Vad händer i Ukraina egentligen? – nr 5. Ett jäsande missnöje med det mesta i Ukraina och ett framväxande angivarsamhälle

Det är uppenbart att folk runtom i Ukraina är missnöjda med de styrande. Oavsett det rör sig om lokala småpåvar och borgmästare eller självaste president Porosjenko. Det kommer nu en strid ström rapporter från OSSE om olika protestyttringar på flera olika håll i landet. Det är emellertid ingen homogen kravsamling som de protesterande framför. Eller för den delen Inte heller någon homogen profil på de som protesterar.

I Hlyboka 3 mil söder om Chernivtsi förekom i helgen som var protester mot att det lokala styret beslutat att döpa om Zhitomirskagatan till Banderagatan. Stepan Bandera var en ledande figur i den nationalistiska milisen OUN. Han ville se ett självständigt och ”rent” Ukraina, fritt från polacker, ryssar och judar och hans kollaboration med tyskarna och del i judeförföljelserna under 2vk är omdebatterad. De boende på gatan samlades i en upphetsad protest mot att inte ha fått delta i beslutsprocessen om namnbytet. De OSSE-observatörer som fanns på plats säger sig också ha uppfattat mycket underliggande orsaker till vreden. Byborna tycker att pengar kunde läggas på viktigare saker, som gatubelysning exempelvis.

I Kiev samlades i torsdags ett par hundra personer utanför presidentsbyggnaden för att kräva borgmästarens i Kharkiv avsked. Demonstranterna ansåg att han är för pro-rysk. I själva staden Kharkiv i östra Ukraina har rapporter kommit om demonstrationer. I lördags höll kommunistpartiet en demonstration med temat ”Nej till krig, för freden”. Flera hundra poliser ingrep och arresterade ett tiotal deltagare. Demonstrationen ska ha hållits utan tillstånd, enligt polisen. Dagen efter marscherade ett par tusen personer till stadens operahus i en pro-ukrainsk manifestation. Demonstrationen ska ha letts av personer ur Azov-bataljonen (en omstridd frivillig högerextrem paramilitär enhet) och flera maskförsedda män lär ha deltagit. Det hela slutade med att Leninstatyn, den största i Ukraina, vältes omkull senare på kvällen.

I Odessa ska också ett par hundra ha genomfört en marsch för fred och mot kriget. Den lär dock ha gått rätt lugnt tillväga och mestadels äldre människor deltog förutom ett femtiotal ungdomar, mestadels studenter, som senare anslöt efter att via sociala medier nåtts av uppgiften att det skulle ha utlovats 50 Hryvna (ca trettio kronor) till deltagare. Bevekelsegrunderna till protesterna är inte alltid vad de ser ut att vara.

Det är ibland svårt att reda ut vem som protesterar mot vad och varför. Den fragmentariska och ofta onyanserade rapporteringen i media ger sällan klarhet heller. Det råder också ett propagandakrig parallellt med det mer fältmässiga. Yttrandefriheten både i Ukraina och Ryssland är utsatt för hårt tryck och vi kan inte säkert veta vad som är fabricerade nyheter eller hur hårt vinklade de är. 

Dessutom växer det i Ukraina lite smygande fram ett angivarsamhälle som inte känns värdigt ett land som aspirerar på medlemskap i EU. I Chernivtsi exempelvis har det lokala styret antagit ett dekret som beordrar märkning av alla produkter som är producerade i Ryssland och online-tidningen Bukpravda publicerade nyligen en uppmaning till invånarna att hjälpa till med att upptäcka separatister och ”pro-ryska element” och rapportera dem till SBU, den ukrainska säkerhetstjänsten eller polisen. Det ger kalla Stasi-vibbar och risken för godtyckliga angiverier eller falska anklagelser förefaller uppenbar. Jag är tillräckligt gammal för att minnas Östtyskland. Det vill vi väl inte ha tillbaka?