga till som är viktig att lägga på minnet är att många oligarker står bakom oberoende kandidater som ställer upp i enmansvaldistrikt där en enda vinnare blir distriktets ledamot i parlamentet. Hälften av alla ledamöter väljs i dessa distrikt och den/de lokalt förankrade affärsmännen har som regel minst en kandidat de backar. Denne kan då förstås räkna med att kunna göra en tämligen påkostad valkampanj.

Oligarkernas kamp (Follow the money trail)

"It's almost as if [Ukrainian] oligarchs are part of the process in which people rise to power," 

(Lauren Goodrich, chief Eurasia analyst at global intelligence firm Stratfor)

Citatet ovan, som finns i en artikel på CNBC, kan beskrivas som ett klart “understatement”. Om vi stryker ordet ”nästan/almost” kommer vi närmare sanningen. I ett mycket intressant blogginlägg skrivet den 10 januari i år (det vill säga nästan två månader före maktskiftet i Kiev) av Kildén & Åsman får vi den ukrainska konflikten sammanfattad på ett kortfattat, välskrivet och informativt sätt. De menar att kampen mellan EU och Ryssland om inflytande i Ukraina också kan ses som kampen mellan olika typer av kapitalägare. Dels de ”gamla” som efter Sovjetunionens fall kapade åt sig offentliga tillgångar för en spottstyver och berikade sig därigenom och dels ett antal ”nyrika” affärsmän som med starka kopplingar till den förre makthavaren, president Janukovych. De här nyrika affärsmännen kallas eller ska vi säga kallades ofta för ”Familjen”. Inlägget finns här och är värt att citera som utgångspunkt för resonemanget:

”Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har ”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.

Enligt ekonomisk expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat placera allt större förmögenheter på Cypern”.

De stora pengarna för ”Familjen” låg (naturligtvis) i gas, rysk gas. Det ukrainska Naftogaz hade ett kontrakt med Rysslands Gazprom om att köpa gas till ett visst pris. Som Kildén & Åsman klargör i fortsättningen av sitt inlägg gavs oligarkerna inom ”Familjen” rätten att köpa gas till ett världsmarknadspris som var mycket lägre än det kontrakterade mellan Naftogaz-Gazprom. De kunde sedan sälja sin billiga gas till Naftogaz med enorm förtjänst. Vilket i sin tur ledde till att Naftogaz i realiteten inte köpte så mycket gas av Gazprom som kontraktet stipulerade. Detta har naturligtvis skapat stor irritation hos Putins Ryssland eftersom ryska staten är huvudägare till Gazprom.De ”gamla” oligarkerna - bland dem Rinat Akhmetov, Victor Pinchuk och Ihor Kolomoyskyy - hade däremot större intresse av ett närmande till EU eftersom detta skulle vara ett sätt att säkra sina privata egendomar från ”kleptokratierna” i ”Familjens” Ukraina eller Putins Ryssland, för att citera Kildén & Åsman slutligen.

Det här är naturligtvis inte hela sanningen bakom det ukrainska maktskiftet i våras och beskrivningen av gamla/nya oligarker är starkt förenklad men klart relevant och att känna till oligarkernas betydelse för händelseförloppet före, under och efter Euromajdan är nog oerhört vitalt för att greppa helheten. ”Follow the money”, brukar det ju heta att man bör göra om man vill veta motiven bakom stora politiska händelser och beslut. 

Förlorarna

I detta spel med höga insatser kan vi nu åtminstone se ett antal förlorare. Den förre presidenten Viktor Janukovych själv naturligtvis. Han har med jämna mellanrum gjort offentliga uttalanden där han förklarar sig som det enda rättmätiga och folkvalda statsöverhuvudet för Ukraina men hans möjligheter att återkomma till makten är naturligtvis överspelade. Det senaste ryktet, från början av oktober, kring honom är att han skulle ha fått ryskt medborgarskap. Detta skulle ha hävdats på den ryske inrikesministerns Anton Gerasjtjenko facebooksida men dementerades senare av Putins talesman Dmitry Peskov. Janukovychs öde är alltså i mångt och mycket höljt i dunkel.

En av spelarna inom ”Familjen”, den unge mediamogulen och gaskungen Sergej Kurchenko, skulle enligt samma rykte också ha fått ryskt medborgarskap. Han är efterlyst av Interpol på begäran av ukrainsk domstol som anklagar honom för förskingring mot ukrainska staten i samband med de ovan beskrivna gasaffärerna mellan ”Familjen” och Janukovych. Kurchenkos tillgångar i EU, tillsammans med 16 andra oligarkers, frystes 6 mars i år som en del av sanktionerna mot Ryssland i samband med deras ockupation av Krim. Kurchenko själv försvann från landet innan dess till okänd adress men har uppenbarligen och föga överraskande befunnit sig i Ryssland.I somras blev också hans tillgångar i Ukraina i form av företaget VETEK och i fotbollslaget Metalist Charkivs arena frysta av en ekonomidomstol i Kiev.

Vinnarna?

Bland dem som ser ut som vinnare i nuläget finns, förutom den redan nämnde Porosjenko, ett antal intressanta figurer men för enkelhetens skull uppehåller jag mig vid de tre tidigare nämnda – Akhmetov, Pinchuk och Kolomoyskyy .

Rinat Akhmetov är en av världens 100 rikaste enligt Forbes och en av de som investerat rejält i den gamla regeringen Janukovych. Han är dock känd för att sprida sitt politiska ägande och det är svårt att bedöma om han verkligen tillhör något särskilt parti eller om han har försänkningar i flera. Hans intressen i det gamla regeringspartiet och president Janukovuchs parti Regionernas Parti, tillsammans med de uppgifter som gör gällande att han nu finansierar dess avläggare Oppositionsblocket, talar lite emot teorin om de ”gamla” oligarkernas intresse av att närma sig EU. Men han lär, enligt ovan citerade Lauren Goodrich vid Stratfor, även ha finansierat den förre presidentens opposition. Han har kanske därmed skapat sig en politisk hedgefond som skyddat även efter maktskiftet tidigare i år. Han sitter dock i en lite skakig båt då hans ”imperium” har sin kärna i Donetsk där han också är ägare av fotbollslaget Schachtar Donetsk som nu tvingas spela sina Champions League-matcher i Kiev eller Lviv. Han har dock en uttalad vilja att finna en fredlig lösning mellan separatisterna och Kiev-regeringen och sagt sig vilja se ett helt och enat Ukraina. En fullt rationell hållning eftersom hans viktigaste tillgångar finns i östra Ukraina och inte i Ryssland.

Akhmetov till vänster. Bild: pravmir.com

Victor Pinchuk har länge varit en stark förespråkare för ett ukrainskt närmande till EU. Han har dock affärskontakter i Ryssland (en stor del av hans inkomster genom stål kommer därifrån) och lär därför inte vilja ställa upp på alltför skarpa sanktioner från EU mot Ryssland utan bör snarare helst se att förbindelserna normaliseras. Han uttrycker det så här i en intervju till Forbes:

”It´s not necessary to be a member of the European Union.  But European values will solve a great number of Ukraine´s problems. [But] Ukraine cannot be successful without Russia”.

Victor Pinchuk till vänster. Bild:Telegraph.co.uk

En som definitivt hamnat på kant med Ryssland men också med denne Pinchuk är Ihor Kolomoyskyy, ägare av bland annat Privat Bank. Pinchuk har stämt honom och dennes affärspartner Hennady Boholyubov i en domstol i London för påstådda oegentligheter i samband med en gemensam affär.

Men Ryssland har också begärt av Interpol att få honom efterlyst, vilket dock avslogs nyligen, och en rysk distriktsdomstol har utfärdat en arrestorder för åtal i sin frånvaro med anklagelsen att ha organiserat dödandet av civila som grund.  Kolomoyskyy blev alldeles efter maktskiftet i Kiev utnämnd till guvernör för distriktet (Oblast) Dnipropetrovsk av den tillförordnade presidenten Oleksandr Turchynov. Efter att han och Vladimir Putin smutskastat varandra offentligt i ett par månader kom till slut de ryska rättsliga åtgärderna vars konsekvenser fortfarande står att se. Vad det handlar om är emellertid bland annat Kolomoyskyys finansiering av frivilligbataljonen Dnipro-bataljonen. Genom denna ska han, enligt anklagelserna, bland annat använt olaglig krigföring mot civilbefolkning vid de frontavsnitt där de är aktiva.

Uppgifter gör också gällande att han ska vara finansiär åt Högra Sektorn. Vilket låter som helt obegripligt eftersom denne Kolomoyskyy själv är jude och som sådan en av få kvarvarande i detta Ukraina där Högra Sektorn är ett av de högerextrema som vill ”rena landet” från alla utom ”etniska ukrainare”. Möjligen vill han på detta lite ”übersmarta” sätt hålla värsta fienden nära? Den rysk-israeliske politikern och författaren Avigdor Eskin har emellertid nyligen aviserat att starta en kampanj för att få Kolomoyskyy utslängd från alla poster inom judiska organisationer med anledning av hans finansiering av Högra Sektorn. Det förekommer också uppgifter om att en petition, skriven av israeliska ryskbördade judar, skulle vara utfärdad och cirkulera för underskrifter innehållande kravet att Kolomoyskyys israeliska medborgarskap (han lär ha trippla! Medborgarskap, ukrainskt, cypriotiskt och israeliskt) upphävs. Detta kan å andra sidan också vara ett politiskt spel i den konflikt som råder mellan Ukraina och Ryssland. Det är hur som helst förtvivlat svårt att få detta påstående verifierat annat än genom ryska källor eller okända bloggare. Därför är det klokt att vara försiktig med att acceptera alla rykten som florerar.

Ihor Kolomoyskyy till vänster. Bild:collive.com

Folket går till val och oligarkerna sitter kvar

Hur det än är med alla rykten och anklagelser som omger oligarkerna och de politiska partier och personligheter som nu ska väljas till parlamentet så är det ingen som kan undgå att se att det som händer i den ukrainska politiken sker utan insyn och inblandning av dessa stenrika affärsmän varav bara några har beskrivits här.

Majdan-protesterna var uttryck för ett genuint missnöje med dessa oligarkers makt över landet och deras oheliga allians med politikerna, med korruptionen och med den ekonomiska situationen i landet. Men det är mycket som talar för att de folkliga protesterna kapats eller rentav orkestrerats av krafter bortom torgets barrikader. I vilken omfattning och exakt hur kanske vi aldrig får riktigt veta.

Men ett som är säkert är att åtminstone några oligarkers intressen även efter söndagens val lär bli omsedda av de nya parlamentarikerna ungefär som de blivit tidigare. Kanske nya politiker, men fortfarande i huvudsak oligarkernas politik.

Samtidigt, vilket inte får glömmas bort, går det inte att undvika att se att om det ska ske några välbehövliga investeringar över huvud taget i Ukraina just nu så lär oligarkernas pengar behövas. Det är mest en fråga om hur mycket som ska satsas, var det ska satsas och på vad?

Det kan däremot avgöras av utfallet av söndagens val.

Tidigare inlägg i serien om parlamentsvalet i Ukraina:

1. Valsystemet ochdess komplikationer

2. Partierna: De trestora och ett stödhjul

3. Partierna: Devänsteroppositionella

4. Partierna: Dehögerextrema

Artikel från CNBC om oligarker och deras politiska kontakter

Artikel på Forbes om oligarkerna vid maktskiftet

Wikipedia om Ukrainas oligarker

Artikel i DN om oligarkernas inträde på maktscenen efter maktskiftet

Artikel på SvT om oligarker som sägs sponsra de pro-ryska separatisterna

Blogginlägg från Kildén & Åsman om oligarkerna under Majdanupproret

En socialistisk syn på oligarkerna i Ukraina