Jerusalem har drabbats av en våldsvåg. Mest hör vi talas om
knivdåd mot israeler utförda av israelisk-palestinska medborgare. Många är
förvånade över våldsutbrottet, även initierade experter. Som Per Jönsson vid
Utrikespolitiska Institutet som säger att han aldrig sett något liknande sedan
han började studera konflikten 1967. ”De israeliska palestinierna i Jerusalem
brukar vara fredliga”, säger han till TT. Nu har Israel spärrat av delar av
Östra Jerusalem och gett polisen rätt att utfärda utegångsförbud och ”rasera
terroristers hem”.
Det har dock bubblat ganska länge under ytan. För ganska
precis ett år sedan forcerade högerextrema israeler moskéområdet vid
Klippmoskén, skyddade av israeliska säkerhetstrupper. En provokation som ledde
till våld naturligtvis. Samtidigt fortlöpte byggandet på ockuperad mark i Östra
Jerusalem. Det finns säkert många som glömt att Jerusalem var en delad stad men
att Israel sedan 1967 ockuperat den palestinska östra delen och i strid mot
FN-resolutioner bebyggt området med ständigt nya bosättningar. En tredjedel av
Östra Jerusalem har sedan 1967 exproprierats och bebyggts av israelerna. Det
ensidiga israeliska utropandet av Jerusalem som sin huvudstad tycks ha
absorberats av det allmänna nyhetsbruset men är vardag för de palestinier som
fortfarande lever där som andra klassens medborgare utan mycket av den
samhällsservice som de judiska invånarna i staden tar för självklar.
Detta är en
långsiktig och medveten politik som staten Israel har drivit i åtminstone ett tiotal
år. Vräkningar och husrivningar och byggförbud för palestinier har införts samtidigt
som judiska bosättningar uppförts i snabb takt. Jerusalem ska befästas som den
israeliska huvudstaden är det bestämt och inget tycks förmå att rubba
elefantens fot.
Detta är något som borde uppröra, kan man väl tycka? Nja,
Maria Ludvigsson på SvD:s ledarredaktion är i alla fall upprörd. Hon tycker
rapporteringen från Israel är bristfällig. Det har hon förvisso rätt i men det
som irriterar Ludvigsson är TT-rubriken ”Palestinier sköts till döds” för några
dagar sedan. En rubriksättning som hon säger i dagens SvD är ”minst sagt
missvisande” även om hon erkänner att det var precis just vad som hänt. Den
dödsskjutne var gärningsman till ett knivdåd och detta menar Ludvigsson inte
framgår i rubriken. Hon räknar i ledaren upp ett antal dåd mot israeliska judar
för att med detta förtydliga poängen att det är de judiska israelerna som är
offren. Men glömmer då att nämna att de senaste två veckornas våldsutbrott har
resulterat i sju judisk-israeliska dödsoffer men 29 palestinska, varav tio
varit våldsverkare men också åtta har varit barn. Den förfärliga matematiska
övningen ”bodycounting” brukar så gott som alltid sluta med höga tal för
palestinier. Vad sägs om 2000 döda (varav 551 barn) och 11000 skadade (varav
över 7000 kvinnor och barn) under Israels bombningar av Gaza ifjol? Att ställas
mot 67 israeler, varav 3 civila. Ludvigsson avslutar med den ständigt
återkommande beskrivningen av Israel som en demokrati omgiven av ”terroristvänliga,
auktoritära stater” och trumfar igenom det hela med att konstatera att
regionens Pridefestival hålls i Tel Aviv och inte i Gaza eller på Västbanken.
Detta är naturligtvis sant men likväl en oerhörd skymf mot de
till vansinnesgränsen sönderbombade människorna i Gaza som redan innan förra
årets bomborgie tillhörde de fattigaste och mest trångbodda i världen. Tusentals
hus och fabriker i ruiner, tusentals människor hemlösa och en återuppbyggnad
som försvåras (omöjliggörs) av den israeliska blockaden. Det finns även andra
skäl än bristande vilja att inte hålla Pridefestival, Maria Ludvigsson.
Så hur ska våldet i
Jerusalem förstås? Med hjälp av Ludvigsson eller mot bakgrund av den
konsekventa och våldsamma israeliska ockupationspolitiken?
Ansvarsfrågan har i alla fall Netanyahu klar för sig. Abbas
ska hållas personligt ansvarig om våldet trappas upp, dundrar han. För ingen
skugga kan väl falla på ”Mellanösterns enda demokrati”?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar