Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.

Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…

Gaza i ruiner och fredsutsikterna likaså

Det har nu gått ganska precis ett år sedan (det senaste) stora angreppet, det s.k. ProtectiveEdge, mot Gaza inleddes. Israel bombade sönder en stor del av den fungerande infrastruktur som fanns uppbyggd sedan det förra stora angreppet (Operation gjutet bly 2008-9) och en stor mängd bostäder. Förutom den materiella förstörelsen fick cirka 2200 palestinier sätta livet till, varav de flesta civila. 551 av dem barn, enligt Amnesty International. Fler än 11000 palestinier (ca 7000 kvinnor och barn) skadades fysiskt. Läkare utan Gränser jobbar fortfarande, ett år efter angreppet, för högtryck med att behandla patienter för i synnerhet brännskador. Omkring 70 sjukhus och andra vårdinrättningar skadades eller totalförstördes under Israels angrepp. De psykiskt traumatiserade oräknat. Bland dessa lider barnen allra svårast förstås. RäddaBarnen berättar om sängvätning, mardrömmar och konstant oro bland Gazas barn, Enligt AIDA (Oxfam) har 300000 unga människor behov av psykosocialt stöd. 80 % av befolkningen är beroende av internationell hjälp för att klara vardagen. 

Av den internationella hjälpen har det dock inte blivit mycket, vilket framgår av en färsk artikel i Haaretz. De stora belopp som på pappret samlades in under en konferens som samlade 22 blivande givarländer i oktober har det inte blivit mycket. De sju största donatorernas pengar har uteblivit. Behovet av byggnadsmaterial är enormt. Det kan vem som helst förstå men drönarbilderna i klippet ovan kanske ger en mer konkret uppfattning om läget. Israel tillåter fortfarande inte mer införsel till Gaza än 450 ton byggnadsmaterial om dagen vilket bara motsvarar en dryg tiondel av behovet.

Ship to Gazas svenska fartyg Marianne (en av sex båtar som ingick i flottiljen) stoppades nyligen utanför Gaza, som vanligt. På internationellt vatten, som vanligt. Dess last utgjordes bland annat av mediciner och solpaneler. Det hade inte gjort stor skillnad materiellt men det hade varit en symboliskt viktig händelse om skeppen hade fått angöra hamnen i Gaza med sin last. Naturligtvis är israelerna medvetna om detta. För dem är det en politiskt mycket viktig (dödsbringande) princip att inget kommer igenom utan att passera deras kontroll och urval.  

Nästan 50 % av Gaza-borna är arbetslösa. Import- och exportrestriktionerna samt den stora förstörelsen av infrastruktur och jordbruksmark försvårar eller omöjliggör det mesta av normal handel, produktion och distribution. Många av de unga som har möjlighet flyr Gaza och försöker starta nya liv på helt annat håll. Av de unga som ändå stannar kvar (en mycket stor del av Gazas invånare utgörs av ungdomar och barn) är det många som radikaliseras, som det heter. Israels politik lämnar mycket lite i övrigt som alternativ till IS och Al Qaedas locktoner som nu sägs ljuda allt mer öppet och högljutt i Gaza. Fortsätter den utvecklingen så att dessa grupper får kontrollen över området tror jag Israel och det internationella samfundet kommer att längta tillbaka till Hamas styre. Men vem kan klandra de som bor i detta friluftsfängelse?

Jo, självklart de styrande i Israel. Exempelvis försvarsministern Moshe Ya´alon som efter bordningen av Ship to Gazas Marianne yttrade följande kommentar:

”There is no humanitarian crisis in Gaza”

En syn (eller blindhet snarare) som kommer att förlänga och förvärra konflikten ytterligare och förmörka utsikten till fred och samförstånd i den tvåstatslösning som är den enda gångbara lösningen men som nu verkar lika långt borta som någonsin. I alla fall om det internationella samfundet fortsätter att stillatigande acceptera Israels agerande.