Antisemitism; ett ord vänner av Israel bör använda mer träffsäkert

Kritik av Israel likställs ofta med antisemitism. Det kan den ju vara i vissa fall men i de flesta fall är den det inte. Nyligen anklagades den nyutnämnde bostads-, stadsutvecklings- och IT-ministern Mehmet Kaplan (Mp) av Ulf Överberg, ordförande för Samfundet Sverige-Israel i Stockholm, för att ”flörta med jihadismen” och för att röra sig ”i antisemitismens utkanter”. Det antisemitiska skall, enligt Överberg, röra sig om att han vid ett tillfälle 2011 råkat bjuda in en person med antisemitiska åsikter, Yvonne Ridley, till riksdagen. Något som Kaplan bett om ursäkt för och erkänt som ett misstag. 

Det gör honom knappast till antisemit själv och Kaplan svarar också med att påpeka det löjeväckande i kritiken. Själv känner jag den gode Mehmet ganska väl och har svårt att tänka mig en mer grundlös anklagelse än den Överberg slungar ut.  

Det är dessutom en form av ”guilt by association” eller på svenska ”skuld genom sammankoppling”, vilket är en typ av irrelevanta argument som för det mesta leder till fel slutsatser. Vilket skulle bevisas av den ovanstående angående Mehmet Kaplan.

Det är emellertid inte första gången denne Överberg kastar ur sig antisemitism-anklagelser. Han gjorde det också mot Gina Dirawi (i en Newsmill-artikel 2011 som jag inte kan se finns tillgänglig på nätet längre) som i tonåren jämförde Israel med Hitlers Tyskland. Ett sansat försvar fick hon av Fredrik Meiton som också påpekar det farliga med att urvattna begreppet antisemitism. 

Dirawis jämförelse med Hitlers Tyskland är naturligtvis grov och provocerande. Det är dock intressant att notera hur Susan Nathan, med judiskt påbrå och boende i Israel, i sin bok Ett annat Israel återger ett telefonsamtal hon hade med en då 80-årig judisk man som överlevt Förintelsen. Han sa så här:

”Vet du, det som vi gör mot palestinierna är detsamma som gjordes mot oss i Europa. Vi judar måste inse att vi inte har monopol på lidande, vi måste inte alltid utmärka oss i allting”. 

Jag är tämligen säker på att det var ungefär så Dirawi menade också även om hon utryckte sig med en 19-årings kategoriska klumpighet. Det är hur som helst väldigt svårt för Överberg eller andra s.k. vänner av Israel att avfärda denne judiske 80-årings reflektioner efter att ha överlevt Förintelsen och sedan fortsatt sitt liv i Israel.

Göran Rosenberg är, liksom Susan Nathan, också en kritiker av Israel med judiskt påbrå. Han har i flera artiklar utryckt sig bekymrat om Israels utveckling mot apartheidstat och dess alldeles egna verklighetsuppfattning. I en artikel där han kommenterade attacken mot Ship to Gaza för fyra år sedan skrev han bl.a. följande:

”De hot mot Israel som fortsatt existerar har ingen militär lösning, inte heller hotet från Iran. Den fortsatta ockupationen av nära tre miljoner palestinier på Västbanken och i Östra Jerusalem, med murar, taggtrådsrullar och bosättningar, är i grunden ett hot mot Israel, inte ett försvar. Så ser i alla händelser större delen av världen på saken. Hur länge kan Israel leva i en värld för sig?”

Fyra år senare skriver Rosenberg att han tappat hoppet om en israelisk-palestinsk fred på lika villkor och säger vidare att:

”Jag tror att Israel är på väg att förvandlas till en apartheidstat med två vitt skilda rättssystem, om man nu kan kalla det som råder i de ockuperade områdena för rättssystem”.    

För detta fick han kritik av bland andra Stefan Sturesson, styrelseledamot i Samfundet Sverige-Israel. Denne hade dock lite svårt att spela ut det antisemitiska kortet vilket säkerligen hade använts om det varit exempelvis Mehmet Kaplan som sagt detsamma som Göran Rosenberg.

 Uppfattningen att allt Israel gör är gott och att närapå all kritik av landet ska bemötas med anklagelser om antisemitism tror jag är en kontraproduktiv inställning om avsikten är att bekämpa antisemitiska tendenser i debatten om konflikten Israel-Palestina. Givetvis är inte all kritik av Hamas exempelvis bevis för islamofobi. Det vore en tämligen absurd koppling. Men s.k. vänner av Israel i Samfundet Sverige-Israel eller Svensk Israel-information är ständigt beredda att bemöta kritik av Israel med antisemitism-kortet.

Ett skäl till detta kan vara att den israeliska debatten om Palestina-frågan fått en mer judisk än israelisk prägel. Detta enligt journalisten Per Jönsson och författaren Anita Goldman vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet förra året. Många bedömare menar att Israel vänder sig allt mer inåt och tenderar att betona det judiska framför det israeliska.

Kritiken av Israel blir då med en sorts automatik kritik av det judiska trots att detta långt ifrån alltid är avsikten. En artikel på Samfundet Sverige-Israel ger en antydan om hur detta tar sig uttryck. Där skriver Mats Olofsson att Palestinagrupperna i Sverige ägnar sig åt att ”delegitimera och demonisera staten Israel och därmed det judiska folket”. 

Problematiken är tämligen intrikat. Israel betonar vikten av att erkännas som ”en judisk stat” och skulle naturligtvis inte överleva om det inte bodde en majoritet judar inom dess gränser. 

Den här problematiken erkändes tidigt av bland andra David Ben Gurion som i sin dagbok 1948 skrev att de måste göra allt för att palestinierna som fördrevs i samband med staten Israels utropande aldrig skulle återvända och är kanske det främsta skälet till att Israel inte helt enkelt införlivat Västbanken och Östra Jerusalem med Israel. Det skulle nämligen förvandla den judiska majoriteten till en minoritet och därmed leda till staten Israels undergång. 

Den enda vägen mot en fredlig samexistens i regionen är emellertid att snarast få till stånd en tvåstatslösning som inom 1967 års gränser möjliggör att Israel och Palestina självständigt kan forma sina egna staters framtid. Det förutsätter givetvis att Israel erkänns och därmed att det erkänns som judisk stat. Att vrida klockan tillbaka är omöjligt och att inte erkänna Israels existensberättigande idag är att omöjliggöra alla former av lösningar på konflikten. Men detta erkännande lär kräva ett Israel som är mer ödmjukt inför historiska fakta och som erkänner oförrätter som de orsakat palestinierna. Det innefattar också de som utanför Israel vill kalla sig vänner av Israel och som säger sig vilja bekämpa antisemitism.

Jag håller således med dels Göran Rosenberg när han säger att murar, taggtråd och bosättningar snarare är ett hot mot Israel än ett försvar och med Fredrik Meiton när han varnar för att ett oförsiktigt användande av antisemitismanklagelser riskerar att ta ifrån ordet dess pregnans. Det gagnar varken världens alla judar eller staten Israel.    

Tidigare inlägg på denna blogg om Israels förnekelseretorik