Ukrainas demokrati inte för alla medborgare?

Ukraina är bara ett par veckor ifrån parlamentsval. Ett val som blir en fingervisning om vart landet är på väg politiskt. Jag har vid upprepade tillfällen försökt belysa de högerextrema och ultranationalistiska strömningarna i Ukraina som gör den pågående konflikten än mer polariserad än den kanske skulle behövt vara. Trenden är att landet politiskt är inne på en väg som leder bort från en demokrati för hela landet och alla medborgare. 

Vår förre utrikesminister Carl Bildt ”fastställde” i ett tidigt skede att de nya politiska makthavarna i Ukraina efter Majdan-revolutionen (kuppen?) i våras var ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. Låt oss hoppas att den nya regeringens utrikesminister Margot Wallström är mer uppmärksam på vilka värderingar som de ukrainska politikerna arbetar för.

I dagens Aftonbladet ser jag en mycket intressant artikel av Per Leander och Aleksej Sachnin som sammanfattar läget just nu. Det är ingen munter läsning och får Bildts citat ovan att klinga mycket ihåligt. 

Propagandan i Kiev talar om Ukraina som ”ett enat land”. Samtidigt talar fakta om ett land i en splittring som inte gör halt vid frontlinjerna mellan de pro-ryska rebellerna och den ukrainska armén. En talesperson för det numera förbjudna socialistpartiet Borotba vittnar om hur kamrater fängslats, flytt landet eller mördats och berättar om hur alla som numera kritiserar regimen beskylls för att vara separatister eller ryska agenter även om protesterna handlar om prishöjningar eller sänkta löner.

Journalisten Jurij Tkatjev vid den sista oberoende nyhetssajten i Odessa, www.timer.od.ua, säger att allt fler börjar se mot Ryssland för att få skydd mot de nya makthavarna som upplevs som nazister. Folk ”är rädda på riktigt”, säger han, och den avgörande vändningen i Odessa kom den 2 maj då ett femtiotal människor brändes inne på Fackföreningarnas Hus när ukrainska ultranationalister tände eld på byggnaden. Flera av överlevarna fängslades och beskylldes för att vara terrorister. Det var under den här händelsen som Carl Bildt, medan byggnaden fortfarande brann, twittrade:

”Horrible with at least 38 dead in Odessa. Seems to have started with pro-Russian attempt to get control of buildings. Violence must stop!”

Han fick svar bland annat från en Max:

”They were burned alive in the same very building they have been staying for months. Are you drunk?”

Nej, Bildt var nog inte full men däremot full av övertygelse att allt våld I Ukraina startar hos pro-ryssar eller ryssar. Det är tyvärr en verklighetsbild som fått ett stort inflytande över allmänhetens här hemma bild av Ukraina. Verkligheten är dock inte så ensidig vilket är oerhört viktigt att veta om de rätta slutsatserna ska kunna dras och om EU ska kunna värdera sina åtgärder på rätt sätt för att stödja en demokratisk utveckling i landet. Om det nu är det man vill?

Varvara Tjernoivanenko, presstaleskvinna för Högra Sektorn i Odessa, säger i artikeln att ”Ukraina ska vara ukrainskt” och att ”den som tycker annorlunda kan ta sitt bagage, gå till stationen och sticka till Moskva. I nästa andetag bedyrar hon att Högra Sektorn inte är fascister utan bara vill att Ukraina ska bli ”ett normalt europeiskt land”. I ett sådant brukar inte politiska meningsskiljaktigheter avgöras med vapen. Det sker dock i stor utsträckning genom olika fria miliser som drivs av olika intressenter varav en, Mark Gordienko, är affärsman i Odessa. Hans recept för att ta itu med meningsmotståndare lyder enligt följande:

”Jag går med på följande kompromiss: Om de vill prata politik kan de få göra det med sina toalettstolar. Men om de kommer ut på gatorna så kommer vi att skjuta dem”.

Det viktigaste i artikeln är att den vittnar om känslan av att vara ovälkomna i sitt eget land som finns hos en allt större del av befolkningen. Guardian-kolumnisten och sociologen Volodymyr Isjtjenko forskar om sociala protester vid universitetet i Kiev. Han säger i AB-artikeln att president Porosjenko i ett tidigt skede skulle ha lyssnat på protesterna i öst och försökt tillmötesgå kraven om språkliga rättigheter och ökat självstyre. Det hade kunnat ge en fredligare utveckling och en möjlighet att undvika den splittring som nu blir svår att överbrygga.

Den här bilden stämmer ganska väl överens med den jag får från mina källor i Ukraina. De internflyktingar som fortfarande befinner sig i Ukraina (merparten har förvisso flytt till Ryssland) vittnar ofta till OSSE om hur de ukrainska myndigheterna inte bryr sig om dem. De betraktas med stor misstänksamhet också hos befolkningen i väst vilket spär på känslan av utanförskap. Inför valet har också internflyktingarnas deltagande diskuterats. Enligt det ukrainska valsystemet väljs kandidater från två listor, en nationell och en regional. Den röstande får rösta på den regionala lista som finns i den region/oblast hen tillhör. Men internflyktingarnas hemhörighet är nu oklar och deras praktiska möjligheter att rösta är också mycket begränsade så länge stridigheter pågår i hemregionerna. Detta verkar dock inte bekymra de ukrainska myndigheterna som tycker att det kan vara detsamma med dessa röster.  

Det man måste fråga sig är hur stark viljan hos de styrande i Ukraina verkligen är att ena landet? Och i så fall på vilka villkor och vems? Om det i så fall kommer att ske genom någon form av etnisk rensning där alla etniska ryssar drivs ur landet? Målet att skapa ett Ukraina enbart bestående av ukrainare hade också den mytomspunne ultranationalisten Stepan Bandera, som jag skrivit om tidigare. Det yttrade sig bland annat i vedervärdiga judepogromer i västra Ukraina. Den hårdnande attityden mot oppositionella och framför allt rysktalande och etniska ryssar som nu synliggörs på flera sätt kan ses som en skugga från detta förflutna. Den lär dessutom inte minska Rysslands inflytande över utvecklingen utan snarare tvärtom.