Erkännandet av Palestina ska naturligtvis stå fast

I veckan har två palestinier begått ett fruktansvärt angrepp på bedjande människor i en synagoga i Jerusalem. Fyra personer mördades innan förövarna själva blev nedskjutna av israeliska poliser. Det måste självfallet fördömas. Däremot kan det konstateras att dådet är ett av oerhört många som drabbat civila i regionen genom åren. I sitt utförande påminner det om exempelvis Hebronmassakern 1994 då en israelisk bosättare, Baruch Goldstein, tog sig in i en moské och öppnade eld med ett automatvapen bland de bedjande och dödade 29 personer. Detta dåd fördömdes även av den israeliska regeringen som dock betonade att det var ett dåd planerat och utfört av en enskild person och inte kunde tillskrivas Israel som stat. Detsamma gäller naturligtvis den nu aktuella attacken mot synagogan i Jerusalem som, enligt den israeliske polischefen, utfördes av ”två ensamvargar”.

Det har dock inte hindrat att denne Goldstein ses som en hjälte bland högerextrema israeler som i alla år vallfärdat till dennes grav för att visa sitt gillande. Eller att Hamas, på liknande sätt, nu jublar i högan sky över dådet i synagogan. Våld föder våld och sår hatet i människor och ur denna draksådd föds nya våldsverkare. Hatet förblindar och hindrar från att se konsekvenser av handlingar. Någon fredsprocess har dessa människor, vare sig de är israeler eller palestinier, över huvud taget inte på näthinnan. Men det vore ett oerhört tragiskt och grovt misstag att göra en isolerad händelse bland tusentals andra till utgångspunkten för alla samtal om ett erkännande av Palestina.

Att dessutom göra någon sorts politisk poäng av det är i mitt tycke snudd på direkt osmakligt. Men det är vad som nu sker bland annat i riksdagen där frågor om erkännandet nyligen restes i en interpellationsdebatt där Margot Wallström fick försvara beslutet. Moderaten Hans Wallmark menade där att erkännandet av Palestina var ”fel, fel, fel” och menar att detta visas av ”det besinningslösa våld som riktades mot fyra rabbiner och en annan person i en synagoga för någon dag sedan”. Sofia Damm (Kd) påpekar att läget inte är statiskt i Mellanöstern för att regeringen erkänt Palestina utan att oroligheterna sedan dess ”har eskalerat, våld har uppmuntrats och människor har mördats”. Fredrik Malm (fp) är mer specifik när han ställer frågan till Wallström; ”Är det moderata krafter, Margot Wallström, att hugga ihjäl människor med yxa?”. 

Tove Lifvendahl i SvD hittar en koppling till Ali Esbati i Vänstern och kräver i en ledare 19 november att vänstern måste ”fördöma terrordåd som försvårar fredsprocessen”. Med tillägget att statserkännanden är ”förpliktande även för dem som är beredda att ge dem”. 

Sofia Damm har både rätt och fel när hon påpekar att läget i Israel-Palestina inte är statiskt. Rätt så tillvida att det ständigt inträffar händelser av våldsam natur men också att Israel ständigt utökar byggandet av nya bosättningar på ockuperad mark, bland annat i det just nu infekterade Jerusalem där byggplanerna om de genomförs helt skulle i praktiken innestänga palestinierna där på ett begränsat område, omgivet av murar, militära checkpoints och fientliga bosättare. 

Men också fel eftersom den israeliska ockupationen sedan 1967 inte har upphört och att de israeliska bosättningarna står där de står och dess bosättare dagligen utgör ett hot mot de palestinska invånarna i dess närhet. FN-resolutionerna 242 och 1402 ger palestinierna rätt till ett eget land och utgör samtidigt krav på Israel att upphöra med ockupationen av palestinskt område för en sådan tänkt statsbildning. All militär aktivitet och uppförande av bosättningar på denna mark är således brott mot internationell rätt och dessa brott begås dagligen. Det har blivit till någon form av normaltillstånd vilket gör att de flesta inte riktigt ser dem som de folkrättsbrott de är. Att erfarna politiker och journalister ska kunna göra det är däremot något som bör kunna förväntas. 

Fel har dessa kritiker - som nu utvärderar det svenska erkännandet av Palestina efter två veckor - också när det gäller uppfattningen om vad som bäst gagnar moderata krafter i Palestina. För på vilket sätt skulle ett status quo gynna dessa? På vilket sätt tänker de sig att våldsspiralen ska upphöra? Den började inte snurra, som Sofia Damm verkar tro, för två veckor sedan utan har spunnit på ända sedan Israel utropades som stat 1948 med undantag av lugnare mellanliggande perioder.

Istället för att lyfta ut enskilda händelser som projektionsyta för en komplicerad konflikt som sträcker sig över flera decennier bör den konstruktiva inställningen vara att långsiktigt stödja ett normaliserande av förhållandet Israel-Palestina. Ett sådant bör rimligen vara en tvåstatslösning och därför bör en sådan komma till stånd så fort som möjligt. Varje fördröjning gör den alltmer praktiskt sett svårgenomförbar och spär på den draksådd som föder våldet.

Därför är ett erkännande av Palestina en logisk följd av tidigare FN-resolutioners uttalade intentioner och mål. Det vill säga tvåstatslösningen som FN-medlaren Folke Bernadotte stred för och av israeliska extremister mördades för 1948. Allt som hindrar en sådan lösning ska naturligtvis fördömas men de huvudsakliga hindren sitter i den israeliska regeringen eller i bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem. 

Den långsiktiga hållningen måste naturligtvis vara att med alla till buds stående fredliga medel understödja moderata krafter på båda sidor. Jag hoppas därför att Tove Lifvendahl i SvD och allianspartiernas företrädare, med samma energi som de nu riktar uppmärksamhet åt det avskyvärda illdådet i synagogan i Jerusalem, kommer att uppmärksamma utdelandet Svenska Advokatsamfundets ”Human Rights Award” som nästa vecka tilldelas B´tselem. En israelisk fredsorganisation som har ägnat 25 år av arbete för att stärka palestiniers rättigheter på ockuperad mark och att dokumentera israeliska militärers övergrepp mot den palestinska befolkningen där. 

Men det kräver förstås att de fördjupar sig i konflikten mer än två veckor bakåt i tiden.