Israel/Palestina, Syrien, FN och världspolisen USA

Sedan den 30 mars har minst 35 människor dödats av israeliska prickskyttar vid gränsen till Gaza. Två av dem journalister i västar märkta med ”Press” i stora bokstäver. Barn finns också bland de mördade. Ett av de senaste offren var en 15-årig pojke som sköts i huvudet med ett direktdödande skott. Minst 100 har skottskadats, enligt en del uppgifter så många som uppemot 1000. Nyligen en 12-årig flicka som fick benet sönderskjutet.

Israel säger sig bara skjuta terrorister. I andra länder skulle de kallas demonstranter. Enligt AFP är flertalet av demonstranterna helt fredliga. ”It is OUTRAGEOUS to shoot at children!”, säger FN:s speciella sändebud för fredsprocessen i Mellanöstern Nikolaj Mladenov på twitter.

Det är inte heller första gången palestinier dödas av prickskjutande israeliska soldater från andra sidan gränsen. I ett videoklipp från december har soldaterna själva filmat hur de skjuter ihjäl en palestinier från långt avstånd och jublar över fullträffen.

Demonstrationerna i Gaza är en aktion till minne av sex ihjälskjutna palestinier vid en demonstration mot markockupationer 1976. De ska pågå fram till 15 maj är det tänkt. Hur många dödsoffer har de då krävt om Israel får fortsätta sitt prickskytte?

FN-generalen Guterres har krävt en oberoende utredning av dödsskjutningarna, liksom EU:s ”utrikesminister” Mogherini. Israel avvisar kraven och försvarsminister Lieberman beskriver soldaternas mord som ”nödvändiga”. Han tycker istället att soldaterna borde få medalj.

Vad säger då världspolisen USA?

Ja, saken togs upp i FN:s säkerhetsråd den 1 april redan och en resolution som krävde en transparent och oberoende utredning av skjutningarna. USA använde sitt veto och röstade emot resolutionen.

De hade ju viktigare saker att tänka på. Samtidigt som israeliska soldater bevisligen sköt ihjäl demonstranter vid gränsen mot Gaza och skottskadade mångfalt fler så utförde syriska armén eventuellt en attack med kemvapen mot Douma. Visserligen inte bekräftad och undersökt för att fastställa skuldfrågan, men det räckte ändå för USA som tillsammans med Storbritannien och Frankrike skickade 105 missiler mot Syrien som bestraffning.

Så hur ska vi nu tolka och analysera detta?

Till att börja med kan man lista vad vi med säkerhet vet eller inte vet:

I Syrien-fallet är det ännu inte ens fastställt om det förekommit en kemvapenattack. Varför skulle annars OPCW skickas in i en krigszon för att fastställa det man redan vet? Därmed kan knappast skuldfrågan heller vara fastställd. Först måste ju brott konstateras innan en skyldig pekas ut kan man tycka.

I Israel-fallet finns filmbilder från brottsplatsen och vittnen från FN och internationella NGO:er som Human Rights Watch med flera som bekräftar det urskillningslösa våldet.

I Syrien-fallet fanns milis från Jaish al Islam (Islams armé) i Douma. Gruppen har tidigare anklagats av bland andra Amnesty International för att ha använt kemvapen mot kurdiska rebeller och civila i norra Aleppo 2016. En talesman för Islams Armé erkände till och med att en av hans officerare använt ett ”otillåtet vapen”. Det finns med andra ord flera exempel på användande av kemvapen i Syrien och därmed ingen anledning att tvivla på att det kan ha skett igen i Douma. Men det finns också orsak till rimliga tvivel angående skuldfrågan. Den bör ju i vart fall fastställas innan bestraffningar utdelas.

I Israel-fallet finns demonstranter av vilka de flesta är fredliga medan några mer våldsamma bränner bildäck och kastar stenar mot israelerna. Enligt Human Rights Watch utgör de dock inget hot mot Israel som stat eller soldaterna vid gränsen.

Syrien såväl som Israel hävdar att de bekämpar terrorister. I Syrien-fallet är Islams Armé av Syrien, Iran, Ryssland och Egypten klassat som en terroristorganisation. Intressant nog har också USA:s förre vicepresident John Kerry i ett tal 2016 beskrivit dem som undergrupper till IS och al-Nusra. Något som president Obama visserligen senare ”korrigerade”. Islams Armé bildades 2013 och finansieras av Saudi-Arabien, vilket de dock förnekar, och har också anklagats för att ha tagit människor som gisslan för att använda som levande sköldar. Något som, till skillnad från kemvapenattacken, inte har erkänts av gruppen. Deras mål är hur som helst att inrätta ett Syrien under sharia-lagar.

 Med vetskap om ovanstående får läsaren själv bedöma i vilket fall det förefaller mest relevant att använda terroriststämpeln.

FN eller USA som världspolis?

För det första är det uppenbart att de två stora i säkerhetsrådet, USA och Ryssland, använder vetorätten i FN:s säkerhetsråd för att driva sina geopolitiska intressen. Det är emellertid ingen nyhet men framträder med tydlighet här. FN:s generalsekreterare Guterres har en klar poäng när han efterlyser en reformering av säkerhetsrådet och att vetorätten inte borde gälla i ärenden som rör folkmord, brott mot mänskligheten och större krigsförbrytelser. När det gäller såväl Syrien som Israel/Palestina slungas veton mot varandra mellan USA och Ryssland och låser alla försök till konstruktiva lösningar. När det gäller Syrien är det Ryssland som främst använder sitt veto medan det i fallet med Israel är USA som gör det oftast. Som exempelvis före jul då samtliga i säkerhetsrådet röstade för en resolution som skulle göra att alla beslut om Jerusalems status är ogiltiga och måste upphävas. Detta med anledning av USA:s beslut att flytta sin ambassad till Jerusalem. ”Inget land ska tala om för USA var vi ska ha vår ambassad”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. Maktspråk med den starkes rätt.

För det andra kan vi konstatera att Israels brott beskrivs och betraktas av USA på ett helt annat vis än Syriens. I ett uttalande från Trump-administrationen tidigare i april uppmanas palestinierna i Gaza att hålla sig borta från gränsen mot Israel. Underförstått, skyll er själva om ni blir skjutna. När det gäller Douma har inga liknande uttalanden gjorts angående Islams Armé och andra rebellmiliser som uppehållit sig i staden. Där gäller alltså en annan logik.

De dubbla måttstockar som USA använder sig av i dessa fall handlar förstås dels om att hålla vänner som Israel om ryggen och dels om att Ryssland stöttar Syriens regering. Fiendens fiender blir då USA:s vänner även om det handlar om en islamistisk rebellgrupp som vill införa sharia-lag. I inget av fallen främjar USA:s agerande en fredlig utveckling, varken i Syrien eller i Israel/Palestina-konflikten.

Detta sagt samtidigt som USA återigen riktar ett hot mot Sverige och varnar för att underteckna FN-avtalet om kärnvapenförbud. Denna gång från USA:s nedrustningsambassadör (?!) Robert Woods. Uppenbarligen med uppgift att förhindra nedrustning.

Den kloke Hans Blix påminner mycket riktigt om att ingen har utsett USA (eller Storbritannien och Frankrike) till någon sorts världspolis. USA:s agerande visar dock att de själva uppenbarligen ser sig som en sådan. 

Jag föredrar FN alla dagar i veckan. Om USA tillåter?

Slå först och fråga sen

En ström av uttalanden från olika länders ministrar ger idag sitt stöd till nattens attack mot Syrien utfört av USA, Storbritannien och Frankrike. De påstådda (är de styrkta egentligen?) kemvapenattackerna framförs som skäl för att skicka, enligt amerikansk uppgift 105 missiler mot mål i Damaskus och Homs. USA:s försvarsminister Mattis säger att de har ”vidtagit stora mått för att undvika civila offer”. Theresa May hävdade i sitt uttalande tidigare att attacken genomförs med ”ett minimum av civila offer”. Sanningen är nog snarare att de egentligen inte har någon större koll på hur många det kan handla om. Vår utrikesminister Wallströms uttalande visar inte heller på någon större koll. Varför just kemvapen är ett ”hot mot internationell fred och säkerhet” och inte amerikanska missiler (eller för den delen ryska, brittiska och franska) måste hon kunna förklara? Om nu Bashar al-Assad har använt kemvapen, på vilket sätt är det syriska folket hjälpt av att få amerikanska bomber i huvudet? För vem kan tro att den här attacken inte har resulterat i civila dödsoffer?

Att attacken är ett hot mot internationell fred och säkerhet, alldeles oavsett sanningshalten i kemvapenanklagelserna, torde inte vara särskilt kontroversiellt att påstå. Trump twittrade som vanligt att attacken varit helt igenom lyckad medan Putin uttalat sitt fördömande av vad han ser som ”en aggressiv attack mot en suverän stat”. Trump konstaterar lakoniskt; ”Mission accomplished”. Det är en mycket allvarlig och bekymmersam utveckling när ledare för kärnvapenstater kommunicerar via sociala medier och försöker överträffa varandra i ”punchlines” istället för att träffas och prata igenom problem och konflikter.

Och varför är det så hemligt med bevisen för de syriska kemvapenattackerna? Alldeles i synnerhet med erfarenhet av hur Irak-kriget motiverades, med påstådda lager av ”massförstörelsevapen” som visade sig inte finnas. Det vore inte sensationellt om kemvapen använts av den syriska diktatorn Bashar-al-Assad men det finns all anledning att tvivla när USA och deras allierade är så hemlighetsfulla med bevis.

På CNN såg jag för en timme sedan nu (14apr 16.35 när jag skriver detta) direktsändning från en presskonferens i Pentagon, den amerikanska högborgen i Washington. En journalist frågar just var de inte delar de bevis för användande av kemvapen som de säger sig ha? Den kvinnliga talespersonen för Pentagon, Dana White, svarar lite kryptiskt att ”vi vet vi har bevis”. Och fortsätter med att hävda att hon ”gärna delar med sig av den informationen … om jag kan”. Hon flackar med blicken och tittar lite oroligt åt sidan, svävar något på målet som för att fortsätta, men avslutar snabbt med ”next question”.

Jag måste säga att jag inte är helt övertygad.

Att bevisen hemlighålls är en gåta, om de nu finns. Ett mycket enkelt sätt att legitimera nattens attack vore ju annars att offentliggöra dem. Om de inte finns är det däremot fullkomligt logiskt att ”hemligstämpla” dem.

Ungefär så bemöter naturligtvis också Ryssland de amerikanska påståendena. Ryske utrikesministern Lavrov gjorde nyss ett uttalande från Moskva på en presskonferens direktsänd av bland andra Euronews. Han säger att de nekats tillgång till de bevis som påstås ha samlats in om kemvapenattacker. Putin ska också ha ringt upp Macron för att av denne få veta vilka bevis han har för sina tvärsäkra påståenden om kemvapenattacker, men fått till svar att de är ”hemliga”. Lavrov gick sedan in på gift-dådet i Salisbury mot Sergej Skripal och hävdar att de inte heller får några svar på frågor till Storbritannien eller ta del av några bevis för rysk inblandning. Han säger att OPCW:s rapport inte nämner något om Novitjok (det sovjetiska program för gifttillverkning varifrån det sägs att giftet som använts mot Skripal kommit). Men ändå införs sanktioner mot Ryssland grundat på ”hemliga bevis”, hann Lavrov säga innan Euronews bröt in och gick över till ett annat inslag.

Det är någonting märkligt med dessa anklagelser grundade på ”hemliga bevis”. Det skulle kännas betydligt bättre för hela världen om de offentliggjordes, legitimera ryska sanktioner, och åtminstone på något vis legitimera en attack mot Bashar-al-Assad. Hemlighållandet kan bara tolkas på två sätt. Antingen är USA och deras allierade oerhört ”trigger-happy” eller också finns helt enkelt inga säkra bevis.

Jag vet inte vilket som är värst. Men för mänsklighetens och fredens skull hoppas jag annars att de plockar fram dem illa kvickt. Innan det eskalerar och motståndaren börjar svara med samma mynt.

Alla talar om Syrien - Vad kan Sverige göra?

Det har skrivits mycket om Syrien i flera år men just nu tycks det ändå skrivas och pratas om Syrien mer än någonsin. Jag har svårt att frigöra mig helt från tanken att detta kan bero på att det sägs vara ryska bomber som nu faller över Aleppo. Alldeles oavsett avsändare så terroriseras den syriska befolkningen av dessa bomber och granater och det råder inget tvivel om att de lever i ett krigshelvete som vi nog har svårt att riktigt föreställa oss. Trots tv-bilderna som nu flimrar emot oss. Dessutom blir vardagen i samhällen med krossad infrastruktur och administration fylld av svårigheter och umbäranden när inte ens de mest basala behov kan tillfredsställas.

Dagens Metro (5okt16) har en förstasida med rubriken "Så många civila dog i Syrien - varje dag förra månaden". En blodstänkt kalender för september månad är ifylld med dödstalen som summerat uppgår till 911. 26-åriga Zein al-Sham från Aleppo säger att hon "vill leva som andra människor lever i sina hemländer". En blygsam önskan om ett liv utan skräck.

SvT gör en stor satsning under namnet "Detta är #syrien200". Vi får namn och ansikte på 200 människor som lyckats ta sig hit från Syrien och de får berätta om sina upplevelser. Det är bra. Det tydliggör att det handlar om människor av kött och blod med ungefär samma drömmar och känslor som vi. Som vill leva ett liv utan skräck och har tankar om framtiden.Vi kan se pappans tårar när han berättar om sin dotter och hur svårt det nu har blivit att återförenas med henne sedan gränserna i princip stängts och anhöriginvandring begränsats.

- Vad gör FN?! undrar "skjutjärnen" på SvT:s Aktuellt och riktar frågan till Jan Eliasson som via länk håller en utläggning om saken och avslutar med att säga att "vi får aldrig ge upp".
- Du låter uppgiven, säger "skjutjärnet" och ger med den kommentaren ännu ett exempel på Aktuellt-redaktionens professionalism.

- Vad gör Sverige?! undrar Aktuellt-redaktionen vidare och kallar in utrikesminister Wallström för att besvara frågan. Hon ger det svar hon kan, att Sverige gör diplomatiska ansträngningar genom de kanaler som står till buds för att få ett slut på konflikten och våldet. En process som, vilket också Jan Eliasson påpekade till Aktuellt, lär bli både besvärlig och ta lång tid. Det var i stort sett det svar som var väntat och i stort sett det enda rimliga svar hon kunde ge på en sådan fråga.

En fråga som är ytterst relevant men, enligt min mening, ställd till fel person. Varför ställs den inte istället till migrationsminister Morgan Johansson?

För vad kan Sverige göra? Jo, vi kan se till att underlätta för de människor som drabbas av kriget att ta sig därifrån och sätta sig och sina familjer i säkerhet. Öppna gränserna igen eller åtminstone lätta på reglerna för anhöriginvandring. Åtminstone tillfälligt. Detta är åtgärder som en svensk regering och riksdag har möjlighet att genomföra och makt att besluta om. Åtgärder som kan göra stor skillnad åtminstone för en hel del, om än långt ifrån alla som lider i Syrien just nu.

Så vad gör då Sverige? Ja, det som är gjort än så länge framgår på ren kanslisvenska på Migrationsverkets hemsida:

20 juli 2016: Ny lag som påverkar asylsökande och deras familjer

Sveriges riksdag har antagit en ny lag som begränsar asylsökandes möjlighet att få uppehållstillstånd och att återförenas med sina familjer. Den nya lagen började gälla den 20 juli 2016, men påverkar även dig som har ansökt om asyl före den 20 juli. Den nya lagen är tidsbegränsad och kommer att gälla i tre år.

 Den 21 juni fattade riksdagen beslut om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Den nya lagen, som träder i kraft den 20 juli 2016, innebär att den som är i behov av skydd får ett tillfälligt uppehållstillstånd. Den kommer även att innebära krav på försörjning och bostad för fler personer än tidigare.

Informationsfilm om lagändringen från den 20 juli

Riksdagen har fattat beslut om en tidsbegränsad lag som under tre år kommer att begränsa asylsökandes möjlighet till uppehållstillstånd och familjeåterförening. Lagen börjar gälla den 20 juli.

Yes, we can!

Snart far den store ledaren för det stora landet i väst vidare österut. I St. Petersburg väntar stora samtal med andra stora ledare i G20-mötet där frågor av avgörande karaktär för hela världen avhandlas.

Fredrik Reinfeldt är säkert nöjd att ha fått sola sig lite i glansen av den amerikanska presidentens omtalade karisma. Den främsta kritiken mot Obamas politik fick nordiska kollegor stå för. Till exempel danska statsministern Helle Thorning-Schmidt, som ska ha tagit upp avlyssningsskandalen NSA med presidenten.

Reinfeldt själv yttrade på presskonferensen igår kväll sin förståelse för att Obama måste agera när det gäller Syrien. Som ledare för USA förväntas detta, menade han. Det har han säkert rätt i. Det finns en förväntan att stormakter ska uppträda som stormakter alltid gjort, maktfullkomligt och ibland våldsamt. 

De som såg Barack Obama som en företrädare för en ny syn på USA:s utrikespolitiska roll och en förändring – ”change” – av landets uppträdande gentemot det övriga världssamfundet har all anledning att vara besvikna. Kanske borde misstänksamheten varit större, med tanke på den av Reinfeldt framhållna förväntningen på USA och med tanke på vad Obama yttrade i sitt tacktal när han emottog fredspriset i Oslo 2009:

” We must begin by acknowledging the hard truth that we will not eradicate violent conflict in our lifetimes. There will be times when nations - acting individually or in concert - will find the use of force not only necessary but morally justified… To say that force is sometimes necessary is not a call to cynicism - it is a recognition of history; the imperfections of man and the limits of reason.I raise this point because in many countries there is a deep ambivalence about military action today, no matter the cause. At times, this is joined by a reflexive suspicion of America, the world's sole military superpower… Whatever mistakes we have made, the plain fact is this: the United States of America has helped underwrite global security for more than six decades with the blood of our citizens and the strength of our arms”.
 

Det är med denna logik han nu backar upp sin inställning till krigsinsatser för att lösa konflikten i Syrien. Det är fascinerande att notera hur scenariot inför Irak-kriget upprepar sig nu när ”bevisen” läggs fram som ska rättfärdiga kriget. FN kommer inte att få fram bevisen, hävdar Obama, samtidigt som han påstår sig ha fått dem från sin underrättelsetjänst. Allt ställs på sin spets. Bara vi får fram dessa bevis rättfärdigar det vilka insatser som helst. Så tycks det vara bestämt och med hjälp av denna definitiva gränsdragning kan Obama vältra över ansvaret på övriga världen, vilket framgick på presskonferensen igår; ”Det är inte min trovärdighet som står på spel här, det är det internationella samfundets och även kongressens anseende som står på spel”.

Guantanamo-basen – med hundratals fångar som sitter utan rättegång och domar – är fortfarande öppen, trots löften om motsatsen. Drönare ersätter alltmer Hum-Vee:s och marktrupper i jakten på fiender. Ofta i länder mot vilka USA inte har någon deklarerad krigsförklaring. Att merparten av offren är civila tycks bekymra föga. 

Förnekelsen av spionapparatens omfång är också uppenbar och öppet lögnaktig. Vi snokar inte i folks mejlboxar och lyssnar på deras samtal, försökte Obama övertyga kritiska journalister som ställde frågor om NSA. Samtidigt vet vi (tack vare Snowden) att Brasiliens president Dilma Rousseff och Mexikos Enrique Peña Nieto utsatts för telefonavlyssning och just precis snokande i mejlboxarna. FN och EU har blivit utsatta för samma sak och givetvis finns det ingen som riktigt vet hur ofta NSA använder sina bakdörrar till dataleverantörer som Google och Microsoft.

Sedan Barack Obama flyttade in i Vita Huset med sin administration har de visat att de kan vara precis lika cyniska och tillämpa precis samma stormaktsretorik som sina företrädare. De gör det möjligen ännu lite smartare bara. Kanske var det detta Obama menade när han yttrade de smått bevingade orden:

 - Yes, we can!