De högerextrema partier som vi känner bäst till är troligen
Svoboda och Högra Sektorn. Dessa har hållit en hög profil under protesterna på
Majdan-torget i Kiev och utmärkt sig i övrigt genom olika uttalanden och
framför allt genom våld, inte minst från de sistnämndas sida. Högra Sektorn har
i förhållande till sin storlek fått en oproportionerligt stor plats i media.
Givetvis beroende på sin medvetet våldsamma framtoning och agerande. Det parti
som i parlamentsvalet lär ha bäst chans att nå över spärren på 5 % är däremot uppstickaren
Radikala Partiet som i valundersökningar ser ut att kunna bli näst största
parti efter Poroshenko-blocket. Det är också det parti som är minst utpräglat
högerextremt av dessa tre. Vissa skulle istället kalla dem populistiskt
nationalistiska eller rentav liberalt pro-europeiska. Som vanligt när det
gäller den ukrainska politiken är dock väldigt mycket knutet kring personer och
i Radikala Partiets fall gäller detta i hög grad. En del skulle kalla partiet
en enmansshow. Dess ledare Oleh Ljasjko är den som står för showen vilken
brukar bestå av slagsmål i parlamentet, hätska och obalanserade uttalanden och
rent fysiskt närvarande engagemang i tvivelaktiga frivilligbataljoner vid
fronten.
Utmärkande för dem alla är emellertid en brist på respekt
för demokratins spelregler och vad gäller åtminstone Högra Sektorn ett rent
förakt. De är, trots Radikala Partiets uttalade EU-vänlighet, knappast en
tillgång för Ukraina i närmandet till EU och ger landet en image som ibland kan
bli överdrivet negativ. Tillsammans representerar dessa tre partier troligen
runt 15 % av väljarkåren vilket avslöjar att de inte bör ha mer inflytande över
politiken än exempelvis Sverigedemokraterna. Samtidigt är mörkertalet kanske
stort. Alla går inte till valurnorna av de som hyser nazianstrukna eller
ultranationalistiska åsikter. Dessutom är deras inflytande genom våld skadligt;
dels för det politiska samtalet då vissa åsiktsrepresentanter skräms till tystnad
och dels för utsikten att ena landet och sy ihop väst med öst igen.
Det finns med andra ord stor anledning att syna dessa
partier i sömmarna även om det kan anföras att de är småpartier utan reellt
inflytande över de avgörande frågorna för Ukraina. Min uppfattning är att deras
inflytande utanför parlamentet är minst lika avgörande för Ukrainas framtid som
det rent politiskt formella innanför Verkhovna Radas väggar.
Radikala Partiet:
Partiets officiella namn är egentligen Oleh Ljasjkos
Radikala Parti. Ett signifikativt partinamn i den ukrainska personcentrerade
politiska pyttipannan. Han är före detta journalist och har tidigare suttit i
parlamentet för Julia Tymosjenkos block och fick bland annat uppdrag inom en
kommitté för regler och etik vilket är lite ironiskt då han i början av
1990-talet dömdes för förskingring och satt ett antal år i fängelse innan
fallet avskrevs helt 1998.
Att hitta en ideologisk tråd hos partiet blir i hög grad att
söka uttalanden från partiledaren själv, försöka tolka dem och placera in på
den gängse politiska höger-vänsterskalan. Det är inte alldeles enkelt och blir
sammantaget tämligen motsägelsefullt. Men den ukrainska politiken kan inte
tolkas på samma sätt som inom de flesta EU-länder där demokratin haft hundra år
på sig att formas. I Ukraina för den fortfarande en kamp för livet, vill jag
påstå.
Radikala Partiet bildades 2010 men då under namnet Ukrainska
Radikal-Demokratiska Partiet. Då leddes partiet av Vladislav Telipko men ett år
senare valdes Oleh Ljasjko till ny ledare och partiet bytte raskt namn till det
nuvarande där hans namn ingår. I parlamentsvalet 2012 fick partiet endast drygt
1 % av rösterna men fick en plats (Ljasjko) i parlamentet genom att vinna ett
distrikt (se inlägget om valsystemet). I valundersökningar som föregått det
kommande valet visar partiet upp helt andra siffror och det kan komma att bli
runt 10 % av rösterna. Somliga väljarbarometrar har visat så mycket som 13-14 %
av rösterna. Många är lite överraskade av denna framgång men i det turbulenta
läge som råder i landet kanske en ultranationalistisk populism är gångbar.
Helt överraskande kanske det inte borde vara heller eftersom
Ljasjko ställde upp i presidentvalet i maj och blev trea. Den valkampanjen bör
ha varit till hjälp i den nuvarande valkampanjen för partiet som är så tätt
knutet just till hans egen person.
Han har också försökt profilera sig som en förespråkare för
småföretagare och vill gärna framstå som en motståndare till oligarkväldet
vilket är ett framgångsrecept i dagens Ukraina eftersom oligarkerna i nästan
lika hög grad som president Janukovytj var måltavlor för
Majdan-demonstranternas missnöje i vintras. Dessa rikemän vill han knuffa ut
från den politiska scenen vilket förvisso förmodligen skulle vara välgörande
för landet. Själv förknippas han dock med en Serhiy Lyovochkin som äger
tv-kanalen Inter tillsammans med
gas-oligarken Dmitry Firtasj, men detta förefaller vara mycket osäkra uppgifter
då samme Lyovochkin även har sagts ha kopplingar till Oppositions-blocket som
jag skrev om i mitt förra inlägg. Det verkar i alla händelser svårt att nå
riktig framgång i ukrainsk politik utan finansiell uppbackning av någon av
dessa magnater som han säger sig vilja rensa ut från densamma. Själv hävdar han
däremot att han främst finansieras av små bidragsgivare som han får kontakt med
via facebook.
Partiet förordar en militant linje mot de pro-ryska
rebellerna i Donbass och Ljasjko har en egen paramilitär milis, Ljasjkobataljonen Ukraina, som bland
annat, bara två dagar före presidentvalet i maj, stormade en byggnad i staden
Torez som ockuperades av pro-ryska separatister. Vid stormningen dödades en
separatist och en annan fick svåra skottskador.
På sin egen facebook-sida deklamerade Ljasjko triumferande:
”"Soldiers from the Lyashko Battalion 'Ukraine' have cleared and
liberated the city government building from the 'Colorados' in Torez, Donetsk
Oblast. Two terrorists were killed, while among our men were no injuries. Glory to Ukraine!"
Jag har ärligt talat inte kunnat få klarhet i om denna
bataljon är densamma som Azov-bataljonen, vilken är en av alla de
frivilligbataljonerna vid östfronten som inrikesministeriet i början av maj
legaliserade. Azov-bataljonen lär ha grundats av en kärna från ett litet
nazistparti, Socialnationalistiska
församlingen, och har en variant av den nazistiska ”varghaken” som symbol.
Detta nazistparti har i sin programförklaring uttalat målet att slåss för ”hela
den vita rasens befrielse från det internationella spekulativa kapitalets
makt”. De vill också förhindra sexuella kontakter mellan raser då detta anses
”leda till den vita rasens utrotning”. Detta framgår av en artikel från BBC som
också uppmärksammar den svenske frivillige bataljonsmedlemmen Mikael Skillt. Azov
är en av de mer omtalade och ökända för sin våldsamma framfart även bland
civilbefolkning. Denna bataljon har
emellertid Oleh Ljasjko som ledande beskyddare.
Amnesty har riktat skarp kritik mot frivilligbataljonernas
framfart och alldeles särskilt lyft fram den frivilligbataljon som leds av Oleh
Ljasjko. Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och
civila, enligt Amnesty. Ljasjko själv räds inte att mycket aktivt delta i vissa
aktioner vilka också filmas för att läggas ut på youtube. De framställer alltså
”oblygt” på egen hand material som visar Ljasjkos hot om mord eller fängelse
mot polischefer, borgmästare eller lokala rådsrepresentanter för städer i östra
Ukraina. Detta sätt att ta lagen i egna händer kritiseras i skarpa ordalag av
Amnesty på deras hemsida.
Human Rights Watch har också uppmärksammat Ljasjkos framfart
där han med hjälp av sin paramilitära bataljon godtyckligt arresterar (vilket
han själv kallar ”civil arrestering”) och misshandlar personer som betraktas
som separatister eller anses stötta dem. För att sedan dessutom dyka upp på
hans egna twitter- och facebook-konton där de visas upp som en sorts krigstroféer
eller möjligen som varnande exempel för andra.
På Ljasjkos facebook- och twitterkonton torgför han öppet sina
åsikter och lär på dessa ha uttalat saker som att ukrainarna är en nation av
”erövrarprinsar” och att de tillhör en nation av ”revolutionärer, partisaner
och kossacker”. Uppenbarligen ser han sig själv som en riddare i strid för sin
nation och den militanta hållningen gränsar till storhetsvansinne. Samtidigt
säger han i en mycket informativ artikel i magasinet Foreign Policy att han vill att Ukraina ska gå med i EU och Nato. Av
denna artikel framgår också att Ljasjkos roll som ledare för frivilligbataljoner
mycket väl kan vara överskattad av honom själv för att framhäva sig som en av
de ”partisaner” eller ”erövrarprinsar” han idoliserar.
Ljasjko var en av de
drivande bakom bannlysningen av kommunistpartiet som jag skrev om häromdagen.
Han är också känd för att ha en benägenhet att hamna i slagsmål i parlamentet.
Senast (vad jag vet) i våras då han kallade en parlamentskollega (oberoende
ledamot) för ”kulmagat fetto” vilket inte uppskattades.
Denne mans parti förväntas nu alltså bli ett av de största i
Ukraina och kan mycket väl komma att ingå i den koalitionsregering som lär
behöva bildas kring det förväntat dominerande Poroshenko-blocket. Bäva månde
EU?
Svoboda:
Svobodas företrädare, Ukrainas Social-Nationella Parti,
bildades redan 1991. Detta USNP var ett uttalat nazistparti med hakkors som
symbol men bytte 2004 namn och symbol och blev då Svoboda som betyder frihet.
Det är lätt att associera till Sverigedemokraternas genealogi och utveckling
mot ett mer ”städat” parti. Enligt en SvD-artikel tidigare i år finns det vissa
bedömare som menar att de bör ses som högerpopulister snarare än fascister då
de mest radikala åsikterna på senare år har skalats bort. Det är förvisso inget
som utesluter att detta enbart är kosmetika för att komma in i maktens centrum
snarare än en ideologiskt grundad kursändring. Att Svoboda fick fyra
ministerposter samt riksåklagarämbetet i den interimregim som bildades efter
Majdan-upproret i våras kanske är ett tecken på att denna strategi varit
framgångsrik åtminstone. Vilket återigen kan jämföras med Sverigedemokraternas
framgångar på senare år.
Partiledaren Oleh Tiahnybok gör sig dock skyldig till
mängder av uttalanden som förmodligen inte skulle undkomma Sverigedemokraternas
”noll-toleranta” renhållningspatruller. Alldeles efter maktskiftet i Kiev i
våras efterlyste han avskaffande av politisk och demokratisk pluralism i
Ukraina, etnisk rensning av landet och återinförande av Ukraina som
kärnvapenmakt. Detta med rensning av landet från utländskt inflytande är ett
eko från den ultranationalistiska Stepan Banderas paroller då denne slogs både
med och emot nazisterna under andra världskriget.
Tiahnybok lär också ha sagt att Ukraina ”rensats från ryssar och judar”
under andra världskriget. Han och andra Svoboda-parlamentariker har genom åren
strött antisemitiska kommentarer omkring sig och i synnerhet en
parlamentsledamot, Yuriy Mykhaltjysjyn, sägs ofta citera Joseph Goebbels och
andra nazityskar. Simon Wiesenthal-centret rankade ifjol Tiahnybok på femte
plats över världens värsta antisemiter.
 |
| Oleh Tiahnybok. Bild: UNN |
Partiet är med i Alliansen för europeiska nationella rörelser
där också franska Front National, ungerska Jobbik, brittiska BNP och svenska
Nationaldemokraterna (en högerextrem utbrytning ur Sverigedemokraterna) ingår.
Det nazistiska Svenskarnas Parti samarbetade tidigare Svoboda men lär ha tagit sin
hand ifrån dem för att de inte är ”tillräckligt antisemitiska”. Vilket kanske
säger mer om SP än om Svoboda.
Partiet säger sig vilja förbjuda homosexualitet, stoppa
invandring och deportera utlänningar, införa pass som anger etnisk tillhörighet
och förbjuda ”ukrainafobi”, med vilket det förefaller oklart vad som menas. Men
det rent ukrainska förordas och utesluter såväl ryssar som andra minoriteter.
EU-parlamentet framförde redan efter parlamentsvalet 2012
kritik mot Ukraina bland annat med anledning av Svobodas inträde i parlamentet
och uppmanade då landets ”pro-demokrater” att inte ingå i allianser med detta
parti. EU-parlamentet menade att Ukraina måste uppvisa bättre respekt för
demokratins principer och framhöll att ”rasistiska, antisemitiska och
xenofobiska åsikter står i strid med EU:s fundamentala värderingar och
principer”. Detta skulle också ligga landet i fatet i förhandlingarna om
undertecknande av ett EU-handelsavtal, sades det då. Vilket - intressant nog -
inte hindrade att just detta EU-avtal nyligen undertecknades. Trots att just
precis denna, enligt EU-parlamentet oönskade, koalition mellan ”pro-demokrater”
och Svoboda uppstod i och med maktskiftet i Kiev vilket gav Svoboda tillträde
inte bara till parlamentsstolar utan också till regeringspositioner.
Svoboda ser emellertid ut att få svårt att nå över 5
%-spärren denna gång enligt väljarundersökningarna. De är dock mycket starka
lokalt i västra Ukraina och inte minst i Lviv där de är det styrande partiet.
Staden beskrivs i en Aftonbladet-artikel som ”den ukrainska nationalismens
huvudstad” vilket jag själv, efter ett besök där nyligen, kan stämma in i.
Ukrainska blågula flaggor varvas där med de ultranationalistiska rödsvarta och
porträtt av den ovan nämnde Stepan Bandera.
Partiet förordar naturligtvis, i linje med det ovan sagda,
en militär lösning av konflikten i Donbass och menar att riktig fred endast kan
uppnås genom att vinna kriget. De är enligt den egna hemsidan också motståndare
till det beslut om speciell status för regionerna i öst som parlamentet antog
tidigare i höst och mot att invånare från Donbass ska få rösta i det kommande
valet.
Partiledaren Tiahnybok försöker dock nu strax före valet
visa upp en mer breddad politisk agenda än den ultranationalistiska och talar
sig varm för medelklassen och för småföretagare och säger sig vilja ta itu med
korruptionen i landet, vilket är en hållning som framhävs även av Oleh Ljasjkos
Radikala Parti som nämnts här ovan.
Frågan är om det räcker hela vägen in i parlamentet?
Högra Sektorn (Pravyj
Sektor):
Högra Sektorn sägs ha fått sitt namn av att deras
företrädare fick i uppgift att skydda den högra flanken av demonstrationstågen
under Majdan-upproret i vintras. Deras fotfolk sägs till betydande del bestått av
huliganer tillhörande fotbollslaget Dynamo Kievs värsta svans och deras
insatser sägs ha varit värdefulla i bataljerna mot kravallpolisen Berkut.
Politiskt parti blev de dock inte förrän efter maktskiftet,
den 22 mars i år. Det förutspåddes då att de möjligen skulle kunna nå framgång
bland annat på bekostnad av Svoboda som de menade varit ”mesiga” vid bataljerna
på Majdan-torget. Men den stora framgången som politiskt parti har i stort sett
uteblivit och de förväntas inte heller i detta val passera spärren på 5 %.
Troligen ganska långt därifrån.
De har den rödsvarta fanan som symbol vilken de har ”ärvt”
av Stepan Banderas ultranationalistiska OUN (se ovan om Svoboda). De vill helst
få till en nationell revolution och har inte mycket till övers för varken EU
eller Ryssland. Flera anhängare, som också fanns på Majdan-torget i vintras,
strider nu i diverse frivilligbataljoner vid fronten i öst. Donbass-bataljonen
har nämnts som en sådan som skulle vara särskilt knuten till partiet men det
har varit svårt att finna belägg för just detta.
Partiledaren Dmytro Yarosh har en lång historia som
ultranationalist, har länge slagits för en avrussifiering av Ukraina och påstår
sig vara den förste som vågade hissa den ukrainska blågula fanan, i
Dnipropetrovsk 1989. Han ställde upp i presidentvalet i våras men nådde knappt
1 procent av rösterna och blev i somras, på rysk begäran, efterlyst av Interpol
för uppmaning till terrorism. De styrande i Kiev har han försökt skrämma upp
med att säga att ”vår revolution är inte ännu komplett”, enligt en artikel i
online-versionen av Der Spiegel.
På nätsidan euromaidanpress.com säger Yarosh att han om han
ville ”skulle kunna sända flera bataljoner till Kiev och lösa regeringsfrågan”
om det bara inte innebar att han därmed skulle bana väg för Putin att marschera
dit också.
Om partiet skulle få tillräckligt med röster för att ta
plats i parlamentet, fortsätter han, skulle de ”röra om i smutsen” och se till
att de andra ledamöterna verkligen ”arbetar för Ukraina och inte för sina egna
fickor”. Han drar sig inte heller för att mobilisera tusentals människor att
marschera till parlamentet för att blockera beslut i viktiga frågor om han
skulle finna det nödvändigt. ”Vi har mycket folk som vi kan lita på och
därigenom pressa igenom nödvändiga beslut”, säger han. Det är alltså inte fråga
om att respektera folkviljan och parlamentets representation utan det är andra
metoder som förespråkas.
Vad detta ”pålitliga” fotfolk är kapabla till såg vi prov på
i Odessa i våras då över 30 personer dödades när fotbollshuliganer och
anhängare av Högra Sektorn attackerade en fackföreningsbyggnad med
molotov-cocktails och troligen även skjutvapen.
Våldsamheterna i Kiev nyligen där Svoboda och Högra Sektorn med
aggressiva attacker mot parlamentet framförde krav på ett erkännande av Banderas
OUN kan också sägas illustrera vad Yarosh menar med att mobilisera folk för att
”pressa igenom nödvändiga beslut”.
Marko Bojcun, politisk forskare och Ukraina-expert vid
London Metropolitan University, säger i en intervju med Huffington Post att de
högerextrema kan vara föremål för viss underskattning och att det finns ett
större stöd för dem i landet än presidentvalet i våras antyder. Han säger sig i
alla fall se en ökad politisering av etnicitet och en allt lägre toleransnivå
bland de högerextrema mot sina åsiktsmotståndare.
Som jag inledde med är politiskt inflytande inte bara en
fråga om hur många procent av rösterna i det kommande valet de högerextrema
partierna får. Det handlar också om på vilket sätt den offentliga debatten
påverkas av den intoleranta retoriken och våldsamma yttringarna mot personer
som vill se fredliga lösningar på konflikten i öst, normalisera förbindelserna
med Ryssland och som vill ha ett multi-etniskt och sant demokratiskt Ukraina.
Jag har tidigare refererat till en artikel i Aftonbladet där situationen i
Odessa tas upp . Högra Sektorn och andra ultranationalister fungerar där som en
terroriserande politisk kraft med mål att skrämma motståndaren till tystnad. Attacker
mot politiska motståndare från Oppositions-blocket under valkampanjen har också
kunna iakttas på flera håll, bland annat i just Odessa.
Det föreligger, som jag ser det, en klar risk att gatans
parlament – parallellt med den ”rening” av statsförvaltningen som jag skrivit
om tidigare – skapar såväl en tystad debatt som en tyst förvaltning där
människor inte vågar framträda med sina åsikter av rädsla för våld eller
avskedande. Det vore ett steg åt fel håll för ett land som strävar efter att
ingå i ett pluralistiskt och demokratiskt Europa snarare än i ett mer slutet
och kvasi-demokratiskt samhälle som Rysslands.
Tidigare inlägg i
serien om parlamentsvalet i Ukraina:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar