Att blåsa luft i en punkterad ballong – ubåtsjakten fortsätter i SvD

SvD gör nu tappra försök att blåsa liv i ubåtsdebatten som blev högst aktuell under förra höstens ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Just som vi trodde att detta var en punkterad ballong. Men SvD blåser så kinderna blir röda. Nyckelvittnen letas upp och ger intervjuer och ”försvarsexperter” kallas in för att bedöma vittnesmålet som ”väldigt trovärdigt”. Försvarsmakten insatsledare fyller på med att säga att ”det är troligt att det pågår främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård” och att detta är ”den näst högsta verifikationen på vår egen bedömningsskala”.

Det borde vara nästan plågsamt för Försvarsmakten att än en gång försöka hålla trovärdigheten uppe samtidigt som de talar om ”troliga” ubåtar och ”trovärdiga” vittnen och ”säkra” indikationer utan att kunna visa så lite som en skärva av bevis... heller denna gång. Men skam den som ger sig, tänker i alla fall SvD.

Egentligen borde väl punkt ha satts i frågan för denna gång när Försvarsmaktens slutanalys presenterades den 23 september i år. Alltså för precis en månad sedan. Men den lämnar snarare nya frågetecken efter sig. Där fastställdes att ”det är ställt utom allt rimligt tvivel” att en kränkning ägde rum under förra höstens ubåtsjakt. Men samtidigt ändrades bevisskalan från den tidigare sexgradiga sådana och talar istället om ”konfidensgrad” och hävdar en sannolikhetsgrad som är ”mycket hög”. Man talar inte längre om en ”bekräftad ubåt” som tidigare utan har här backat ett steg. Trots detta utropas alltså att kränkningen står ”utom allt rimligt tvivel”. Det är ganska förvirrande egentligen. Liksom mycket av detaljerna i slutrapporten.

I denna får vi nämligen också veta att Försvarsmakten har tagit hjälp av geologisk expertis för att analysera bottenspår men inte vad de kommit fram till. Ingen konfidensgrad alltså med försvarets vokabulär. Vi blir också upplysta om att ”djupintervjuer” gjorts med vittnen (i en ubåt kanske?) men inte mycket om vad detta gett för svar. Vidare att 21 ”särskilt intressanta” observationer har fått ”en högre klassificering”. Utan att nämna vilka och varför dessa skulle vara så särskilt intressanta. Andra, vid tidpunkten för jakten så säkra indikationer, har avskrivits eftersom ”ny information” tillkommit. Vi får dock inte veta vad denna nya information består i eller var den kommer ifrån.

En slutrapport av den här arten har alltså i sig oerhört litet värde. Försvarsmakten ger oss inte mycket att gå på men vill ändå med denna tunna soppa hävda att vi ”utom allt rimligt tvivel” ska lita på deras ord att här har en kränkning ägt rum.

Det gagnar varken Försvarsmaktens eller SvD:s trovärdighet att fortsätta driva dessa teser utan att ha något nytt att stödja sig på. Så vad kan då det främsta syftet vara att de ändå gör det? Försvarsmaktens resurstilldelning? SvD:s Nato-kampanj? Att hålla rysskräcken vid liv? Ja, det tål att fundera på.

 Det är förvisso hedrande att SvD ändå släpper fram åtminstone en kritisk röst. Mathias Mossberg, huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, som konstaterar att ”Försvaret blandar bort korten – igen”. Det är en rubrik som sammanfattar det hela tämligen på kornet.

Rysk skrämseltaktik?

Finland har nu fått sin egen ubåtshistoria. I ett par dagar har en ”trolig ubåt” jagats i vattnen utanför Helsingfors. Ett antal sjunkbomber har fällts men tydligen av en sort som bara smäller högt och skakar om, inte skadar ubåtsskrov, om jag förstått rätt. Ingenting är bekräftat med säkerhet som vanligt. – Det finns en stark misstanke om att det fanns undervattensverksamhet som inte hör hemma här, säger den finske försvarsministern Carl Haglund. Just nu finns sannolikt ingen aktivitet, tillägger han dock. Vi känner igen kommentarerna från i höstas.

Jag hörde talas om denna ubåtsjakt redan igår genom ryska och finska nättidningar, men Google translator är inte ett helt bekymmersfritt översättningsverktyg så detaljerna föreföll till viss del något oklara. Rapport hade ett kort inslag igår kväll men annars var det rätt tyst fram till idag då bland andra Aftonbladet vaknat till liv rejält. Trots att inga andra uppgifter finns än den ”starka misstanken” om undervattensverksamhet har AB bilden klar. De har hittat en pensionerad kommendör som är helt säker; - Klart det är ryssar, säger han. Allan Widman (fp) varnar för att Putin förbereder sitt folk på krig och ÖB talar om att det ”ryska kroppsspråket blir alltmer utmanande”. Han har ju ett lite eget sätt att uttrycka saker. Hur som helst råder inget tvivel om att det är ryssen som rör sig i vattnen utanför Helsingfors blir vi upplysta om. Wolfgang Hansson vet till och med att berätta varför. De vill skrämma Sverige och Finland från att gå med i NATO.

Här är jag inte längre riktigt med på noterna. Egentligen vet vi alltså inte om det verkligen förekommit någon fientlig ”undervattensverksamhet” och i så fall vilken typ av sådan det handlat om. Det kan också mycket väl ha handlat om minkar eller sälar eller andra typer av ljudillusioner som tydligen kan uppstå i just de här farvattnen, om man får tro uppgifter i finska tidningar. Nationaliteten på den eventuellt undervattensverksamme och avsikten med aktiviteterna hör alltså till nästa steg i analyskedjan men Hansson kastar sig in i mycket långtgående spekulationer.

Men okej, OM (säger OM) det funnits en ubåt i de finska vattnen är det givetvis inte alls osannolikt att den kan ha varit rysk. Men skälet till närvaron torde i så fall snarare vara att rutinmässigt kartlägga svensk och finsk beredskap. Vid höstens eventuella besök i svenska skärgården hade vi nyss valt en ny regering och i Finland har den inte ens hunnit tillsättas efter valet nyligen. Det kan alltså tänkas vara av intresse att se hur snabb reaktionstiden är vid sådana lägen. Fungerar befälsgivningen? Tas det snabba beslut eller blir de fördröjda av färska ministrar och tjänstemän eller en oklar befälsordning? Ett sådant skäl kan jag köpa att det handlar om eller för all del något annat militärstrategiskt skäl. Men att skrämma oss från att gå med i NATO verkar helt enkelt fullkomligt ologiskt. Eller möjligen korkat. Men det tror jag inte ryssen är. Eller?

Det skulle alltså ligga till så att ryssen är irriterad över NATO:s framfart österut och dessutom oroliga för att hittills alliansfria Sverige och Finland, med gräns mot Ryssland, ska lockas att bli medlemmar. Så vad göra? Jo, enligt Wolfgang Hansson, skicka ubåtar till svenska och finska farvatten för att skrämma oss att avstå. Enligt all logik torde väl effekten bli den motsatta. Ingen kan väl påstå att ropen på Nato-medlemskap tystnat efter höstens ubåtsjakt i Sverige? Varför skulle de? De som i flera år propagerat för ett svenskt NATO-medlemskap har förstås alla skäl i världen att dra snabba växlar på minsta indikation på krusningar i Östersjöns vatten. 

Så gjorde Nya Moderaterna i höstas och fortsatt under vintern då ledande moderater med jämna mellanrum återkommer till frågan, som exempelvis den försvarspolitiske talespersonen Hans Wallmark som tillsammans med riksdagsledamoten Lars-Arne Staxäng talade om ett ökat militärt hot och att ”ubåtskränkningen i Stockholms skärgård under oktober bekräftar den bilden”. Det kan ju också noteras att hon i SvT:s Raktpå (30/10-14) propagerade starkt för att frågan om NATO-medlemskap borde utredas tillsammans med Finland. Tre företrädare för Centerns respektive Folkpartiets ungdomsförbund skrev en artikel med titeln ”Ubåten är ytterligare ett bevis på varför vi bör gå med i NATO”. Jan Björklund betonade naturligtvis också hur allvarligt han såg på kränkningen, att han hade svårt att misstänka någon annan än Ryssland och föreslog därför återigen svenskt medlemskap i NATO.

Jag har högre tankar om rysk underrättelsetjänst än herr Hansson och är därför helt övertygad om att de är fullt medvetna om detta. Alltså att tonläget hos NATO-förespråkarna skruvas upp väsentligt efter varje misstänkt ubåtskränkning av svenska vatten.

Det finns egentligen bara ett starkt skäl för Sverige och Finland att ansluta sig till NATO och det är om hotet från Ryssland skulle upplevas så starkt att det inte råder några tvivel om att det finns akut behov av militär assistans för att försvara gränserna. Om det nu är så att ryssarna ogillar pratet om NATO-medlemskap (och så är det) så bör väl sämsta sättet att få oss på andra tankar vara att låta ubåtar stryka längs våra kuster titt som tätt.

Då finns det däremot goda skäl att tro det motsatta. Det vill säga att hotet överdrivs och att sådana här ubåtsjakter lite då och då är till för att skrämma upp oss att gå med i NATO. Kanske var det en svensk ubåt som gjorde en liten sväng in för att få med Finland på Enströms gemensamma NATO-utredning? Nu ägnar jag mig givetvis åt provokativa spekulationer. Dock med betydligt klarare logik än Wolfgang Hanssons. Om än mindre tvärsäkert.

SvD:s nödanrop ett tryckfrihetsbrott?

SvD gick 18 oktober ut med uppgiften att ett nödanrop uppfattats från en förmodad undervattensfarkost och att det skulle kommit från Kanholmsfjärden och vara riktat till Kaliningrad. Dessutom att det skulle finnas ett krypterat svar därifrån.

”Uppgifterna är tillräckligt säkra för att publicera dem”, säger SvD:s Mikael Holmström på en chatt-fråga i nättidningen ett par dagar senare.

Dagen efter att SvD släppt uppgiften dementerade dock Försvarsmakten dessa uppgifter och har inte ändrat sig sedan dess. SvD däremot fortsätter att ta upp nödanropet och det krypterade svaret i sina beskrivningar av händelseförloppet för den nyligen avslutade u-båtsjakten i Stockholms skärgård.

Detta med nödanropsuppgiften är det jag själv tycker är mest märkligt i denna ubåtshistoria. Det är också märkligt att inte fler har ställt kritiska frågor om dessa påstådda signaler. Nu har dock DN vaknat och påstår istället självsäkert att det aldrig funnits något nödanrop och att SvD har fantiserat ihop allting. De hänvisar till ”en källa på Marinens underrättelsetjänst”. En enhet som inte finns... enligt SvD som framhärdar i sina påståenden om nödanropet och svaret från Kaliningrad. Enligt chefredaktören finns ”inga skäl att misstro uppgifterna” men vill inte uppge någon antydan om källan med hänvisning till sekretessen. Han tillägger också att den säkerhetspolitiske reportern Mikael Holmström har hög trovärdighet och ”gjort viktiga avslöjanden kring försvaret” förut.

Här ser det ut som att något av ett morgondrakarnas skyttegravskrig har uppstått vilket inte stillar behovet av klarlägganden precis. Ju mer tidningarna valsar runt i spekulationer och mothugg baserade på dubiösa källor desto mer skrattar väl ryssen. Ja, övriga världen också kanske?

Det här med nödanropsuppgiften har hur som helst gnagt i mig sedan den släpptes 18 oktober. Jag har ställt mig själv flera stycken frågor. Men jag är inte säker på svaren. Därför ställer jag dem här så att jag får dem ”ur systemet” så att säga. Kanske är det någon som har intelligenta gissningar åtminstone om hur de ska besvaras?

Om vi som utgångspunkt har att uppgifterna stämmer så infinner sig dessa frågor:

1) Varför skulle Försvarsmakten förneka uppgifterna om de stämmer? Vad skulle det strategiska vara att undanhålla konkreta bevis om sådana fanns och istället publicera ett suddigt foto på något som lika gärna kan vara en kanot? Det vore ju trumf på hand om det fanns konkreta bevis för undervattensverksamhet i svenska vatten som dessutom pekar ut nationaliteten för undervattensfarkosten. Sökningen hade kunnat begränsas avsevärt kring Kanholmsfjärden och regeringen hade genast kunnat skicka en protestnot till Ryssland och avkräva en förklaring. Istället irrade sökstyrkan omkring längs mer än halva skärgårdens kustlinje och lät media och andra civila röra sig fritt i Kanholmsfjärden med sina båtar. Regeringen uttrycker sig fortfarande mycket försiktigt i allmänna ordalag utan utpekande av nationer.

2) Har SvD andra källor än Försvarsmakten? I så fall vilka? I normala fall gäller ju källskydd men om det gäller rikets säkerhet lär det kunna undantas. Har SvD kanske utsatts för medveten desinformation? I så fall från vilken källa (nation)? Har SvD i och med detta gjort sig skyldiga till tryckfrihetsbrott enligt tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4,5 samt 9?

3) Har SvD medvetet fabricerat uppgifterna eller medvetet eller av ren okunskap feltolkat information de fått? Är det i så fall försvarbart att gå ut med uppgifterna i ett potentiellt allvarligt läge? Är det inte att äventyra rikets säkerhet att lägga fram anklagelser på falsk eller svag grund som pekar ut en främmande nation som olovlig inkräktare på svenskt territorium?

Bör inte vår gemensamma public service tv och radio här fylla en viktig funktion? Hittills under denna ubåtsaffär har de mest läst högt ur morgontidningarna. Kan det inte vara dags för en klargörande genomgång för vad som är troligt och sannolikt i signalsoppan? Någon mer som undrar, undrar jag?

Påminnelse om tryckfrihetsförordningens kapitel 7; § 4:4 samt 5 samt 9:

4 § Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag:

4. obehörig befattning med hemlig uppgift, varigenom någon utan syfte att gå främmande makt till handa obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande något förhållande av hemlig natur, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej;

försök eller förberedelse till sådan obehörig befattning med hemlig uppgift;

stämpling till sådant brott, om detta är att anse som grovt, vid vilken bedömning särskilt skall beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom;

5. vårdslöshet med hemlig uppgift, varigenom någon av grov oaktsamhet begår gärning som avses under 4;

9. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet, varigenom, då riket är i krig eller eljest i lag meddelade bestämmelser om sådant brott äger tillämpning, någon sprider falska rykten eller andra osanna påståenden, som är ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, eller till främmande makt framför eller låter framkomma sådana rykten eller påståenden eller bland krigsmän sprider falska rykten eller andra osanna påståenden som är ägnade att framkalla trolöshet eller modlöshet;