Sverige har nu tagit regeringsbeslutet att erkänna
Palestina. Det är ett modigt beslut och det är ett beslut som gör skillnad.
Kritikerna menar att det inte gagnar fredsprocessen. Margot Wallström gav för
ett par veckor sedan ett bra svar på den kritiken; - Vilken fredsprocess?
Israel har under de senaste decennierna intagit en allt mer
hårdhudad attityd gentemot Palestina och obstruerat varje ansats till
avspänning och samtal. Som ifjol när förhandlingar med USA:s utrikesminister
John Kerry som medlare skulle påbörjas och Israel inledde med att ta beslut om
nya bosättningar. Under det dryga halvår som förhandlingarna pågick godkände
Israel byggrätter för 13851 nya bostäder på ockuperad mark. Med den takten
skulle Stockholm snart ha byggt bort bostadsbristen. Men för Israels del
handlar det förstås om annat. För varje bosättning på ockuperad mark försvåras
bildandet av en palestinsk stat. Att ”rulla tillbaka” hela samhällen över 1967
års gräns till Israel igen är naturligtvis inte praktiskt rimligt eller ekonomiskt
försvarbart. Så varför bygga nytt? Naturligtvis för att en närastående lösning inte
eftersträvas.
Israel har också kritiserat palestinierna för att de är
splittrade. Hur ska de kunna styra ett land när de inte kan leva ihop, har det
hetat. När Hamas och Fatah enades i somras vänder Israel på kuttingen och
kritiserar palestinierna för att de söker enhet istället. Självfallet är det
senare ett större hot för Israels planer på fortsatt ockupation och
bosättningsexpansion. En enad ”nation” istället för splittrad och söndrad är
förstås mindre lätthanterlig för Israel.
Nu har den israeliska regeringen gått i taket och kallar hem
sin ambassadör som reaktion på Sveriges erkännande av Palestina. Jag tror inte
det ger dem särskilt mycket goodwill internationellt utan kan vara ett tecken
på att argumenten nu börjar brista för israelerna när omvärlden visar tecken på
bristande tålamod med den israeliska politiken och oviljan att komma någonvart
med förhandlingarna om den tvåstatslösning som alla seriösa bedömare menar är
den enda rimliga lösningen på konflikten om det forna mandatet Palestina som började
redan vid första världskriget. Hundra år av bittra strider och fiendskap. Vill
Israel verkligen fortsätta i hundra år till? Med vilka metoder ska de få
palestinierna att vekna och erkänna Israels rätt att ta över hela mandatet
Palestina? Hur har de tänkt att detta ska gå till och se ut? Vad bygger en
sådan israelisk stat på för legitimitet? Hur har de tänkt leva i fred? Genom
att utrota alla fiender?
Det är en blind denna tro på Eretz Israel som står i vägen
för konstruktiva förhandlingar och lösningar. De Likud-ledda regeringar som
drivit denna politik de senaste decennierna har kommit till vägs ände.
Omvärlden börjar tappa tålamodet. Det brittiska parlamentet röstade bara för
någon vecka sedan för att erkänna Palestina och tidigare benhårda israelvänner medgav
nu att de tröttnat. En förkrossande majoritet bland de brittiska
parlamentarikerna röstade för erkännandet av Palestina och det återstår bara
att regeringen gör som de folkvalda vill.
Kanske är det dags för EU att bli en aktiv kraft för att få
tvåstatslösningen till stånd och med ekonomiska medel sätta press på Israel,
och för all del den palestinska myndigheten också, att komma framåt i
förhandlingar.
Inte heller bara för palestiniernas skull utan för Israels
egen skull. Som jag ser det är staten Israel sakta men säkert på väg att sluta
sig inom ett hårt pansarskal och utvecklas alltmer till ett militäriskt
apartheidsamhälle. Ja, rent ut sagt till en militärdiktatur. Den inhemska
fredsrörelsen och kritikerna av den förda politiken kämpar i allt svårare
motvind. De behöver också vårt stöd. För att förändring också ska kunna komma
inifrån.
Jag har vid flera tidigare tillfällen försökt lyfta fram
vikten av att uppmärksamma och stödja dessa människor och organisationer som
alla vill se ett annat Israel (för att låna titelnamnet på Susan Nathans
bok).
Det mest glädjande jag läst på länge var Avraham Burgs
debattartikel i SvD igår där han tackar den svenska regeringen och
statsministern för erkännandet av Palestina. Han säger också så här om den
israeliske labourledaren Isaac Herzog:
”Herzog och andra
säger att ett erkännande av en palestinsk stat är ett ’unilateralt’ steg som
hotar chanserna för fred. Jag tror istället deras motstånd mot erkännandet är
det verkliga hotet eftersom det skapar en framtid där ockupationens orättvisor
bara fortsätter. Det finns definitivt unilaterala element iden
israelisk-palestinska konflikten, men sanningen är att de flesta av dem kan
tillskrivas Israel. Att säga något annat är att förtränga verkligheten.
Palestinierna lever sedan 50 år under israelisk ockupation utan någon som helst
bilateral överenskommelse”.
Han menar vidare att Israel ”blivit en stat som systematiskt
diskriminerar invånare utifrån etniska grunder” och att ett internationellt
erkännande av en palestinsk stat ”förebygger att den utvecklingen fortsätter”.
Denne Avraham Burg är inte vilken tyckare som helst. Han var
tidigare talman för israeliska parlamentet Knesset och han har också varit
ordförande för Jewish Agency samt World Zionist Organization. Då bör man veta
om att den förstnämnda organisationen har och har haft som främsta uppgift att
samla in pengar för att få människor att flytta till Israel och hade en central
roll i bildandet av staten Israel men också för möjligheten att befolka
ockuperad palestinsk mark. World Zionist Organization kan väl beskrivas som
dess moderorganisation och den drivande kraften för förverkligandet av staten
Israel. Det är knappast så att denne Burg önskar se Israel förintas eller
försvagas. Hans artikel bär på en smått desperat vädjan till resten av världen, när
han säger detta:
”Men som israelisk
medborgare vilken aldrig slutat tro på att fred är möjlig vill jag uttrycka min
djupa tacksamhet till den svenska regeringen och till statsministern för
beslutet att erkänna en palestinsk stat. Då vi för bara några veckor sedan
firade det judiska nyåret Rosh Hashanah är min nyårsbön att flera länder följer
efter”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar