Att blåsa luft i en punkterad ballong – ubåtsjakten fortsätter i SvD

SvD gör nu tappra försök att blåsa liv i ubåtsdebatten som blev högst aktuell under förra höstens ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Just som vi trodde att detta var en punkterad ballong. Men SvD blåser så kinderna blir röda. Nyckelvittnen letas upp och ger intervjuer och ”försvarsexperter” kallas in för att bedöma vittnesmålet som ”väldigt trovärdigt”. Försvarsmakten insatsledare fyller på med att säga att ”det är troligt att det pågår främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård” och att detta är ”den näst högsta verifikationen på vår egen bedömningsskala”.

Det borde vara nästan plågsamt för Försvarsmakten att än en gång försöka hålla trovärdigheten uppe samtidigt som de talar om ”troliga” ubåtar och ”trovärdiga” vittnen och ”säkra” indikationer utan att kunna visa så lite som en skärva av bevis... heller denna gång. Men skam den som ger sig, tänker i alla fall SvD.

Egentligen borde väl punkt ha satts i frågan för denna gång när Försvarsmaktens slutanalys presenterades den 23 september i år. Alltså för precis en månad sedan. Men den lämnar snarare nya frågetecken efter sig. Där fastställdes att ”det är ställt utom allt rimligt tvivel” att en kränkning ägde rum under förra höstens ubåtsjakt. Men samtidigt ändrades bevisskalan från den tidigare sexgradiga sådana och talar istället om ”konfidensgrad” och hävdar en sannolikhetsgrad som är ”mycket hög”. Man talar inte längre om en ”bekräftad ubåt” som tidigare utan har här backat ett steg. Trots detta utropas alltså att kränkningen står ”utom allt rimligt tvivel”. Det är ganska förvirrande egentligen. Liksom mycket av detaljerna i slutrapporten.

I denna får vi nämligen också veta att Försvarsmakten har tagit hjälp av geologisk expertis för att analysera bottenspår men inte vad de kommit fram till. Ingen konfidensgrad alltså med försvarets vokabulär. Vi blir också upplysta om att ”djupintervjuer” gjorts med vittnen (i en ubåt kanske?) men inte mycket om vad detta gett för svar. Vidare att 21 ”särskilt intressanta” observationer har fått ”en högre klassificering”. Utan att nämna vilka och varför dessa skulle vara så särskilt intressanta. Andra, vid tidpunkten för jakten så säkra indikationer, har avskrivits eftersom ”ny information” tillkommit. Vi får dock inte veta vad denna nya information består i eller var den kommer ifrån.

En slutrapport av den här arten har alltså i sig oerhört litet värde. Försvarsmakten ger oss inte mycket att gå på men vill ändå med denna tunna soppa hävda att vi ”utom allt rimligt tvivel” ska lita på deras ord att här har en kränkning ägt rum.

Det gagnar varken Försvarsmaktens eller SvD:s trovärdighet att fortsätta driva dessa teser utan att ha något nytt att stödja sig på. Så vad kan då det främsta syftet vara att de ändå gör det? Försvarsmaktens resurstilldelning? SvD:s Nato-kampanj? Att hålla rysskräcken vid liv? Ja, det tål att fundera på.

 Det är förvisso hedrande att SvD ändå släpper fram åtminstone en kritisk röst. Mathias Mossberg, huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, som konstaterar att ”Försvaret blandar bort korten – igen”. Det är en rubrik som sammanfattar det hela tämligen på kornet.

Sveriges erkännande av Palestina en isbrytare

Per Gudmundson skrev i förra fredagens nummer (31/10-14) av SvD en kort och synnerligen illa underbyggd ledare med titeln ”Fel att erkänna Palestina nu”. Den har provocerat mitt medvetande i en hel vecka nu och det känns förlösande att få skriva av sig ett sorts öppet svar.

Det jag reagerar emot är dels hans påstående om att Sverige, genom att erkänna Palestina, skulle ”belöna destruktivitet”. Samt att han menar att han inte ser några större tecken på att Sveriges beslut skulle kunna efterföljas av andra EU-länder.

Att belöna destruktivitet

Gudmundson hävdar i sin ledare att beslutet att erkänna Palestina är ”illa genomtänkt”. Han menar att ett sådant ”belönar destruktivitet” och syftar då på de raketer som Hamas skickat mot Israel de senaste åren. Han väljer då att helt glömma den belöning för sina (har tappat räkningen hur många) brott mot FN-resolutioner - rörande ockupationen av palestinskt område, övervåldet på denna ockuperade mark och dess bosättningspolitik - som Israel ständigt erhåller i form av utökade handelsavtal med EU. En handel som ökat ganska stadigt sedan 1995 då associeringsavtalet mellan EU och Israel undertecknades, enligt svenskaambassaden i Tel Aviv. Sedan dess har uppgraderingar av avtalet gjorts med jämna mellanrum utan någon egentlig debatt alls och utan att det hörts så mycket som ett pip från Per Gudmundson och hans liberala ledarskribentkollegor. Däremot har liberala röster med jämna mellanrum höjts för att ge Israel medlemskap i EU, vilket enligt min mening vore en oerhört mycket mer provocerande belöning av destruktivitet än att erkänna Palestina.

Handelsavtalet ger Israel förmånligare handelsvillkor med EU än något annat icke-medlemsland och möjlighet till deltagande i EU-program som Horizon 2020 (research fond), Galileo (satellitnavigeringsprojekt) och Erasmus (studentutbyte). All handel med industriprodukter (import såväl som export) är tullfri. Detta avtal har alltså fortsatt att gälla och uppdaterats i snart 20 år trots Israels tidigare brott mot FN-resolutioner och de som begåtts under den period avtalet gällt. Det hör till saken att EU mycket väl kan använda avtalsvillkoren för att säga upp det. Där finns nämligen en artikel (artikel 2) som säger följande:

”Relations between the Parties [...]  shall be based on respect for human rights and democratic principles, which guides their internal and international policy and constitutes an essential element of this Agreement”.

Denna artikel 2 säger alltså att respekten för mänskliga rättigheter i såväl inrikes som utrikes politik är ”ett grundläggande element för avtalet” . Det är inte heller så att den här skrivningen är en plakatparagraf som inte används av EU generellt. Det görs en mycket aktiv bedömning av EU vad gäller möjligheten till sanktioner och Ryssland har exempelvis ”drabbats av” restriktioner efter deras annektering av Krim. En rad andra stater är också föremål för olika typer av sanktioner eller ”restrictivemeasures”, som exempelvis Bosnien-Hercegovina, Kina, Egypten, Libanon, Moldavien, Ukraina och USA.

Det är läge att påminna (inte minst Per Gudmundson) om att FN-organet UNHCR (United Nations Human Rights Council) har riktat fler fördömande resolutioner mot Israel än de gjort mot alla andra nationer sammantaget.

Men Israel fortsätter att frodas ekonomiskt genom sitt, för landets ekonomi oerhört viktiga, handelsavtal med EU, Israels top trading partner. Det tycks inte finnas några tecken på att en förändring av detta diskuteras i EU heller. Åtminstone ses inga spår av detta på svenska ambassadens i Tel Aviv hemsida som jag refererade till tidigare. Där beskrivs framtiden istället så här:

”Svenska produkter har ett gott namn på Israels innovationsbenägna, konsumtionsinriktade och mogna marknad. Den ekonomiska utvecklingen och den mycket goda innovativa miljön erbjuder således goda förutsättningar för en utökad bilateral handel och samarbete med Sverige och ett större antal investeringar i bägge riktningar”.

Möjligen kommer denna text att ändras lite om Israel fortsätter att ”straffa” Sverige diplomatiskt för regeringens erkännande av Palestina. Men den omvända frågan är ju om EU ska fortsätta att ”belöna destruktivitet” för att använda Per Gudmundsons formulering?

Att lämna initiativet till Israel

Att invänta att Israel ska ändra attityd till förhandlingar om en tvåstatslösning är en mycket osäker taktik för den som är helt uppriktigt för en tvåstatslösning och vill att den ska komma till stånd så snart som möjligt. Bara häromdagen gick den högerradikale Naftali Bennett ut och tillkännagav att han tänker göra allt för att motarbeta en sådan lösning och istället förorda att Israel annekterar hela Area C vilket motsvarar ungefär 61 % av Västbanken. Detta för att reducera det område dispyten handlar om vilket ju verkar praktiskt och behändigt för Israel men kanske inte riktigt vad EU och FN hade tänkt sig. Bennett är hur som helst inflytelserik och väntar vi tillräckligt länge utan att pressa Israel kanske den här ”fredsplanen” blir det vi får se istället. Den internationelle juristen John V. Whitbeck säger i sin artikel om Bennetts utspel följande:

”One may hope that Mr Bennett´s blast of honesty will blow away any residual illusions within those Western governments which have for decades been blocking the realization of a Palestinian state on the ground by arguing that a Palestinian state can only exist, even on a purely legal level, as a result of negotiations with Israel […]”

Om det räcker för att beröva även ledarskribenter som Gudmundson denna illusion återstår att se.

Det finns dock en annan opinion i Israel som det finns all anledning att stödja för den som förordar en fredlig lösning med ett Israel och ett Palestina som grannar med normala bilaterala förbindelser. Fredsrörelsen brukar ofta beskrivas (och är oftast) vänsterinriktad, men för inte så länge sedan fick Israels premiärminister Netanyahu post som borde ha överraskat honom lite. 106 före detta generaler, Mossad-agenter och polisbefäl uppmanade honom att snarast arbeta för att en tvåstatslösning blir verklighet och menar att en sådan mycket väl kan vara förenlig med Israels krav på säkerhet. En av undertecknarna ger i en intervju följande budskap till Netanyahu:

”We´re on a steep slope toward an increasingly polarized society and moral decline, due to the need to keep millions of people under occupation on claims that are presented as security-related. I have no doubt that the prime minister seeks Israel´s welfare, but I think he suffers from some sort of political blindness that drives him to scare himself and us”.

Denna politiska blindhet tycks smittsam bland svenska ledarskribenter måste vi konstatera och lär åtminstone ha drabbat Per Gudmundson.

Tecken på efterföljande

Dessutom hävdar Gudmundson att det inte heller finns mycket som tyder på att andra EU-länder tänkt följa efter Sverige. Just detta påstående ser jag antingen som total förträngning eller annars en till inkompetens gränsande blindhet som är skrämmande.

Både de brittiska och irländska parlamenten har röstat igenom krav på erkännande av Palestina. Enligt den brittiska tidningen the Guardian en ”växande internationell trend”. 

De socialistiska ledamöterna av franska underhuset har alldeles nyligen i en motion uppmanat regeringen att erkänna Palestina för att med erkännandet som instrument ”uppnå en slutlig uppgörelse i konflikten”.

I Nederländerna är både det socialdemokratiska regeringspartiet och det liberala oppositionspartiet för ett erkännande av Palestina.

Det spanska parlamentet kommer att rösta om ett erkännande och fick nyligen en petition från 469 israeliska intellektuella, politiker och militärer med en uppmaning om att rösta för ett erkännande av Palestina. Enligt undertecknarna en förutsättning för Israels framtida säkerhet och existens.

Sanningen är alltså att det aldrig tidigare har funnits en större och politiskt bredare europeisk opinion för ett erkännande av Palestina. 

EU:s nya utrikespolitiska överhuvud Federica Mogherini har naturligtvis tagit intryck av den tilltagande europeiska bristen på tålamod med den israeliska bosättningspolitiken och oviljan att förhandla om en tvåstatslösning. Hon har nyligen uttalat sin önskan att vid slutet av sitt förordnande se förverkligandet av en palestinskt självständigt stat. Till the Guardian sa hon nyligen att det är hög tid för Europa att agera och för EU att röra sig framåt i frågan. Detta tar hon naturligtvis med sig vid det besök i Israel och de ockuperade palestinska territorierna som hon genomför just i skrivande stund.

Vad är detta annat än tecken på att andra EU-länder har allvarliga tankar på att göra som Sverige och därmed förvandla den svenska regeringens beslut till en isbrytare i frågan? Men det kanske är just detta som irriterar Gudmundson och andra liberala ledare mest?

Petitionstexten till spanska parlamentet i sin helhet:

Israeli Petition to Members of the Spanish Parliament in Favor of Palestinian Recognition:

"We, citizens of Israel, who wish for it to be a safe and thriving country, are

worried by the continued political stalemate and by the occupation and

settlements activities that lead to further confrontations with the Palestinians

and obliterate the chances for a compromise. It is clear that the prospects for

Israel's security and existence depend on the existence of a Palestinian state

side by side with Israel. Israel should recognize the state of Palestine and

Palestine should recognize the state of Israel, based on the June 4, 1967

borders. Your initiative for recognizing the state of Palestine will advance the

prospects for peace and will encourage Israelis and Palestinians to bring an

end to their conflict.”

SvD:s nödanrop ett tryckfrihetsbrott?

SvD gick 18 oktober ut med uppgiften att ett nödanrop uppfattats från en förmodad undervattensfarkost och att det skulle kommit från Kanholmsfjärden och vara riktat till Kaliningrad. Dessutom att det skulle finnas ett krypterat svar därifrån.

”Uppgifterna är tillräckligt säkra för att publicera dem”, säger SvD:s Mikael Holmström på en chatt-fråga i nättidningen ett par dagar senare.

Dagen efter att SvD släppt uppgiften dementerade dock Försvarsmakten dessa uppgifter och har inte ändrat sig sedan dess. SvD däremot fortsätter att ta upp nödanropet och det krypterade svaret i sina beskrivningar av händelseförloppet för den nyligen avslutade u-båtsjakten i Stockholms skärgård.

Detta med nödanropsuppgiften är det jag själv tycker är mest märkligt i denna ubåtshistoria. Det är också märkligt att inte fler har ställt kritiska frågor om dessa påstådda signaler. Nu har dock DN vaknat och påstår istället självsäkert att det aldrig funnits något nödanrop och att SvD har fantiserat ihop allting. De hänvisar till ”en källa på Marinens underrättelsetjänst”. En enhet som inte finns... enligt SvD som framhärdar i sina påståenden om nödanropet och svaret från Kaliningrad. Enligt chefredaktören finns ”inga skäl att misstro uppgifterna” men vill inte uppge någon antydan om källan med hänvisning till sekretessen. Han tillägger också att den säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström har hög trovärdighet och ”gjort viktiga avslöjanden kring försvaret” förut.

Här ser det ut som att något av ett morgondrakarnas skyttegravskrig har uppstått vilket inte stillar behovet av klarlägganden precis. Ju mer tidningarna valsar runt i spekulationer och mothugg baserade på dubiösa källor desto mer skrattar väl ryssen. Ja, övriga världen också kanske?

Det här med nödanropsuppgiften har hur som helst gnagt i mig sedan den släpptes 18 oktober. Jag har ställt mig själv flera stycken frågor. Men jag är inte säker på svaren. Därför ställer jag dem här så att jag får dem ”ur systemet” så att säga. Kanske är det någon som har intelligenta gissningar åtminstone om hur de ska besvaras?

Om vi som utgångspunkt har att uppgifterna stämmer så infinner sig dessa frågor:

1) Varför skulle Försvarsmakten förneka uppgifterna om de stämmer? Vad skulle det strategiska vara att undanhålla konkreta bevis om sådana fanns och istället publicera ett suddigt foto på något som lika gärna kan vara en kanot? Det vore ju trumf på hand om det fanns konkreta bevis för undervattensverksamhet i svenska vatten som dessutom pekar ut nationaliteten för undervattensfarkosten. Sökningen hade kunnat begränsas avsevärt kring Kanholmsfjärden och regeringen hade genast kunnat skicka en protestnot till Ryssland och avkräva en förklaring. Istället irrade sökstyrkan omkring längs mer än halva skärgårdens kustlinje och lät media och andra civila röra sig fritt i Kanholmsfjärden med sina båtar. Regeringen uttrycker sig fortfarande mycket försiktigt i allmänna ordalag utan utpekande av nationer.

2) Har SvD andra källor än Försvarsmakten? I så fall vilka? I normala fall gäller ju källskydd men om det gäller rikets säkerhet lär det kunna undantas. Har SvD kanske utsatts för medveten desinformation? I så fall från vilken källa (nation)? Har SvD i och med detta gjort sig skyldiga till tryckfrihetsbrott enligt tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4,5 samt 9?

3) Har SvD medvetet fabricerat uppgifterna eller medvetet eller av ren okunskap feltolkat information de fått? Är det i så fall försvarbart att gå ut med uppgifterna i ett potentiellt allvarligt läge? Är det inte att äventyra rikets säkerhet att lägga fram anklagelser på falsk eller svag grund som pekar ut en främmande nation som olovlig inkräktare på svenskt territorium?

Bör inte vår gemensamma public service tv och radio här fylla en viktig funktion? Hittills under denna ubåtsaffär har de mest läst högt ur morgontidningarna. Kan det inte vara dags för en klargörande genomgång för vad som är troligt och sannolikt i signalsoppan? Någon mer som undrar, undrar jag?

Påminnelse om tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4 samt 5 samt 9:

4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;

Lycka till på Axess, PJ Anders Linder – en ny linje att vänta?

SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder tar idag farväl till SvD med sin sista ledare för tidningen. Han ska istället bli ny vd för Axess Publishing och därigenom bl.a. Axess TV och Axess Magasin. Ett näringslivsägt bolag som brukar agera språkrör för näringslivsintressen.

Den allra sista SvD-ledaren är intressant såtillvida att den går ut på att regeringen är tröttkörd och att det behövs något nytt. Han ser inte heller att sossarna har mycket att komma med i den vägen utan istället månar om att ligga tätt intill Moderaterna i nästan alla frågor.

Han kommer aldrig fram till vad han mer specifikt efterlyser, men uttrycker sin önskan om den politiska utvecklingen så här:

”Ska politiken bli både kreativ och klok måste den samspela med en bred samhällsdebatt där man ser längre än till nästa riksdagsvotering. Alla kan inte låta sig begränsas av vad som är politiskt möjligt för stunden, det måste också finnas röster som försöker göra det politiskt omöjliga möjligt”.

Följaktligen kan vi se fram emot en helt ny linje i Axess utbud. Vi bör kunna se fram emot tillväxtkritik, diskussion om medborgarlön, kärnkraftsnedläggning, satsning på förnybar energi, vinstförbud i offentlig verksamhet etc etc.

Sådant som (nästan) inga partier vågar göra stora ord om för att ögonen hela tiden fixeras vid senaste väljarundersökningen.

Det blir spännande att ta del av Axess utbud i fortsättningen.

Lycka till PJ och Glad Midsommar!!