Ukrainsk politik handlar väldigt mycket om personer och med
ett par undantag, de högerextrema och kommunisterna, mindre om ideologi. Det
som framstår som tydligt när man studerar ukrainsk politik närmare är hur
partier, partinamn och allianser kommer och går och hur de ofta kretsar kring
någon stark politisk personlighet som i sin tur ofta är en s.k. oligark eller
har kopplingar till någon sådan. Finansiering av politiska kampanjer får på så
sätt också koppling till en viss region eller en viss oligarks intressesfär.
Mycket av det som folket på Majdan-torget protesterade emot under förra vintern
handlade om missnöje med korruptionen och oligarkernas makt över samhället.
Misstänksamheten mot politiker överlag är utbredd men samtidigt finns en
längtan efter en stark ledare som kan få ordning på infrastruktur och ekonomi
och komma till rätta med den förlamande korruptionen.
Den rensning av
korruption bland statens företrädare i regering, vid domstolar och i andra
offentliga verksamheter som nu påbörjats av den nuvarande regeringen är en
efterlängtad åtgärd. Den har säkerligen påskyndats genom påtryckningar från EU
men det återstår att se om den har önskad effekt eller endast blir ett spel för
galleriet och ett ”vaktombyte” vid mellanhandsstationerna. Det lanseras hur som
helst som en ”rening” (eng; lustration)
av staten. Kritiska röster pekar på att
avskedanden som sker på detta sätt kan strida mot konstitutionen, att den
används för att avskeda politiskt misshagliga personer, att massavskedanden kan
framkalla en svår kompetensförlust (lagen föreskriver en 10-årig bannlysning
från arbete som statstjänsteman) samt att det inte finns några som helst
garantier för att de personer som ersätter blir mindre korrumperade. Den här
åtgärden är en stor ”snackis” i Ukraina just nu och risken förefaller uppenbar
att den endast innebär en personalomsättning skadlig för statens funktion och
att strukturerna som göder korruptionen kvarstår orubbat.
Samtidigt är det notabelt hur just korruption och ekonomiska
oegentligheter går som ett svart stråk genom nästan samtliga ukrainska partier
och hur de ledande politikerna i dem nästan alla någon gång suttit i fängelse,
varit föremål för juridiska förundersökningar, anklagelser om brott, ekonomiska
oegentligheter och korruption. Falska anklagelser är sannolikt lika vanliga som
välgrundade men det förefaller ganska klart att oligark-pengar finansierar en
stor del av den politiska eliten och att korruptionsanklagelser säkerligen i
många fall bottnar i verkligheten. Det är lätt att förstå det ukrainska folkets
misstänksamhet mot makthavare och brist på tillit till politiker, vilken framgår
av opinionsundersökningar som denna.
De fyra partier som jag går igenom i det här inlägget
representerar på många sätt makten i nuvarande Ukraina. De förväntas få en stor
del av rösterna och åtminstone något av dem lär finnas med i kommande
regeringsbildning om inget väldigt oförutsett händer. Att denna kommande
regering blir någon form av koalition är också det mest troliga då inget parti
visat tecken på total dominans i de förvisso väldigt opålitliga väljarundersökningarna.
Det bör dock tilläggas att det är helt omöjligt att göra några säkra
prediktioner när det gäller ukrainsk politik. Saker och ting sker väldigt
snabbt i Ukraina då det politiska, som sagt, lika mycket eller mer handlar om
enskilda politikers ibland nyckfulla beslut på ibland oklara grunder än på
ideologiska och därmed logiska beslut.
En presentation av partierna tenderar därför att domineras
av en beskrivning av personer och inte ideologier. Detta gäller i hög grad de
partier jag här kallar de tre stora. Trots detta finns det ett gemensamt stråk
bland dessa. De är alla i olika hög grad västtillvända, nationalistiska,
nationalkonservativa och marknadsliberala. En inte alltid helt konsekvent mix.
De tre stora (+ ett
stödhjul)
Petro Porosjenko-blocket
Leds av presidenten Porosjenko och bildades så sent som 17
augusti i år. I början av detta år tillhörde Porosjenko ombildande av hans
förra parti Solidarnist. Eller rättare sagt så här; Solidarnist bildades 2001
men uppgick strax i Regionernas Parti
för att senare istället uppgå i Vårt
Ukraina. I slutet av 2013 bestämde en domstol att cancellera partiets
registrering eftersom det inte deltagit i något val på 10 år. Porosjenko blev
då ledare av Nationella Alliansen för
frihet och Ukrainsk patriotism – OFFENSIV men ordnade snabbt ett namnbyte
till All-ukrainska Unionen Solidaritet vilket
gjorde att namnet Solidaritet/Solidarnist levt vidare. Men 17 augusti var det
alltså dags att byta namn igen till Petro
Porosjenko-blocket. För att göra det hela tydligare ingår boxaren Vitalij
Klytjkos UDAR i valallians med partiet.
Enligt en relativt färsk väljarundersökning (6/10) skulle
partiet få 33,5 % av rösterna i valet. Tillsammans med samarbetspartiet UDAR
mer än 40 %.
Porosjenko har tidigare i kortare perioder varit både
utrikesminister och premiärminister och dessutom handelsminister under den
bortjagade presidenten Janukovytj. Han är också kompis med förre presidenten
Viktor Jusjtjenko som vid sitt tillträde 2005 för övrigt lanserade en liknande
”rening” av den statliga administrationen som den nu aktuella jag berättade om
i inledningen.
Han började som socialdemokrat men bildade 2001 partiet
Solidarnost som fusionerades med fyra andra partier i Regionernas parti. Redan samma år tog han med sig Solidarnost in i
en annan fusion med namnet Vårt Ukraina. Den 25 maj i år valdes han till Ukrainas
president och han har haft en minst sagt tuff start i ämbetet med ett pågående
inbördeskrig och en djupnande splittring av landet att ta itu med och den
delikata balansgången mellan att å ena sidan underteckna handelsavtalet med EU
samtidigt som relationen till Ryssland med både fast och varsam hand måste
hanteras.
Somliga skulle säga att han lyckats ganska väl i sin
balansgång. I synnerhet EU som i Porosjenko fått en samtalspartner som uttryckt
klart att han önskar ett framtida Ukraina som medlemmar i EU och som nu fått
sitt handelsavtal undertecknat. Andra har dock beskrivit honom som impulsiv och
nyckfull eller till och med hysterisk, hämndlysten och galen. Men det är svårt
att sortera vad som är politisk smutskastning och vad som är sansade och väl
underbyggda bedömningar. Det sägs också att han vid sitt första
framträdande på Majdan-torget i december förra året av demonstranter från
extremhögern möttes av glåpord som ”dra åt helvete ditt judiska avskräde”.
Bland dessa högerextrema ses han som jude och det påstås att hans riktiga namn är
Walzman. Som kommer att framgå i nedanstående avsnitt om
partiet Batkivshchyna och
premiärministern Jatsenjuk är
epitetet jude ett sätt att misskreditera politiker i Ukraina. Vilket säger en
hel del om rådande normer och värderingar i landet.
Han är emellertid allmänt känd som ”chokladkungen” och hans
(för övrigt ganska välsmakande) choklad Roshen
(PoRoshenko) tillsammans med
ägande av en tv-kanal och flera andra företag (bland annat ett varv på Krim!) har
gjort honom till en av de rikaste personerna i Ukraina och han beskrivs ofta
som en oligark. Enligt Forbes lär han gå i god för 1,2 miljarder USD. Hans
presidentkandidatur påstås också av vissa ha haft syftet att förhindra en
comeback av Julia Tymosjenko som lovat att på allvar ta itu med oligarkväldet.
Själv har han yttrat sig i liknande termer vilket kan ses både som pragmatiskt
och/eller populistiskt. I ukrainsk tv innan valet beskrev han oligarker som
”personer som söker makt för att kunna berika sig själva ytterligare” och att
han själv ”länge bekämpat dessa banditer som rånar vårt land och har förstört
fri företagsamhet”.
Genom dokument offentliggjorda av Wikileaks har det
framkommit en hel del påståenden om Porosjenko. Den före detta amerikanska
ukraina-ambassadören John Herbst exempelvis hävdade 2006 att han var behäftad
med trovärdiga anklagelser om korruption och att han utgjorde en belastning för
det parti han tillhörde då. Hans pengar lär dock ha vunnit inflytande politiskt
och enligt en del ukrainska bedömare, vilket bland annat framgår av en artikel
i Washington Post, så är det så det går till i Ukraina.
Den ”tredje vågens revolution” som Julia Tymosjenko utlovade
om Porosjenko blev vald till president har dock inte infunnit sig. Den skulle,
enligt Tymosjenko, ha blivit ”en revolution mot oligarkerna”. Sannolikt har
inbördeskriget och hotet från Ryssland riktat fokus på annat och genererat ett
sorts nationalistiskt kitt som ännu håller ihop hjälpligt. Det kan dock vända
snabbt, som jag tidigare nämnt.
Bara namnet på partiet, Petro Porosjenko-blocket, påvisar hur
som helst just den personrelaterade inriktningen av den ukrainska politiken. Vi
kan ju fråga oss hur vi skulle förhålla oss till Stefan Löfven-blocket som
parti?
 |
| Foto: TT |
UDAR – stödhjulet
UDAR är en förkortning som på svenska blir Ukrainska
demokratiska alliansen för reformer. Men det är också ukrainska för ”smäll”
eller ”slag”. Kanske inte så långsökt då att den forne boxningstungviktaren
Vitalij Klytjko är dess ledare.
Inför parlamentsvalet har partiet ingått en allians med
Petro Porosjenko-blocket. Därav mitt lite elaka epitet stödhjul. Klytjko har
inte så tunga politiska meriter som han har från boxningsringen där han var en
fruktad mästare. En riktig monstertungviktare som krossade de flesta av sina
motståndare. Han drog sig tillbaka som WBC-champion först 2013 och vann 41 av
sina 47 proffsmatcher på knockout. Snudd på rekord i tungviktsboxningen, endast
överträffat av Rocky Marciano. På det sättet har han i alla fall en talang som
kan vara till nytta i det ukrainska parlamentet där slagsmål har blivit en
sorts återkommande debattmetod.
 |
| Foto: MSN Sport |
Han har dock själv funnit sig tvingad att påpeka att partiet
UDAR inte är någon fan-club för honom själv som gammal boxningsstjärna utan ett
”ideologiskt parti” med liberala värderingar och en höger/center-position på
den politiska skalan. Vad gäller hans brist på politisk erfarenhet så har denna
tidigare kanske snarare varit en merit eftersom politiker har ett allmänt
dåligt anseende bland befolkningen som korrupta och maktfullkomliga. Möjligen har den auran av oskuld nu med tiden
tunnats ut och är sannolikt inte lika gångbar som röstmagnet.
Han blev emellertid partiledare för UDAR redan 2010 och hade
först planer på att ställa upp som kandidat i presidentvalet tidigare i år men
drog sig ur eftersom konstitutionen inte tillåter en person som inte bott i
Ukraina permanent de senaste 10 åren vilket inte Klytjko har (bodde länge i
Tyskland under boxarkarriären). Han stödde istället Porosjenkos kandidatur och
samarbetet fortsätter alltså nu inför parlamentsvalet. Däremot fick han ingen
plats i den interimregering som bildades efter Majdan-revolten trots att han
vara en av de flitigare politikerna på torget. Han blev däremot borgmästare i
Kiev i juni och bland det första han gjorde var att ”städa upp” just detta torg
från tältläger med demonstranter som fortsatt sina protester.
Klytjko nämns i det mycket komprometterande (men
bortglömda?) telefonsamtalet som ägde rum i början av februari (alltså cirka
tre veckor innan Janukovytj flydde landet) mellan den amerikanska regeringens
sändebud i Ukraina Victoria Nuland och den amerikanska ambassadören i Kiev,
Geoffrey Pyatt där den blivande ukrainska regeringen diskuteras. Nuland säger
till Pyatt att hon inte tycker Klytjko ska ingå i regeringen. Det är inte
nödvändigt tycker hon och Pyatt håller med om detta och att Klytjko bör hålla
sig utanför och göra sin politiska hemläxa.
Möjligen har han gjort den nu och försöker hålla sig tätt
intill en vinnare, Porosjenko?
 |
| Foto: AFP/Lehtikuva |
Batkivshchyna eller All-ukrainska Fäderneslandsförbundet
Julia Tymosjenkos parti som också hade premiärministern
Arsenij Jatsenjuk som ledare ända fram till 10 september i år då det
splittrades och Jatsenjuk anför nu istället ett nytt parti; Folkfronten. Fäderneslandsförbundet
är medlemmar i Internationella Demokratiska Unionen, en internationell
sammanslutning av konservativa partier, bland andra svenska Moderaterna. Det
kan alltså ses som ett konservativt parti men som de allra flesta med
nationalistiska övertoner. Det är starkast i centrala och västra Ukraina, i
synnerhet kring Lviv.
Julia Tymosjenko var frontfigur för den orangea revolutionen
2004-5 som började som massiva protester mot vad som anses ha varit valfusk i
och med Viktor janukovychs valseger över Viktor Jusjtjenko. Efter att ha fått
Ukrainas Högsta Domstol att annullera resultatet och begära ny omröstning blev
Jusjtjenko vald president och Tymosjenko blev premiärminister i regeringen
under Jusjtjenkos presidentskap. I det
kommande presidentvalet 2010 var hon motkandidat till Viktor Janukovych men
förlorade till denne och året därpå dömdes Tymosjenko till sju års fängelse för
maktmissbruk under sin tid som premiärminister. ”Brottet” skulle, för att göra
en mycket lång historia kort, ha varit att hon gjorde en för Ukraina dålig
gas-deal med Vladimir Putins Ryssland. Det skulle kanske kunna jämföras att
Maud Olofsson skulle dömas till fängelse för sitt godkännande av den taskiga
NUON-affären.
Hon har också anklagats för inblandning i mord, tillsammans
med en tidigare premiärminister Pavel Lazarenko, på rivaliserande affärsmän 1996.
Denne avtjänar just nu ett nioårigt fängelsestraff i USA för pengatvätt och
bedrägeri.
Anklagelser av det här slaget förefaller legio i Ukraina där
politiska makthavare (oavsett partitillhörighet eller väst/rysk-tillvända
åsikter) använder metoden för att oskadliggöra politiska motståndare. I vissa
fall kan anklagelserna förstås vara relevanta men säkerligen lika ofta
grundlösa. De ger dock en smutsfläck på motståndarens anseende och implementerar
en misstänksamhet hos väljarna mot den anklagade enligt logiken ingen rök utan
eld.
I och med Euromajdan förra vintern släpptes hon dock och
blev friad från anklagelserna och kunde därmed åter ge sig in i politiken och
partiet. Detta leddes i praktiken av premiärminister Jatsenjuk fram till
splittringen nyligen men nu, får det förmodas, går det till val med Tymosjenko
som frontfigur. Hennes karisma är omvittnad men hon beskrivs också som mycket
beräknande (hon talar exempelvis alltid ukrainska trots att modersmålet är
ryska) och är illa omtyckt av lika många som älskar henne. Hennes politiska
framtoning beskrivs som populistiskt nationalistisk och västvänlig framgår det
av en artikel i DN 24/2-14 med titeln ”Julia Tymosjenko – Ukrainas järnlady.
Ett prov på detta gav hon bara någon vecka efter denna
artikel då hon i ett samtal med den biträdande ordföranden i Rådet för
säkerhets- och försvarspolitik Nestor Sufrych gjorde hätska utfall inte bara
mot Ryssland, som hon ville förvandla till aska, men också den rysktalande
befolkningen i Ukraina som hon ville utplåna med kärnvapen. Det sistnämnda har
hon dock påstått skulle vara redigerat i det läckta samtal som offentliggjorts.
En intressant detalj är att partiet också har en bataljon
stridande i Donbass, Batkivshchyna-bataljonen.
Det är en frivilligbataljon bildad och finansierad av partiet och aktiv vid
fronten.
Nyligen klargjorde Tymosjenko att partiet stödjer reformer
som påbörjats men vill fokusera på effektiv implementering av dem och flaggar
för utökat samarbete med civilsamhället. Hon säger sig vilja forma en stark
regering präglad av professionalitet och patriotism snarare än traditionella
politiska floskler och korrupta band. Enligt uppgift ska ett team vara i färd
med att välja ut ”unga, starka, effektiva och intelligenta individer” att
rekommendera till positioner i en kommande regering.
Hon förefaller också försöka inta en position som
landsbygdens företrädare och talat mycket på sistone om byns överlevnad och en
utveckling av landsbygden, med betoning på små och medelstora jordbruksidkare.
En strategi som möjlighen kolliderar lite med hennes
uttalade EU-vurm och vilja att ansluta Ukraina till EU. Huruvida ett sådant
kommer att gynna den ukrainska småbrukaren kan vara svårt att sia om men
eventuellt emotses stora EU-bidrag för jordbruk och strukturstöd för landsbygd.
Men det kan lika gärna innebära svårigheter för småbrukare att överleva den
öppna marknadens konkurrens med större och effektivare producenter.
Det återstår att se om Tymosjenkos tidigare popularitet
håller i sig men indikationer från väljarundersökningar indikerar att hennes
parti kan bli det näst största efter Porosjenko-blocket, med cirka 8-10 % av
rösterna.
 |
| Foto: AFP/Lehtikuva/Sergei Supinsky. |
Folkfronten
Alldeles tills nyligen var premiärministern Arsenij
Jatsenjuk, vid sidan av Tymosjenko, ledare för All-Ukrainska Fäderneslandsförbundet. Men den 10 september
tillkännagavs bildandet av ett nytt parti, Folkfronten, med Jatsenjuk som
ledare. Han har tidigare varit ekonomi- respektive utrikesminister och dessutom
talman för parlamentet. Han ställde också upp i presidentvalet 2010 där han med
7 % av rösterna kom på fjärde plats. Under valkampanjen ”anklagades” han av en
av motkandidaterna, Serhiy Ratusjnjak, för att vara ”en fräck jude” som
samarbetar med tjuvar och att hans valkampanj skulle vara finansierad av pengar
från brottslig verksamhet. Vilket senare dementerades av Ukrainas överrabbi.
Det antas dock ha skadat Jatsenjuks valkampanj och säger en del om hur
inställningen till judar är i Ukraina.
I december förra året anklagades han och ett antal andra
politiker för att planera en statskupp och säkerhetstjänsten SBU inledde en
undersökning som lades ned när Janukovych hade jagats bort i februari i år och
maktskiftet kom till stånd. Kanske misstankarna inte var helt ogrundade? Den 27
februari tillträdde han som premiärminister för den tillfälliga regeringen. Det
är inte utan att det väcker en del frågor. Han lämnade emellertid in sin
avskedsbegäran 24 juli men eftersom parlamentet vägrat godkänna den sitter han
fortfarande kvar på sin post.
En annan känd politiker i det nya partiets topp är Oleksandr
Turtjynov som också hoppat över från Fäderneslandsförbundet. Han var tidigare
biträdande premiärminister i Tymosjenkos regering 2007-10, chef för
säkerhetstjänsten SBU och tillförordnad president under perioden 22 februari-7
juni i år innan presidentvalet hade hållits och Porosjenko vunnit tillträde
till posten. Han är också aktivt troende och en ”äldste” i Livets Ord, som är
ganska inflytelserika i Ukraina.
Orsaken till splittringen från All-Ukrainska Fäderneslandsförbundet sägs ha varit en kamp om
förstaplatsen på det partiets vallista. Tymosjenko ville, enligt dessa
uppgifter, stå högst upp och brytningen skulle ha varit en dispyt om detta. Det
finns också uppgifter om att Jatsenjuk först sonderat terrängen med Porosjenko
om att ingå i hans nya parti Petro
Porosjenko-blocket men att dessa planer skulle ha strandat på att
Porosjenko inte ville att partiet skulle anta namne
Poroshenko-Jatsenjuk-blocket. Detta skulle ytterligare kunna illustrera
tendensen att forma politiska partier kring starka personer/personligheter
snarare än ideologiska program.
Jatsenjuk har emellertid tidigare haft en tämligen utpräglad
image av marknadsliberal och EU-tillvänd politiker men förefaller på senare tid
ha antagit en mer nationalistisk och anti-rysk populistisk ton som möjligen kan
vara gångbar i de västra regionerna där han av tradition har mest stöd. Hans
folkfronts första konstituerande möte lär också ha befolkats av befälhavare
tillhörande ett antal av de fria miliser som är aktiva vid fronten i östra
delarna av landet. Detta indikerar möjligen en positionering bland de partier
som förordar en militant hållning i konflikten med Ryssland, till skillnad från
exempelvis Porosjenko-blocket som till synes är mer benäget att söka fredliga
lösningar. Det här är en tämligen ny skiljelinje i den ukrainska politiken som
åtminstone en tysk analys, av Forschungsstelle
Osteuropa and der Universität Bremen, tycker sig identifiera.
Huruvida denna konfrontativa linje är en gångbar hållning i
parlamentsvalet återstår att se men möjligen hämmas Folkfronten av att vara ett
alltför färskt parti för att hinna samla tillräckligt många väljare till valet
om en vecka. Väljarundersökningarna antyder åtminstone detta då de visar stöd
från endast kring 5-6 procentenheter.
 |
| Foto: AP |
I nästa inlägg om de ukrainska partierna tittar jag närmare på de vänster-oppositionella och i det närmast efterföljande på de högerextrema.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar