Ett av huvudkraven från de protesterande människorna på
Majdan-torget i Kiev i vintras var att få slut på korruption och på
oligarkernas makt. Politikernas allianser med stenrika affärsmän där tjänster
och pengar byttes i det tysta på en okontrollerad marknad för makt var något
som provocerade ”vanligt folk”, såväl i arbetarled som bland småföretagare. Oppositionspolitikerna
som skyndade sig till Majdan-torget stämde in i fördömanden av oligarkernas
makt och den utbredda korruptionen men det är tämligen svårt att finna någon
enda ledande politiker som inte har haft kontakter med någon eller några av
dessa oligarker, eller till och med är att betrakta som en sådan själv.
Medan liberala revolutionsromantiker, som folkpartisten
Jasenko Selimovic, gick omkring på Majdan-torget och tog intryck av den
folkliga resningen så pågick redan intrigerna på affärsmännens och politikernas
arbetsrum där planer för Ukrainas framtid möjligen redan låg på ritborden. Det
är dock inte alldeles lätt att följa med i alla förvecklingar och försänkningar
mellan politiker och oligarker. Spelet kring den ekonomiska och politiska
makten i Ukraina innehåller intriger som räcker för minst ett dussin tv-serier
som skulle få gamla Dallas att blekna
vid jämförelse.
Folket som nu går till val hade kanske trott att
Majdan-upproret skulle bli någon sorts reningsbad från korruption och
oligarkvälde. Men de partier de röstar på är så gott som alla sammanflätade med
en eller annan oligark och mångmiljardär och den ukrainska politiken lär inte
heller efter detta val se särskilt annorlunda ut än tidigare då den i mångt och
mycket varit att betrakta som en oligarkernas kamp.
Investeringar i
politik
Oligarkerna har sällan något problem att skifta lojalitet i
detta politiska spel. Som de slipade affärsmän de är (ja, de är så gott som
uteslutande män) har de som enda lojalitet sina egna pengar eller möjligen
andras om de lånat upp stora belopp för investeringar av olika slag. För dem är
politiker en investering som alla andra, eller kanske bättre beskrivet en
försäkring. En del oligarker sprider sina investeringar/risker genom att satsa
på flera politiker. Man kan säga att de ägnar sig åt hedging (wikipedia: engelska:(
inhägna, gardera sig) innebär att med hjälp av mot- eller täckningsaffärer i en
investeringsstrategi minska eller eliminera
risk) . Det här sättet att
agera är egentligen inte alls unikt även om vi här i Sverige är tämligen
oskuldsfulla när det gäller investeringar i politik (möjligen lite för
oskuldsfulla?). Det är bara att exempelvis se på hur mycket pengar som satsas
på respektive presidentkandidat i USA när det börjar dra ihop sig till val där.
Många amerikanska storföretag och mångmiljardärer gör dessutom precis som
kollegorna i Ukraina, det vill säga sprider sina risker och satsar på båda
kandidaterna. De har ju fördelen av att på förhand veta vilka två som har
realistisk chans att bli vinnaren och en satsning har alltså på förhand
50/50-chans att ge avkastning. I Ukraina är det dock mer komplicerat.
Som jag har försökt visa i min genomgång av det
partipolitiska fältet inför det ukrainska parlamentsvalet på söndag så är den
ukrainska politiken oerhört snårig, svårbedömd och oberäknelig. Allianser
kommer och går, partier byter namn, dör ut eller uppgår i något annat och för
det mesta är partierna knutna till en person vilket gör att dennes
preferenser/nycker styr partiets. I valet på söndag finns uppemot 30 partier
att välja på varav åtminstone tio har realistisk chans att nå över 5 %-spärren
samtidigt som det är tämligen osannolikt att det blir just så många som gör
det. En investering i ett sådant här fält blir därmed en ganska riskfylld
historia. Så hur lösa detta?
Den amerikanske investeraren i politik nöjer sig som regel
med att i tysthet casha in fördelarna, i form av gynnsamma beslut, med att ha
satsat på en vinnare. Den ukrainske oligarken har troligen större incitament
att själv ge sig in mer handgripligen i det politiska livet för att få större
inblick och inflytande i vad som sker eftersom risken är så pass mycket större
att de satsar fel. Just kontroll för att vinna ett stabilt och gynnsamt läge
kan vara mycket värt långsiktigt. I Ryssland sägs oligarkerna helt enkelt hålla
sig utanför politiken. Där finns en enda stark kraft, Vladimir Putin, kring
vilket hela den politiska beslutsprocessen cirkulerar. Det räcker möjligen att
vinna hans vänskap eller åtminstone att inte bli dennes fiende. De ukrainska
oligarkerna är betydligt mer aktiva inom politiken.
Den nuvarande presidenten Petro Poroshenko är förstås det
givna exemplet. I det kommande parlamentsvalet är hans eget parti
Poroshenko-blocket det som ser ut att bli störst. Han kommer således ha stor
kontroll både över den lagstiftande och verkställande makten. Men det finns
fler exempel. Julia Tymoshenko, som leder partiet All-ukrainska Fäderneslandsförbundet, kallades tidigare för
”gas-prinsessan”, skaffade sig stora tillgångar, och bör därför räknas till
oligarkerna som ett undantag från ”gubbväldet”. Hennes utfall mot oligarker och
korruption bör alltså tas med en stor dos salt då hon har haft både politiska
och affärsmässiga duster med dessa.
Den rikaste av dem alla i Ukraina, Rinat Akhmetov, var
parlamentsledamot för Regionernas Parti mellan 2006-07 samt i ytterligare en
period 2007-2012 och sägs nu ha ”investerat” i partiet Oppositonsblocket (se tidigare inlägg). En annan, Victor Pinchuk,
satt i två mandatperioder under 1998-2006 i parlamentet. Han är för övrigt
också gift med dottern till en tidigare president, Leonid Kuchma. Ytterligare
en, Vadim Novinsky, vann ett fyllnadsval i Sevastopol på Krim för bara ett år
sedan, vilket är en intressant historia för sig, men finns nu som elfte namn på
listan för Oppositionsblocket inför
parlamentsvalet på söndag. Han utpekas ha varit Kremls ”pointman” eller ”piska”
i det ukrainska parlamentet före maktskiftet. Ihor Kolomoyskyy är en annan
intressant figur som varit guvernör i Dnipropetrovsk, men inblandad i en hel
del i övrigt vilket jag återkommer till.
En ytterligare detalj att lägga till som är viktig att lägga på minnet är att många oligarker står bakom oberoende kandidater som ställer upp i enmansvaldistrikt där en enda vinnare blir distriktets ledamot i parlamentet. Hälften av alla ledamöter väljs i dessa distrikt och den/de lokalt förankrade affärsmännen har som regel minst en kandidat de backar. Denne kan då förstås räkna med att kunna göra en tämligen påkostad valkampanj.
Oligarkernas kamp (Follow the money trail)
"It's almost as if [Ukrainian] oligarchs are part
of the process in which people rise to power,"
(Lauren
Goodrich, chief Eurasia analyst at global intelligence firm Stratfor)
Citatet ovan, som finns i en artikel på CNBC, kan beskrivas
som ett klart “understatement”. Om vi stryker ordet ”nästan/almost” kommer vi
närmare sanningen. I ett mycket intressant blogginlägg skrivet den 10 januari i
år (det vill säga nästan två månader före maktskiftet i Kiev) av Kildén & Åsman får vi den ukrainska
konflikten sammanfattad på ett kortfattat, välskrivet och informativt sätt. De
menar att kampen mellan EU och Ryssland om inflytande i Ukraina också kan ses
som kampen mellan olika typer av kapitalägare. Dels de ”gamla” som efter Sovjetunionens
fall kapade åt sig offentliga tillgångar för en spottstyver och berikade sig
därigenom och dels ett antal ”nyrika” affärsmän som med starka kopplingar till
den förre makthavaren, president Janukovych. De här nyrika affärsmännen kallas
eller ska vi säga kallades ofta för ”Familjen”. Inlägget finns här och är värt
att citera som utgångspunkt för resonemanget:
”Sedan Janukovitj makttillträde 2010 har
”Familjen” organiserat en veritabel hold-up mot statens kassakistor och
nationens ekonomi. Från 2010 har tillväxten på 4% omvandlats till negativa
siffror och budgetunderskottet på låga 2% nått 8% . En så snabb försämring
beror inte enbart på den internationella konjunkturen utan i första hand på den
förda politiken, det vill säga en organiserad kupp mot den offentliga sektorn
för att berika ett skikt av höga funktionärer och affärsmän.
Enligt ekonomisk
expertis har denna grupp årligen lagt 8-10 miljarder dollar till den egna
förmögenheten. Medan regeringens artificiella penningpolitik skapat en
övervärderad hrivna (Ukrainas valuta) som krossat många mindre exportföretag
har de nyrika i ”Familjen” med hjälp av en ny skattelag från 2010 kunnat
placera allt större förmögenheter på Cypern”.
De stora pengarna för ”Familjen” låg (naturligtvis) i gas,
rysk gas. Det ukrainska Naftogaz hade ett kontrakt med Rysslands Gazprom om att
köpa gas till ett visst pris. Som Kildén & Åsman klargör i fortsättningen
av sitt inlägg gavs oligarkerna inom ”Familjen” rätten att köpa gas till ett
världsmarknadspris som var mycket lägre än det kontrakterade mellan
Naftogaz-Gazprom. De kunde sedan sälja sin billiga gas till Naftogaz med enorm
förtjänst. Vilket i sin tur ledde till att Naftogaz i realiteten inte köpte så
mycket gas av Gazprom som kontraktet stipulerade. Detta har naturligtvis skapat
stor irritation hos Putins Ryssland eftersom ryska staten är huvudägare till
Gazprom.De ”gamla” oligarkerna - bland dem Rinat Akhmetov, Victor
Pinchuk och Ihor Kolomoyskyy - hade däremot större intresse av ett närmande
till EU eftersom detta skulle vara ett sätt att säkra sina privata egendomar
från ”kleptokratierna” i ”Familjens” Ukraina eller Putins Ryssland, för att
citera Kildén & Åsman slutligen.
Det här är naturligtvis inte hela sanningen bakom det
ukrainska maktskiftet i våras och beskrivningen av gamla/nya oligarker är starkt förenklad men klart relevant och att känna till oligarkernas betydelse för händelseförloppet före, under och efter Euromajdan är nog oerhört vitalt för
att greppa helheten. ”Follow the money”, brukar det ju heta att man bör göra om
man vill veta motiven bakom stora politiska händelser och beslut.
Förlorarna
I detta spel med höga insatser kan vi nu åtminstone se ett
antal förlorare. Den förre presidenten Viktor Janukovych själv
naturligtvis. Han har med jämna mellanrum gjort offentliga uttalanden där han
förklarar sig som det enda rättmätiga och folkvalda statsöverhuvudet för
Ukraina men hans möjligheter att återkomma till makten är naturligtvis
överspelade. Det senaste ryktet, från början av oktober, kring honom är att han
skulle ha fått ryskt medborgarskap. Detta skulle ha hävdats på den ryske
inrikesministerns Anton Gerasjtjenko facebooksida men dementerades senare av
Putins talesman Dmitry Peskov. Janukovychs öde är alltså i mångt och mycket
höljt i dunkel.
En av spelarna inom ”Familjen”, den unge mediamogulen och
gaskungen Sergej Kurchenko, skulle enligt samma rykte också ha fått ryskt medborgarskap. Han är efterlyst av Interpol på begäran av ukrainsk domstol som
anklagar honom för förskingring mot ukrainska staten i samband med de ovan
beskrivna gasaffärerna mellan ”Familjen” och Janukovych. Kurchenkos tillgångar i EU, tillsammans med 16 andra
oligarkers, frystes 6 mars i år som en del av sanktionerna mot Ryssland i
samband med deras ockupation av Krim. Kurchenko själv försvann från landet
innan dess till okänd adress men har uppenbarligen och föga överraskande
befunnit sig i Ryssland.I somras blev också hans tillgångar i Ukraina i form av
företaget VETEK och i fotbollslaget Metalist Charkivs arena frysta av en
ekonomidomstol i Kiev.
Vinnarna?
Bland dem som ser ut som vinnare i nuläget finns, förutom
den redan nämnde Porosjenko, ett antal intressanta figurer men för enkelhetens
skull uppehåller jag mig vid de tre tidigare nämnda – Akhmetov, Pinchuk och
Kolomoyskyy .
Rinat Akhmetov är en av världens 100 rikaste enligt Forbes och en av de som investerat
rejält i den gamla regeringen Janukovych. Han är dock känd för att sprida sitt
politiska ägande och det är svårt att bedöma om han verkligen tillhör något
särskilt parti eller om han har försänkningar i flera. Hans intressen i det
gamla regeringspartiet och president Janukovuchs parti Regionernas Parti, tillsammans med de uppgifter som gör gällande
att han nu finansierar dess avläggare Oppositionsblocket,
talar lite emot teorin om de ”gamla” oligarkernas intresse av att närma sig
EU. Men han lär, enligt ovan citerade Lauren Goodrich vid Stratfor, även ha
finansierat den förre presidentens opposition. Han har kanske därmed skapat sig
en politisk hedgefond som skyddat
även efter maktskiftet tidigare i år. Han sitter dock i en lite skakig båt då
hans ”imperium” har sin kärna i Donetsk där han också är ägare av fotbollslaget
Schachtar Donetsk som nu tvingas spela sina Champions League-matcher i Kiev
eller Lviv. Han har dock en uttalad vilja att finna en fredlig lösning mellan
separatisterna och Kiev-regeringen och sagt sig vilja se ett helt och enat
Ukraina. En fullt rationell hållning eftersom hans viktigaste tillgångar finns
i östra Ukraina och inte i Ryssland.
 |
| Akhmetov till vänster. Bild: pravmir.com |
Victor Pinchuk har länge varit en stark förespråkare för ett
ukrainskt närmande till EU. Han har dock affärskontakter i Ryssland (en stor del
av hans inkomster genom stål kommer därifrån) och lär därför inte vilja ställa
upp på alltför skarpa sanktioner från EU mot Ryssland utan bör snarare helst se
att förbindelserna normaliseras. Han uttrycker det så här i en intervju till Forbes:
”It´s not necessary to be a member of the
European Union. But European values will
solve a great number of Ukraine´s problems. [But] Ukraine cannot be successful
without Russia”.
 |
| Victor Pinchuk till vänster. Bild:Telegraph.co.uk |
En som definitivt hamnat på kant med Ryssland men också med denne
Pinchuk är Ihor Kolomoyskyy, ägare av bland annat Privat Bank. Pinchuk har
stämt honom och dennes affärspartner Hennady Boholyubov i en domstol i London
för påstådda oegentligheter i samband med en gemensam affär.
Men Ryssland har också begärt av Interpol att få honom
efterlyst, vilket dock avslogs nyligen, och en rysk distriktsdomstol har
utfärdat en arrestorder för åtal i sin frånvaro med anklagelsen att ha
organiserat dödandet av civila som grund.
Kolomoyskyy blev alldeles efter maktskiftet i Kiev utnämnd till guvernör
för distriktet (Oblast)
Dnipropetrovsk av den tillförordnade presidenten Oleksandr Turchynov. Efter att
han och Vladimir Putin smutskastat varandra offentligt i ett par månader kom
till slut de ryska rättsliga åtgärderna vars konsekvenser fortfarande står att
se. Vad det handlar om är emellertid bland annat Kolomoyskyys finansiering av
frivilligbataljonen Dnipro-bataljonen. Genom denna ska han, enligt anklagelserna,
bland annat använt olaglig krigföring mot civilbefolkning vid de frontavsnitt
där de är aktiva.
Uppgifter gör också gällande att han ska vara finansiär åt
Högra Sektorn. Vilket låter som helt obegripligt eftersom denne Kolomoyskyy
själv är jude och som sådan en av få kvarvarande i detta Ukraina där Högra
Sektorn är ett av de högerextrema som vill ”rena landet” från alla utom
”etniska ukrainare”. Möjligen vill han på detta lite ”übersmarta” sätt hålla
värsta fienden nära? Den rysk-israeliske politikern och författaren Avigdor
Eskin har emellertid nyligen aviserat att starta en kampanj för att få
Kolomoyskyy utslängd från alla poster inom judiska organisationer med anledning
av hans finansiering av Högra Sektorn. Det förekommer också uppgifter om att en
petition, skriven av israeliska ryskbördade judar, skulle vara utfärdad och
cirkulera för underskrifter innehållande kravet att Kolomoyskyys israeliska
medborgarskap (han lär ha trippla! Medborgarskap, ukrainskt, cypriotiskt och
israeliskt) upphävs. Detta kan å andra sidan också vara ett politiskt spel i
den konflikt som råder mellan Ukraina och Ryssland. Det är hur som helst
förtvivlat svårt att få detta påstående verifierat annat än genom ryska källor
eller okända bloggare. Därför är det klokt att vara försiktig med att acceptera
alla rykten som florerar.
 |
| Ihor Kolomoyskyy till vänster. Bild:collive.com |
Folket går till val
och oligarkerna sitter kvar
Hur det än är med alla rykten och anklagelser som omger
oligarkerna och de politiska partier och personligheter som nu ska väljas till
parlamentet så är det ingen som kan undgå att se att det som händer i den
ukrainska politiken sker utan insyn och inblandning av dessa stenrika affärsmän
varav bara några har beskrivits här.
Majdan-protesterna var uttryck för ett genuint missnöje med
dessa oligarkers makt över landet och deras oheliga allians med politikerna,
med korruptionen och med den ekonomiska situationen i landet. Men det är mycket
som talar för att de folkliga protesterna kapats eller rentav orkestrerats av
krafter bortom torgets barrikader. I vilken omfattning och exakt hur kanske vi
aldrig får riktigt veta.
Men ett som är säkert är att åtminstone några oligarkers
intressen även efter söndagens val lär bli omsedda av de nya parlamentarikerna
ungefär som de blivit tidigare. Kanske nya politiker, men fortfarande i huvudsak
oligarkernas politik.
Samtidigt, vilket inte får glömmas bort, går det inte att
undvika att se att om det ska ske några välbehövliga investeringar över huvud
taget i Ukraina just nu så lär oligarkernas pengar behövas. Det är mest en
fråga om hur mycket som ska satsas, var det ska satsas och på vad?
Det kan däremot avgöras av utfallet av söndagens val.
Tidigare inlägg i
serien om parlamentsvalet i Ukraina:
Artikel från CNBC om oligarker och deras politiska kontakter
Artikel på Forbes om oligarkerna vid maktskiftet
Wikipedia om Ukrainas oligarker
Artikel i DN om oligarkernas inträde på maktscenen efter
maktskiftet
Artikel på SvT om oligarker som sägs sponsra de pro-ryska separatisterna
Blogginlägg från Kildén
& Åsman om oligarkerna under Majdanupproret
En socialistisk syn på oligarkerna i Ukraina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar