söndag 9 november 2014

Berlinmurens fall firas i EU medan Israels mur växer

Den 9 november firas 25-årsminnet av dagen då Berlinmuren fick sin första stora spricka genom vilken tusentals östtyskar kunde strömma mot väst och därmed oåterkalleligen bäddade för murens totala fall. Vi som är gamla nog minns känslan av häpnad när det hände och av overklighet när scenerna vid Brandenburger Tor, med lyckliga östberlinare som förenades med lika lyckliga västberlinare, utspelades på tv-rutan. Själv minns jag också hur jag vid ett besök i Östberlin ett par år tidigare stod just där paradgatan Unter den Linden på östra sidan slutade vid muren och detta Brandenburger Tor och funderade över om jag skulle leva länge nog att få uppleva dess fall. Det tog inte många år alls alltså och skedde helt oväntat och utan egentlig förvarning eller tecken på något sådant beslut från DDR-regimen. Formaliteterna blev helt undanröjda av folkets längtan efter frihet. Denna händelse i den tyska historien kallas ofta för Die Wende, vändpunkten. Med vilket det åsyftas främst den politiska omvälvningen för Östtyskland från planekonomi till marknadsekonomi och från enpartistat till demokrati.


Nu, 25 år senare, är Tyskland återförenat och EU är på väg att införliva en efter en av de forna östeuropeiska staterna som då befann sig bakom järnridån. Om det här skrivs det flitigt förstås under dessa jubileumsdagar. Just på dagen 9 november kommer 8000 ballonger att släppas längs med murens tidigare sträckning och minnesdagens slogan är ”mod till frihet”. 

Den ”antifascistiska skyddsvallen” 1986. Foto: Wikipedia

Men nya murar har också rests, vilket SvD just nu uppmärksammar i en artikelserie om fästning Europa och om murar kring romer i Slovakien och Rumänien eller den osynliga mur som utestänger invandrare i Schweiz från att beträda vissa ”sensibla zoner”. Indignationen från Västeuropa över Berlinmurens existens före dess fall har nu visat sig vara främst politisk. Någon principiell ståndpunkt mot murar i Europa förefaller det således inte handla om.

Carl Schmitt, tysk statsrättsteoretiker, hävdade följande tes;

”Varje ny tidsålder och varje ny epok i samlivet mellan folk, imperier och länder, mellan härskare och maktordningar av allehanda slag, grundas på nya rumsliga uppdelningar, nya inhängningar och nya rumsliga ordningar för jorden” (Ur Der Nomos der Erde, 1950).

Schmitts kanske mest kända tes är att den verklige suveränen är den som bestämmer över undantagen. Det vill säga undantag från de förment universella friheterna och de demokratiska regelverken. Något som kan vara användbart att fundera över i detta globaliseringens tidevarv då frihetsklockorna sprider sin sköna klang mer selektivt än det rådde förhoppning om hos många när Berlinmuren fallit och det kalla kriget blåstes av i början av 1990-talet.

Översättningen av Schmitt-citatet ovan finns i Wendy Browns bok ”Inhägnade stater, avtagande suveränitet” (2010, i svensk översättning 2011) i vilken hon också påminner oss om denna motsägelsefulla utveckling efter Berlinmurens fall;

”Löftet om en globalt sammanbunden mänsklig värld som badar i liberala friheter förefaller motsägas av en värld där betong, taggtråd, säkerhetskontroller och övervakning blir normen”.

Israels ”skyddsbarriär”. Foto: Marc Venezia, Publ: Wikipedia


Muren som växer medan vi ser på

Inte heller höjs det särskilt högljudda protester mot den mur som av Israel uppfört längs gränsen mot palestinskt område. Den började byggas 2002 och har tillåtits växa sig mycket lång och på sina håll högre än Berlinmuren. På vissa sträckningar så hög som 8 meter. På andra avsnitt består den istället av stängsel med vakttorn och elektroniska övervakningssystem. Planen är att dess slutliga sträckning ska bli 72 mil lång vilket är ungefär 60 mil längre än den så förhatliga Berlinmurens. Den israeliska s.k. ”skyddsbarriären” (jmf den östtyska benämningen på Berlinmuren som den ”antifascistiska skyddsvallen”) är dessutom till största del uppförd på ockuperad mark, dvs. utanför Israels officiella gränser och till dess system hör också ett vägnät som är reserverat för israeler endast.

FN:s generalförsamling uppmanade 2003 Israel att omedelbart upphöra med uppförandet av muren på ockuperat område och gav senare i uppdrag åt Internationella domstolen i Haag att komma med ett konsultativt uttalande.  I juli 2004 levererades detta uttalande (Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory) i vilket det fastslogs att uppförandet av muren på ockuperad mark bryter mot internationell rätt. Enligt en FN-rapport (OCHA) från 2007 har dragningen bestämts av de israeliska bosättningarnas geografiska lägen och bidrar därmed till att permanenta dessa genom att omringa dem och koppla dem samman med Israel genom de vägar som reserverats för israeler. I en senare rapport från OCHA (2008) lämnade FN-organet en redogörelse för de humanitära konsekvenserna av murens existens och specifika dragning. I denna konstaterades att muren; bidrog till fragmenteringen av Västbanken och skapandet av isolerade enklaver, utgjorde ett för försörjningen avgörande hinder för rörelsefriheten, hade en negativ effekt för åtkomst av och utnyttjande av Västbankens mest produktiva jordbruksmark och vattentillgångar och bidrog till områdets allmänt negativa ekonomiska utveckling.

Själva tanken om Israel som en barriär eller civilisationens utpost mot asiatiskt barbari är dock inte ny. Den utvecklades bl.a. av sionistledaren Theodor Herzl som använde denna tanke som argument för att vinna stöd hos stormakterna, vid sekelskiftet 1800-1900-tal, för bildandet av en judisk stat i Palestina. Därmed anknöt han sig till det kolonialistiska tänkesätt som dåtidens europeiska kolonialmakter närde för att motivera sin expansionistiska iver på andra kontinenter.

Numera svär sig de europeiska staterna fria från ovan nämnda tänkesätt och bedyrar den fria rörlighetens välsignelser och hävdar ambitionen att sudda ut gränser och hinder för kontakter människor emellan. Så vad vore då en lämpligare tidpunkt än nu för EU att på allvar visa att murar mellan människor skapar spänningar mer än de utestänger faror? 

<p>[1760] 11  Female university students head home from classes, by way of Israel's Separation Barrier that cuts through their town of Abu Dis, adjacent to Jerusalem.</p><p>Photo credit: Brian Duss</p>
Studenter på väg från skolan till hemmet i Abu Dis genom muren som skär genom staden. Foto: Brian Duss, publicerad av B´tselem

Sverige har tagit initiativ till att få till stånd en sådan ”game-changer” genom erkännandet av Palestina. Ett beslut som väckt kritik inte minst från liberala ledarskribenter som ojar sig över att beslutet kommit för tidigt, vilket jag skrev om igår. Ett erkännande av Palestina hindrar förstås inte Israel från att behålla sin mur men skulle väcka krav på att justera dess dragning och kunna bli den spricka som långsiktigt får spänningen att lätta och normalisera förbindelserna mellan Israel och Palestina.

Tidpunkten för att riva murar bör väl inte kunna bli bättre än nu vid detta jubileumstillfälle?

Eller har acceptansen för murar blivit större ju längre tiden gått sedan euforin över Berlinmurens fall?






Statistik om Israels ”skyddsbarriär” från B´tselem

Se filmen ”Muren” just nu på bio


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar