Igår röstade det brittiska parlamentet för att erkänna
Palestina. Röstsiffrorna 274 mot 12 vittnar om en överväldigande majoritet som
nu ber sin regering att fullfölja parlamentets vilja. Det kanske kan lugna alla
de allianspolitiker, inte minst folkpartister, som varit så oroliga för att ett
svenskt erkännande av Palestina skulle bryta mot EU:s samlade linje. Det kan
vara svårt att säga att det finns en sådan nu och kanske det istället blir så
att Sverige går i bräschen, tillsammans med britterna, och får med sig de andra
EU-länderna. Det kan ju kännas ovant efter åtta år med Carl Bildt, förstås.
Palestina har sparkats runt som en gammal fotboll i flera decennier nu och det
är dags att Europa sätter den press den faktiskt är kapabel att göra på Israel.
Eller, för att låna en bra replik från FN-tjänstemannen Robin Turner (i
Euronews för ett par veckor sedan) ;
”Europe should not just be a payer but they also need to be a
significant player”.
Ett par anföranden under debatten före omröstningen i det
brittiska parlamentet är värda att uppmärksamma, vilket den pålitlige Torsten
Kälvemark också gjort i dagens Aftonbladet (hittar inte på nätet).
Den konservative ledamoten Richard Ottway, ordförande i
utrikesutskottet, har alltid varit en vän och försvarare av Israel men har nu
tröttnat totalt och formulerade det så här:
”Om Israel förlorar sådana som mig kommer de att förlora
många andra”.
En annan konservativ ledamot, Martin Duncan, sa så här:
”Att vägra erkännande av Palestina är detsamma som att ge
Israel vetorätt över vår utrikespolitik. Kanske något att begrunda också i den
svenska debatten”.
Hear, hear, som de gillande brukar säga i bänkarna i
brittiska underhuset. Där fick britterna iväg en stenhård crosspassning till
kollegorna i Sverige. Jag hoppas bollen landar med en duns på Folkpartiets
kansli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar